Samhällets berättelser. Del 6

Samhällets berättelser. Del 6

av David

Det som följer under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Detta är del sex. En anhörig berättar om känslorna och tankarna bakom att ha en alkoholiserad moder.

 

Min mamma, en gång världens bästa mamma

Jag var 11 år när det började. ‘’Ifall jag blir hälften så bra mamma som min har varit, då blir jag en väldigt bra mamma’’. Det var något jag bar med mig under en lång tid. Min mamma var världens bästa mamma, för mig, för mina syskon och även som en extra mamma för mina vänner. Hon ställde alltid upp. Hon var disciplinerad men samtidigt genomsnäll. Hon jobbade som en myra samtidigt som hon tog hand om oss barn, hade 3 tonåringar i huset och såg till att hemmet var i ordning och att maten stod på bordet då pappa kom hem efter långa arbetsskiften.

Min lillasyster dog när jag var 9 år och ganska exakt ett år efter det kom min lillebror till världen. Ett år till gick och jag märkte att mamma började ändras, jag förstod inte riktigt då var problemet satt. Jag var ju så ung. Och min lillebror, bara 1 år gammal. Efter en tid började jag hitta ölburkar här och där, i kylskåp, i klädskåp, bak i bilen, i garaget, i källaren, i stallet. Det tog inte länge innan jag började förstå att det var mamma och att det var alkoholen som påverkade henne och ändrade henne. Här började allting, allt som gjorde min tonår väldigt jobbig, alla lögner som började smyga sig på, familjeförhållandet som sakta men säkert gled isär, giftermålet som splittrades i tusen bitar och ledde till skrik, bråk och slagsmål. Sådant som barn aldrig ska behöva få höra eller se.

Det hela började periodvis. Hon drack utan paus i cirka en vecka, sen kunde hon vara nykter en hel månad om hon så ville, utan problem. Som längst var hon nykter 5 månader om jag minns rätt. Då jag fyllde 15 blev det bara värre och värre. Jag hade nyss tagit mig ur mitt första förhållande där min pojkvän som var några år äldre var självmordsbenägen och utsatte även mig för fara, ända jag behövde just då var min mammas stöd. Men hon drack och pauserna blev allt kortare. Jag mådde skit. Min första tanke var att jag måste flytta hemifrån så fort jag kan. Jag hade ju alltid pappas stöd, pappas lilla flicka. Men han jobbade sena kvällar, ibland helger och ibland nätter. Jag tänkte att jag måste sätta mig själv i förstahand den här gången, även fast lillebror bor hemma så kan han ju alltid komma till min lägenhet och sova precis när han vill. Jag var tvungen att bli vuxen väldigt snabbt, jag fick aldrig riktigt leva som en tonåring. Jag kokade mat till familjen när jag märkte att mamma var för full för att orka bry sig om vi åt något, jag skötte skolan väldigt bra, jag tog hand om min lillebror då mamma var full, jag städade, tvättade fönster, bytte gardin. Jag kände mig lite som en mamma till min egen mamma.

Jag fyllde 17 år och flyttade i min första lägenhet, jag blev sambo med min dåvarande pojkvän. Inte länge där efter insåg jag att han hade problem med droger trots att jag trodde att han hade slutat innan vi blev tillsammans. Fan, det här var det sista jag behövde. Nu var jag medberoende till två personer. Två av de personer som har betytt väldigt mycket för mig. Min mammas alkoholproblem blev bara värre, sakta men säkert. Lögnerna blev fler och hon blev sjukskriven i väntan på knäoperation. Operationen kom och gick, hon hann vara hemma ett dygn och så satt hon fast i flaskan igen. Med alla starka mediciner hon fått efter operationen. Ett blandmissbruk väntade, som alla var för blind för att notera. Hennes personlighet började ändra mer och mer.

Jag fyllde 19 år. Mitt förhållande med min dåvarande sambo hade nyss tagit slut efter några väldigt jobbiga år. Han slutade med droger efter en tid tillsammans men det övergick till misshandel. Det sista året med honom var ett helvete. Ingen visste något, för jag ville ju skydda honom. Varför? Det har jag än idag inget svar på. Kanske för att han var snäll innerst inne, kanske var det hans depression och adhd som gjorde att det slog svart för honom då han blev arg som orsakade hans beteende mot mig. Jag har inget svar, jag hade bara ursäkter för att skydda honom. Dagen kom då jag berättade för mamma och pappa vad jag hade varit med om de senaste åren och sanningen bakom alla mina lögner om varför jag varit in på sjukhus, då brast det för mamma. Hon blev blandmissbrukare på heltid. Hennes stöd, genom den jobbigaste perioden i hela mitt liv, där jag skulle procesera förhållandet jag hade haft med mitt ex som innefattade dödshot, anklagelser och sparkar på lägenhetsdörren om nätterna efter att han hade flyttat ut, behövde jag inte ens räkna med.

Idag är jag 20 år, jag fyller snart 21. Min mamma har förändrats något otroligt, alkoholen i kombination med tabletterna har tagit henne ifrån mig, min mamma, hon som en gång var världens bästa mamma. Vi har försökt allt, då menar jag ALLT. Vi har varit glada, vi har gråtit, vi har varit arga, vi har försökt att undvika problemet, vi har kontaktat socialen, vi har pratat med nära och kära, alla har pratat med henne, även utomstående. ‘’Jag har inget problem, jag är ingen alkoholist’’. Är svaret man får leva med, det samma jävla svaret i 10 års tid. Jag försöker intala mig själv – dagligen, att det är en sjukdom. Det är bara hon själv som kan bestämma sig, ingen annan, precis som det vore vilket beroende som helst. Men det är inte alltid så lätt. Det är inte så lätt att prata med sina syskon och säga högt och höra att ens mamma försvinner sakta men säkert. Hon finns där, men ändå inte där. Utseendemässigt är hon sig lik – personlighetsmässigt? Not so much. Lögnerna har byggts upp som världens högsta berg över hennes samvete, ingen litar på henne längre, hon har förstört familjeförhållanden, barnen drar sig ifrån henne, hon får inte se sina barnbarn växa upp, hon mår psykiskt dåligt, hon har ångest och abstinens så att hon skakar de dagar hon är nykter, pengarna är slut och alla vägrar låna till henne för att man vet vart de tar vägen, min lillebror har diabetes och sköter sig praktiskt taget på egenhand då mamma är för full – ska en 12 åring behöva bli vuxen eller ska han få vara barn som alla andra 12 åringar, kan man ju fråga sig? Som tur är har ju han stöd från oss syskon och pappa, det är inte alla som har det. Men hon inser inte. Jag har länge funderat hur det skulle bli ifall hon skulle besluta sig för att bli nykter alkoholist, just nu känns det väldigt långt borta, men ifall det skulle ske. Hur skulle det vara? Jag skulle ju självklart stötta henne med hela mitt hjärta och hela min själ, hon är ju ändå min mamma, en gång även världens bästa mamma, trots allt som hänt. Men frågan jag lever med är – skulle hon klara det, med allt hon har på sitt samvete?

