En missbrukares mammas story. Del 4

Den sista delen av min mammas story, om den efterlängtade vändpunkten.

Vändpunkten

Otaliga gånger har jag fått höra av min son att allt är ok. Att jag inte behöver oroa mig. Att han inte mera använder starka droger. Att han snart ska sluta helt. Att han håller på att söka ett jobb. Eller så planerar han att fortsätta sina studier, som han avbrutit. Han låter så övertygande. Kanske jag i mina tankar överdriver hans missbruk, kanske det inte är så allvarligt, kanske det ordnar sig. Tiden går, men allt fortsätter som förr. Inget jobb, inga studier, och ingen hjälp vill han ha för att ändra sitt liv.

Jag börjar misströsta. Finns det någon framtid för honom? Kommer drogerna att helt förstöra både hans kropp och hjärna? Hur mycket gift kan en människa klara av?

Hans skick blir allt sämre. En kväll då jag besöker honom, beter han sig som en senil gammal gubbe, talar och rör sig långsamt. Så har jag aldrig sett honom förr. Han klarar inte ens av att äta själv utan jag måste mata honom. Jag vill köra honom till sjukhuset, men då är det tvärstopp. ”Va inte orolig mamma, jag klarar mig. Det blir såhär när jag försöker avvänja mig”, säger han långsamt med släpig röst. Dagen därpå minns han inte ens att jag hälsat på, men verkar må bättre. Men i slutet av veckan ringer han: ”Mamma, kan du genast komma och hämta mig.” Då vet jag att det är allvarligt. När jag bromsar in vid hans lägenhet står han redan på trottoaren, utan skor och jacka och ser helt frånvarande ut.  Han har ett blödande sår i pannan, men han minns inte vad som hänt. Han har svårt att prata och vill hem till mig så fort som möjligt. Jag sköter om honom, tvättar hans sår, matar honom och bäddar ner honom som om han vore ett litet barn. Följande morgon hyperventilerar han och får svåra kramper på grund av abstinens. Nu är han i så dåligt skick att han själv vill ha sjukhusvård. Äntligen!

För mig är denna söndag en mycket speciell dag. En dag jag väntat på i flera år. Det är denna söndag det vänder. För mig känns det så.  För det är denna söndag han på sjukhuset för första gången till mig yttrar orden jag väntat på. Efter att ha fått dropp och lugnande medicin för sina abstinenskramper har han ännu svårt att prata så han nästan viskar: ”Nu vill jag få hjälp, hjälp att klara mig utan droger.”  

På akuten får vi förmånen att träffa en psyksköterska som har ett långt samtal med David och hon gör allt för att hjälpa. Hon ordnar en plats åt honom redan samma kväll på en tillnyktringsstation. David vill förhala det, men hon säger bestämt att det är nu eller aldrig. David väljer tillnyktringsstationen, där han måste vistas en vecka innan han kan tas in på behandlingshemmet.  Denna underbara sköterska får en stor kram av oss båda då vi lämnar sjukhuset. En ängel med osynliga vingar!

Som jag väntat på denna dag! Varje kväll har jag bett om att detta skulle ske. Och nu var den dagen här, dagen då David vill bli hjälpt.

Resan mot ett drogfritt liv hade börjat. Men tillfrisknandet gick inte som på räls. Till min enormt stora besvikelse åkte David ut från behandlingshemmet redan efter en vecka.  Men han ville dit på nytt och efter några månader fick han en ny chans. Trots att behandlingen då varade flera månader var den för kort, genast då vården upphörde föll han tillbaka i sitt missbruk. Men någonting stort hade hänt, David hade för första gången i sitt vuxna liv klarat sig utan droger i flera månader!

För drygt ett år sedan var min son villig att ännu en gång tas in på behandling. Och efter den behandlingsperioden är han nu äntligen drogfri och nykter! Till stor del tack vare Halvvägshemmet, eftervård på ett hem som drivs av USM (Understödsföreningen för svensk missbrukarvård). Halvvägshemmet som ännu idag är Davids andra hem, där får han det stöd han behöver. Personalen är enormt duktig och vet hur man ska bemöta ungdomar med beroendeproblematik – flera änglar med osynliga vingar!

Idag vågar jag tro att David klarar sitt liv utan droger. Tack vare sin envishet och målmedvetenhet har han klarat av den enormt tuffa resan tillbaka till livet. Livet har vunnit över drogerna och det känns helt fantastiskt! Jag har fått min son tillbaka. Över åtta år har gått sedan jag hittade sprutan i hans rum.  Idag känns det betydelselöst med tiden, det enda som betyder nåt är att David nu är på rätt väg. Det känns som evigheter sedan jag skjutsade honom till behandlingshemmet för tredje gången, så mycket har förändrats under ett år. Jag tror ingen kan förstå vidden av den lycka och stolthet jag känner över min modiga, djupsinniga, intelligenta, envisa och målmedvetna son!

Detta är mitt sista blogginlägg, åtminstone för denna gång. Tack alla, som velat ta del av min story! Jag vill med min berättelse belysa hur maktlös man är som förälder till en missbrukare. Tillika hoppas jag att berättelsen kan vara till stöd och hjälp åt andra i liknande situation. Tyvärr finns det inget ”quick fix” för beroende- och missbrukarproblematiken och inte heller någon regelbok om hur man som anhörig ska agera. Men ingen ska behöva kämpa ensam, sök all den hjälp som finns att få. Sköt om varandra och framförallt sköt om dig själv, du är det värdefullaste du har! Och låt hoppet alltid leva, hoppet om att det en dag kan vända. Jag vill sluta med sinnesrobönen som också lärs ut på behandlingshemmen:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Mammsi