Jag är introvert

Jag är introvert

av David

Ett av mina föregående inlägg lämnade mig med mångfaldiga tankar. Må de vara dylika men jag väljer här att gå in på en mer specifik detalj av det inlägget, något som jag själv finner viktigt, något som definierar mig.

Det finns, för många, inget verkligare än det inre livet. Man kan tänka sig att ingen händelse eller fysiskt objekt skulle kunna beröra oss på samma sätt som den psykiska världen kan. Att allt runtom oss skulle kunna rasa samman och av jordens obarmhärtiga käft ätas upp, utan den minsta förnimmelse av förlust. Den andra sidan av myntet är hur livet skulle utåt kunna se väldigt bra ut, jobbet, familjen, vännerna och ekonomisk trygghet, utan den minsta förnimmelse av vinst. Att fastän hur fint organiserad vår omgivning var så skulle det inte motverka vår inre smärta. Men trots att den psykiska världen är den verkligaste, gör det verkligen oss immuna mot den fysiska?

Dessa två exempel är förvisso väldigt extrema och fastän vi lever mest uppe i vårt eget huvud så tillkommer introverthet, i alla fall för mig, med en hög känslighet mot omvärlden. Förändringar och okända ting skapar en minst sagt förunderlig känsla i kroppen. Jag finner det intressant hur människor inte starkt kan påverkas eller ens märker hur atmosfären förändras av att en ny människa stiger in i rummet. Eller hur blicken av denne speglar dess känslor som i sin tur får mig att känna likadant. Vad någon tänker har jag svårt att avgöra, men en förnimmelse av godhet eller ondhet, glädje eller sorg eller lugn eller nervositet, infinner sig alltid.

Dock är det egentligen inte den yttre världen som väcker dessa känslostormar inom mig, utan snarare min egen tolkning av den. För som barn existerade inte någon ”social ångest”, jag var den mest sociala av dem alla. Gick fram och hälsade på alla jag såg och ställde mig gärna upp inför dem och pratade. Den förunderliga känslan fanns alltid där, skillnaden var att den inte hade benämningen ”ångest”, den hette istället ”upprymdhet”.

Med att tiden gick och intrycken av omgivningen satte sina spår, blev denna upprymdhet något negativt. Det var något man fick utskällningar i skolan för och som samhället tog avstånd från. Vad än jag någon gång tolkade det som spelade inte längre någon roll, det jag då förstod var att det inte var något som passade in. Det jag förstod var att jag inte passade in. Inte konstigt att man tar avstånd från något som framkallar detta bemötande.

Sedan drogfriheten infunnit sig i mitt liv har jag noggrant begrundat mina känslor för att finna sätt att förändra dem. Med hjälp av min terapeut har jag kommit fram till att det nödvändigtvis inte alltid är den rätta vägen att gå. För som jag ofta pratar om är mitt mål att komma närmare mitt äkta jag, det som jag egentligen är under alla dessa begränsningar som mina omständigheter har åsamkat mig. Det jag som den lilla pojken en gång var. Och den lilla pojken, ja han var väldigt reaktiv på sin omgivning och kände väldigt starkt. Detta är två egenskaper som definierar mig, inte försvagar mig. Det jag nu ändrar på är hur jag tolkar dessa egenskaper, från något ont till något gott.

Detta är till alla er som känner starkt och tänker djupt, till alla som kanske känner sig missplacerade och som känner att samhällets normer var skapta för något annat än det som ni innerst inne är. Ni är långt ifrån ensamma och ångest och självförakt är inte något ni är bundna till att leva med. Dock är djupheten av både era känslor och tankar något som kommer att följa med resten av livet. Det handlar inte om att arbeta bort dem, det handlar om att arbeta med dem. Att välkomna dessa egenskaper som en del av självet, som en del av det som är det äkta jaget. Vi kan inte förneka det vi är, som en vän så fint kommenterade

”Man kan inte kriga mot sig själv”.

 

Tack.
#ajunkiespath

Föreläsning på kommande 8.5 vid kulturhuset i smedsby. 
Anmälningar sker till david@davidbjorkstrom.com
Evenemanget: www.facebook.com/en-missbrukares-tankar

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Psykisk ohälsa

Psykisk ohälsa

av David

Det finns en värld där allt är möjligt. En värld som ej är styrd av begränsningar och rädslor, där möjligheterna sträcker sig längre än ögat kan nå. Där solen skiner och du kan göra allt det du någonsin önskat. Denna värld kan även vara ett ställe där mardrömmarna besannas. För en värld där allt är möjligt, utan begränsningar, kan av en gud med fel intentioner bli ett glödande helvete. Det kan vara ett ställe dit drömmar, visioner och förhoppningar blir tagna för att torteras och slaktas. En värld som ej besitter universums, förvisso osynliga men oavsett befintliga, skyddande lagar kan vara en farlig plats. Dessa lagar är som en skyddsängel som bär oss just ovanför dödens yta då allt känns som värst.

Så vad är då denna plats för något?

Det är en plats som finns inom oss alla. En värld bakom lås och bom där den enda som har nyckeln är vi själva. Vi kan välja att dela med oss av det vi upplevt i vår inre värld eller vi kan i tysthet hålla det för oss själva, men hur vi än gör, så speglas det inre på vårat yttre. Vi må kunna dölja detaljerna som där finns, men vi kan ej dölja helheten. För med en dyster inre värld följer ej ett muntert yttre. Vi kan lotsas, vi har länge tränat oss på att lura vår omgivning. Men till vilket pris? De som verkligen känner oss ser ändå igenom denna charad och blir sårade av våra lögner. Själva blir vi knappeligen ett mer välmående väsen av att dölja våra egentliga känslor.

Men visst, det inre kan vara alltför mörkt att dela med sig av till omgivningen. Det kan vara något som vi inte önskar att våra älskade ska bli tvungna att bära. Vi ser ju vad det gör med oss, vi vill inte åsamka detta hos någon annan. Vilket är förståeligt, för så tänker ett empatiskt hjärta. Lägger de andras behov och välmående före vårat eget. Men vi måste ta hand om oss själva för om vi inte har oss själva, kan vi inte heller ha något annat.

Som tur är finns det en annan väg.

Må vi känna oss ensamma då vi går med våra tunga bördor inom oss och ett påklistrat leende över ansiktet. Vill inte bekymra någon med våra problem. Alla har fullt upp med sina egna, tänker vi och går vidare. Och ja, det har vi rätt i. Precis så är det. Vi har kanske till och med berättat det åt någon, blivit avvisade eller fått våra problem förminskade, vilket självfallet är bedrövligt. Men det innebär inte att vi inte måste ta ansvar över oss själva och söka den hjälpen vi förtjänar. För detta liv är inte alltid omtänksamt och omfamnande inför allt och alla. Tyvärr kan vägen bli väldigt kall, avvisande och ensam. Det är då vi behöver finna vår inre styrka, för livet är till oss inte medlidande.

