Göteborg

Det är vinter i Göteborg och snöflingor faller stillsamt ner mot marken. Längs gatorna hänger fortfarande juldekorationer, en smärtsam påminnelse om vad som gått förlorat. Det får mig att minnas min genuina uppskattning för julen som liten. Det var det bästa jag visste, hela året var bara en eskalerande förväntan inför granen och klapparna. Varje år träffades hela familjen och inväntade tomten, varför tomten hade en låtsas näsa och glasögon av plast utan glas, det ifrågasatte jag aldrig. Inte heller varför den skäggiga tomten vissa år hade en kvinnas röst. Kanske jag alltid visste att allt bara var ett påhitt för att underhålla oss yngre, men vad spelade det för roll? Det var den bästa dagen på året och alla var glada, det var det enda som spelade någon roll.

Uppspeltheten som byggdes upp dagarna inför julen var oumbärlig. All mystik och den förtrollade syn jag då hade på världen gjorde livet så förundransvärt. För tänk om det verkligen fanns en tomte som med hjälp av sina renar flög runt och delade ut klappar till alla snälla barn. Eller en tand fe som bytte ut alla barnens tänder mot pengar. Vilken fantastiskt intressant värld. Det var en värld jag trivdes att leva i. Där allt var möjligt och det enda som satte gränserna var fantasin. Och min fantasi, ja den var oändlig.

Alla dessa vackra minnen fyller inte min kropp med ro. De fyller mig med avsky. För allt detta är endast en påminnelse om allt som gått förlorat. Om allt jag aldrig någonsin kommer att få uppleva igen. Förväntan, glädje, mystik och förundran är alla känslor som för länge sedan dött ut. De är endast minnen. För hur kan jag känna förväntan då det enda jag har att se fram emot är befrielsen av nålen? Hur kan jag känna glädje då jag inte ens har något hem? Mitt enda hem är dessa gator, och här ute finns det ingen mystik och förundran. Här ute är vardagarna fyllda med misär och galenskap. Och en man som kan vandra genom denna tillvaro med ett leende på sina läppar är fan inte frisk.

Kylan biter på och jag vandrar vidare till mitt vanliga ställe för att värma mig, tågstation. Med mig har jag en vän. En annan borttappad själ utan någonstans att ta vägen. Han är tjugo år äldre än mig och har tagit sig runt här hela sitt liv. Han lär mig mycket. Inga saker som man lärde sig i skolan dock. Men det är inte såna saker jag behöver veta just nu. För nu behöver jag kunna överleva, och för att överleva behöver jag droger. I mina ögon är han en väldigt vänlig själ, det tycker inte alla andra. Gång på gång för jag höra hur de avråder mig från att ha någonting att göras med sådana som honom. Att han inte går att lita på och kommer att ställa till trubbel för mig. Som om överhuvudtaget någon skulle gå att lita på här ute.

Sällan påverkas jag av människors skitsnack, jag väljer hellre att göra min egen bedömning. Jag har alltid varit en person som gör mina val baserade på känsla istället för ord. Visst vet jag om att han är en väldigt manipulativ människa som lurar och bedrar för sin egen vinst, men under de rätta omständigheterna så bekläds även de renaste själarna av dessa egenskaper. En sak hade vi i alla fall gemensamt, vi älskade droger. Då alla andra gav upp för att sova, då hade vi bara börjat. Att festa och ha roligt, ja till och med att bedöva, var alla ett minne blott. Vi tog inte längre droger av dessa orsaker, vi ville till det ställe de andra fasade inför. Det var där de fysiska lagarna upplöstes och linjen mellan drömmarnas värld och verkligheten suddades ut. Det vi sökte var inte befrielse, det var förgörelse.

