mamma till missbrukare

Det som kommer att följa under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Här är del ett. En mamma om hennes son. Varsågoda.

Den falskaste av vänner

Det var en varm och skön sommarkväll för många år sedan
när du, helt utan förvarning, kom in i våra liv.
Efter att du presenterat dig var ingenting sig mera likt.
Du hade tydligen redan funnits med i kulisserna en tid,
men jag hade fram till den där sommarkvällen varit ovetande
om din existens.

Jag blev mållös och förtvivlad inför den nya vetskapen.
Tusen och en tankar skenade runt i huvudet
och känslan av overklighet kramade hårt om mitt hjärta.
I ett enda vingslag hade den sköna sommarkvällen blivit kall och grå.
Hur var det möjligt att min kloka och empatiska son fastnat för dig?
Varför såg han dig inte så som jag såg dig?

Alla vi som stod på sidan om förstod ju genast att du inte var något att ha.
Du var inget annat än en falsk vän, som förstörde allt och alla du kom i kontakt med.
Det enda du brydde dig om var att dina behov skulle uppfyllas,
utan någon som helst tanke på vad din själviskhet ledde till.
Han blev helt förblindad av dig och såg inte fällan du gillrade åt honom.
Han tog dig i försvar när jag försökte få honom att inse vilket stort misstag du var
och att han borde vända dig ryggen. Ju fortare desto bättre.

Men du hade redan lindat honom kring ditt lillfinger och han satt fast i ditt omilda grepp,
vare sig han ville eller inte.
Du hade fått honom att tro att du gjorde hans liv bättre, att han verkligen behövde dig.
Sakta men säkert förpestade du allas vår tillvaro,
men mest förpestade du min älskade son och hans liv.

Allteftersom tiden gick sjönk han djupare och djupare ner
i det obarmhärtiga träsket av lögner, våld, rädsla och ångest
som är följden av din giftiga och hänsynslösa närvaro.

Trots alla mina försök att hjälpa honom få upp ögonen för det du verkligen var,
det du stod för och det du orsakade, stod jag hjälplös inför den makt du hade över honom.
Sorg och oro blev min ständiga följeslagare under många år.
Jag såg vad förhållandet till dig gjorde med honom.
Från att ha varit en empatisk, genomsnäll, glad, social och smart kille
förvandlades han till en person som jag fortfarande kände igen till utseende,
men hans beteende var främmande för mig.

Och ju mer jag försökte puscha honom i en annan riktning,
desto mera tog han avstånd från mig och istället blev ditt grepp om honom allt hårdare.
Under en lång tid fick du honom att leva i en mardrömsliknande värld,
som var fylld av ondska och otrygghet.
Jag såg hur illa du gjorde honom och hur olycklig han var,
men han kunde inte komma loss ur ditt järnhårda grepp.

Du hade gjort honom till ett tomt skal och till sist hade du drivit honom så långt,
att han kände att han inte längre hade något att leva för.

Du är den falskaste av vänner och jag önskar att jag aldrig hade behövt lära känna dig
och jag föraktar dig för allt lidande du orsakat min älskade son.
Idag är jag stolt och glad över att han till slut klarade av att vända dig ryggen,
säga nej till dig, och gå vidare med sitt liv där du inte längre har någon plats.
Det sägs att kärt barn har många namn. Du är så långt ifrån ett kärt barn man kan komma,
men trots det har du många namn. Du går bland annat under namnen
cannabis, budi, brass, gräs, puff puff, weed…

Och jag vill aldrig mera veta av dig, för du är den falskaste av vänner.

Av Cilla

Tack.
#ajunkiespath

Den sista delen av min mammas story, om den efterlängtade vändpunkten.

Vändpunkten

Otaliga gånger har jag fått höra av min son att allt är ok. Att jag inte behöver oroa mig. Att han inte mera använder starka droger. Att han snart ska sluta helt. Att han håller på att söka ett jobb. Eller så planerar han att fortsätta sina studier, som han avbrutit. Han låter så övertygande. Kanske jag i mina tankar överdriver hans missbruk, kanske det inte är så allvarligt, kanske det ordnar sig. Tiden går, men allt fortsätter som förr. Inget jobb, inga studier, och ingen hjälp vill han ha för att ändra sitt liv.

Jag börjar misströsta. Finns det någon framtid för honom? Kommer drogerna att helt förstöra både hans kropp och hjärna? Hur mycket gift kan en människa klara av?