Trots livets grymheter så får jag ofta en känsla av att dess positiva krafter tas i bruk då vi börjar sträva åt rätt håll. Då vi stagnerat och ältar det förflutna tycks inget gå vår väg. Men då vi börjar ta beslut som är goda för oss själva och för vår omgivning, ja då kommer fler goda saker att visa sig. Att motståndet upphör påstår jag ej, men livet kommer definitivt att visa fler av sina goda sidor. En sak vi kan göra idag, som enligt mig är det viktigaste om man lider av psykisk ohälsa eller mår dåligt, är att söka professionell hjälp. Det är det största steget mot tillfrisknande vi kan ta, det kommer knappast att vara det enda och inte heller det svåraste, men det viktigaste.

För vad vi nu vet så har vi bara detta liv. Slösa inte bort det med att tveka och vekna inför dess motgångar. Vi är skyldiga oss själva att åtminstone göra allt vad vi kan för en mer meningsfull vardag. Att göra allt vad vi kan för att få det vi så innerligt förtjänar, oavsett vårt förflutna. Det som har hänt har hänt, nu är det dags att se framåt och bli den konstnär du är. Måla din framtid ett penseldrag åt gången. Om det då innefattar att till först täcka den befintliga bilden i endast vit färg, gör då det. Börja från ett tomt blad och arbeta framåt, mot dina mål och mot ett bättre liv.

För om du har dig själv, kan du ha allt du någonsin önskat.

 

Tack.
#ajunkiespath
Föreläsning på kommande 8.5 vid kulturhuset i smedsby. 
Anmälningar sker till david@davidbjorkstrom.com
Evenemanget: www.facebook.com/en-missbrukares-tankar

5 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Bli den du är

Bli den du är

av David

På mitt vardagsrumsbord står en liten blomma. Den ligger bekvämt omringad av jord i en lika liten hink av plåt. Egentligen är den ingen blomma för den har bara blad, stora blad som hänger stillsamt ut över hinken. Elefantöron. De ser ut att väga allt för mycket för dess sköra kropp. Den håller sig helst i skymundan och skrumpnar av solens strålar. Men den trivs som den är, det vet jag.

En bit bort, inom synhåll, står en citronfikus. Dess stam är tjock och redig, likt ett litet stort träd av ek. Dess blad är små och fjuniga jämfört med elefantörat. Och om den inte får tillåtelse att dansa i skenet av dagens ljus, ja då börjar dess blad långsamt dra ihop sig och ändrar färg från ett vackert skinande grönt, till ett sorgset och skrynkligt gult.

Citronfikusen och elefantörat som båda delar mitt hem är trots sina likheter väldigt olika. Inte bara dess former, utstrålning och proportioner, utan även dess behov och begär. Deras inre genetiska förbestämmelser gör dem olika, och dessa olikheter föds inte ur medvetna val, dessa olikheter var dem givna redan som de små frön de gång var. Planterade i jorden var det av naturen redan bestämt.

Då de äntligen spräckte genom markens barriär och för första gången upplevde känslan av att finnas, kände vindens bris och vattnets vitaliserande kraft. Ja då trivdes de. Elefantörat bannades ej över dess känslighet mot ljus, inte heller gick citronfikusen och harmades över sitt enorma begär. De var bara olika. Och jag med makten att tillgodose dessas begär, accepterar dem.

Vi människor, likt dessa växter, är olika. Och likt växterna är vissa olikheter djupt inristade i vårt genetiska bibliotek. Något jag haft väldigt svårt att acceptera, inte att andra är olik mig, snarare att jag är olik andra. Min känslighet och min introverthet passade inte in någonstans. Hela mitt liv har jag grubblat över vad som är fel på mig, varför jag är som jag är och inte som jag vill. Min omgivning var inte som mig, den värld jag levde i kändes kall och obrydd. Ingen där som rubbades av plötsliga förändringar, av allt ljud och ståhej, av att konstant vara omringad av människor eller av att prata i timtal. Ingen som rubbades av allt det som runt om oss skedde, all förstörelse och misär.

Hela mitt liv trodde jag något var fel på mig. Jag lärde mig tolka dessa känslor som något negativt, något fel och annorlunda som jag borde begrava djupt inom mig och aldrig visa. Att det enda som fattades var mera droger.

Jag hade fel.

Visst jag må inte vara som de flesta. Men jag bannas inte längre över det. I sakta mak lär jag mig acceptera de delar som gör mig till den jag är, för utan dem så skulle jag vara någon annan, och det är inte längre något jag vill. Det jag vill är att bli mer av mig själv, bli den bästa version av David jag kan vara. Självfallet innefattar det att jag arbetar det jag kan förändra, men framförallt innebär det att acceptera de grundstenar som alltid kommer vara med mig.

Så vem du än är och hur du än är. Omfamna dig själv och visa ditt sannaste jag till omvärlden. Du behöver inte längre med sorgsna ögon titta ner i marken med din krökta rygg. Du behöver inte längre prata med en otydlig röst och ursäkta för din existens. Var stolt över den du är. Jag vet att människors åsikter etsar sig fast i ditt sinne, och då du väl rätar på ryggen och stadgar din blick så kommer vissa att vända dig ryggen till. Det är bra. Du skall inte vara alla till lags. Då dessa människor faller bort gör du plats för nya, mer betydelsefulla relationer.

Du kommer möjligen uppleva en tid av ensamhet då dina tidigare, till dig giftiga, umgänge vissnar. Men misströsta ej, det gör dig gott. Då du med självsäkerhet visar ditt sanna jag, attraherar du de människor som gör dig gott. Människor som gödslar din utveckling och sporrar din framgång. Människor som dig är värda.

Du behöver inte längre tveka min vän, finn dig själv, ta din plats och lev ditt liv.

Tack.
#ajunkiespath

Föreläsning på kommande 8.5 vid kulturhuset i smedsby.
Anmälningar sker till david@davidbjorkstrom.com
Evenemanget: www.facebook.com/en-missbrukares-tankar

5 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Fysisk träning för psyket

Fysisk träning för psyket

av David

Att finna aspekter av mitt liv att förbättra har under min tid som nykter blivit något av en besatthet för mig. Mycket av det jag pratar om handlar om det psykiska, det inre. Men det finns mycket från det yttre som påverkar det inre. Ganska snabbt efter att jag avslutat mitt missbruk av droger fann jag styrketräning. Till en början var det endast för att växa till mig så att min egen spegelbild skulle besvara mig med ett leende på mina läppar. Det blev till något så mycket mera än detta. Efter ett tag var det inte min tillväxt som gav mig glädje, utan befrielsen som kom med fysisk ansträngning och stoltheten från den dedikation som krävdes. Det har stärkt mitt självförtroende och, utöver det, givit mig disciplin. Det har sannerligen varit en ofantligt viktig del i mitt välmående.

Här tänkte jag bryta ner träning till de komponenter jag för mig funnit viktiga. Inte bara förklara varför utan även hur, i hopp om att det kan ge någon annan allt det som det gett mig.

Varför?
Ofta känns mitt sinne som om det vore täckt av en tjock dimma. Jag försöker samla mina tankar men molnen täcker min inre syn och mina tankar bara blixtrar förbi som ett åskoväder som härjar genom min hjärna. Hur jag än försöker kan jag inte hålla kvar den röda tråden och likt ett löv i ovädret dras jag ofrivilligen dit blåsten väljer. Att försöka få någonting produktivt gjort i detta sinnestillstånd känns nästintill omöjligt, ännu mindre att försöka må bra. Det var här träningen fann sin plats.

