Home Gästinlägg En missbrukares mammas story. Del 1

En missbrukares mammas story. Del 1

av David

Min mamma har valt att dela med sig sin story i hopp om att kunna hjälpa någon som är i samma position som henne. Detta är del ett av en fyra och handlar om de första åren av mitt missbruk, det vill säga högstadiet.

 

Chocken

Det hade varit ett oroligt år. Ständigt återkommande problem i skolan med störande beteende och skolkningar. Min son David hade under de två senaste åren blivit alltmer inbunden och var frustrerad på allt och alla i vuxenvärlden. Han umgicks med betydligt äldre kompisar och ville hänga med dem på fritiden. Han hade flyttat till sin pappa för han tyckte att jag inskränkte på hans behov av frihet och för att jag ständigt tjatade på honom. Och det gjorde jag, jag försökte tala honom till rätta. Försökte få honom att bry sig om skolan och sluta med att hänga med sina äldre kompisar och vara ute sena kvällar. Var både arg och gråtfärdig för hans störande beteende i skolan. Predikade om faran med alkohol och tobak och andra droger. Droger, som jag inte hade nån annan kunskap om än det jag flyktigt läst. Vilket han också ofta påpekade -”du ska inte prata om droger som ingenting vet”.

Jag var mycket orolig. Det var inte bara puberteten med sina svårigheter, starka känslor  och tonårstrots som var orsaken. Det här var något mycket värre. Han klagade på sömnsvårigheter och han var ofta deprimerad och ångestfylld. David fick samtalsterapi på ungdomspsykiatriska, ja hela familjen fick, men antagligen var jag den som hade den största behållningen. Det kändes befriande att få prata ut om min oro och om alla bekymmer med sonen. Men för David tycktes det inte hjälpa, hans beteende i högstadiet hade nu blivit så störande att han blev portförbjuden för en tid.

Under samma tid genomgick han en neurologisk undersökning på sjukhuset och fick i ett senare skede diagnosen “ADHD-liknande beteende”. Det kom inte som någon överraskning. Han har under hela sin skoltid haft koncentrationssvårigheter och har varit ett livligt, s.k. explosivt, barn med enormt stark egenvilja. Men diagnosen var inte till någon hjälp nu och det var ingen förklaring till hans nuvarande beteende. Och ingen terapeut eller psykiater kunde uttala sig om någon direkt orsak till hans svårigheter.

På skolans initiativ gjordes ett drogtest. Resultatet från drogtestet var positivt. Flera narkotikaklassade substanser identifierades. I samma veva hittade jag en spruta i hans rum. Allt var kaos i mitt huvud. Fast jag hade mina misstankar, kom det som en chock. Min son är sprutnarkoman! Jag vågade knappt tänka på ordet och kunde inte uttala ordet högt. Sonen är bara 16 år och narkoman!

Sprutnarkoman, sånt förekommer bara på film i min värld. Hela mitt inre och yttre skakade. Jag blev helt handlingsförlamad, visste inte var och hur jag skulle söka hjälp. Det var som att kravla runt i ett bottenlöst träsk. Kände mig helt bedövad i hjärnan, hela mitt väsen kändes svart. Måtte det vara en mardröm som jag snart vaknar upp ur! Hur kunde det bli såhär? Min älskade son är en knarkare och narkoman!

Men det finns helt underbara medmänniskor. Medmänniskor som inte dömer utan enbart vill hjälpa. Vänner som orkar lyssnar med genuin empati. Sonens klasslärare, skolkurator och skolhälsovårdare var ett ovärderligt stöd. Även kommunens socialsektor var inblandad och därifrån fick vi stor hjälp. Mina fina vänner som jag kunde anförtro mig åt var mina stöttepelare. Utan mina stöttepelare skulle jag antagligen ha sjunkit ner i mitt bottenlösa träsk.