Hans skick blir allt sämre. En kväll då jag besöker honom, beter han sig som en senil gammal gubbe, talar och rör sig långsamt. Så har jag aldrig sett honom förr. Han klarar inte ens av att äta själv utan jag måste mata honom. Jag vill köra honom till sjukhuset, men då är det tvärstopp. ”Va inte orolig mamma, jag klarar mig. Det blir såhär när jag försöker avvänja mig”, säger han långsamt med släpig röst. Dagen därpå minns han inte ens att jag hälsat på, men verkar må bättre. Men i slutet av veckan ringer han: ”Mamma, kan du genast komma och hämta mig.” Då vet jag att det är allvarligt. När jag bromsar in vid hans lägenhet står han redan på trottoaren, utan skor och jacka och ser helt frånvarande ut.  Han har ett blödande sår i pannan, men han minns inte vad som hänt. Han har svårt att prata och vill hem till mig så fort som möjligt. Jag sköter om honom, tvättar hans sår, matar honom och bäddar ner honom som om han vore ett litet barn. Följande morgon hyperventilerar han och får svåra kramper på grund av abstinens. Nu är han i så dåligt skick att han själv vill ha sjukhusvård. Äntligen!

För mig är denna söndag en mycket speciell dag. En dag jag väntat på i flera år. Det är denna söndag det vänder. För mig känns det så.  För det är denna söndag han på sjukhuset för första gången till mig yttrar orden jag väntat på. Efter att ha fått dropp och lugnande medicin för sina abstinenskramper har han ännu svårt att prata så han nästan viskar: ”Nu vill jag få hjälp, hjälp att klara mig utan droger.”  

På akuten får vi förmånen att träffa en psyksköterska som har ett långt samtal med David och hon gör allt för att hjälpa. Hon ordnar en plats åt honom redan samma kväll på en tillnyktringsstation. David vill förhala det, men hon säger bestämt att det är nu eller aldrig. David väljer tillnyktringsstationen, där han måste vistas en vecka innan han kan tas in på behandlingshemmet.  Denna underbara sköterska får en stor kram av oss båda då vi lämnar sjukhuset. En ängel med osynliga vingar!

Som jag väntat på denna dag! Varje kväll har jag bett om att detta skulle ske. Och nu var den dagen här, dagen då David vill bli hjälpt.

Resan mot ett drogfritt liv hade börjat. Men tillfrisknandet gick inte som på räls. Till min enormt stora besvikelse åkte David ut från behandlingshemmet redan efter en vecka.  Men han ville dit på nytt och efter några månader fick han en ny chans. Trots att behandlingen då varade flera månader var den för kort, genast då vården upphörde föll han tillbaka i sitt missbruk. Men någonting stort hade hänt, David hade för första gången i sitt vuxna liv klarat sig utan droger i flera månader!

För drygt ett år sedan var min son villig att ännu en gång tas in på behandling. Och efter den behandlingsperioden är han nu äntligen drogfri och nykter! Till stor del tack vare Halvvägshemmet, eftervård på ett hem som drivs av USM (Understödsföreningen för svensk missbrukarvård). Halvvägshemmet som ännu idag är Davids andra hem, där får han det stöd han behöver. Personalen är enormt duktig och vet hur man ska bemöta ungdomar med beroendeproblematik – flera änglar med osynliga vingar!

Idag vågar jag tro att David klarar sitt liv utan droger. Tack vare sin envishet och målmedvetenhet har han klarat av den enormt tuffa resan tillbaka till livet. Livet har vunnit över drogerna och det känns helt fantastiskt! Jag har fått min son tillbaka. Över åtta år har gått sedan jag hittade sprutan i hans rum.  Idag känns det betydelselöst med tiden, det enda som betyder nåt är att David nu är på rätt väg. Det känns som evigheter sedan jag skjutsade honom till behandlingshemmet för tredje gången, så mycket har förändrats under ett år. Jag tror ingen kan förstå vidden av den lycka och stolthet jag känner över min modiga, djupsinniga, intelligenta, envisa och målmedvetna son!

Detta är mitt sista blogginlägg, åtminstone för denna gång. Tack alla, som velat ta del av min story! Jag vill med min berättelse belysa hur maktlös man är som förälder till en missbrukare. Tillika hoppas jag att berättelsen kan vara till stöd och hjälp åt andra i liknande situation. Tyvärr finns det inget ”quick fix” för beroende- och missbrukarproblematiken och inte heller någon regelbok om hur man som anhörig ska agera. Men ingen ska behöva kämpa ensam, sök all den hjälp som finns att få. Sköt om varandra och framförallt sköt om dig själv, du är det värdefullaste du har! Och låt hoppet alltid leva, hoppet om att det en dag kan vända. Jag vill sluta med sinnesrobönen som också lärs ut på behandlingshemmen:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Mammsi

Min mamma delar med sig av sina tankar om vad som egentligen hjälpte eller stjälpte under mitt missbruk. Detta är del tre av fyra.