Då jag i detta tillstånd befinner mig och sedan söker mig till gymmet, får jag en befrielse. Då jag trots min trötthet och ovilja att överhuvudtaget göra någonting alls, tar mig till gymmet och lyfter tungt, ja då blir jag befriad. Molnen skingras och glimtar av solen tar sin plats. Mina tankar och idéer kristalliseras och mitt sinne av totalt jävla kaos, blir för en stund organiserat. Må det vara kaotiskt organiserat men det är fortfarande en otrolig förbättring till det tidigare ovädret.

Genom att anstränga min kropp då tröttheten känns som tyngst och då det minst lockar, då får jag energi. Både fysisk och psykisk. Vilket även länkar till mitt tidigare inlägg, att genom att göra sånt man för stunden inte vill, få det man vill ha. Vilket må vara en tråkig sanning men fortfarande en sanning sannare än den sannaste!

Vanor är något jag i mitt liv haft svårt med. Att hålla vid något annat än droger under en längre period har inte direkt varit min starka sida. Något jag i nykterheten arbetar hårt med att förbättra. Träning har för mig varit en början till detta, något som lagt grunden för mina andra vanor, något som fick mig att tro det var möjligt. Att hålla vid denna vana har dock inte varit endast min förtjänst, något jag går in på i följande delen ”hur?”. Men det har lärt mig att om jag är ihärdig med något, så kommer jag att få de resultat jag vill ha. Att bara jag fortsätter kämpa framåt trots motvilja och trötthet så kommer jag nå mina mål. För sanningen är ju tyvärr den att det är fan inte roligt varje gång.

Utöver dessa personliga förmåner så är en stark, smidig och välfungerande kropp ett fantastiskt redskap. Det säger sig självt, det får oss att må bra. För vi är människor, vi är menade att röra på oss och utmana våra begränsningar. Vårt inre skriker efter aktivering, och får den ej det, så kommer det att yttra sig i letargi och dåligt mående, både fysiskt och psykiskt. Och självfallet stärker det vårat självförtroende att vår mentala idolbild av oss själva stämmer in med den riktiga, hur den än må se ut. Vem tycker inte om att vara den person man egentligen vill vara?

Hur?
Många gånger tidigare har jag kastat mig in i träningens värld. Och som med allt annat jag börjar med blivit totalt jävla besatt. Läst genom alla artiklar och alla forum för att ta reda på de bästa övningarna och de optimalaste mängden sets och reps. Läst om näring och perfekterat mina macron för att uppnå bästa möjliga resultat. Exakta kolhydrater, proteiner och fetter. Vägde och räknade varje sak jag satt i mig. Stenhård koll på att jag slutförde mina pass till 100%. Så höll jag på.

Ända tills det tog stop.

Vad jag funnit i mina tidigare experiment med träningen är en komponent. En komponent som är så ofantligt viktig att varken den rätta näringen eller det perfekta gympasset kan rädda dig om den fattas. Så viktig att inget spelar någon roll utan denne. Vad jag pratar om är komponenten ”Att inte tröttna”. För om du inte tar dig till gymmet så gör det ingen skillnad hur bra program du har eller hur mycket du kan om näring. Det viktigaste är alltså att inte tröttna.

Jag blev tvungen att ändra om min syn på gymmet och ta en noggrann koll över mitt mindset. Det handlar om att skapa en ny livsstil åt sig, något man är villig att hålla vid resten av livet. Då är det bäst att göra det trevligt. Så jag slutade vara så hård med mig själv och anpassade passen till mitt behag, håller mina reps låga och mina vikter höga. Inget komplicerat bara basövningar som squats, marklyft, bänkpress, pullup och någon fyllnads övning. Slutade väga maten och började istället estimera, slutade att hacka på mig själv bara för att jag gjorde snedsteg i kosten, sånt händer. Sakta men säkert har träningen och matvanorna bara blivit en del av vardagen. Någon som bara händer utan att jag tänker på det.

Men visst, ni vet mig, inget kommer någonsin ligga inom rimliga gränser i mitt liv. Jag går upp 20kg varje vinter och slipar bort 15 till varje sommar. Att det är den mest nyttiga saken att göra betvivlar jag starkt. Men utan konkreta mål och saker att sträva efter så tröttnar jag också. Så det gäller att hålla balansen mellan för mycket och för lite, att sinnet känner av utmaningen och får en känsla av seger vid mållinjen. Balans.

I denna text snackar jag mycket om vad ”jag” har gjort. Och det är väl inte hela sanningen. För här kommer den absolut viktigaste delen av att kunna fortsätta trots illvilja och trots trötthet. Att fortsätta gå, vecka efter vecka, fast resultaten stanna stagnerat och motivationen lika så.

Svaret är en tränings kompanjon.

Utan min vän skulle många pass blivit halvdana och uppgivna. Ännu fler skulle bortlämnat totalt. Många goda middagar med glädje och skratt av träningens dopaminrus som ej skulle blivit upplevda. En kompanjon i träningen är vad som får det hela att gå runt för mig. Självfallet måste det även finnas en stark egen vilja för att förändra sitt liv, för det är det man gör om man börjar träna. Det räcker inte med att tvinga sig till gymmet en par gånger, man måste förändra sig själv och sitt liv till något som harmoniskt och flytande dansar tillsammans med sina nya vanor. Och för mig, skulle det inte varit möjligt utan en motiverande kompanjon i denna tidvis branta bergsklättring.

Så finn något inom denna värld som ger dig fysiska förmåner, offra inte upp ditt liv för detta utan forma istället ditt liv så att det blir en del av allt. Något som med minsta möjliga uppoffringar ger dig så mycket som möjligt.

Finn detta och gör det till en del av ditt liv så kommer många fler förmåner än du någonsin trott möjliga visa sig för dig.

 

Tack!
#ajunkiespath

6 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Samhällets berättelser. Del 6

Samhällets berättelser. Del 6

av David

Det som följer under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Detta är del sex. En anhörig berättar om känslorna och tankarna bakom att ha en alkoholiserad moder.

 

Min mamma, en gång världens bästa mamma

Jag var 11 år när det började. ‘’Ifall jag blir hälften så bra mamma som min har varit, då blir jag en väldigt bra mamma’’. Det var något jag bar med mig under en lång tid. Min mamma var världens bästa mamma, för mig, för mina syskon och även som en extra mamma för mina vänner. Hon ställde alltid upp. Hon var disciplinerad men samtidigt genomsnäll. Hon jobbade som en myra samtidigt som hon tog hand om oss barn, hade 3 tonåringar i huset och såg till att hemmet var i ordning och att maten stod på bordet då pappa kom hem efter långa arbetsskiften.

Min lillasyster dog när jag var 9 år och ganska exakt ett år efter det kom min lillebror till världen. Ett år till gick och jag märkte att mamma började ändras, jag förstod inte riktigt då var problemet satt. Jag var ju så ung. Och min lillebror, bara 1 år gammal. Efter en tid började jag hitta ölburkar här och där, i kylskåp, i klädskåp, bak i bilen, i garaget, i källaren, i stallet. Det tog inte länge innan jag började förstå att det var mamma och att det var alkoholen som påverkade henne och ändrade henne. Här började allting, allt som gjorde min tonår väldigt jobbig, alla lögner som började smyga sig på, familjeförhållandet som sakta men säkert gled isär, giftermålet som splittrades i tusen bitar och ledde till skrik, bråk och slagsmål. Sådant som barn aldrig ska behöva få höra eller se.

