självkänsla

Solen skiner in genom fönstret och lägger sig varsamt på min hud. Jag sitter framför datorn vid mitt skrivbord, vilken ofta ser ut som en reflektion av mitt inre, organiserat kaos. Det får mig att tänka på min personlighet, eller rättare sagt min personliga utveckling. Det är inte alltid så lätt att se sin egna utveckling, lättare att se sina brister än sina förmågor.

Just i det avseendet kan personlig utveckling ibland kännas otillfredsställande, eftersom det går så långsamt att man inte ens märker av att det händer något. Att man även har ett tålamod som en fjortonåring gör inte heller saken lättare. För ändringarna som sker i personligheten varje dag är så små att självet inte uppfattar dem som nya, och många bäckar små så är man en dag en helt förändrad människa utan att riktigt förstå vad som hänt. Just därför är det svårt att utföra en personlighetsförändring då man måste hålla vid de nya rutinerna utan att uppleva förbättring, även fast det sker så är det svårt att se.

Då jag tänker tillbaka på mig själv har jag svårt att se vem jag tidigare var. Det är lättare att se tillbaka i missbruket eftersom kontrasten mellan onyktra mig och nyktra mig är så stor. Skillnaden mellan mig för ett år sedan och nu så är givetvis stora, men inte lika. I alla fall ska jag i denna text försöka gå till djupet av gårdagens David och försöka hitta de största skillnaderna, både på gott och ont. Jag kommer att hålla mig kort för att eventuellt utöka något av ämnena i ett framtida inlägg.
(Edit: Jag höll mig inte kort…)

Socialt.
En av mina största problem har varit sociala interaktioner. Människor har alltid gjort mig så jävla nervös, hjärtat börjar bulta, händerna darrar och mina ord snubblar på varandra. För tre år sedan, vid mitt första riktiga försök att bli nykter, kunde jag inte ens se människor i ögonen, ännu mindre föra en diskussion. Allt kändes så otroligt pinsamt att jag helst drog mig undan och besparade mina ord i rädslan för att göra bort mig ännu mer. Det var där jag gjorde fel. Jag har lärt mig under åren några otroligt värdefulla saker såsom att, ingenting kommer att förändras förrän du ändrar på något. Det vill säga att för att främja mina sociala kunskaper och kväva ångesten så kan jag inte fortsätta på samma sätt. För så länge jag flyr till vad som är bekvämt så kommer inget att förändras.

Jag minns hur jag tänkte, att jag kan ju inte. Och om jag försöker så kommer jag att göra bort mig. Där har jag lärt mig en annan viktig läxa, om det inte spelar någon roll om några år, spelar det ingen roll idag. Så passa på, gör bort dig så ofta som möjligt. Den verkliga sanningen är att ingen egentligen bryr sig. Och om det resulterar i att man växer så kommer människor fort glömma bort den för detta pinsamma du och ersätta den med den nya självsäkra. Människor har fullt upp att tänka på sig själva och sina egna problem, de har absolut inte tid för att sitta och tänka på dig och dina små misstag (något jag ännu försöker komma till full insikt om).

Så det var det jag gjorde. Försatte mig i obekväma situationer så fort jag fick möjlighet. Mängden pinsamma situationer jag försatt mig i bara för att förbättras är många. Men dessa har vi alla glömt (förutom då jag ligger i sängen kvällen därpå och försöker sova). Så fort det var något jag inte ville göra så gjorde jag det. Jag studerade min omgivning, läste massvis med självhjälps böcker och försökte aktivt implementera metoderna i mina interaktioner. Satt mig framför större och större grupper och började prata om mig själv och mitt liv, vilket sedan blev en del av mitt yrke.

Så ingenting är omöjligt, försök pusha dig själv utanför bekvämlighetszonen en gång per dag eller så ofta du får möjlighet så tar det inte länge innan du nått dina mål.

Tankemässigt.
Tankarna, vår största tillgång som även kan fungera som vårt största hinder. Dess potential är otrolig, titta dig runt, om du inte står ute i skogen så är förmodligen allting runtom dig en fysisk manifestation av någons tankar. Allt som någon gång blivit skapt av människans händer har evolverats från en tanke till en sak. Från den psykiska världen till den fysiska. Vi människor är skapare på denna jord, vilken fantastisk gåva.

Tankarna är som sagt väldigt mäktiga och därför är det viktigt att ha kontroll över dem. För likt att vi med hjälp av våra tankar kan skapa fysiska objekt kan vi också skapa situationer, både på gott och ont. Vad detta betyder är att antingen medvetet eller omedvetet styr våra tankar vårt liv, det gäller att bli medveten över sina tankar för att styra det åt rätt håll. Vi människor har väldigt liten kontroll över våra val och vår vilja, det mesta är styrt av vårt omedvetna och i efterhand inbillar vi oss att det vi gjort har varit fullt medvetna val, vilket sällan är fallet. Men vi har en handfull medvetna val att göra varje dag och dessa kan skapa nya banor i vårt undermedvetna som i sin tur får, i det långa loppet, vårt liv att progressera dit vi vill.

