Min mamma delar med sig av sina tankar om vad som egentligen hjälpte eller stjälpte under mitt missbruk. Detta är del tre av fyra.
Hjälpa eller stjälpa
Min son är narkoman. Han väljer drogerna. Han vill fortsätta med sitt missbruk. Hur ska jag som mamma kunna hjälpa honom? Hur ska jag få honom att förstå hur illa han gör mot sig själv? Och inte bara mot sig själv utan också mot sina nära och kära. Hur ska jag kunna väcka hans vilja att definitivt sluta leva det liv han nu lever?
Jag har ju försökt med det mesta. Försökt sansat diskutera, tjatat, hållit domedagsprofetior, bönat och vädjat, gråtit och visat hela min skala av ilska. Anlitat psykologhjälp för honom och mig själv, milt tvingat honom på olika typer av energibehandlingar. Tagit kontakt med healare, bett präster hålla förbön för honom. Berättat för honom om all den hjälp som finns att få om han vill sluta. Berömt och uppmuntrat honom när han haft bättre perioder. Men ingenting tycktes väcka hans vilja och få honom att ändra sitt liv.
Kanske jag kunde anlita en läkare? Jag har alltid varit helt emot psykmediciner, men kanske det finns medicin som hjälper mot hans sömnlösa nätter, depression och ångest. En medicin som så småningom kan få honom på rätt köl igen.
Han får en massa mediciner utskrivna. David är jublande glad, en hel plastkasse full med droger! Jag vet inte om jag ska skratta med eller gråta. Är detta lösningen? Men nu är han åtminstone inte kriminell, han är ju under läkarvård. Och all heder åt läkaren, hen ville verkligen hjälpa, gav honom tid med långa samtal och många frågor om hans tillstånd. Och David försäkrade att han inte mera använder droger, men att han måste få medicin för att orka med sitt liv. Ett liv utan droger.
Men medicinerna hjälper inte, de blir ytterligare ett missbruk. Beroendeframkallande mediciner som han för lång tid framöver inte klarar sig utan. Och som han överdoserar.
Denna hjälplöshet! Hur jag än försöker händer inget som vittnar om en utveckling mot det bättre. Sonen sjunker allt djupare i sitt missbruk. Han säger flera gånger att han inte orkar med livet, det finns inget för honom här. Men någon hjälp vill han inte ha. Han vill fortsätta med drogerna. ”Senare mamma, senare när jag själv vill kommer jag att sluta.” Men senare tycks aldrig komma! Jag slutar förmana och tjata. Känner att nu gäller det bara att försöka upprätthålla en bra relation. Väljer samtalsämnen som inte har något med hans missbruk att göra när vi träffas. Det finns stunder då jag tror att han inte klarar av att leva så länge till, så varje möte känns värdefullt.
Jag hjälper honom med det jag kan. Ibland handlar jag mat och sköter om hans räkningar. De perioder han har eget boende hjälper jag till med tvätten och städningen. Jag försöker finnas där för honom när han vill ha min hjälp. Och jag försöker inse att jag inte kan göra något åt hans drogmissbruk, viljan att bli nykter måste väckas hos honom själv, den kan jag inte rå på.
Jag har fått höra att min hjälp möjliggör hans missbruk. Visst kan det ibland vara så. Men jag tror att det inte har någon större betydelse, så länge jag inte ger honom pengar. Drogerna är för honom ändå viktigare än mat, viktigare än ett eget hem, viktigare än allt annat. Och att hjälpa honom lättar mitt samvete. Jag mår för en stund bättre då jag kunnat bidra med något. Känner att jag har en viss kontroll över situationen. Ibland handlar och städar vi tillsammans, och umgänget med honom känns för en stund helt normalt.
Det har funnits perioder, då jag känt att jag inte orkar längre. Då jag velat radera honom ur mitt liv. Bestämt mig för att bryta kontakten. Meddelat att bara då han vill sluta med sitt missbruk kommer jag att hjälpa honom. Men det blev för mig ännu värre. Han fanns ju ändå ständigt i mina tankar och nu visste jag ju ingenting om hans mående. Oron blev mig övermäktig, jag klarade inte av denna tystnad. Det blev bara en kortare period av kontaktlöshet. Min styrka var inte tillräcklig för att stå fast vid detta beslut.
Vem kan avgöra vad det är som hjälper och vad som stjälper? Alla är vi olika individer och reagerar på olika sätt. Det som hjälper en, kan stjälpa en annan. Jag måste själv avgöra och handla utgående från det som för mig känns bäst. Och som jag tror blir bäst för David. Och kontakten till honom vill jag hålla. Han är ju trots allt min älskade son.
Hoppet finns alltid vid min sida, ibland nära och ibland alldeles för långt borta. Men det har aldrig helt och hållet övergivit mig. Hoppet är mitt halmstrå.
Det är hoppet om att det en dag kommer att vända som bar mig.
Mammsi
Tack.
#ajunkiespath
2 kommentarer
Hej du fina Mammsi! ❤
Så sant du skriver – ingen kan säga vad som är “Rätt” och vad som är “Fel” – alla är olika och varje situation är beroende av många olika faktorer som påverkar.
Jag tror på att följa det som blir slutsumman då man blandar ihop vad hjärtat och intuitionen säger utspätt med en gnutta förnuft, så gör man så gott man kan, stund för stund.
Det är många människor som lyssnat på andras råd istället för till sig själv och ångrar det bittert efteråt.
Känner sådan glädje för er & Tack igen för att ni delar med er – Tusen Tack & Kramar till er båda!! ❤ ❤
Tack Christina, så bra du uttrycker det med att också lyssna inåt. Kram till dig❣️