Det hela började periodvis. Hon drack utan paus i cirka en vecka, sen kunde hon vara nykter en hel månad om hon så ville, utan problem. Som längst var hon nykter 5 månader om jag minns rätt. Då jag fyllde 15 blev det bara värre och värre. Jag hade nyss tagit mig ur mitt första förhållande där min pojkvän som var några år äldre var självmordsbenägen och utsatte även mig för fara, ända jag behövde just då var min mammas stöd. Men hon drack och pauserna blev allt kortare. Jag mådde skit. Min första tanke var att jag måste flytta hemifrån så fort jag kan. Jag hade ju alltid pappas stöd, pappas lilla flicka. Men han jobbade sena kvällar, ibland helger och ibland nätter. Jag tänkte att jag måste sätta mig själv i förstahand den här gången, även fast lillebror bor hemma så kan han ju alltid komma till min lägenhet och sova precis när han vill. Jag var tvungen att bli vuxen väldigt snabbt, jag fick aldrig riktigt leva som en tonåring. Jag kokade mat till familjen när jag märkte att mamma var för full för att orka bry sig om vi åt något, jag skötte skolan väldigt bra, jag tog hand om min lillebror då mamma var full, jag städade, tvättade fönster, bytte gardin. Jag kände mig lite som en mamma till min egen mamma.

Jag fyllde 17 år och flyttade i min första lägenhet, jag blev sambo med min dåvarande pojkvän. Inte länge där efter insåg jag att han hade problem med droger trots att jag trodde att han hade slutat innan vi blev tillsammans. Fan, det här var det sista jag behövde. Nu var jag medberoende till två personer. Två av de personer som har betytt väldigt mycket för mig. Min mammas alkoholproblem blev bara värre, sakta men säkert. Lögnerna blev fler och hon blev sjukskriven i väntan på knäoperation. Operationen kom och gick, hon hann vara hemma ett dygn och så satt hon fast i flaskan igen. Med alla starka mediciner hon fått efter operationen. Ett blandmissbruk väntade, som alla var för blind för att notera. Hennes personlighet började ändra mer och mer.

Jag fyllde 19 år. Mitt förhållande med min dåvarande sambo hade nyss tagit slut efter några väldigt jobbiga år. Han slutade med droger efter en tid tillsammans men det övergick till misshandel. Det sista året med honom var ett helvete. Ingen visste något, för jag ville ju skydda honom. Varför? Det har jag än idag inget svar på. Kanske för att han var snäll innerst inne, kanske var det hans depression och adhd som gjorde att det slog svart för honom då han blev arg som orsakade hans beteende mot mig. Jag har inget svar, jag hade bara ursäkter för att skydda honom. Dagen kom då jag berättade för mamma och pappa vad jag hade varit med om de senaste åren och sanningen bakom alla mina lögner om varför jag varit in på sjukhus, då brast det för mamma. Hon blev blandmissbrukare på heltid. Hennes stöd, genom den jobbigaste perioden i hela mitt liv, där jag skulle procesera förhållandet jag hade haft med mitt ex som innefattade dödshot, anklagelser och sparkar på lägenhetsdörren om nätterna efter att han hade flyttat ut, behövde jag inte ens räkna med.

Idag är jag 20 år, jag fyller snart 21. Min mamma har förändrats något otroligt, alkoholen i kombination med tabletterna har tagit henne ifrån mig, min mamma, hon som en gång var världens bästa mamma. Vi har försökt allt, då menar jag ALLT. Vi har varit glada, vi har gråtit, vi har varit arga, vi har försökt att undvika problemet, vi har kontaktat socialen, vi har pratat med nära och kära, alla har pratat med henne, även utomstående. ‘’Jag har inget problem, jag är ingen alkoholist’’. Är svaret man får leva med, det samma jävla svaret i 10 års tid. Jag försöker intala mig själv – dagligen, att det är en sjukdom. Det är bara hon själv som kan bestämma sig, ingen annan, precis som det vore vilket beroende som helst. Men det är inte alltid så lätt. Det är inte så lätt att prata med sina syskon och säga högt och höra att ens mamma försvinner sakta men säkert. Hon finns där, men ändå inte där. Utseendemässigt är hon sig lik – personlighetsmässigt? Not so much. Lögnerna har byggts upp som världens högsta berg över hennes samvete, ingen litar på henne längre, hon har förstört familjeförhållanden, barnen drar sig ifrån henne, hon får inte se sina barnbarn växa upp, hon mår psykiskt dåligt, hon har ångest och abstinens så att hon skakar de dagar hon är nykter, pengarna är slut och alla vägrar låna till henne för att man vet vart de tar vägen, min lillebror har diabetes och sköter sig praktiskt taget på egenhand då mamma är för full – ska en 12 åring behöva bli vuxen eller ska han få vara barn som alla andra 12 åringar, kan man ju fråga sig? Som tur är har ju han stöd från oss syskon och pappa, det är inte alla som har det. Men hon inser inte. Jag har länge funderat hur det skulle bli ifall hon skulle besluta sig för att bli nykter alkoholist, just nu känns det väldigt långt borta, men ifall det skulle ske. Hur skulle det vara? Jag skulle ju självklart stötta henne med hela mitt hjärta och hela min själ, hon är ju ändå min mamma, en gång även världens bästa mamma, trots allt som hänt. Men frågan jag lever med är – skulle hon klara det, med allt hon har på sitt samvete?

Jag önskar alla er där ute som är i likadan situation eller i en liknande situation att fortsätta kämpa! Inte för den som är alkoholist – utan för er själva. Sätt er själva i förstahand, man får vara egoistisk i sådana fall som det här. För hur jobbigt det än är att inse och förstå så är det en hemsk sjukdom. Det är personens val som lever med sjukdomen ifall hen ska ta tag i det eller inte, ingen annan kan påverka det beslutet, hur gärna man än vill.

Jag må vara anonym ur er synvinkel med det här inlägget, men för mig så är jag det inte. Jag blottar mig, jag berättar om mina två djupaste hemligheter till okända och kanske även kända personer. Två av de hemligheter som enbart mina närmsta vet om. För att jag skäms, jag skäms över min mamma och jag skäms över det jag varit med om. Hemskt att säga, men precis så är det. Så till personer där ute som är hastiga med att döma folk eller som vet med sig själva att de mobbar eller har mobbat någon – tänk efter. Ni vet aldrig vad en person bär i sitt bagage.

Det är svårt att se sin mamma dö levandes framför en, man känner sig hjälplös, så fruktansvärt jävla hjälplös.

Tack!

-Anonym

 

 

#ajunkiespath

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Personlig utveckling

Personlig utveckling

av David

Solen skiner in genom fönstret och lägger sig varsamt på min hud. Jag sitter framför datorn vid mitt skrivbord, vilken ofta ser ut som en reflektion av mitt inre, organiserat kaos. Det får mig att tänka på min personlighet, eller rättare sagt min personliga utveckling. Det är inte alltid så lätt att se sin egna utveckling, lättare att se sina brister än sina förmågor.