Tidigare gick mina tankar i väldigt mörka banor. Jag var övertygad om att det var onödigt att försöka för allting kommer att gå åt helvete ändå. Att jag aldrig kommer att förändras och att jag var dömd till att för evigt besitta alla mina defekter. Att alla innerst inne hatade mig och bara låtsades vara trevliga i min närvaro. Att jag var världens mest värdelösa och osäkra människa och det var det enda andra såg hos mig. Jag var övertygad om att allt dåligt var sant och att allt gott var utom räckhåll för mig. Ja, listan är lång men det genomgående temat var väldigt tydligt, negativt.

Idag så är min tankegång långt ifrån perfekt, men jag har lyckats implementera en hel del nya banor i mitt system. Dessa nya banor har jag skapat genom tre metoder, jag tänker ta upp en av dem längre ner i den ”känslomässiga” delen. De första två är; tvång till ny vana och repetition. Vilket säger sig själv, genom att tvinga fram vissa tankar tillräckligt ofta under tillräckligt lång tid så kommer man att först tro på dem och sedan tänka dem automatiskt.

Vår hjärna omformas och adapterar sig konstant till vad vi utsätter den för, om det bara är negativa tankar och dåliga omständigheter så blir det också det som vår hjärna anpassar sig till. Om vi istället utsätter den för lite positivet och t.ex. varje dag läser böcker om att utvecklas i positiv inriktning. Då kommer vår hjärna att anpassa sig till det och även förändras åt det hållet. Vi kan inte stanna kvar i samma gamla vanor och tro att förbättring kommer att ske där. Som jag tidigare nämnde ”ingenting kommer att förändras förrän du ändrar på något”.

Även här kan det kännas otillfredsställande och som att ingenting händer. Kom ihåg att det är endast för att förändringen sker så långsamt att ditt medvetande anpassar sig vartefter och det nya känns normalt innan du ens märkt det. Men fortsätt bara så kommer du en dag, med ett leende av förundran, se tillbaka på tiden då problemet ännu härskade i ditt liv.

Känslomässigt.
De säger att tankarna skapar känslorna, för mig har det känts som tvärtom. Som att mina känslor har varit kapten över detta skepp nämnt David. En kapten som var väldigt ostabil och oftast full då han navigerade över livets hav. Vart än mina känslor valde att ta mig drogs jag med trots min illvilja till dess orsak. Jag kände mig handlingsförlamad i de flesta situationer eftersom det var mina känslor som hade kontroll över resultaten. Och visst det är till viss mån sant, men det går att tämja sina känslor och genom sitt medvetande ändra dem.

Det är här som största delen av mitt personliga arbete ligger just nu. Tidigare försökte jag arbeta bort mina känslor och tankar, eller rättare sagt motarbeta dem. Vilket inte alltid fungerar så bra, i alla fall inte då det kommer till känslor. För känslorna kommer att finnas vare sig man vill eller inte, och desto mer känsligt begåvad man är desto starkare kommer de att vara. Här följer då den tredje metoden jag tidigare pratat om; Acceptans.

Jag började läsa en del om ACT (acceptance & commitment therapy) efter att min terapeut introducerat en del av dess metoder för mig. Det handlar om att acceptera känslorna och tankarna precis som dem är, att nyfiket vända uppmärksamheten inåt och, som en biologisk forskare som studerar ett nytt kryp, se allt som händer inombords. Tricket är att inte försöka förändra och inte döma det som gott eller ont, bara observera, märk hur pulsen stiger, oj vad fascinerande att händerna darrar säger du tyst för dig själv och känner efter var i kroppen känslan känns. Detta kommer förhoppningsvis att resultera i att känslan tappar sin makt över dig, den styr dig inte längre. Vilket i sin tur resulterar i att du äger din känsla och inte din känsla som äger dig.

Det är här mitt arbete just nu ligger. Så ofta jag kan försätter jag mig i situationer som framkallar obehagliga känslor bara för att se dem i vitögat och ta tillbaka kontrollen.

Detta är endast en ytlig beröring av arbetet som blivit utfört, om det är något mer specifikt ni vill att jag tar upp så tveka inte med att höra av er. Men för att sammanfatta så största delen av personligt utvecklande handlar, för mig, om att aktivt ligga i en omgivning som uppmuntrar evolution av självet. Att inte umgås med människor som envisas med att framhäva det gamla och dåliga i en. Att stiga ut ur bekvämlighetszonen så ofta som möjligheten ges. Att rikta sin uppmärksamhet åt litteratur, videor och podcasts som på något plan tangerar utveckling.