Jag önskar alla er där ute som är i likadan situation eller i en liknande situation att fortsätta kämpa! Inte för den som är alkoholist – utan för er själva. Sätt er själva i förstahand, man får vara egoistisk i sådana fall som det här. För hur jobbigt det än är att inse och förstå så är det en hemsk sjukdom. Det är personens val som lever med sjukdomen ifall hen ska ta tag i det eller inte, ingen annan kan påverka det beslutet, hur gärna man än vill.

Jag må vara anonym ur er synvinkel med det här inlägget, men för mig så är jag det inte. Jag blottar mig, jag berättar om mina två djupaste hemligheter till okända och kanske även kända personer. Två av de hemligheter som enbart mina närmsta vet om. För att jag skäms, jag skäms över min mamma och jag skäms över det jag varit med om. Hemskt att säga, men precis så är det. Så till personer där ute som är hastiga med att döma folk eller som vet med sig själva att de mobbar eller har mobbat någon – tänk efter. Ni vet aldrig vad en person bär i sitt bagage.

Det är svårt att se sin mamma dö levandes framför en, man känner sig hjälplös, så fruktansvärt jävla hjälplös.

Tack!

-Anonym

 

 

#ajunkiespath

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Samhällets berättelser. Del 5

Samhällets berättelser. Del 5

av David

Det som följer under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Detta är del fem. Om hur det som hon en gång trodde vara lösningen på hennes problem, blev hennes fall.

 

 

Min historia

Ordet missbrukare var inget som klingade i min öron, inte att jag skulle ha varit en i alla fall. Jag förstår idag att det var precis det jag var, i fem år missbrukade jag droger. Och det här är min historia.

När jag var liten kände jag mig alltid annorlunda, mina föräldrar märkte snabbt att det var något som inte stämde. De försökte prata med rektorn om att jag skulle behöva extra hjälp, men rektorn viftade bort det och menade att han kan vara den som hjälper mig. Jag minns hur vilsen jag kände mig som barn, som att ingen förstod mig, och att jag inte förstod någon. Jag halkade efter i skolan och jag förstod inte vad lärarna försökte förmedla på lektionerna. Jag kände mig dummare för varje år som gick, och mitt självförtroende sjönk längre och längre ner på botten. Jag blev även väldigt mycket mobbad som satte stora ärr, och livet som tonåring skulle inte heller bli så lätt.

Jag var väldigt vilsen som tonåring, jag var deprimerad, skadade mig själv och fick ätstörningar. Jag drack också väldigt mycket för att dämpa de känslor jag inte visste hur man skulle hantera. Jag har varit i många hemska förhållanden, blivit misshandlad både psykiskt och fysiskt. Mina känslor börjar välla över här, varför tar det så ont?

När jag var 18 år gammal kom cannabis in i mitt liv, det var bara en cool grej först. Men sen märkte jag lugnet, jag mådde inte dåligt längre. Mina känslor var omhändertagna. Det var en härlig känsla, att sitta med bongen i handen, höra hur det bubblar och se hur röken bildas. Att dra in all rök så långt ner i lungorna som det gick, för att sen lugnt och försiktigt andas ut och känna hur alla mina bekymmer bara rann av mig.

Vartefter tiden gick blev jag mer och mer indragen i drogträsket, jag började odla och sälja droger själv. Sen var inte cannabis tillräckligt mera, tyngre droger kom in i bilden. Det var roligt, det var nytt och spännande. Jag minns ännu första gången jag testade MDMA, det var euforiskt. Jag minns hur jag tänkte att om denna drog kan få mig att känna så här, vad kan då inte heroin göra? Det var en väldigt skrämmande tanke, vart är jag på väg?

Jag har alltid varit en väldigt känslig person, och när jag säger känslig menar jag inte vardagligt känslig, utan väldigt empatisk, jag känner allt och för alla.

Det kändes inte naturligt för mig att ta tyngre droger, det började kännas fel. Vartefter åren gick började jag känna mig vilsen igen, det kändes inte bra längre att vara hög. Jag kände hur mitt hjärta blev tyngre och tyngre, jag kände mig kall, inte empatisk alls. Har jag tappat alla mina känslor nu?

I fem år använde jag droger, mestadels cannabis. Jag lovordade cannabis, det var inte farligt. Det var naturligt, hur kunde inte människor se det? Idag vet jag bättre, jag har varit på båda sidorna, jag ser sanningen nu. Efter fem år av missbruk klarade inte min känsliga själ av det längre, mina känslor behövde få utlopp och mina problem försvann inte, de blev större. Efter fem år bröt min ångest ut, en sådan ångest som förlamade mig från topp till tå. Jag klarade inte av att ta droger längre, jag var rädd för allt. Det var då jag slutade tvärt med droger, ensam.

Idag är det 6 år sedan jag tagit droger, det var en tuff kamp att ta sig ifrån det på egen hand, men det är tack vare ångesten som jag tog mig ifrån det. Men det har inte varit en lätt väg, jag kämpar fortfarande med ångest och hur jag skall hantera känslor med min känsliga själ. Jag fick även diagnosen ADHD nu i vuxen ålder och jag kände hur alla bitar föll på plats för första gången i mitt liv.
Mina närmaste känner till mitt förflutet, men jag har inte vågat prata öppet om det till allmänheten. Det är nämligen så att jag jobbar i vården, det finns en rädsla över hur alla skulle börja se på mig om de visste. De skulle inte lita på mig nära mediciner igen. Men faktum är att jag knappt vill ta värktabletter idag och droger skrämmer skiten ur mig för jag vet vad det kan göra mot en.

Min historia är inte riktigt lik de historier vi får höra om i media, jag är inte nykterist. Jag kan dricka alkohol men det händer väldigt sällan, jag känner rädsla inför mediciner och droger idag. Jag är en känslig själ som gick vilsen i natten. Och jag ville skriva det här för att berätta för er att det finns en väg ut, och att alla droger är lika farliga. Även fast de sägs att cannabis är naturlig drog så händer det saker i hjärnan som vi inte kan kontrollera. Och ja, cannabis är beroendeframkallande. Jag var extremt beroende av cannabis, det var min snuttefilt i natten och min tröst i dimman.