Just i det avseendet kan personlig utveckling ibland kännas otillfredsställande, eftersom det går så långsamt att man inte ens märker av att det händer något. Att man även har ett tålamod som en fjortonåring gör inte heller saken lättare. För ändringarna som sker i personligheten varje dag är så små att självet inte uppfattar dem som nya, och många bäckar små så är man en dag en helt förändrad människa utan att riktigt förstå vad som hänt. Just därför är det svårt att utföra en personlighetsförändring då man måste hålla vid de nya rutinerna utan att uppleva förbättring, även fast det sker så är det svårt att se.

Då jag tänker tillbaka på mig själv har jag svårt att se vem jag tidigare var. Det är lättare att se tillbaka i missbruket eftersom kontrasten mellan onyktra mig och nyktra mig är så stor. Skillnaden mellan mig för ett år sedan och nu så är givetvis stora, men inte lika. I alla fall ska jag i denna text försöka gå till djupet av gårdagens David och försöka hitta de största skillnaderna, både på gott och ont. Jag kommer att hålla mig kort för att eventuellt utöka något av ämnena i ett framtida inlägg.
(Edit: Jag höll mig inte kort…)

Socialt.
En av mina största problem har varit sociala interaktioner. Människor har alltid gjort mig så jävla nervös, hjärtat börjar bulta, händerna darrar och mina ord snubblar på varandra. För tre år sedan, vid mitt första riktiga försök att bli nykter, kunde jag inte ens se människor i ögonen, ännu mindre föra en diskussion. Allt kändes så otroligt pinsamt att jag helst drog mig undan och besparade mina ord i rädslan för att göra bort mig ännu mer. Det var där jag gjorde fel. Jag har lärt mig under åren några otroligt värdefulla saker såsom att, ingenting kommer att förändras förrän du ändrar på något. Det vill säga att för att främja mina sociala kunskaper och kväva ångesten så kan jag inte fortsätta på samma sätt. För så länge jag flyr till vad som är bekvämt så kommer inget att förändras.

Jag minns hur jag tänkte, att jag kan ju inte. Och om jag försöker så kommer jag att göra bort mig. Där har jag lärt mig en annan viktig läxa, om det inte spelar någon roll om några år, spelar det ingen roll idag. Så passa på, gör bort dig så ofta som möjligt. Den verkliga sanningen är att ingen egentligen bryr sig. Och om det resulterar i att man växer så kommer människor fort glömma bort den för detta pinsamma du och ersätta den med den nya självsäkra. Människor har fullt upp att tänka på sig själva och sina egna problem, de har absolut inte tid för att sitta och tänka på dig och dina små misstag (något jag ännu försöker komma till full insikt om).

Så det var det jag gjorde. Försatte mig i obekväma situationer så fort jag fick möjlighet. Mängden pinsamma situationer jag försatt mig i bara för att förbättras är många. Men dessa har vi alla glömt (förutom då jag ligger i sängen kvällen därpå och försöker sova). Så fort det var något jag inte ville göra så gjorde jag det. Jag studerade min omgivning, läste massvis med självhjälps böcker och försökte aktivt implementera metoderna i mina interaktioner. Satt mig framför större och större grupper och började prata om mig själv och mitt liv, vilket sedan blev en del av mitt yrke.

Så ingenting är omöjligt, försök pusha dig själv utanför bekvämlighetszonen en gång per dag eller så ofta du får möjlighet så tar det inte länge innan du nått dina mål.

Tankemässigt.
Tankarna, vår största tillgång som även kan fungera som vårt största hinder. Dess potential är otrolig, titta dig runt, om du inte står ute i skogen så är förmodligen allting runtom dig en fysisk manifestation av någons tankar. Allt som någon gång blivit skapt av människans händer har evolverats från en tanke till en sak. Från den psykiska världen till den fysiska. Vi människor är skapare på denna jord, vilken fantastisk gåva.

Tankarna är som sagt väldigt mäktiga och därför är det viktigt att ha kontroll över dem. För likt att vi med hjälp av våra tankar kan skapa fysiska objekt kan vi också skapa situationer, både på gott och ont. Vad detta betyder är att antingen medvetet eller omedvetet styr våra tankar vårt liv, det gäller att bli medveten över sina tankar för att styra det åt rätt håll. Vi människor har väldigt liten kontroll över våra val och vår vilja, det mesta är styrt av vårt omedvetna och i efterhand inbillar vi oss att det vi gjort har varit fullt medvetna val, vilket sällan är fallet. Men vi har en handfull medvetna val att göra varje dag och dessa kan skapa nya banor i vårt undermedvetna som i sin tur får, i det långa loppet, vårt liv att progressera dit vi vill.

Tidigare gick mina tankar i väldigt mörka banor. Jag var övertygad om att det var onödigt att försöka för allting kommer att gå åt helvete ändå. Att jag aldrig kommer att förändras och att jag var dömd till att för evigt besitta alla mina defekter. Att alla innerst inne hatade mig och bara låtsades vara trevliga i min närvaro. Att jag var världens mest värdelösa och osäkra människa och det var det enda andra såg hos mig. Jag var övertygad om att allt dåligt var sant och att allt gott var utom räckhåll för mig. Ja, listan är lång men det genomgående temat var väldigt tydligt, negativt.

Idag så är min tankegång långt ifrån perfekt, men jag har lyckats implementera en hel del nya banor i mitt system. Dessa nya banor har jag skapat genom tre metoder, jag tänker ta upp en av dem längre ner i den ”känslomässiga” delen. De första två är; tvång till ny vana och repetition. Vilket säger sig själv, genom att tvinga fram vissa tankar tillräckligt ofta under tillräckligt lång tid så kommer man att först tro på dem och sedan tänka dem automatiskt.

Vår hjärna omformas och adapterar sig konstant till vad vi utsätter den för, om det bara är negativa tankar och dåliga omständigheter så blir det också det som vår hjärna anpassar sig till. Om vi istället utsätter den för lite positivet och t.ex. varje dag läser böcker om att utvecklas i positiv inriktning. Då kommer vår hjärna att anpassa sig till det och även förändras åt det hållet. Vi kan inte stanna kvar i samma gamla vanor och tro att förbättring kommer att ske där. Som jag tidigare nämnde ”ingenting kommer att förändras förrän du ändrar på något”.

Även här kan det kännas otillfredsställande och som att ingenting händer. Kom ihåg att det är endast för att förändringen sker så långsamt att ditt medvetande anpassar sig vartefter och det nya känns normalt innan du ens märkt det. Men fortsätt bara så kommer du en dag, med ett leende av förundran, se tillbaka på tiden då problemet ännu härskade i ditt liv.

Känslomässigt.
De säger att tankarna skapar känslorna, för mig har det känts som tvärtom. Som att mina känslor har varit kapten över detta skepp nämnt David. En kapten som var väldigt ostabil och oftast full då han navigerade över livets hav. Vart än mina känslor valde att ta mig drogs jag med trots min illvilja till dess orsak. Jag kände mig handlingsförlamad i de flesta situationer eftersom det var mina känslor som hade kontroll över resultaten. Och visst det är till viss mån sant, men det går att tämja sina känslor och genom sitt medvetande ändra dem.