Vi vandrar in till tågstation och känner hur värmen bemöter oss. Värmen, det enda goda detta ställe för med sig. Jag vet inte vad alla andra ser då de vandrar genom dessa upplysta byggnader, för det enda jag ser är faror. Alla droger och sömnlösa nätter har satt mitt sinne i ett konstant tillstånd av rädsla. Jag hör hur de viskar mitt namn, hur de alla pratar om möjliga sätt att ta mitt liv ifrån mig och alla blickar som kastas mot mitt håll är en bekräftelse på mina aningar. Det enda som håller mig vid liv är att de vet att jag vet. Så jag spänner min blick och låter alla runtom mig att se det.

Jag vet vad ni håller på med, viskar jag tyst för mig själv. Min vän tittar på mig, ler och smäller till mitt bakhuvud med sin handflata. Skärp dig, du har fan blivit tokig, säger han med en lättsam ton. Trots att jag vet att det stämmer så kan jag inte skaka av mig tankarna. Det är ett förunderligt tillstånd att befinna sig i, för trots absurditeten av det jag föreställer mig så går det inte att ifrågasätta. Precis som i en dröm där både omgivningen och människorna skiftar konstant utan någon logik och själv flyter man bara med, utan att ifrågasätta. Hela mitt liv är som en dröm, som en mardröm.

Min vän rycker tag i min krage och drar iväg mig. Dom stänger här snart, nu sticker vi. Våra steg ekar då vi vandrar genom den nu väldigt tysta perrongen. Det enda andra som hörs här är mumlet av alkoholisterna som vid den här tiden antingen är för fulla för att gå eller så är de avslocknade. Min vän brukar vara en av dem, men han tyckte att han inte fick något gjort så han började sila amfetamin istället. Själv påstår han att det räddat hans liv, hans barn och före detta fru har en annan åsikt. Men sådant pratar vi inte om, här ute gör vi allt vad vi kan för att slippa bli påminda om det förgångna.

Vi kommer ut från station och kylan biter tag i oss igen. Klockan närmar sig två på natten, en tid som tycks dra fram alla gatornas avskum som under dagarna gömmer sig för ljusets avslöjande effekter. Alla de som döljer något mörkt kravlar sig ur sina hålor vid denna tid för att smitta omvärlden med deras ondska. Vi behöver inte gå långt fören vi stöter på den första. Han har arbetsbyxor på sig fyllda av verktyg och en svart huva över huvudet. Det enda man ser av ansiktet är två stora klot som stirrar argsint ut ur huvan. Jag möter hans blick, något jag vet man inte ska göra men jag kan inte låta bli. Han blir blixtstilla och fäster sin blick på mig, fort försöker jag titta bort och går vidare. Efter att vi gått några meter känner jag hur en hand sliter tag i min nacke, han drar mig bakåt och får mig att flyga omkull på ryggen. Han kastar sig över mig tar ett stryptag om min hals och pressar en kniv mot min strupe. Jag vet vad ni håller på med, viskar han. Rysningar går upp för min nacke då jag tittar in i hans ögon, de två stora kloten berättar en historia med mer misär än ord någonsin skulle kunna förklara. Trots den ilska han visar så ser jag hur han lider, ser hur han tappat befattningen om verkligheten, ser hur han tappat sitt förflutna, sin framtid och allt däremellan, jag ser mig själv.

Bladet börjar trycka in genom min hud, men jag vet att det är bäst om jag är tyst. För jag vet hans tillstånd, han behöver inte mycket för att göra beslutet att ta någons liv i natt. Min vän ser vad som hänt och kommer springandes, han plockar upp ett litet metallrör som han svingar i bakhuvudet på killen. Samma sekund som röret träffar hans huvud tappar han all kraft i sin kropp, hans fingrar runt min hals blir lösa så jag kastar honom av mig. Nu fan sticker vi innan snuten kommer, säger min vän en aning nonchalant och börjar vandra vidare. Jag står tyst för mig själv en stund o stirrar på killen som ligger på marken. Han öppnar sina ögon, stirrar tillbaka med ett leende och säger

Du och jag lillkillen, vi är likadana, glöm aldrig det.

Orden lägger sig smärtsamt i min bröstkorg och som en knut dras de åt. Jag kan inget annat än att vända ryggen till och går därifrån.

Vad sa han åt dig?

Inget.