Om det finns föräldrar som läser det här så vill jag komma med detta råd till er: Snälla, lär era barn att alla känslor är ok, att det är ok att gråta, att vara ledsen eller arg, och att känslor inte är farliga och att det alltid, alltid är ok att fråga efter hjälp.

 

Tack.
#ajunkiespath

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Samhällets berättelser. Del 4

Det som följer under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Detta är del fyra. En tjej som berättar om hur det är att ha en alkoholiserad fader, och om att för sitt eget bästa välja bort honom. 

 

Om att släppa taget och hoppas

Det har snart gått ett år sedan jag bestämde mig för att säga upp kontakten med min far. Något som ingen någonsin ska behöva göra. Men då alkoholen har ett sånt grepp runt den person som är som viktigast för en, så går det inte längre än att man själv måste släppa taget. Jag önskar att jag inte skulle behövt göra det, men tyvärr kom den dagen och jag var tvungen att ta mig själv och mitt mående i första hand.

Min pappa har alltid druckit, mer eller mindre. Då jag var runt 6–7 år gammal så fick jag mitt första minne av hans drickande. Jag och min bror låg och försökte sova i vårt rum medan pappa och hans kompisar satt i vardagsrummet utanför, skrikandes, drickandes och sjungandes med musiken som dånade i bakgrunden.  I just detta ögonblick fick jag dessutom ett av mina första minnen av min ångest. Jag grät tyst för mig själv och huvudet snurrade av oro och rädsla. Vad håller de på med? Varför är det så mycket folk hos oss? Varför skriker de? Snälla kan de sänka volymen? Vad gör pappa? Är han okej?

Till sist somnade jag, för att sedan vakna upp på morgonen och mötas av okända personer som låg på golvet i vårt rum och sov. Min bror sov fortfarande och jag tassade ut från rummet.

Runtomkring låg det spilld öl, ölburkar, smulor, vinflaskor och annat diverse skräp. Det luktade starkt av tobak och alkohol och jag tog upp en burk för att lukta i den. Usch. Blä. Hur kan de dricka sånt här?

 

Och där tar minnet slut.

 

Pappas drickande eskalerade för ca 9 år sedan och efter det har det bara blivit värre. Tiden före jag sade upp kontakten var rena helvetet. Jag har aldrig känt mig så besviken, oälskad, oviktig, arg och ledsen. Jag var så fruktansvärt trött på att bli behandlad som skit, bara för att min pappa mådde dåligt. Vi började få nog och jag var först med att säga det, därav fick jag all skit på mig.  Men det var som att jag var i en dröm. Skrek, bönade och bad att någon skulle göra något, att han skulle sluta. Men ingen hörde mig eller tog mig på allvar. Jag orkade inte bråka och se på hur han betedde sig mot sig själv och andra. Hur han gång på gång kom med nya lögner och svek, skämde ut sig, hur han dränkte sin ångest med att konstant dricka och skyllde ifrån sig angående allt. Han gjorde aldrig fel och skyllde på oss. Han hade inga alkoholproblem. Han var en skam i mina ögon. Det gick så långt att jag kunde säga att jag hatade honom. Ibland kunde jag komma på mig själv att jag önskade han vore död. För att han skulle slippa sig själv och allt lidande han ställer till med. Så ska det inte vara, eller hur? Att det ska behöva gå så långt att sitt eget barn önskar att man vore död. Det är så sorgligt.

Dagen kom och jag satte mig ner för att skriva ett sista meddelande åt honom på Messenger. Om att jag var allvarlig angående mina ordval åt honom senaste gången vi hade bråkat. “Jag försvinner om du inte slutar, för jag orkar snart inte längre” hade jag sagt.
“Det är nu jag försvinner för jag orkar inte längre” skrev jag. Att jag inte skulle komma hem och hälsa på längre för jag vill inte ha med honom att göra. Att han fick mig att må dåligt och att jag hoppades att han skulle söka hjälp för sitt drickande. Meddelandet blev relativt långt men kortare än jag förväntat mig. Jag tryckte på “skicka” och blockade honom. Överallt. Jag suckade och blundade. Jag ville gråta, men jag bestämde mig för att det fick vara nog med tårar på grund av honom. Det är nu som ett bättre, lite mera ångest friare liv börjar. Utan honom. För mitt eget bästa.

I dagens läge mår jag bättre utan kontakten med honom, men handskas fortfarande dagligen med ångest, och jag har ju alltid gjort det. Ibland har jag bättre och sämre perioder, men så länge jag överlever och orkar är jag nöjd. Det känns skönt att inte behöva oroa sig över honom. Jag tänker ju förstås fortfarande på honom och pratar om honom med min bror och familj ibland, men inte mer än så.  Jag hoppas att min pappa en dag väljer sig själv i första hand och erkänner hans egna fel och tar itu med sitt liv. Att han vill ha hjälp före det är försent, vilket jag tyvärr inte tror kommer ske alls. Men man vet aldrig. Rätt som det är så glimmar ljuset i slutet av tunneln till…

Till dig som känner igen dig eller går igenom samma/liknande saker: du är stark, och mycket starkare än du tror. För mig var det väldigt svårt att veta vad jag skulle göra, när jag skulle göra det och hur. Men då man har nått sin gräns så kommer det mesta automatiskt. Ta stöd av andra i din omgivning som ger dig ännu mer styrka och låt dig själv känna det du känner. Du förtjänar inte att må dåligt, och ingenting är ditt fel. Ta en dag i taget och tvivla aldrig på att du gör fel val. Det är tungt, men med tiden blir det lättare och man blir modigare. Ta alltid dig själv på största allvar, stå upp för dig själv och klappa dig själv på axeln.

För du är stark.

 

Anonym

 

 

Tack.
#ajunkiespath

3 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Samhällets berättelser. Del 3

Samhällets berättelser. Del 3

av David

Det som följer under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Detta är del tre. En ung tjej berättar om hur något som till en början kändes roligt och ofarligt eskalerade till något hon inte längre ville vara en del av.

 

Det jag då inte visste.

 Våren 2017 fyllde jag 16. Det var då allting började med cannabis. Det var jätteroligt att röka med kompisar, det var det roligaste jag visste. Ända tills vi rökte varje dag och då måste man få röka, annars blev man stressad och lätt arg. Men jag såg inga problem med det, jag bara fortsatte.