Det är här som största delen av mitt personliga arbete ligger just nu. Tidigare försökte jag arbeta bort mina känslor och tankar, eller rättare sagt motarbeta dem. Vilket inte alltid fungerar så bra, i alla fall inte då det kommer till känslor. För känslorna kommer att finnas vare sig man vill eller inte, och desto mer känsligt begåvad man är desto starkare kommer de att vara. Här följer då den tredje metoden jag tidigare pratat om; Acceptans.

Jag började läsa en del om ACT (acceptance & commitment therapy) efter att min terapeut introducerat en del av dess metoder för mig. Det handlar om att acceptera känslorna och tankarna precis som dem är, att nyfiket vända uppmärksamheten inåt och, som en biologisk forskare som studerar ett nytt kryp, se allt som händer inombords. Tricket är att inte försöka förändra och inte döma det som gott eller ont, bara observera, märk hur pulsen stiger, oj vad fascinerande att händerna darrar säger du tyst för dig själv och känner efter var i kroppen känslan känns. Detta kommer förhoppningsvis att resultera i att känslan tappar sin makt över dig, den styr dig inte längre. Vilket i sin tur resulterar i att du äger din känsla och inte din känsla som äger dig.

Det är här mitt arbete just nu ligger. Så ofta jag kan försätter jag mig i situationer som framkallar obehagliga känslor bara för att se dem i vitögat och ta tillbaka kontrollen.

 

Detta är endast en ytlig beröring av arbetet som blivit utfört, om det är något mer specifikt ni vill att jag tar upp så tveka inte med att höra av er. Men för att sammanfatta så största delen av personligt utvecklande handlar, för mig, om att aktivt ligga i en omgivning som uppmuntrar evolution av självet. Att inte umgås med människor som envisas med att framhäva det gamla och dåliga i en. Att stiga ut ur bekvämlighetszonen så ofta som möjligheten ges. Att rikta sin uppmärksamhet åt litteratur, videor och podcasts som på något plan tangerar utveckling.

Och framförallt att komma ihåg att en personlig utveckling handlar om att bli sitt äkta jag, inte någon annan.

 

Inlägg som länkats i denna text:
Åsikter och skitsnack
Föreläsa
Sociala guldkorn
Vart är jag på väg?

Tack.
#ajunkiespath

4 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Samhällets berättelser. Del 5

Samhällets berättelser. Del 5

av David

Det som följer under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Detta är del fem. Om hur det som hon en gång trodde vara lösningen på hennes problem, blev hennes fall.

 

 

Min historia

Ordet missbrukare var inget som klingade i min öron, inte att jag skulle ha varit en i alla fall. Jag förstår idag att det var precis det jag var, i fem år missbrukade jag droger. Och det här är min historia.

När jag var liten kände jag mig alltid annorlunda, mina föräldrar märkte snabbt att det var något som inte stämde. De försökte prata med rektorn om att jag skulle behöva extra hjälp, men rektorn viftade bort det och menade att han kan vara den som hjälper mig. Jag minns hur vilsen jag kände mig som barn, som att ingen förstod mig, och att jag inte förstod någon. Jag halkade efter i skolan och jag förstod inte vad lärarna försökte förmedla på lektionerna. Jag kände mig dummare för varje år som gick, och mitt självförtroende sjönk längre och längre ner på botten. Jag blev även väldigt mycket mobbad som satte stora ärr, och livet som tonåring skulle inte heller bli så lätt.

Jag var väldigt vilsen som tonåring, jag var deprimerad, skadade mig själv och fick ätstörningar. Jag drack också väldigt mycket för att dämpa de känslor jag inte visste hur man skulle hantera. Jag har varit i många hemska förhållanden, blivit misshandlad både psykiskt och fysiskt. Mina känslor börjar välla över här, varför tar det så ont?

När jag var 18 år gammal kom cannabis in i mitt liv, det var bara en cool grej först. Men sen märkte jag lugnet, jag mådde inte dåligt längre. Mina känslor var omhändertagna. Det var en härlig känsla, att sitta med bongen i handen, höra hur det bubblar och se hur röken bildas. Att dra in all rök så långt ner i lungorna som det gick, för att sen lugnt och försiktigt andas ut och känna hur alla mina bekymmer bara rann av mig.

Vartefter tiden gick blev jag mer och mer indragen i drogträsket, jag började odla och sälja droger själv. Sen var inte cannabis tillräckligt mera, tyngre droger kom in i bilden. Det var roligt, det var nytt och spännande. Jag minns ännu första gången jag testade MDMA, det var euforiskt. Jag minns hur jag tänkte att om denna drog kan få mig att känna så här, vad kan då inte heroin göra? Det var en väldigt skrämmande tanke, vart är jag på väg?

Jag har alltid varit en väldigt känslig person, och när jag säger känslig menar jag inte vardagligt känslig, utan väldigt empatisk, jag känner allt och för alla.

Det kändes inte naturligt för mig att ta tyngre droger, det började kännas fel. Vartefter åren gick började jag känna mig vilsen igen, det kändes inte bra längre att vara hög. Jag kände hur mitt hjärta blev tyngre och tyngre, jag kände mig kall, inte empatisk alls. Har jag tappat alla mina känslor nu?

I fem år använde jag droger, mestadels cannabis. Jag lovordade cannabis, det var inte farligt. Det var naturligt, hur kunde inte människor se det? Idag vet jag bättre, jag har varit på båda sidorna, jag ser sanningen nu. Efter fem år av missbruk klarade inte min känsliga själ av det längre, mina känslor behövde få utlopp och mina problem försvann inte, de blev större. Efter fem år bröt min ångest ut, en sådan ångest som förlamade mig från topp till tå. Jag klarade inte av att ta droger längre, jag var rädd för allt. Det var då jag slutade tvärt med droger, ensam.

Idag är det 6 år sedan jag tagit droger, det var en tuff kamp att ta sig ifrån det på egen hand, men det är tack vare ångesten som jag tog mig ifrån det. Men det har inte varit en lätt väg, jag kämpar fortfarande med ångest och hur jag skall hantera känslor med min känsliga själ. Jag fick även diagnosen ADHD nu i vuxen ålder och jag kände hur alla bitar föll på plats för första gången i mitt liv.
Mina närmaste känner till mitt förflutet, men jag har inte vågat prata öppet om det till allmänheten. Det är nämligen så att jag jobbar i vården, det finns en rädsla över hur alla skulle börja se på mig om de visste. De skulle inte lita på mig nära mediciner igen. Men faktum är att jag knappt vill ta värktabletter idag och droger skrämmer skiten ur mig för jag vet vad det kan göra mot en.

Min historia är inte riktigt lik de historier vi får höra om i media, jag är inte nykterist. Jag kan dricka alkohol men det händer väldigt sällan, jag känner rädsla inför mediciner och droger idag. Jag är en känslig själ som gick vilsen i natten. Och jag ville skriva det här för att berätta för er att det finns en väg ut, och att alla droger är lika farliga. Även fast de sägs att cannabis är naturlig drog så händer det saker i hjärnan som vi inte kan kontrollera. Och ja, cannabis är beroendeframkallande. Jag var extremt beroende av cannabis, det var min snuttefilt i natten och min tröst i dimman.

