Att finna aspekter av mitt liv att förbättra har under min tid som nykter blivit något av en besatthet för mig. Mycket av det jag pratar om handlar om det psykiska, det inre. Men det finns mycket från det yttre som påverkar det inre. Ganska snabbt efter att jag avslutat mitt missbruk av droger fann jag styrketräning. Till en början var det endast för att växa till mig så att min egen spegelbild skulle besvara mig med ett leende på mina läppar. Det blev till något så mycket mera än detta. Efter ett tag var det inte min tillväxt som gav mig glädje, utan befrielsen som kom med fysisk ansträngning och stoltheten från den dedikation som krävdes. Det har stärkt mitt självförtroende och, utöver det, givit mig disciplin. Det har sannerligen varit en ofantligt viktig del i mitt välmående.
Här tänkte jag bryta ner träning till de komponenter jag för mig funnit viktiga. Inte bara förklara varför utan även hur, i hopp om att det kan ge någon annan allt det som det gett mig.
Varför?
Ofta känns mitt sinne som om det vore täckt av en tjock dimma. Jag försöker samla mina tankar men molnen täcker min inre syn och mina tankar bara blixtrar förbi som ett åskoväder som härjar genom min hjärna. Hur jag än försöker kan jag inte hålla kvar den röda tråden och likt ett löv i ovädret dras jag ofrivilligen dit blåsten väljer. Att försöka få någonting produktivt gjort i detta sinnestillstånd känns nästintill omöjligt, ännu mindre att försöka må bra. Det var här träningen fann sin plats.
Då jag i detta tillstånd befinner mig och sedan söker mig till gymmet, får jag en befrielse. Då jag trots min trötthet och ovilja att överhuvudtaget göra någonting alls, tar mig till gymmet och lyfter tungt, ja då blir jag befriad. Molnen skingras och glimtar av solen tar sin plats. Mina tankar och idéer kristalliseras och mitt sinne av totalt jävla kaos, blir för en stund organiserat. Må det vara kaotiskt organiserat men det är fortfarande en otrolig förbättring till det tidigare ovädret.
Genom att anstränga min kropp då tröttheten känns som tyngst och då det minst lockar, då får jag energi. Både fysisk och psykisk. Vilket även länkar till mitt tidigare inlägg, att genom att göra sånt man för stunden inte vill, få det man vill ha. Vilket må vara en tråkig sanning men fortfarande en sanning sannare än den sannaste!
Vanor är något jag i mitt liv haft svårt med. Att hålla vid något annat än droger under en längre period har inte direkt varit min starka sida. Något jag i nykterheten arbetar hårt med att förbättra. Träning har för mig varit en början till detta, något som lagt grunden för mina andra vanor, något som fick mig att tro det var möjligt. Att hålla vid denna vana har dock inte varit endast min förtjänst, något jag går in på i följande delen ”hur?”. Men det har lärt mig att om jag är ihärdig med något, så kommer jag att få de resultat jag vill ha. Att bara jag fortsätter kämpa framåt trots motvilja och trötthet så kommer jag nå mina mål. För sanningen är ju tyvärr den att det är fan inte roligt varje gång.
Utöver dessa personliga förmåner så är en stark, smidig och välfungerande kropp ett fantastiskt redskap. Det säger sig självt, det får oss att må bra. För vi är människor, vi är menade att röra på oss och utmana våra begränsningar. Vårt inre skriker efter aktivering, och får den ej det, så kommer det att yttra sig i letargi och dåligt mående, både fysiskt och psykiskt. Och självfallet stärker det vårat självförtroende att vår mentala idolbild av oss själva stämmer in med den riktiga, hur den än må se ut. Vem tycker inte om att vara den person man egentligen vill vara?
Hur?
Många gånger tidigare har jag kastat mig in i träningens värld. Och som med allt annat jag börjar med blivit totalt jävla besatt. Läst genom alla artiklar och alla forum för att ta reda på de bästa övningarna och de optimalaste mängden sets och reps. Läst om näring och perfekterat mina macron för att uppnå bästa möjliga resultat. Exakta kolhydrater, proteiner och fetter. Vägde och räknade varje sak jag satt i mig. Stenhård koll på att jag slutförde mina pass till 100%. Så höll jag på.
Ända tills det tog stop.
Vad jag funnit i mina tidigare experiment med träningen är en komponent. En komponent som är så ofantligt viktig att varken den rätta näringen eller det perfekta gympasset kan rädda dig om den fattas. Så viktig att inget spelar någon roll utan denne. Vad jag pratar om är komponenten ”Att inte tröttna”. För om du inte tar dig till gymmet så gör det ingen skillnad hur bra program du har eller hur mycket du kan om näring. Det viktigaste är alltså att inte tröttna.
Jag blev tvungen att ändra om min syn på gymmet och ta en noggrann koll över mitt mindset. Det handlar om att skapa en ny livsstil åt sig, något man är villig att hålla vid resten av livet. Då är det bäst att göra det trevligt. Så jag slutade vara så hård med mig själv och anpassade passen till mitt behag, håller mina reps låga och mina vikter höga. Inget komplicerat bara basövningar som squats, marklyft, bänkpress, pullup och någon fyllnads övning. Slutade väga maten och började istället estimera, slutade att hacka på mig själv bara för att jag gjorde snedsteg i kosten, sånt händer. Sakta men säkert har träningen och matvanorna bara blivit en del av vardagen. Någon som bara händer utan att jag tänker på det.
Men visst, ni vet mig, inget kommer någonsin ligga inom rimliga gränser i mitt liv. Jag går upp 20kg varje vinter och slipar bort 15 till varje sommar. Att det är den mest nyttiga saken att göra betvivlar jag starkt. Men utan konkreta mål och saker att sträva efter så tröttnar jag också. Så det gäller att hålla balansen mellan för mycket och för lite, att sinnet känner av utmaningen och får en känsla av seger vid mållinjen. Balans.
I denna text snackar jag mycket om vad ”jag” har gjort. Och det är väl inte hela sanningen. För här kommer den absolut viktigaste delen av att kunna fortsätta trots illvilja och trots trötthet. Att fortsätta gå, vecka efter vecka, fast resultaten stanna stagnerat och motivationen lika så.
Svaret är en tränings kompanjon.
Utan min vän skulle många pass blivit halvdana och uppgivna. Ännu fler skulle bortlämnat totalt. Många goda middagar med glädje och skratt av träningens dopaminrus som ej skulle blivit upplevda. En kompanjon i träningen är vad som får det hela att gå runt för mig. Självfallet måste det även finnas en stark egen vilja för att förändra sitt liv, för det är det man gör om man börjar träna. Det räcker inte med att tvinga sig till gymmet en par gånger, man måste förändra sig själv och sitt liv till något som harmoniskt och flytande dansar tillsammans med sina nya vanor. Och för mig, skulle det inte varit möjligt utan en motiverande kompanjon i denna tidvis branta bergsklättring.
Så finn något inom denna värld som ger dig fysiska förmåner, offra inte upp ditt liv för detta utan forma istället ditt liv så att det blir en del av allt. Något som med minsta möjliga uppoffringar ger dig så mycket som möjligt.
Finn detta och gör det till en del av ditt liv så kommer många fler förmåner än du någonsin trott möjliga visa sig för dig.
Tack!
#ajunkiespath