Sommaren 2017 kom det andra ämnen in i bilden. Kompisarna lärde känna de som sålde droger, då fick man billigare och man ville testa på det som alla andra testade på. Nu talar jag om läkemedel, bentson. Det var roligt, vi drack, rökte och tog piller. Allting var bra, vi hade så roligt. Mitt i allt hade hela sommaren farit förbi. Inte ens då hade jag eller någon annan av oss fattat att det var ett missbruk. Efter sommaren blev mitt liv väldigt oklart och suddigt, jag har svårt att minnas vad som egentligen hände. Gamla bilder och videos är det enda jag har kvar från den tiden.

I augusti 2017 testade jag på vad som skulle bli min favorit drog, ecstasy, och jag blev beroende direkt. Till en början tyckte jag det bara var en rolig grej, men framöver fortsatte livet inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det blev mer och mer hela tiden. Lättare och lättare att få tag på det eftersom mina kompisar också hade börjat sälja droger. Och de sålde min favorit drog, det blev för lätt att få tag på. Det var det enda jag då gjorde, tog ecstasy och festade.

Min skolgång gick åt helvete. Jag kunde inte längre gå i skolan för att jag var så borta hela tiden. Jag klarade inte ens av att vara där eftersom jag mådde så dåligt, och jag behövde mitt knark för att må bra. I det här skedet kanske jag märkte att

jag mår inte längre bra, något är fel…

Men nej, jag kunde inte erkänna det för mig själv. Mitt i allt var det vinter och alla sorters läkemedel och droger hade kommit med i bilden, jag var i en helt annan värld. Eftersom jag kände många som sålde och även de som hade det bästa i stan så började jag själv sälja droger. Men det gick inte så bra. För det tog inte länge innan vi började använda vår egen produkt.

Måste säga att som tur åkte vi fast tillslut, annars tror jag inte vi skulle leva i dagens läge. Man kan på ett sätt säga att just i den rätta stunden så räddade polisen oss, eftersom det var mycket pengar och droger med i bilden. Jag fattade inte riktigt vad som hänt för mitt i allt satt jag polisens förvar, men “jag hade inte gjort något fel” tänkte jag. Och då rasade allting för mig, jag började förstå att någonting är fel. Min mamma satt och grät bredvid mig i förhörsrummet, hon hade ingen aning om att jag sålde men hon visste nog om drogerna.

Jag trodde att det skulle bli annorlunda efter den natten, men ingenting förändrades. Det blev bara mer och mer droger hela tiden, allting i mitt liv var förstört och jag levde för drogerna. På samma sätt fortsatte det och vid den punkten var det ingen skillnad vad jag fick tag på, jag tog det jag fick. Lånade en massa pengar av kompisar och stal från familjemedlemmar, det var riktigt hemskt.

Minns inte mycket mer än det här och det är lite skrämmande. Känns som att jag redan nu har gått genom så himla mycket och sett allt för mycket skit. Flera gånger trott att jag har blivit galen, som på riktigt galen och flippat ur helt. Så många kvällar jag trott att jag eller någon av mina vänner kommer att dö. Min mammas sida av storyn skulle det säkert finnas mycket att säga. Men jag fick hjälp tillslut och fattade äntligen att jag måste sluta, att det var därför jag mådde så dåligt. Jag försökte verkligen mitt bästa, några gånger föll jag tillbaka. Nästan hela sommaren 2018 lyckades jag vara nykter från droger.

Det här är mitt missbruk och min historia. Är tacksam för de personer som har hjälpt mig för utan dem skulle jag inte leva i dagens läge. Är så tacksam för tidigare kändes det som att jag ville ta livet av mig, och det var ju precis det jag gjorde med drogerna.  Men nu mår jag okej.  Jag går i skola, går regelbundet på terapi och tränar 6 gånger i veckan. Jobbigt ännu att kolla på sina vänner som det går riktigt skit för. Riktigt frustrerande att se på och fast man gjort allt vad man kan för att hjälpa inte kunnat stoppa dem. Men kämpar ännu idag att hålla mig bort från allting och lätt är det inte.

 

Det jag vill säga med denna text är att om du använder så snälla sök hjälp innan det är försent…

anonym

 

Tack.
#ajunkiespath

1 kommentar
FacebookTwitterWhatsappEmail
Samhällets berättelser. Del 2

Samhällets berättelser. Del 2

av David

Det som följer under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Här är del två. En ung tjej om hennes uppväxt med alkoholiserade föräldrar.

 

Ett trasigt förflutet
En ljus framtid

 Jag har växt upp med en alkoholist till pappa och en mamma som både drack och använde olika droger i vardagen. Vi har flyttat närmare 15 gånger på grund av bedrägerier, lögner och allt däremellan. Idag är jag arg och besviken på mina föräldrar. Jag vill förstå varför.

Hemma har det varit jag som haft ansvaret om mig själv och mina två yngre bröder. I våra hem som små fick vi inte ta med kompisar inomhus utan ville vi leka fick vi se till att vi stannade utomhus. Vi missade många skoldagar om året eftersom vi inte hade några rutiner alls. Jag satt dessutom oftast på kvarsittning dom dagar jag var i skolan eftersom jag var uppkäftig och våldsam. Ingen brydde sig riktigt om det heller, men ringde läraren hem så fick man nog vänta sig några smällar då man kom hem. Att stå i kall dusch, ha några tovor färre i håret, blånad runt ögonen och bältes märken på ryggen… det var våran vardag då någon försökte ”fostra oss”.

Jag var den som hämtade dom från pubarna, men kunde hamna att vänta i timmar innan de var redo att åka hem, om de någonsin blev det. Väl hemma sov vi alla barn i samma rum för att vi var rädda. Det var jag som fick intyga bröderna om att det inte var något farligt, även fast det oftast slutade med våld och poliser.

Jag hade ändå många vänner, fast dom var minst 10 år äldre än mig. Dom missbrukade alkohol och droger eller så var dom knäppa, men de gjorde inget för det var bättre än att känna sig ensam.

Att mamma och pappa skiljde sig trodde vi skulle vara en lättnad, vi slapp ju mamma som var värst… I alla fall var det så pappa sade. Men det stämde ju inte, dom var lika hemska båda två. Pappa drack och tog hem flickor några år äldre än mig. Nu flera år senare förstår jag att han varit på mig också, likväl på mina bröder. Min bror har alkoholskador, eventuellt jag med. Men eftersom det är under utredning så vet jag det inte ännu.

