Det som följer under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.
Detta är del sex. En anhörig berättar om känslorna och tankarna bakom att ha en alkoholiserad moder.
Min mamma, en gång världens bästa mamma
Jag var 11 år när det började. ‘’Ifall jag blir hälften så bra mamma som min har varit, då blir jag en väldigt bra mamma’’. Det var något jag bar med mig under en lång tid. Min mamma var världens bästa mamma, för mig, för mina syskon och även som en extra mamma för mina vänner. Hon ställde alltid upp. Hon var disciplinerad men samtidigt genomsnäll. Hon jobbade som en myra samtidigt som hon tog hand om oss barn, hade 3 tonåringar i huset och såg till att hemmet var i ordning och att maten stod på bordet då pappa kom hem efter långa arbetsskiften.
Min lillasyster dog när jag var 9 år och ganska exakt ett år efter det kom min lillebror till världen. Ett år till gick och jag märkte att mamma började ändras, jag förstod inte riktigt då var problemet satt. Jag var ju så ung. Och min lillebror, bara 1 år gammal. Efter en tid började jag hitta ölburkar här och där, i kylskåp, i klädskåp, bak i bilen, i garaget, i källaren, i stallet. Det tog inte länge innan jag började förstå att det var mamma och att det var alkoholen som påverkade henne och ändrade henne. Här började allting, allt som gjorde min tonår väldigt jobbig, alla lögner som började smyga sig på, familjeförhållandet som sakta men säkert gled isär, giftermålet som splittrades i tusen bitar och ledde till skrik, bråk och slagsmål. Sådant som barn aldrig ska behöva få höra eller se.
Det hela började periodvis. Hon drack utan paus i cirka en vecka, sen kunde hon vara nykter en hel månad om hon så ville, utan problem. Som längst var hon nykter 5 månader om jag minns rätt. Då jag fyllde 15 blev det bara värre och värre. Jag hade nyss tagit mig ur mitt första förhållande där min pojkvän som var några år äldre var självmordsbenägen och utsatte även mig för fara, ända jag behövde just då var min mammas stöd. Men hon drack och pauserna blev allt kortare. Jag mådde skit. Min första tanke var att jag måste flytta hemifrån så fort jag kan. Jag hade ju alltid pappas stöd, pappas lilla flicka. Men han jobbade sena kvällar, ibland helger och ibland nätter. Jag tänkte att jag måste sätta mig själv i förstahand den här gången, även fast lillebror bor hemma så kan han ju alltid komma till min lägenhet och sova precis när han vill. Jag var tvungen att bli vuxen väldigt snabbt, jag fick aldrig riktigt leva som en tonåring. Jag kokade mat till familjen när jag märkte att mamma var för full för att orka bry sig om vi åt något, jag skötte skolan väldigt bra, jag tog hand om min lillebror då mamma var full, jag städade, tvättade fönster, bytte gardin. Jag kände mig lite som en mamma till min egen mamma.
Jag fyllde 17 år och flyttade i min första lägenhet, jag blev sambo med min dåvarande pojkvän. Inte länge där efter insåg jag att han hade problem med droger trots att jag trodde att han hade slutat innan vi blev tillsammans. Fan, det här var det sista jag behövde. Nu var jag medberoende till två personer. Två av de personer som har betytt väldigt mycket för mig. Min mammas alkoholproblem blev bara värre, sakta men säkert. Lögnerna blev fler och hon blev sjukskriven i väntan på knäoperation. Operationen kom och gick, hon hann vara hemma ett dygn och så satt hon fast i flaskan igen. Med alla starka mediciner hon fått efter operationen. Ett blandmissbruk väntade, som alla var för blind för att notera. Hennes personlighet började ändra mer och mer.