Som första hjälp fick jag tipset att kontakta föreningen Fri från narkotika. Där kunde både sonen och jag prata ut med proffs inom området, David om sitt beroende med en nykter missbrukare och jag om min ångest och oro. Det lugnade och dämpade och hoppet om att han kan tillfriskna började spira. Han fick hjälp på ett behandlingshem (som tyvärr inte mera finns) där han fick vara dagtid hela sommaren. Behandlingshemmet hade en underbar personal som David kände tillit till. Jag började se ett ljus i mörkret. Jag hoppades ju så att han skulle bli botad, att hans vilja att avstå från droger skulle väckas. Att han skulle förstå hur illa drogerna gör honom. Att hans beteende skulle förändras och att allt skulle bli bra till hösten.

Men det blev inte bra när hösten kom. Visst blev det bättre för en tid efter tiden på behandlingshemmet. Men David var nog för ung då för att kunna förstå vidden av sin beroendeproblematik. Och han hade ju inte själv valt behandlingen, han blev mer eller mindre tvingad till vård. Så när efterkontrollerna tog slut sjönk han på nytt in i sitt missbruk. Ett missbruk som blev allt värre med åren.

Det är nu över åtta år sedan jag hittade sprutan i hans rum. Det har varit tunga år. För oss båda. År som för mig har varit fyllda av oro, skuld och skam. Och en känsla av total hjälplöshet. Det har varit en kamp mellan hopp och förtvivlan. Ibland har det funnits lugnare perioder, då mitt sinne fått vila och jag trott att nu vänder det. För att senare igen fått erfara att han inte klarat av att lämna drogerna. Det har varit år med ständiga besvikelser på grund av lögner och brutna löften.

I tre blogginlägg som följer på detta kommer jag att berätta om mina tankar och känslor som anhörig då David var inne i sitt missbruk. Om hur det har varit att vara mamma till en missbrukare.

Det känns så skönt att få skriva ”har varit”. För det här är en berättelse med ett lyckligt slut.

 

Mammsi.

You may also like

9 kommentarer

Sandra januari 8, 2019 - 4:00 e m

Oj så fint att din mamma vill dela med sig! Jätte viktigt att de anhörigas roll tas upp med, de drabbas också enormt mycket och inte endast själva individen. Tack Davids mamma 😊

Svara
Mona januari 8, 2019 - 4:29 e m

Tack för att du Davids mamma också delar m dig. Stor kram till er båda😘

Svara
Gitta januari 8, 2019 - 6:03 e m

Så bra du skriver, Tita.💛. Väntar med spänning på nästa avsnitt.

Svara
Eva januari 9, 2019 - 4:25 f m

❤️

Svara
Benita Munkberg januari 10, 2019 - 6:18 f m

Förstår dig så bra! Har själv en son med ADHD diagnos, med liknande problem. Lagmansgården var hans hem i flera år.

Svara
MissQ januari 12, 2019 - 7:59 e m

Väldigt viktigt att få höra närmaste anhörigas tankar o känslor oxå, så mycket du måste ha lidit och oroat dig, Davids mamma. Så glad för din skull oxå att det värsta är över, o att din son mognat, kommit fram till viktiga insikter och mår så mycket bättre idag. Väntar på fortsättning. Kram!

Svara
Christina januari 15, 2019 - 5:26 e m

Varmaste Tack för att även Du, Davids Mamma, delar med dig!! Mammsi – det låter så kärleksfullt och fint så att man blir varm och glad inombords ❤

Tänk hur Livet för in oss på vägar som man aldrig trodde man skulle vandra och ändå kan det sluta så fint – nu skriver ni båda en blogg (ja, Du då som gästskrivare men ändå 😊 ) som för oss ‘här ute’ är så väldigt viktig, det är oerhört värdefulla erfarenheter som ni delar med er av!
Och varmaste Grattis till Dig, Davids Mamma, som har en så oerhört fin son!!
Många kramar till er båda!!! ❤❤

Svara
Marita januari 16, 2019 - 6:18 e m

Varmt tack till er alla för den fina responsen❣️ Jag har varit osäker om jag ska låta David publicera mina texter, så det känns verkligen uppmuntrande med era positiva kommentarer.
Kram, Mammsi
(David kallar mig så och enligt honom ska det vara mammsi med två m😊)

Svara
Stina januari 17, 2019 - 3:54 e m

Tack Marita för din berättelse. Det ger även vi andra anhöriga styrka att vara mera öppna med hur det är att vara i liknande situation. Kram från Stina

Svara

Kommentera