Om det finns föräldrar som läser det här så vill jag komma med detta råd till er: Snälla, lär era barn att alla känslor är ok, att det är ok att gråta, att vara ledsen eller arg, och att känslor inte är farliga och att det alltid, alltid är ok att fråga efter hjälp.

 

Tack.
#ajunkiespath

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Meningen med livet

Meningen med livet

av David

Med snart femton månaders nykterhet bakom mig har inom mig en fråga börjat gro. En fråga som jag kanske aldrig kommer kunna svara på men som ändå ligger där och väntar på att bli besvarad. Ni som läser mina texter vet hur jag älskar att begrunda saker och ting på djupet för att hitta meningen med allt vad detta liv erbjuder. Och det är just det denna fråga handlar om, att gå till djupet av allt det jag gör, till djupet av vem jag idag är och framförallt varför saker och ting inte längre är som de brukar. Frågan jag ställer mig själv är

hur?

Många gånger tidigare har jag försökt bli nykter med föga resultat. Många gånger har jag varit fast besluten om att lämna det gamla livet bakom mig, bara för att finna mig dagen där på mer borta än någonsin tidigare. För hur gärna jag än ville kunde jag inte finna någon mening med det hela. Sitta nykter, stirrandes med en tom blick och se hur livet passerar framför ögonen. Se människor som skrattar och har roligt, se människor njuta av god mat och gott sällskap, människor som verkar finna glädje i att bara finnas till. Jag kunde inte förstå, kunde inte förstå hur alla orkade knega på, dag efter dag, på samma sätt och dansa denna vals kallad ”det normala”.

Sedan länge har jag vetat att det alldagliga inte räcker till för mig, att jag behöver något mer. Att de vanliga orsakerna till varför jag borde göra si eller så inte var tillräckliga. De betydde ingenting för mig. Att hyran måste betalas räcker inte till för att jag skall göra ett jobb som jag hatar. Eller att jag borde se ut eller bete mig på ett speciellt sätt för att passa in. Bara för att samhället säger åt mig att denna väg är den rätta att gå, kommer inte att få mig att följa. Jag behöver något mer, jag behöver mening.

En mening med livet är väl något det flesta av oss söker. Jag har funnit att för mig är det något av det viktigaste i livet. Går jag dag ut och dag in i samma spår utan att ta mig framåt, utan att åtminstone försöka sträva efter det jag vill ha, så brister mitt inre. Den gråa hinnan jag tidigare har nämnt lägger sig som ett täcke över allt det jag älskar och kväver det. Då jag inte får ha mina händer fria utan är fast i en rutt utan en åtråvärd destination så infinner sig samma känsla som då drogerna härskade över mitt liv. Den känslan av att bojor fastkedjas vid mina lemmar och får varje steg framåt att kännas som en miserabel börda.

Förväxla dock inte denna analogi med att bojorna skulle på något sätt representera utmaningar. Utmaningar är en lika viktig del av mitt liv och jag kräver motstånd för att känna liv. Det bojorna representerar är motstånd och utmaning utan mening. För med en mening känns lidandet mer som en gåva. Nu påstår jag inte att lidandet i detta fall skulle vara varken bekvämt eller behagligt, nej. Det är fortfarande obekvämt och det är fortfarande obehagligt, men då vi ser en större mening än bara ”därför”, ja då är lidandet en gåva för detta kommer att leda oss till något vi vill ha, till något som för oss är åtråvärt.

Så för att återgå till frågan jag ställt mig själv: hur? Hur har jag klarat av att vara nykter denna gång men inte tidigare. Svaret är givetvis en fusion av ofantligt många faktorer, om så tillräckligt många för att göra frågan omöjlig att svara på. Men det svaret jag finner av att verkligen känna efter i djupet av mig själv, är att jag funnit mening. Att orsaken till varför jag är nykter är för att jag hittat en orsak att stiga upp morgnarna, en orsak till att trots lidandet fortsätta framåt med ett leende på mina läppar. Jag har funnit något som får mina ögon att vattnas fastän hur många gånger jag pratar om det, något som får en glöd inom mig att tändas och min vilja att väckas. Det är något som får mig att sammanställa ord på ett sätt jag inte trodde mig kunna både i text och i tal.

Denna mening som jag pratar om är den ni hör då jag föreläser och som ni förhoppningsvis känner då jag skriver. Vi har alla en plats ämnade för oss på denna jord, det behöver inte vara något märkvärdigt eller stort, det behöver bara väcka något inom oss, något som får oss att känna oss levande och fria.

Så finn din mening med livet, den kanske inte är synbar just nu men jag lovar dig att om du följer din inre röst så kommer du att finna den till sist.

Tack.
#ajunkiespath

6 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Samhällets berättelser. Del 4

Det som följer under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Detta är del fyra. En tjej som berättar om hur det är att ha en alkoholiserad fader, och om att för sitt eget bästa välja bort honom. 

 

Om att släppa taget och hoppas

Det har snart gått ett år sedan jag bestämde mig för att säga upp kontakten med min far. Något som ingen någonsin ska behöva göra. Men då alkoholen har ett sånt grepp runt den person som är som viktigast för en, så går det inte längre än att man själv måste släppa taget. Jag önskar att jag inte skulle behövt göra det, men tyvärr kom den dagen och jag var tvungen att ta mig själv och mitt mående i första hand.

Min pappa har alltid druckit, mer eller mindre. Då jag var runt 6–7 år gammal så fick jag mitt första minne av hans drickande. Jag och min bror låg och försökte sova i vårt rum medan pappa och hans kompisar satt i vardagsrummet utanför, skrikandes, drickandes och sjungandes med musiken som dånade i bakgrunden.  I just detta ögonblick fick jag dessutom ett av mina första minnen av min ångest. Jag grät tyst för mig själv och huvudet snurrade av oro och rädsla. Vad håller de på med? Varför är det så mycket folk hos oss? Varför skriker de? Snälla kan de sänka volymen? Vad gör pappa? Är han okej?

Till sist somnade jag, för att sedan vakna upp på morgonen och mötas av okända personer som låg på golvet i vårt rum och sov. Min bror sov fortfarande och jag tassade ut från rummet.

Runtomkring låg det spilld öl, ölburkar, smulor, vinflaskor och annat diverse skräp. Det luktade starkt av tobak och alkohol och jag tog upp en burk för att lukta i den. Usch. Blä. Hur kan de dricka sånt här?

 

Och där tar minnet slut.

 

Pappas drickande eskalerade för ca 9 år sedan och efter det har det bara blivit värre. Tiden före jag sade upp kontakten var rena helvetet. Jag har aldrig känt mig så besviken, oälskad, oviktig, arg och ledsen. Jag var så fruktansvärt trött på att bli behandlad som skit, bara för att min pappa mådde dåligt. Vi började få nog och jag var först med att säga det, därav fick jag all skit på mig.  Men det var som att jag var i en dröm. Skrek, bönade och bad att någon skulle göra något, att han skulle sluta. Men ingen hörde mig eller tog mig på allvar. Jag orkade inte bråka och se på hur han betedde sig mot sig själv och andra. Hur han gång på gång kom med nya lögner och svek, skämde ut sig, hur han dränkte sin ångest med att konstant dricka och skyllde ifrån sig angående allt. Han gjorde aldrig fel och skyllde på oss. Han hade inga alkoholproblem. Han var en skam i mina ögon. Det gick så långt att jag kunde säga att jag hatade honom. Ibland kunde jag komma på mig själv att jag önskade han vore död. För att han skulle slippa sig själv och allt lidande han ställer till med. Så ska det inte vara, eller hur? Att det ska behöva gå så långt att sitt eget barn önskar att man vore död. Det är så sorgligt.

