Home Gästinlägg Samhällets berättelser. Del 4

Samhällets berättelser. Del 4

av David

Det som följer under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Detta är del fyra. En tjej som berättar om hur det är att ha en alkoholiserad fader, och om att för sitt eget bästa välja bort honom. 

 

Om att släppa taget och hoppas

Det har snart gått ett år sedan jag bestämde mig för att säga upp kontakten med min far. Något som ingen någonsin ska behöva göra. Men då alkoholen har ett sånt grepp runt den person som är som viktigast för en, så går det inte längre än att man själv måste släppa taget. Jag önskar att jag inte skulle behövt göra det, men tyvärr kom den dagen och jag var tvungen att ta mig själv och mitt mående i första hand.

Min pappa har alltid druckit, mer eller mindre. Då jag var runt 6–7 år gammal så fick jag mitt första minne av hans drickande. Jag och min bror låg och försökte sova i vårt rum medan pappa och hans kompisar satt i vardagsrummet utanför, skrikandes, drickandes och sjungandes med musiken som dånade i bakgrunden.  I just detta ögonblick fick jag dessutom ett av mina första minnen av min ångest. Jag grät tyst för mig själv och huvudet snurrade av oro och rädsla. Vad håller de på med? Varför är det så mycket folk hos oss? Varför skriker de? Snälla kan de sänka volymen? Vad gör pappa? Är han okej?

Till sist somnade jag, för att sedan vakna upp på morgonen och mötas av okända personer som låg på golvet i vårt rum och sov. Min bror sov fortfarande och jag tassade ut från rummet.

Runtomkring låg det spilld öl, ölburkar, smulor, vinflaskor och annat diverse skräp. Det luktade starkt av tobak och alkohol och jag tog upp en burk för att lukta i den. Usch. Blä. Hur kan de dricka sånt här?

 

Och där tar minnet slut.

 

Pappas drickande eskalerade för ca 9 år sedan och efter det har det bara blivit värre. Tiden före jag sade upp kontakten var rena helvetet. Jag har aldrig känt mig så besviken, oälskad, oviktig, arg och ledsen. Jag var så fruktansvärt trött på att bli behandlad som skit, bara för att min pappa mådde dåligt. Vi började få nog och jag var först med att säga det, därav fick jag all skit på mig.  Men det var som att jag var i en dröm. Skrek, bönade och bad att någon skulle göra något, att han skulle sluta. Men ingen hörde mig eller tog mig på allvar. Jag orkade inte bråka och se på hur han betedde sig mot sig själv och andra. Hur han gång på gång kom med nya lögner och svek, skämde ut sig, hur han dränkte sin ångest med att konstant dricka och skyllde ifrån sig angående allt. Han gjorde aldrig fel och skyllde på oss. Han hade inga alkoholproblem. Han var en skam i mina ögon. Det gick så långt att jag kunde säga att jag hatade honom. Ibland kunde jag komma på mig själv att jag önskade han vore död. För att han skulle slippa sig själv och allt lidande han ställer till med. Så ska det inte vara, eller hur? Att det ska behöva gå så långt att sitt eget barn önskar att man vore död. Det är så sorgligt.

Dagen kom och jag satte mig ner för att skriva ett sista meddelande åt honom på Messenger. Om att jag var allvarlig angående mina ordval åt honom senaste gången vi hade bråkat. “Jag försvinner om du inte slutar, för jag orkar snart inte längre” hade jag sagt.
“Det är nu jag försvinner för jag orkar inte längre” skrev jag. Att jag inte skulle komma hem och hälsa på längre för jag vill inte ha med honom att göra. Att han fick mig att må dåligt och att jag hoppades att han skulle söka hjälp för sitt drickande. Meddelandet blev relativt långt men kortare än jag förväntat mig. Jag tryckte på “skicka” och blockade honom. Överallt. Jag suckade och blundade. Jag ville gråta, men jag bestämde mig för att det fick vara nog med tårar på grund av honom. Det är nu som ett bättre, lite mera ångest friare liv börjar. Utan honom. För mitt eget bästa.

I dagens läge mår jag bättre utan kontakten med honom, men handskas fortfarande dagligen med ångest, och jag har ju alltid gjort det. Ibland har jag bättre och sämre perioder, men så länge jag överlever och orkar är jag nöjd. Det känns skönt att inte behöva oroa sig över honom. Jag tänker ju förstås fortfarande på honom och pratar om honom med min bror och familj ibland, men inte mer än så.  Jag hoppas att min pappa en dag väljer sig själv i första hand och erkänner hans egna fel och tar itu med sitt liv. Att han vill ha hjälp före det är försent, vilket jag tyvärr inte tror kommer ske alls. Men man vet aldrig. Rätt som det är så glimmar ljuset i slutet av tunneln till…

Till dig som känner igen dig eller går igenom samma/liknande saker: du är stark, och mycket starkare än du tror. För mig var det väldigt svårt att veta vad jag skulle göra, när jag skulle göra det och hur. Men då man har nått sin gräns så kommer det mesta automatiskt. Ta stöd av andra i din omgivning som ger dig ännu mer styrka och låt dig själv känna det du känner. Du förtjänar inte att må dåligt, och ingenting är ditt fel. Ta en dag i taget och tvivla aldrig på att du gör fel val. Det är tungt, men med tiden blir det lättare och man blir modigare. Ta alltid dig själv på största allvar, stå upp för dig själv och klappa dig själv på axeln.

För du är stark.

 

Anonym

 

 

Tack.
#ajunkiespath

You may also like

3 kommentarer

nina wredlund mars 4, 2019 - 4:31 e m

min pappa dog av leverchirros,53 år gammal.han söp ihjäl sej.det sa han också,att han ville dricka ihjäl sej.det var fruktansvärt att se och vara hjälplös,jag var för det mesta rädd för honom,ändå skulle jag ha gjort vad som helst för att rädda honom.

Svara
David mars 4, 2019 - 5:22 e m

Svara
Christina mars 7, 2019 - 3:15 e m

Till både Anonym & Nina – kram på er båda och Tack för att ni delar med er!!! ❤ ❤

Svara

Kommentera