När jag fyllt 10 trodde jag min räddning hade kommit. Vi kom in på ett familjehem långt ifrån våra föräldrar. Men 3 år senare hamnade vi tillbaka till pappas efter att han nykter testats under en period. Fast han skåpsöp och var lika våldsam fortfarande. Han hade dessutom fått en dotter tillsammans med ett ligg, och vi räknades inte längre…

Jag fick inte bo hemma utan hamnade hos min farmor och farfar varifrån jag flyttade in hos min vän. Då jag var 13 gick jag in i en period då jag kunde dricka alkohol flera veckor i sträck, som sedan ledde till att socialen skickade mig tillbaka till hemmet.

Enheten lades ner och jag fick leta efter ett nytt hem. Det var då jag hamnade hos min nuvarande familj, en fosterfamilj som är mer än vad jag nånsin önskat. Jag får bo här med min biologiska bror ända tills jag är redo att hitta vidare i livet. Mamma har jag inte hört av men vi antar att hon ska sitta inne på grund av våld inom familjen.

Men jag är tacksam för var jag står nu även om jag inte mår riktigt bra och för alla människor som vill mig väl och bryr sig om mig.

Det är jag värd nu.

Anonym

 

 

Tack.

#ajunkiespath

4 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Samhällets berättelser. Del 1

Samhällets berättelser. Del 1

av David

Det som kommer att följa under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Här är del ett. En mamma om hennes son. Varsågoda.

 

Den falskaste av vänner
Det var en varm och skön sommarkväll för många år sedan
när du, helt utan förvarning, kom in i våra liv.
Efter att du presenterat dig var ingenting sig mera likt.
Du hade tydligen redan funnits med i kulisserna en tid,
men jag hade fram till den där sommarkvällen varit ovetande
om din existens.
Jag blev mållös och förtvivlad inför den nya vetskapen.
Tusen och en tankar skenade runt i huvudet
och känslan av overklighet kramade hårt om mitt hjärta.
I ett enda vingslag hade den sköna sommarkvällen blivit kall och grå.
Hur var det möjligt att min kloka och empatiska son fastnat för dig?
Varför såg han dig inte så som jag såg dig?
Alla vi som stod på sidan om förstod ju genast att du inte var något att ha.
Du var inget annat än en falsk vän, som förstörde allt och alla du kom i kontakt med.
Det enda du brydde dig om var att dina behov skulle uppfyllas,
utan någon som helst tanke på vad din själviskhet ledde till.
Han blev helt förblindad av dig och såg inte fällan du gillrade åt honom.
Han tog dig i försvar när jag försökte få honom att inse vilket stort misstag du var
och att han borde vända dig ryggen. Ju fortare desto bättre.
Men du hade redan lindat honom kring ditt lillfinger och han satt fast i ditt omilda grepp,
vare sig han ville eller inte.
Du hade fått honom att tro att du gjorde hans liv bättre, att han verkligen behövde dig.
Sakta men säkert förpestade du allas vår tillvaro,
men mest förpestade du min älskade son och hans liv.
Allteftersom tiden gick sjönk han djupare och djupare ner
i det obarmhärtiga träsket av lögner, våld, rädsla och ångest
som är följden av din giftiga och hänsynslösa närvaro.
Trots alla mina försök att hjälpa honom få upp ögonen för det du verkligen var,
det du stod för och det du orsakade, stod jag hjälplös inför den makt du hade över honom.
Sorg och oro blev min ständiga följeslagare under många år.
Jag såg vad förhållandet till dig gjorde med honom.
Från att ha varit en empatisk, genomsnäll, glad, social och smart kille
förvandlades han till en person som jag fortfarande kände igen till utseende,
men hans beteende var främmande för mig.
Och ju mer jag försökte puscha honom i en annan riktning,
desto mera tog han avstånd från mig och istället blev ditt grepp om honom allt hårdare.
Under en lång tid fick du honom att leva i en mardrömsliknande värld,
som var fylld av ondska och otrygghet.
Jag såg hur illa du gjorde honom och hur olycklig han var,
men han kunde inte komma loss ur ditt järnhårda grepp.
Du hade gjort honom till ett tomt skal och till sist hade du drivit honom så långt,
att han kände att han inte längre hade något att leva för.
Du är den falskaste av vänner och jag önskar att jag aldrig hade behövt lära känna dig
och jag föraktar dig för allt lidande du orsakat min älskade son.
Idag är jag stolt och glad över att han till slut klarade av att vända dig ryggen,
säga nej till dig, och gå vidare med sitt liv där du inte längre har någon plats.
Det sägs att kärt barn har många namn. Du är så långt ifrån ett kärt barn man kan komma,
men trots det har du många namn. Du går bland annat under namnen
cannabis, budi, brass, gräs, puff puff, weed…
Och jag vill aldrig mera veta av dig, för du är den falskaste av vänner.
Av Cilla

Tack.
#ajunkiespath

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
En missbrukares mammas story. Del 4

En missbrukares mammas story. Del 4

av David

Den sista delen av min mammas story, om den efterlängtade vändpunkten.

 

Vändpunkten

Otaliga gånger har jag fått höra av min son att allt är ok. Att jag inte behöver oroa mig. Att han inte mera använder starka droger. Att han snart ska sluta helt. Att han håller på att söka ett jobb. Eller så planerar han att fortsätta sina studier, som han avbrutit. Han låter så övertygande. Kanske jag i mina tankar överdriver hans missbruk, kanske det inte är så allvarligt, kanske det ordnar sig. Tiden går, men allt fortsätter som förr. Inget jobb, inga studier, och ingen hjälp vill han ha för att ändra sitt liv.

Jag börjar misströsta. Finns det någon framtid för honom? Kommer drogerna att helt förstöra både hans kropp och hjärna? Hur mycket gift kan en människa klara av?

Hans skick blir allt sämre. En kväll då jag besöker honom, beter han sig som en senil gammal gubbe, talar och rör sig långsamt. Så har jag aldrig sett honom förr. Han klarar inte ens av att äta själv utan jag måste mata honom. Jag vill köra honom till sjukhuset, men då är det tvärstopp. ”Va inte orolig mamma, jag klarar mig. Det blir såhär när jag försöker avvänja mig”, säger han långsamt med släpig röst. Dagen därpå minns han inte ens att jag hälsat på, men verkar må bättre. Men i slutet av veckan ringer han: ”Mamma, kan du genast komma och hämta mig.” Då vet jag att det är allvarligt. När jag bromsar in vid hans lägenhet står han redan på trottoaren, utan skor och jacka och ser helt frånvarande ut.  Han har ett blödande sår i pannan, men han minns inte vad som hänt. Han har svårt att prata och vill hem till mig så fort som möjligt. Jag sköter om honom, tvättar hans sår, matar honom och bäddar ner honom som om han vore ett litet barn. Följande morgon hyperventilerar han och får svåra kramper på grund av abstinens. Nu är han i så dåligt skick att han själv vill ha sjukhusvård. Äntligen!

