Inte som dom andra

Jag tar ett djupt andetag. Luften sugs in genom mina näsborrar och det kittlas lätt då den rör vid mina små hår i näsan. Den rör sig vidare genom halsen tills den fyller mina lungor. Jag håller andan en stund och känner hur syret sprider ut sig i min kropp. Det pirrar en aning och jag kan verkligen känna hur min energi stiger. Tankarna känns just då inte lika påtagliga, som en stunds nåd från det eviga surret i mitt huvud. Mitt hjärta slår långsammare och långsammare tills det knappt slår alls. En känsla av befrielse infinner sig. Känslan som jag så ofta sökt i drogerna.

Det var det jag ville ha, befrielse. Befrielse från det jag kände och från de kedjor som höll mig låst inuti mig själv. Jag minns hur det kändes på alla fester och barer. Hur jag tittade mig runt och såg hur självsäkra alla verkade. De pratade med varandra så lättsamt, de skrattade och hade roligt. Det såg så lätt ut. Men det var inte lätt. Jag minns hur jag hällde i mig öl efter öl så snabbt jag bara kunde för att bli som de andra. Magen vände sig och allt var bara så jävla obekvämt. Alla ord som kom ur min mun tycktes vara fel och alla mina rörelser uttryckte sig på ett knyckande och darrande sätt av all den osäkerhet som osade från mig.

Jag ville så innerligt gärna vara annorlunda, jag ville må bra över den jag var. Då ölen inte längre gick ner, smög jag in på toaletten för att proppa min mun full av tabletter. Jag tuggade de beska medicinerna tills det endast var en klet kvar som kunde tas upp av min mage snabbare. Det smakade alltid så jävla skit och jag visste att denna kombination kunde ta mitt liv av mig, så som det gjort för många av mina vänner. Men jag brydde mig inte, jag ville bara bort. Bort från dessa kedjor och tankar.

Drogerna sökte sin väg ut i mitt blodomlopp och en förnimmelse av lugn spred sig i min kropp. Mitt hjärta saktade i och mina tankar blev särade. De tankar som vanligtvis var staplade ovanpå varandra och omöjliga att få grepp om, ställde sig nu fint i ordning och kunde göra sig förstådda. Men än var jag inte där jag ville vara. För det jag sökte var mörkret. Den totala svartnaden av mitt medvetande, då alla mina hämningar och alla mina spärrar förintades och det blev totalt jävla svart. Där alla tankar och känslor dör ut och det inte längre fanns något kvar. Det var dit jag ville. Det var där jag trivdes.

Jag må ha blivit en otrevlig person både i och på vägen till detta tillstånd, men inombords var jag nöjd. Jag var inte en agressiv och otrevlig person men jakten på befrielse gjorde mig till detta. Jag minns hur jag skämdes över mitt beteende, hur jag försökte att konstant leva i detta mörker för att slippa komma i kontakt med mitt samvete. Jag var så otroligt rädd för att möta verkligheten.

Jag vet idag att jag inte är ensam om detta, att vi som känner oss utanför och annorlunda är många. Det är kanske inte alltid något som syns tydligt på ytan utan en känsla inom oss. Man kan inte se denna känsla, men ack sådant ankare det är att gå och bära på i sin ensamhet. Ännu finns detta inom mig men jag arbetar hårt med att få det förintat. Jag har insett styrkan i att kunna erkänna mig svag och kunna be om hjälp, något som tyvärr är en aning stigmatiserat i vårat samhälle. Det borde det inte vara. Det borde vara en självklarhet att alla skall uppmuntras på alla sätt och vis för att få ett så bra liv som möjligt.

Så för att få det liv jag alltid velat ha erkänner jag mig svag och rädd, vilket gör mig stark och modig.

Tack.
#ajunkiespath