Jag fyllde 19 år. Mitt förhållande med min dåvarande sambo hade nyss tagit slut efter några väldigt jobbiga år. Han slutade med droger efter en tid tillsammans men det övergick till misshandel. Det sista året med honom var ett helvete. Ingen visste något, för jag ville ju skydda honom. Varför? Det har jag än idag inget svar på. Kanske för att han var snäll innerst inne, kanske var det hans depression och adhd som gjorde att det slog svart för honom då han blev arg som orsakade hans beteende mot mig. Jag har inget svar, jag hade bara ursäkter för att skydda honom. Dagen kom då jag berättade för mamma och pappa vad jag hade varit med om de senaste åren och sanningen bakom alla mina lögner om varför jag varit in på sjukhus, då brast det för mamma. Hon blev blandmissbrukare på heltid. Hennes stöd, genom den jobbigaste perioden i hela mitt liv, där jag skulle procesera förhållandet jag hade haft med mitt ex som innefattade dödshot, anklagelser och sparkar på lägenhetsdörren om nätterna efter att han hade flyttat ut, behövde jag inte ens räkna med.
Idag är jag 20 år, jag fyller snart 21. Min mamma har förändrats något otroligt, alkoholen i kombination med tabletterna har tagit henne ifrån mig, min mamma, hon som en gång var världens bästa mamma. Vi har försökt allt, då menar jag ALLT. Vi har varit glada, vi har gråtit, vi har varit arga, vi har försökt att undvika problemet, vi har kontaktat socialen, vi har pratat med nära och kära, alla har pratat med henne, även utomstående. ‘’Jag har inget problem, jag är ingen alkoholist’’. Är svaret man får leva med, det samma jävla svaret i 10 års tid. Jag försöker intala mig själv – dagligen, att det är en sjukdom. Det är bara hon själv som kan bestämma sig, ingen annan, precis som det vore vilket beroende som helst. Men det är inte alltid så lätt. Det är inte så lätt att prata med sina syskon och säga högt och höra att ens mamma försvinner sakta men säkert. Hon finns där, men ändå inte där. Utseendemässigt är hon sig lik – personlighetsmässigt? Not so much. Lögnerna har byggts upp som världens högsta berg över hennes samvete, ingen litar på henne längre, hon har förstört familjeförhållanden, barnen drar sig ifrån henne, hon får inte se sina barnbarn växa upp, hon mår psykiskt dåligt, hon har ångest och abstinens så att hon skakar de dagar hon är nykter, pengarna är slut och alla vägrar låna till henne för att man vet vart de tar vägen, min lillebror har diabetes och sköter sig praktiskt taget på egenhand då mamma är för full – ska en 12 åring behöva bli vuxen eller ska han få vara barn som alla andra 12 åringar, kan man ju fråga sig? Som tur är har ju han stöd från oss syskon och pappa, det är inte alla som har det. Men hon inser inte. Jag har länge funderat hur det skulle bli ifall hon skulle besluta sig för att bli nykter alkoholist, just nu känns det väldigt långt borta, men ifall det skulle ske. Hur skulle det vara? Jag skulle ju självklart stötta henne med hela mitt hjärta och hela min själ, hon är ju ändå min mamma, en gång även världens bästa mamma, trots allt som hänt. Men frågan jag lever med är – skulle hon klara det, med allt hon har på sitt samvete?
Jag önskar alla er där ute som är i likadan situation eller i en liknande situation att fortsätta kämpa! Inte för den som är alkoholist – utan för er själva. Sätt er själva i förstahand, man får vara egoistisk i sådana fall som det här. För hur jobbigt det än är att inse och förstå så är det en hemsk sjukdom. Det är personens val som lever med sjukdomen ifall hen ska ta tag i det eller inte, ingen annan kan påverka det beslutet, hur gärna man än vill.
Jag må vara anonym ur er synvinkel med det här inlägget, men för mig så är jag det inte. Jag blottar mig, jag berättar om mina två djupaste hemligheter till okända och kanske även kända personer. Två av de hemligheter som enbart mina närmsta vet om. För att jag skäms, jag skäms över min mamma och jag skäms över det jag varit med om. Hemskt att säga, men precis så är det. Så till personer där ute som är hastiga med att döma folk eller som vet med sig själva att de mobbar eller har mobbat någon – tänk efter. Ni vet aldrig vad en person bär i sitt bagage.
Det är svårt att se sin mamma dö levandes framför en, man känner sig hjälplös, så fruktansvärt jävla hjälplös.
Tack!
-Anonym