För mig är denna söndag en mycket speciell dag. En dag jag väntat på i flera år. Det är denna söndag det vänder. För mig känns det så.  För det är denna söndag han på sjukhuset för första gången till mig yttrar orden jag väntat på. Efter att ha fått dropp och lugnande medicin för sina abstinenskramper har han ännu svårt att prata så han nästan viskar: ”Nu vill jag få hjälp, hjälp att klara mig utan droger.”  

På akuten får vi förmånen att träffa en psyksköterska som har ett långt samtal med David och hon gör allt för att hjälpa. Hon ordnar en plats åt honom redan samma kväll på en tillnyktringsstation. David vill förhala det, men hon säger bestämt att det är nu eller aldrig. David väljer tillnyktringsstationen, där han måste vistas en vecka innan han kan tas in på behandlingshemmet.  Denna underbara sköterska får en stor kram av oss båda då vi lämnar sjukhuset. En ängel med osynliga vingar!

Som jag väntat på denna dag! Varje kväll har jag bett om att detta skulle ske. Och nu var den dagen här, dagen då David vill bli hjälpt.

Resan mot ett drogfritt liv hade börjat. Men tillfrisknandet gick inte som på räls. Till min enormt stora besvikelse åkte David ut från behandlingshemmet redan efter en vecka.  Men han ville dit på nytt och efter några månader fick han en ny chans. Trots att behandlingen då varade flera månader var den för kort, genast då vården upphörde föll han tillbaka i sitt missbruk. Men någonting stort hade hänt, David hade för första gången i sitt vuxna liv klarat sig utan droger i flera månader!

För drygt ett år sedan var min son villig att ännu en gång tas in på behandling. Och efter den behandlingsperioden är han nu äntligen drogfri och nykter! Till stor del tack vare Halvvägshemmet, eftervård på ett hem som drivs av USM (Understödsföreningen för svensk missbrukarvård). Halvvägshemmet som ännu idag är Davids andra hem, där får han det stöd han behöver. Personalen är enormt duktig och vet hur man ska bemöta ungdomar med beroendeproblematik – flera änglar med osynliga vingar!

Idag vågar jag tro att David klarar sitt liv utan droger. Tack vare sin envishet och målmedvetenhet har han klarat av den enormt tuffa resan tillbaka till livet. Livet har vunnit över drogerna och det känns helt fantastiskt! Jag har fått min son tillbaka. Över åtta år har gått sedan jag hittade sprutan i hans rum.  Idag känns det betydelselöst med tiden, det enda som betyder nåt är att David nu är på rätt väg. Det känns som evigheter sedan jag skjutsade honom till behandlingshemmet för tredje gången, så mycket har förändrats under ett år. Jag tror ingen kan förstå vidden av den lycka och stolthet jag känner över min modiga, djupsinniga, intelligenta, envisa och målmedvetna son!

Detta är mitt sista blogginlägg, åtminstone för denna gång. Tack alla, som velat ta del av min story! Jag vill med min berättelse belysa hur maktlös man är som förälder till en missbrukare. Tillika hoppas jag att berättelsen kan vara till stöd och hjälp åt andra i liknande situation. Tyvärr finns det inget “quick fix” för beroende- och missbrukarproblematiken och inte heller någon regelbok om hur man som anhörig ska agera. Men ingen ska behöva kämpa ensam, sök all den hjälp som finns att få. Sköt om varandra och framförallt sköt om dig själv, du är det värdefullaste du har! Och låt hoppet alltid leva, hoppet om att det en dag kan vända. Jag vill sluta med sinnesrobönen som också lärs ut på behandlingshemmen:

“Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

 

Mammsi

 

11 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
En missbrukares mammas story. Del 3

En missbrukares mammas story. Del 3

av David

Min mamma delar med sig av sina tankar om vad som egentligen hjälpte eller stjälpte under mitt missbruk. Detta är del tre av fyra.

 

Hjälpa eller stjälpa

Min son är narkoman. Han väljer drogerna. Han vill fortsätta med sitt missbruk. Hur ska jag som mamma kunna hjälpa honom? Hur ska jag få honom att förstå hur illa han gör mot sig själv? Och inte bara mot sig själv utan också mot sina nära och kära. Hur ska jag kunna väcka hans vilja att definitivt sluta leva det liv han nu lever?

Jag har ju försökt med det mesta. Försökt sansat diskutera, tjatat, hållit domedagsprofetior, bönat och vädjat, gråtit och visat hela min skala av ilska. Anlitat psykologhjälp för honom och mig själv, milt tvingat honom på olika typer av energibehandlingar. Tagit kontakt med healare, bett präster hålla förbön för honom. Berättat för honom om all den hjälp som finns att få om han vill sluta. Berömt och uppmuntrat honom när han haft bättre perioder. Men ingenting tycktes väcka hans vilja och få honom att ändra sitt liv.

Kanske jag kunde anlita en läkare? Jag har alltid varit helt emot psykmediciner, men kanske det finns medicin som hjälper mot hans sömnlösa nätter, depression och ångest. En medicin som så småningom kan få honom på rätt köl igen.

Han får en massa mediciner utskrivna. David är jublande glad, en hel plastkasse full med droger! Jag vet inte om jag ska skratta med eller gråta. Är detta lösningen? Men nu är han åtminstone inte kriminell, han är ju under läkarvård. Och all heder åt läkaren, hen ville verkligen hjälpa, gav honom tid med långa samtal och många frågor om hans tillstånd. Och David  försäkrade att han inte mera använder droger, men att han måste få medicin för att orka med sitt liv. Ett liv utan droger.

Men medicinerna hjälper inte, de blir ytterligare ett missbruk. Beroendeframkallande mediciner som han för lång tid framöver inte klarar sig utan. Och som han överdoserar.

Denna hjälplöshet! Hur jag än försöker händer inget som vittnar om en utveckling mot det bättre. Sonen sjunker allt djupare i sitt missbruk. Han säger flera gånger att han inte orkar med livet, det finns inget för honom här. Men någon hjälp vill han inte ha. Han vill fortsätta med drogerna. ”Senare mamma, senare när jag själv vill kommer jag att sluta.” Men senare tycks aldrig komma! Jag slutar förmana och tjata. Känner att nu gäller det bara att försöka upprätthålla en bra relation. Väljer samtalsämnen som inte har något med hans missbruk att göra när vi träffas. Det finns stunder då jag tror att han inte klarar av att leva så länge till, så varje möte känns värdefullt.

Jag hjälper honom med det jag kan. Ibland handlar jag mat och sköter om hans räkningar. De perioder han har eget boende hjälper jag till med tvätten och städningen. Jag försöker finnas där för honom när han vill ha min hjälp. Och jag försöker inse att jag inte kan göra något åt hans drogmissbruk, viljan att bli nykter måste väckas hos honom själv, den kan jag inte rå på.

Jag har fått höra att min hjälp möjliggör hans missbruk. Visst kan det ibland vara så. Men jag tror att det inte har någon större betydelse, så länge jag inte ger honom pengar. Drogerna är för honom ändå viktigare än mat, viktigare än ett eget hem, viktigare än allt annat. Och att hjälpa honom lättar mitt samvete. Jag mår för en stund bättre då jag kunnat bidra med något. Känner att jag har en viss kontroll över situationen. Ibland handlar och städar vi tillsammans, och umgänget med honom känns för en stund helt normalt.

Det har funnits perioder, då jag känt att jag inte orkar längre. Då jag velat radera honom ur mitt liv. Bestämt mig för att bryta kontakten. Meddelat att bara då han vill sluta med sitt missbruk kommer jag att hjälpa honom. Men det blev för mig ännu värre. Han fanns ju ändå ständigt i mina tankar och nu visste jag ju ingenting om hans mående. Oron blev mig övermäktig, jag klarade inte av denna tystnad. Det blev bara en kortare period av kontaktlöshet. Min styrka var inte tillräcklig för att stå fast vid detta beslut.

Vem kan avgöra vad det är som hjälper och vad som stjälper? Alla är vi olika individer och reagerar på olika sätt. Det som hjälper en, kan stjälpa en annan. Jag måste själv avgöra och handla utgående från det som för mig känns bäst. Och som jag tror blir bäst för David. Och kontakten till honom vill jag hålla. Han är ju trots allt min älskade son.

Hoppet finns alltid vid min sida, ibland nära och ibland alldeles för långt borta. Men det har aldrig helt och hållet övergivit mig. Hoppet är mitt halmstrå.

Det är hoppet om att det en dag kommer att vända som bar mig.

 

Mammsi

 

Tack.
#ajunkiespath

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

En missbrukares mamma story. Del 2

av David

Min mamma delar med sig om skuldkänslorna och oron hon känt under missbruket. Detta är del två av fyra.

 

Om skuld, oro och villkorslös kärlek

”Vad gör din son? Studerar han eller jobbar han? Var bor han nuförtiden?” Obehagliga frågor, vad ska jag svara. Varken jag eller frågeställaren klarar av sanningen. Jag borde ju ärligt svara som det är. Att min son avbrutit sina studier, är arbetslös och lever på utkomststöd. Att han är narkoman. Att han har valt drogerna. Att jag just nu inte vet var han övernattar eller hur han tillbringar sina dagar. Istället mumlar jag något om att han ännu inte hittat sin väg här i livet och går hastigt över till ett annat samtalsämne.

Varför är beroendeproblematiken så skuldbelagd? Det gäller ju också annan psykisk ohälsa. Varför kan vi inte prata lika öppet om den som fysiska åkommor? Så mycket lättare oket skulle bli för anhöriga och framförallt så mycket lättare för missbrukare att söka hjälp.

Jag känner enorm skuld. En skuld som blivit till skam. Anklagar mig själv för att ha varit en misslyckad mamma. Att jag inte gett min son tillräckligt stark självkänsla. Att jag inte förmedlat att livet är gott och att även motgångar kan vara något positivt. Att jag inte lärt honom att hantera sina känslor. För det är ju mitt fel att min son måste bedöva sina känslor för att orka leva. Det är ju jag som är ansvarig. Jag har gått igenom hans barndom på nytt och på nytt. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Om jag bara sett tecknen i tid. Om jag sökt hjälp i ett tidigare skede. Om jag dragit starkare gränser. Om jag uppmuntrat honom mera. Om jag bara … Om:en tar aldrig slut, men min hjärna blir helt slutkörd av detta ältande. Trycker ner mig totalt. Tar död på min självkänsla och ork. Känner mig som en värdelös mamma. Det har funnits perioder då jag inte velat visa mig bland folk. Klarade inte av inbillade anklagande blickar bakom min rygg: -”Där är mamman till en narkoman. Där är mamman som misslyckats i sin uppfostran.” Med mitt förnuft vet jag att det bara är mina egna dömande tankar om mig själv. Men mina känslor går sin egen väg.

Förutom skulden är oron min ständiga följeslagare. En oro som handlar om liv eller död. Värst är nätterna, då tankarna får fritt spelrum. Kanske det är just denna natt han dör? Tänk om han slocknar i någon snödriva och ingen upptäcker honom? Tänk om han råkar i ett slagsmål som orsakar livslång skada eller att liv går förlorat? Tänk om han denna natt tar en överdos? Oroskänslan ligger ständigt på lur, till och med små bekymmer och inbillade scenarier växer till hotfulla orosmoln. Och stunder jag lyckas få hjärnan att tänka på nåt annat, stunder jag kan befria mig från tankar på sonens missbruk, ger mig i efterhand dåligt samvete. Som om oron skulle kunna hjälpa honom!

Skulden, skammen och oron ger upphov till självrannsakan. Varför måste jag genomlida detta? Vad försöker livet lära mig? Jag får inga svar. Men varken skulden eller skammen kan hjälpa min son. Lika lite som min oro. Jag går med i en mammagrupp. En grupp med mammor till missbrukare. Vilken känsla, jag är inte ensam! Här kan vi prata ut om allt. Tankar som jag inte tidigare ens vågat tänka till slut får ord. Och gruppen består av fina, underbara, ansvarstagande mammor. Mammor som älskar sina barn. Mammor som mår dåligt på grund av att deras barn valt drogerna. Mammor som liksom jag lider i tysthet. Aldrig att jag skulle tänka att de har någon skuld! Känner bara gränslös medkänsla. Tårarna vill aldrig ta slut efter första träffen. Jag är inte ensam!