Och framförallt att komma ihåg att en personlig utveckling handlar om att bli sitt äkta jag, inte någon annan.

Inlägg som länkats i denna text:
Åsikter och skitsnack
Föreläsa
Sociala guldkorn
Vart är jag på väg?

Tack.
#ajunkiespath

Med snart femton månaders nykterhet bakom mig har inom mig en fråga börjat gro. En fråga som jag kanske aldrig kommer kunna svara på men som ändå ligger där och väntar på att bli besvarad. Ni som läser mina texter vet hur jag älskar att begrunda saker och ting på djupet för att hitta meningen med allt vad detta liv erbjuder. Och det är just det denna fråga handlar om, att gå till djupet av allt det jag gör, till djupet av vem jag idag är och framförallt varför saker och ting inte längre är som de brukar. Frågan jag ställer mig själv är

hur?

Många gånger tidigare har jag försökt bli nykter med föga resultat. Många gånger har jag varit fast besluten om att lämna det gamla livet bakom mig, bara för att finna mig dagen där på mer borta än någonsin tidigare. För hur gärna jag än ville kunde jag inte finna någon mening med det hela. Sitta nykter, stirrandes med en tom blick och se hur livet passerar framför ögonen. Se människor som skrattar och har roligt, se människor njuta av god mat och gott sällskap, människor som verkar finna glädje i att bara finnas till. Jag kunde inte förstå, kunde inte förstå hur alla orkade knega på, dag efter dag, på samma sätt och dansa denna vals kallad ”det normala”.

Sedan länge har jag vetat att det alldagliga inte räcker till för mig, att jag behöver något mer. Att de vanliga orsakerna till varför jag borde göra si eller så inte var tillräckliga. De betydde ingenting för mig. Att hyran måste betalas räcker inte till för att jag skall göra ett jobb som jag hatar. Eller att jag borde se ut eller bete mig på ett speciellt sätt för att passa in. Bara för att samhället säger åt mig att denna väg är den rätta att gå, kommer inte att få mig att följa. Jag behöver något mer, jag behöver mening.

En mening med livet är väl något det flesta av oss söker. Jag har funnit att för mig är det något av det viktigaste i livet. Går jag dag ut och dag in i samma spår utan att ta mig framåt, utan att åtminstone försöka sträva efter det jag vill ha, så brister mitt inre. Den gråa hinnan jag tidigare har nämnt lägger sig som ett täcke över allt det jag älskar och kväver det. Då jag inte får ha mina händer fria utan är fast i en rutt utan en åtråvärd destination så infinner sig samma känsla som då drogerna härskade över mitt liv. Den känslan av att bojor fastkedjas vid mina lemmar och får varje steg framåt att kännas som en miserabel börda.

Förväxla dock inte denna analogi med att bojorna skulle på något sätt representera utmaningar. Utmaningar är en lika viktig del av mitt liv och jag kräver motstånd för att känna liv. Det bojorna representerar är motstånd och utmaning utan mening. För med en mening känns lidandet mer som en gåva. Nu påstår jag inte att lidandet i detta fall skulle vara varken bekvämt eller behagligt, nej. Det är fortfarande obekvämt och det är fortfarande obehagligt, men då vi ser en större mening än bara ”därför”, ja då är lidandet en gåva för detta kommer att leda oss till något vi vill ha, till något som för oss är åtråvärt.

Så för att återgå till frågan jag ställt mig själv: hur? Hur har jag klarat av att vara nykter denna gång men inte tidigare. Svaret är givetvis en fusion av ofantligt många faktorer, om så tillräckligt många för att göra frågan omöjlig att svara på. Men det svaret jag finner av att verkligen känna efter i djupet av mig själv, är att jag funnit mening. Att orsaken till varför jag är nykter är för att jag hittat en orsak att stiga upp morgnarna, en orsak till att trots lidandet fortsätta framåt med ett leende på mina läppar. Jag har funnit något som får mina ögon att vattnas fastän hur många gånger jag pratar om det, något som får en glöd inom mig att tändas och min vilja att väckas. Det är något som får mig att sammanställa ord på ett sätt jag inte trodde mig kunna både i text och i tal.

Denna mening som jag pratar om är den ni hör då jag föreläser och som ni förhoppningsvis känner då jag skriver. Vi har alla en plats ämnade för oss på denna jord, det behöver inte vara något märkvärdigt eller stort, det behöver bara väcka något inom oss, något som får oss att känna oss levande och fria.

Så finn din mening med livet, den kanske inte är synbar just nu men jag lovar dig att om du följer din inre röst så kommer du att finna den till sist.

Tack.
#ajunkiespath