Home Livets lärdomar Jag är introvert

Jag är introvert

av David

Ett av mina föregående inlägg lämnade mig med mångfaldiga tankar. Må de vara dylika men jag väljer här att gå in på en mer specifik detalj av det inlägget, något som jag själv finner viktigt, något som definierar mig.

Det finns, för många, inget verkligare än det inre livet. Man kan tänka sig att ingen händelse eller fysiskt objekt skulle kunna beröra oss på samma sätt som den psykiska världen kan. Att allt runtom oss skulle kunna rasa samman och av jordens obarmhärtiga käft ätas upp, utan den minsta förnimmelse av förlust. Den andra sidan av myntet är hur livet skulle utåt kunna se väldigt bra ut, jobbet, familjen, vännerna och ekonomisk trygghet, utan den minsta förnimmelse av vinst. Att fastän hur fint organiserad vår omgivning var så skulle det inte motverka vår inre smärta. Men trots att den psykiska världen är den verkligaste, gör det verkligen oss immuna mot den fysiska?

Dessa två exempel är förvisso väldigt extrema och fastän vi lever mest uppe i vårt eget huvud så tillkommer introverthet, i alla fall för mig, med en hög känslighet mot omvärlden. Förändringar och okända ting skapar en minst sagt förunderlig känsla i kroppen. Jag finner det intressant hur människor inte starkt kan påverkas eller ens märker hur atmosfären förändras av att en ny människa stiger in i rummet. Eller hur blicken av denne speglar dess känslor som i sin tur får mig att känna likadant. Vad någon tänker har jag svårt att avgöra, men en förnimmelse av godhet eller ondhet, glädje eller sorg eller lugn eller nervositet, infinner sig alltid.

Dock är det egentligen inte den yttre världen som väcker dessa känslostormar inom mig, utan snarare min egen tolkning av den. För som barn existerade inte någon ”social ångest”, jag var den mest sociala av dem alla. Gick fram och hälsade på alla jag såg och ställde mig gärna upp inför dem och pratade. Den förunderliga känslan fanns alltid där, skillnaden var att den inte hade benämningen ”ångest”, den hette istället ”upprymdhet”.

Med att tiden gick och intrycken av omgivningen satte sina spår, blev denna upprymdhet något negativt. Det var något man fick utskällningar i skolan för och som samhället tog avstånd från. Vad än jag någon gång tolkade det som spelade inte längre någon roll, det jag då förstod var att det inte var något som passade in. Det jag förstod var att jag inte passade in. Inte konstigt att man tar avstånd från något som framkallar detta bemötande.

Sedan drogfriheten infunnit sig i mitt liv har jag noggrant begrundat mina känslor för att finna sätt att förändra dem. Med hjälp av min terapeut har jag kommit fram till att det nödvändigtvis inte alltid är den rätta vägen att gå. För som jag ofta pratar om är mitt mål att komma närmare mitt äkta jag, det som jag egentligen är under alla dessa begränsningar som mina omständigheter har åsamkat mig. Det jag som den lilla pojken en gång var. Och den lilla pojken, ja han var väldigt reaktiv på sin omgivning och kände väldigt starkt. Detta är två egenskaper som definierar mig, inte försvagar mig. Det jag nu ändrar på är hur jag tolkar dessa egenskaper, från något ont till något gott.

Detta är till alla er som känner starkt och tänker djupt, till alla som kanske känner sig missplacerade och som känner att samhällets normer var skapta för något annat än det som ni innerst inne är. Ni är långt ifrån ensamma och ångest och självförakt är inte något ni är bundna till att leva med. Dock är djupheten av både era känslor och tankar något som kommer att följa med resten av livet. Det handlar inte om att arbeta bort dem, det handlar om att arbeta med dem. Att välkomna dessa egenskaper som en del av självet, som en del av det som är det äkta jaget. Vi kan inte förneka det vi är, som en vän så fint kommenterade

”Man kan inte kriga mot sig själv”.

 

Tack.
#ajunkiespath

Föreläsning på kommande 8.5 vid kulturhuset i smedsby. 
Anmälningar sker till david@davidbjorkstrom.com
Evenemanget: www.facebook.com/en-missbrukares-tankar

You may also like

3 kommentarer

nina wredlund april 10, 2019 - 3:57 e m

När jag var barn tog jag för givet att det fanns två verkligheter,den synliga och osynliga,båda lika sanna.jag blev förvånad när jag som lite äldre förstod att alla inte upplever det så.det är både en styrka och svaghet att vara känslig,att leva med det kräver ofta att man verkligen söker sin väg,det räcker inte med “självklarheter”.

Svara
David april 12, 2019 - 4:01 e m

Ja, så är det. Vem man än är och hur man är så är det otroligt viktigt att komma till ro med sig själv. Acceptera den man är för att kunna dirigera sitt liv åt ett håll som behagar det sanna jaget. 🙂

Svara
Tina N juli 21, 2019 - 11:02 e m

Jag är introvert och högkänslig liksom du. Det är skönt när man inser att man inte är ensam och när man lär känna sig själv så att man kan använda sina speciella egenskaper till sin fördel. Ledsen att ta del av din story om missbruk men väldigt glad för din skull för att du hittat vägen ut! Det lyser något vackert i dina ögon. All lycka i framtiden! /Tina

Svara

Kommentera