Jag vill sluta döma mig själv. Jag vill bli snällare mot mig själv. Acceptera och känna förståelse för det jag går igenom. Det jag behöver odla är ork och styrka för att kunna hjälpa min son. För att vara en mamma han kan vända sig till, när han vill ha hjälp. En stark mamma som klarar av att vara ett stöd. Jag vill vara en bra mamma här och nu. Men också en mamma som visar var gränsen går. Jag accepterar inte hans drogmissbruk, och jag hatar det drogerna gjort honom till, men den villkorslösa kärleken till min son,  till den person han innerst inne är, finns alltid kvar.

Den kärleken slocknade aldrig, hur svår situationen än var.

 

Mammsi

4 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

En missbrukares mammas story. Del 1

av David

Min mamma har valt att dela med sig sin story i hopp om att kunna hjälpa någon som är i samma position som henne. Detta är del ett av en fyra och handlar om de första åren av mitt missbruk, det vill säga högstadiet.

 

Chocken

Det hade varit ett oroligt år. Ständigt återkommande problem i skolan med störande beteende och skolkningar. Min son David hade under de två senaste åren blivit alltmer inbunden och var frustrerad på allt och alla i vuxenvärlden. Han umgicks med betydligt äldre kompisar och ville hänga med dem på fritiden. Han hade flyttat till sin pappa för han tyckte att jag inskränkte på hans behov av frihet och för att jag ständigt tjatade på honom. Och det gjorde jag, jag försökte tala honom till rätta. Försökte få honom att bry sig om skolan och sluta med att hänga med sina äldre kompisar och vara ute sena kvällar. Var både arg och gråtfärdig för hans störande beteende i skolan. Predikade om faran med alkohol och tobak och andra droger. Droger, som jag inte hade nån annan kunskap om än det jag flyktigt läst. Vilket han också ofta påpekade -”du ska inte prata om droger som ingenting vet”.

Jag var mycket orolig. Det var inte bara puberteten med sina svårigheter, starka känslor  och tonårstrots som var orsaken. Det här var något mycket värre. Han klagade på sömnsvårigheter och han var ofta deprimerad och ångestfylld. David fick samtalsterapi på ungdomspsykiatriska, ja hela familjen fick, men antagligen var jag den som hade den största behållningen. Det kändes befriande att få prata ut om min oro och om alla bekymmer med sonen. Men för David tycktes det inte hjälpa, hans beteende i högstadiet hade nu blivit så störande att han blev portförbjuden för en tid.

Under samma tid genomgick han en neurologisk undersökning på sjukhuset och fick i ett senare skede diagnosen “ADHD-liknande beteende”. Det kom inte som någon överraskning. Han har under hela sin skoltid haft koncentrationssvårigheter och har varit ett livligt, s.k. explosivt, barn med enormt stark egenvilja. Men diagnosen var inte till någon hjälp nu och det var ingen förklaring till hans nuvarande beteende. Och ingen terapeut eller psykiater kunde uttala sig om någon direkt orsak till hans svårigheter.

På skolans initiativ gjordes ett drogtest. Resultatet från drogtestet var positivt. Flera narkotikaklassade substanser identifierades. I samma veva hittade jag en spruta i hans rum. Allt var kaos i mitt huvud. Fast jag hade mina misstankar, kom det som en chock. Min son är sprutnarkoman! Jag vågade knappt tänka på ordet och kunde inte uttala ordet högt. Sonen är bara 16 år och narkoman!

Sprutnarkoman, sånt förekommer bara på film i min värld. Hela mitt inre och yttre skakade. Jag blev helt handlingsförlamad, visste inte var och hur jag skulle söka hjälp. Det var som att kravla runt i ett bottenlöst träsk. Kände mig helt bedövad i hjärnan, hela mitt väsen kändes svart. Måtte det vara en mardröm som jag snart vaknar upp ur! Hur kunde det bli såhär? Min älskade son är en knarkare och narkoman!

Men det finns helt underbara medmänniskor. Medmänniskor som inte dömer utan enbart vill hjälpa. Vänner som orkar lyssnar med genuin empati. Sonens klasslärare, skolkurator och skolhälsovårdare var ett ovärderligt stöd. Även kommunens socialsektor var inblandad och därifrån fick vi stor hjälp. Mina fina vänner som jag kunde anförtro mig åt var mina stöttepelare. Utan mina stöttepelare skulle jag antagligen ha sjunkit ner i mitt bottenlösa träsk.

Som första hjälp fick jag tipset att kontakta föreningen Fri från narkotika. Där kunde både sonen och jag prata ut med proffs inom området, David om sitt beroende med en nykter missbrukare och jag om min ångest och oro. Det lugnade och dämpade och hoppet om att han kan tillfriskna började spira. Han fick hjälp på ett behandlingshem (som tyvärr inte mera finns) där han fick vara dagtid hela sommaren. Behandlingshemmet hade en underbar personal som David kände tillit till. Jag började se ett ljus i mörkret. Jag hoppades ju så att han skulle bli botad, att hans vilja att avstå från droger skulle väckas. Att han skulle förstå hur illa drogerna gör honom. Att hans beteende skulle förändras och att allt skulle bli bra till hösten.

Men det blev inte bra när hösten kom. Visst blev det bättre för en tid efter tiden på behandlingshemmet. Men David var nog för ung då för att kunna förstå vidden av sin beroendeproblematik. Och han hade ju inte själv valt behandlingen, han blev mer eller mindre tvingad till vård. Så när efterkontrollerna tog slut sjönk han på nytt in i sitt missbruk. Ett missbruk som blev allt värre med åren.

Det är nu över åtta år sedan jag hittade sprutan i hans rum. Det har varit tunga år. För oss båda. År som för mig har varit fyllda av oro, skuld och skam. Och en känsla av total hjälplöshet. Det har varit en kamp mellan hopp och förtvivlan. Ibland har det funnits lugnare perioder, då mitt sinne fått vila och jag trott att nu vänder det. För att senare igen fått erfara att han inte klarat av att lämna drogerna. Det har varit år med ständiga besvikelser på grund av lögner och brutna löften.

I tre blogginlägg som följer på detta kommer jag att berätta om mina tankar och känslor som anhörig då David var inne i sitt missbruk. Om hur det har varit att vara mamma till en missbrukare.

Det känns så skönt att få skriva ”har varit”. För det här är en berättelse med ett lyckligt slut.

 

Mammsi.

9 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
  • 1
  • 2