Hjälpa eller stjälpa

Min son är narkoman. Han väljer drogerna. Han vill fortsätta med sitt missbruk. Hur ska jag som mamma kunna hjälpa honom? Hur ska jag få honom att förstå hur illa han gör mot sig själv? Och inte bara mot sig själv utan också mot sina nära och kära. Hur ska jag kunna väcka hans vilja att definitivt sluta leva det liv han nu lever?

Jag har ju försökt med det mesta. Försökt sansat diskutera, tjatat, hållit domedagsprofetior, bönat och vädjat, gråtit och visat hela min skala av ilska. Anlitat psykologhjälp för honom och mig själv, milt tvingat honom på olika typer av energibehandlingar. Tagit kontakt med healare, bett präster hålla förbön för honom. Berättat för honom om all den hjälp som finns att få om han vill sluta. Berömt och uppmuntrat honom när han haft bättre perioder. Men ingenting tycktes väcka hans vilja och få honom att ändra sitt liv.

Kanske jag kunde anlita en läkare? Jag har alltid varit helt emot psykmediciner, men kanske det finns medicin som hjälper mot hans sömnlösa nätter, depression och ångest. En medicin som så småningom kan få honom på rätt köl igen.

Han får en massa mediciner utskrivna. David är jublande glad, en hel plastkasse full med droger! Jag vet inte om jag ska skratta med eller gråta. Är detta lösningen? Men nu är han åtminstone inte kriminell, han är ju under läkarvård. Och all heder åt läkaren, hen ville verkligen hjälpa, gav honom tid med långa samtal och många frågor om hans tillstånd. Och David  försäkrade att han inte mera använder droger, men att han måste få medicin för att orka med sitt liv. Ett liv utan droger.

Men medicinerna hjälper inte, de blir ytterligare ett missbruk. Beroendeframkallande mediciner som han för lång tid framöver inte klarar sig utan. Och som han överdoserar.

Denna hjälplöshet! Hur jag än försöker händer inget som vittnar om en utveckling mot det bättre. Sonen sjunker allt djupare i sitt missbruk. Han säger flera gånger att han inte orkar med livet, det finns inget för honom här. Men någon hjälp vill han inte ha. Han vill fortsätta med drogerna. ”Senare mamma, senare när jag själv vill kommer jag att sluta.” Men senare tycks aldrig komma! Jag slutar förmana och tjata. Känner att nu gäller det bara att försöka upprätthålla en bra relation. Väljer samtalsämnen som inte har något med hans missbruk att göra när vi träffas. Det finns stunder då jag tror att han inte klarar av att leva så länge till, så varje möte känns värdefullt.

Jag hjälper honom med det jag kan. Ibland handlar jag mat och sköter om hans räkningar. De perioder han har eget boende hjälper jag till med tvätten och städningen. Jag försöker finnas där för honom när han vill ha min hjälp. Och jag försöker inse att jag inte kan göra något åt hans drogmissbruk, viljan att bli nykter måste väckas hos honom själv, den kan jag inte rå på.

Jag har fått höra att min hjälp möjliggör hans missbruk. Visst kan det ibland vara så. Men jag tror att det inte har någon större betydelse, så länge jag inte ger honom pengar. Drogerna är för honom ändå viktigare än mat, viktigare än ett eget hem, viktigare än allt annat. Och att hjälpa honom lättar mitt samvete. Jag mår för en stund bättre då jag kunnat bidra med något. Känner att jag har en viss kontroll över situationen. Ibland handlar och städar vi tillsammans, och umgänget med honom känns för en stund helt normalt.

Det har funnits perioder, då jag känt att jag inte orkar längre. Då jag velat radera honom ur mitt liv. Bestämt mig för att bryta kontakten. Meddelat att bara då han vill sluta med sitt missbruk kommer jag att hjälpa honom. Men det blev för mig ännu värre. Han fanns ju ändå ständigt i mina tankar och nu visste jag ju ingenting om hans mående. Oron blev mig övermäktig, jag klarade inte av denna tystnad. Det blev bara en kortare period av kontaktlöshet. Min styrka var inte tillräcklig för att stå fast vid detta beslut.

Vem kan avgöra vad det är som hjälper och vad som stjälper? Alla är vi olika individer och reagerar på olika sätt. Det som hjälper en, kan stjälpa en annan. Jag måste själv avgöra och handla utgående från det som för mig känns bäst. Och som jag tror blir bäst för David. Och kontakten till honom vill jag hålla. Han är ju trots allt min älskade son.

Hoppet finns alltid vid min sida, ibland nära och ibland alldeles för långt borta. Men det har aldrig helt och hållet övergivit mig. Hoppet är mitt halmstrå.

Det är hoppet om att det en dag kommer att vända som bar mig.

Mammsi

Tack.
#ajunkiespath