Dagen kom och jag satte mig ner för att skriva ett sista meddelande åt honom på Messenger. Om att jag var allvarlig angående mina ordval åt honom senaste gången vi hade bråkat. “Jag försvinner om du inte slutar, för jag orkar snart inte längre” hade jag sagt.
“Det är nu jag försvinner för jag orkar inte längre” skrev jag. Att jag inte skulle komma hem och hälsa på längre för jag vill inte ha med honom att göra. Att han fick mig att må dåligt och att jag hoppades att han skulle söka hjälp för sitt drickande. Meddelandet blev relativt långt men kortare än jag förväntat mig. Jag tryckte på “skicka” och blockade honom. Överallt. Jag suckade och blundade. Jag ville gråta, men jag bestämde mig för att det fick vara nog med tårar på grund av honom. Det är nu som ett bättre, lite mera ångest friare liv börjar. Utan honom. För mitt eget bästa.

I dagens läge mår jag bättre utan kontakten med honom, men handskas fortfarande dagligen med ångest, och jag har ju alltid gjort det. Ibland har jag bättre och sämre perioder, men så länge jag överlever och orkar är jag nöjd. Det känns skönt att inte behöva oroa sig över honom. Jag tänker ju förstås fortfarande på honom och pratar om honom med min bror och familj ibland, men inte mer än så.  Jag hoppas att min pappa en dag väljer sig själv i första hand och erkänner hans egna fel och tar itu med sitt liv. Att han vill ha hjälp före det är försent, vilket jag tyvärr inte tror kommer ske alls. Men man vet aldrig. Rätt som det är så glimmar ljuset i slutet av tunneln till…

Till dig som känner igen dig eller går igenom samma/liknande saker: du är stark, och mycket starkare än du tror. För mig var det väldigt svårt att veta vad jag skulle göra, när jag skulle göra det och hur. Men då man har nått sin gräns så kommer det mesta automatiskt. Ta stöd av andra i din omgivning som ger dig ännu mer styrka och låt dig själv känna det du känner. Du förtjänar inte att må dåligt, och ingenting är ditt fel. Ta en dag i taget och tvivla aldrig på att du gör fel val. Det är tungt, men med tiden blir det lättare och man blir modigare. Ta alltid dig själv på största allvar, stå upp för dig själv och klappa dig själv på axeln.

För du är stark.

 

Anonym

 

 

Tack.
#ajunkiespath

3 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Droger är lösningen!

Droger är lösningen!

av David

Samhällets tappra försök att bekämpa missbruk har sedan länge varit baserade på ineffektiva metoder. Vi krigar, vi slåss. Vi försöker bygga barriären så tydlig som möjligt mellan ”oss och dem”. Människor som bedövar sina psykiska problem med droger stämplar vi som kriminella, ger dem böter och låser in dem. Om den unga killen eller tjejen av ungdomens nyfikenhet testar på något och råkar åka fast, ja då märker vi dem i registret och skjuter fram dess framtida karriärs mål, kanske till och med gör dem omöjliga. Vi gör allt vad vi kan för att avståndet mellan dessa missbrukande människor och oss ska bli så långt som möjligt från vårt säkra lilla samhälle, där vi tryggt sitter och blundar för verkligheten.

Dagens metoder för att hantera missbruk är avskyvärda. Vi har lagar och inställningar baserade på rädslor och stigmatiseringar. Vi har människor som inte vet ett skit om saken att ta dessa beslut och forma lagarna kring det. Vi har ett problem som tack vare dessa faktorer växer sig större och starkare än någonsin. Likt ett monster som blivit given steroider och fått ryggen blodigt piskad av samhället för att fylla den med ilska och hat, allt för att få dess frammarsch så förödande som möjligt.

Bryr vi oss ens? Rädslan för förändring kommer att bli vår undergång.

På en god not börjar många inse vikten av förebyggande arbete. Att nå ut till och undervisa barn redan i ung ålder. Att informera föräldrar och lärare om droger och dess effekter. Att det inte fungerar att ljuga för barn genom skrämselpropaganda, istället berätta hela sanningen. De är inte dumma, de vet skillnaden. Allt sånt finner jag väldigt fint.

Men det finns ett problem.

Jag vill tro att vårt fokus ligger på fel ställe. Det pratas mycket om droger, alkohol och alla substanser som kommer därtill. Dess önskvärda effekter samt mindre önskvärda och vad priset blir att betala för det goda det ger. Men drogerna är inte problemet. Drogerna är endast en lösning på problemet, de må vara en väldigt destruktiv och ödeläggande en, men fortfarande en lösning. Problemet är något som kommer långt före drogerna. Det är något som många av oss redan från födseln får uppleva i form av djupa sår på psykiska plan, något som inte fungerar som det gör hos resten. För många andra är det traumatiska upplevelser och livets råa näve som krossar dess ljusa syn på livet, såren må läka men ärren finns alltid kvar. För vissa är det både och.

Så vad är problemet? Problemet är som sagt inte lösningen, och vice versa. Det jag tror vi ska lägga vår fokus på är psykisk ohälsa. Att undervisa i saker som att vårda sitt mentala tillstånd. Om att äkta styrka är att våga visa sig svag och be om hjälp. Om att ta hand om vår omgivning och älska vår nästa, om någon svagare än oss ramlar omkull så hjälper vi dem upp. Att släppa våra invändningar och fördomar och öppna våra sinnen för alla och allt som är nytt. Vi borde undervisa om självacceptans och vikten av att älska sig själv.

Allt detta är fina tankar men hur ska vi gå till väga? Att adressera alla problem i denna text skulle kräva en total omformning av samhället. Släppa våra rädslor och försöka se på problemen ur nya synvinklar, vara öppna för förändringar, ja till och med välkomna dem. Vi måste sluta kasta bensin på elden och rätta till vår fokus. Precis som texten om pusselbitar kan vi inte bara stirra på det vi tror vara problemet utan arbeta runt det.

Vi lever trots allt i ett demokratiskt samhälle och fast jag kanske inte är så såld på eller ens stöder idéen att så länge tillräckligt många tycker annorlunda än mig så betyder min röst ingenting (som också är en diskussion för ett senare tillfälle), så har vi rätten att rösta på vem vi vill. Riksdagsvalet är på kommande och jag kan ärligt säga att jag inte vet ett skit om vilken skillnad en politiker väl inne kan göra. Men i alla fall, hitta någon som stöder de rätta sakerna och ge din röst. För så som vårt samhälle är uppbyggt idag är det en av vägarna till förändring.

Eller ringer ni mig så kan vi gadda ihop oss, starta en revolution och ta över staten. Antingen eller, im fine either way.

 

 

Tack.
#ajunkiespath

4 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail