Molnen är tjocka idag, de rör sig hastigt över himlen. Nu som då tittar solen fram och värmer upp naturen i några magiska minuter. Luften är frisk, man känner verkligen hur sommaren nått sitt slut och hösten kryper på. Jag står utomhus och röker en cigarett. Egentligen har tjusningen för denna vana dött för länge sedan men i brist på annat står jag här, röker och tänker. Min vän står här bredvid. Han försöker hålla igång en konversation, som tankspridda jag, försöker lyssna på. Vanligtvis har jag inte svårt att följa med i våra konversationer eftersom de oftast är väldigt livliga och intressanta. Men det var något speciellt med denna dag, det låg något mer i luften än hösten.
Min kompis pratar på men jag är djupt försjunken i mina egna tankar. Han är väl medveten om detta men han snackar på för att hålla stämningen uppe medans jag nickar och ler, tacksam över hans osagda förståelse. I min stora lilla värld funderar jag över framtiden. Jag tänker mycket på framtiden. Om alla upplevelser jag kommer att få vara med om, om alla de betydelsefulla relationerna jag kommer att ha och om den person jag en dag kan bli. Det som just nu tar upp min tankeverksamhet är vad jag ska hitta på härnäst.
Jag behöver alltid något mer konkret att sträva efter för att tända gnistan inom mig. Det räcker inte riktigt med att göra saker ”bara” för att de är bra för mig, jag behöver ett mål. Som tur är så har mina föreläsningar just kommit igång och det har satt fart på min utveckling. Otaligt många timmar har spenderats hemma framför kameran, där jag spelat in mig själv för att kunna finslipa mitt tal. Pratat för mig själv och gått igenom mitt liv för att hitta allt det mörker jag förträngt. Och tillräckligt många gånger för att min röst ej ska brista när jag talar högt om dem. Visst, mina föreläsningar kan fortfarande förbättras och jag gör allt vad jag kan. Men nervositeten, nervositeten som jag så föraktade har nu svalnat och det konstiga är att jag saknar den. Så som jag bannats över den och längtat efter dagen den skulle lämna mig, och nu saknar jag den. Den får mig att känna mig i liv, den får min glöd att flamma upp till stora lågor som slukar alla hinder som kommer min väg. Jag behöver en ny utmaning.
Jag rycker till av att min telefon ringer. Vem fan ringer mig mitt på ljusa dan? säger jag skämtsamt till min vän. Jag ser på honom att han inte fann mitt skämt speciellt roligt, men har ler. För sådan är han, trevlig. Hela mitt liv har jag varit omringad av människor vars minsta bekymmer har varit mitt lilla mående. Otrevlighet och själviskhet har flödat genom våra väsen, ingen av oss ute i missbruket har brytt sig om något annat än oss själva. Kontrasten mellan mitt gamla liv och mitt nya är för mig mest uppskattad i små stunder som denna. Stunder där jag får ett välbehövt leende eller en obefogad komplimang. Inte för att jag nödvändigtvis gjort mig förtjänt av det utan bara för att någon tyckte jag behövde det.
Jag tar fram min telefon och trycker på den gröna luren för att svara.
-David i telefon.
-Hej, vi ringer från Yles program ”Efter nio”. Vi läste din blogg och undrar om du skulle vara intresserad av en intervju?
Shit, hur fan ska jag ta mig ur det här? är min första tanke. Jag börjar gå igenom möjliga ursäkter för att slippa undan. Jag känner mig faktiskt en aning flunsig just nu. Var det inte något annat planerat just den dagen? Fan, han har ju inte ens sagt vilken dag det är ännu. Allt jag ville ha var ju en liten utmaning, muttrar jag tyst ut till universum. Jag kommer på mig själv tänkandes på detta negativa sätt följt av en lätt suck och ett leende.
–Absolut, jättegärna. Svarar jag.
-Perfekt, då ses vi i studion kl 15 i Helsingfors på tisdag.
Samtalet avslutas och jag lägger telefonen tillbaka i fickan. Min mun lämnar en aning öppen då jag står och tänker på vad jag just gått med på. Pulsen stiger då min hjärna visar mig bilder av kameror och programledare. Fan fan fan, ångesten stiger då mitt katastroftänkande visar mig varenda sak som kan gå fel. Bilder av mig stammandes, svettandes och panikslagen försöka tynga ur mig ord flashar framför mig. Jag vet, jag har gått och bett om att någonting ska hända men fan, det här är allt för mycket för lilla mig. Mitt i mitt hav av tankar och känslor känner jag hur solen bryter fram mellan molnen. Den värmer. Jag slutar skaka. För en stund slutar jag tänka. Jag älskar solen.
Jag sprättar iväg min cigarett, stiger hastigt upp och går raskt in i det gula huset. Inne sitter min vän, väntandes med stora ögon. Två andra vänner sitter i rummet bredvid. Jag slänger mig ner i soffan och osar av nervositet genom att inte sitta still i mer än någon sekund åt gången.
Nå, vad gällde samtalet? Frågar han nyfiket.
De vill ha med mig på TV, svarar jag med ett sorts frågande tonläge.
Oj, säger han.
Ja precis, oj! Vi skrattar.
De två andra vännerna går förbi på väg ut och röka. Grattis säger de, så roligt. Ingen verkar ens lyfta på ögonbrynen eller ta mig på allvar. Jag överväger om jag borde bli upprörd och förklara hur nervös jag verkligen är, men fattar snabbt att de alla tre förstår vad som bubblar inom mig. De vill bara hålla mig lugn och inte jaga upp mig ännu mer. Underbara människor. Då jag ser hur säkra de verkar på att jag kan klara av det, växer även en självsäkerhet hos mig. Jag fixar det.
Dagarna går och stundvis tycks jag till och med glömma bort vad som väntar mig. Varje kväll spenderas framför spegeln där jag övar mina uttryck och mina ord. Jag filmar mig själv och försöker få mitt kroppsspråk att samspela med mitt budskap. Ibland går det bra, ibland går det skit. Jag har lärt mig att så är livet. Jag försöker att inte gräva ner mig fast saker och ting inte blir så som jag vill. Ibland funkar det, ibland inte och det är okej. Dagarna då mitt tal inte kommer så lätt, tar jag istället fram papper och penna och skriver. Dagarna då jag inte är ensam får jag hjälp av mina vänner. De ställer mig frågor och hjälper mig formulera mina tankar till ord. Det är så fascinerande hur man kan ha alla ord inom sig, men då det blir dags att uttala dem högt blir det, i alla fall för mig, komplicerat. Mitt problem ligger sällan i vad jag ska säga utan hur jag ska förklara det på ett sätt som andra förstår. Jag tänker, jag skriver, jag står framför spegeln och pratar. Det blir bättre. Det här fixar jag.
Natten före intervjun ligger jag på min madrass och stirrar i taket. Det är ganska kallt men jag har två täcken som värmer mig. Min hjärna matar på som vanligt den här tiden på dygnet och jag försöker smälta dagens intryck. Det tar inte länge innan morgondagen dyker upp i mina tankar och oundvikligen rullas min interna bioduk ner och projektorn sätter igång. Jag knyter mina nävar i förberedelse på alla katastrofscenarion som skall visas. Men denna gång, denna gång händer inget obehagligt. Jag får se alla glada ansikten av människor som bryr sig om mig. Jag ser hur jag pratar lättsamt med människorna i studion. Jag ser hur de alla vill mig väl och känner värmen de avger. Jag ler. Jag somnar.
Nu är dagen här. Jag slår upp mina ögon. Pigg och glad hoppar jag upp ur sängen och kör igång min morgonrutin. Kalldusch, meditation och röstövningar. Packar ner mina grejjer och hoppar i bilen för att plocka upp min vän som hakar på. Han stiger in i bilen och är lika pigg och glad som jag. Våra diskussioner river igång direkt. Vi skrattar, vi pratar, vi tänker på livets gåtor. En gratis parkeringsplats hittar vi snabbt och vandrar vidare till tågstation. Vi röker en cigarett och kliver på. Vår vagn är helt tom, vi sätter oss ner. Vi skrattar, vi pratar, vi tänker på livets gåtor. Tack vare det, hinner jag inte oroa mig över vad som komma skall. Men då vi närmar oss Helsingfors känner jag någonting krypa på. Jag märker hur våra samtal blir tystare och mina svar kortare. Det blir svårt att sitta still, mina händer söker en bekväm position men hittar ingen. Som en disktrasa som vrids ur drar ångestknuten i mitt bröst ihop sig. Tåget stannar. Fan fan fan, vad har jag gett mig in på. Vi stiger ut ur tåget. Det här var en riktigt dålig idé. Vi styr våra steg mot studion. För sent att backa ur nu. Min vän känner av min nervositet. Han sätter igång med att skämta och prata om allt möjligt för att lätta på stämningen. Det hjälper inte.
Vi når den angivna adressen. Pulsen stiger. Vi vänder in i vad som ser ut som en liten gränd och går längs den ungefär trettio meter innan vi viker av till höger. Händerna darrar. Jag frågar en kille var studion ligger, han pekar på en dörr som ligger någon meter under marknivå med några trappsteg framför som viker neråt. Svetten droppar. Vi går ner för trappstegen och jag öppnar försiktigt försiktigt den stora tunga dörren.
Jag har förberett mig länge på denna stund. Långt innan jag fick reda på att jag skulle hit. Varje olidlig stund av helvete jag upplevt. All den smärta och misär. Alla otaliga timmar av total hopplöshet och desperation, har lett hit. Så jävla mycket jag jobbat för att bli denna person. Dag ut och dag in har jag lagt massvis med tid på att finslipa min karaktär och bli den bästa versionen av mig själv. Nu står jag här i öppningen till en TV-studio. Och det sjukaste är att de bad mig komma. Hela mitt liv har det inte funnits en jävel som stolt stått brevid mig. Jag har varit en jävla pest som bara ställt till med skit för alla runtom mig. Skämt ut mig själv och alla som stått mig nära. Nu står jag här, i öppningen till en fucking TV studio. Det har allt lett hit. Min nervositet rinner av mig och ersätts med en pirrig glädje. Min rygg rätar ut sig och mitt bröst skjuts ut.
Nu jävlar kör vi.
Vi går in och möts av en varm atmosfär. Ett avlångt rum med några soffor och fotöljer. Klädställningar, tavlor, lampa formad som ett krokodilhuvud. Rummet är upplyst av mysigt låg belysning. Alla hälsar så glatt då jag springer runt och skakar hand med dem, försöker memorera deras namn vilket går lite si och så just nu. Min vän sätter sig ner i soffan. Jag i min tur travar av och an, tittar mig runt, hälsar på alla jag möter och petar på allt som ser intressant ut. Min vän skrattar och ber mig ta det lugnt. Jag ler, sätter mig ner och börjar snacka med en kvinna på min högra sida. Hon pysslar med något intressant på sin laptop. Jag frågar nyfiket vad det är.
Jag jobbar med ett barnprogram som heter Tandfen säger hon.
Jag förstummas ögonblickligen av att jag sitter bredvid någon som gör TV-program, sjukt. Tidigare har de enda människorna i min närhet som skapat något eget varit amfetaminkockar. Vi fortsätter vår diskussion, jag frågar om hennes drömmar och om framtiden. Programmet hon nu arbetar med var tydligen hennes sista och hon skulle byta bransch. Jag frågar om hon är nervös. Hon svarar nej, men jag ser att hon i alla fall är det en aning. Fast på samma gång säger glimten i hennes ögon hur mycket hon ser fram emot det. Det gör mig glad.
De kallar mig in till sminkrummet. En annan trevlig kvinna sminkar mig. Vi småpratar om allt möjligt, jag frågar om hennes liv. Hon har rest en hel del men känner nu att hon fått utlopp för sin resfeber och mår bra var hon är just nu. Vi skrattar mycket och vips så är vi färdiga. Det gick snabbt att sminka dig säger hon. Jag tar det som en komplimang och ler. Hon önskar mig lycka till, det gör mig glad.
Så många intressanta människor, så lite tid. Jag harmas över att jag inte har möjlighet att lära känna allihopa. Killen som hade ringt mig kommer in i rummet. Vi hälsar på varandra och sätter oss ner. Han har en förmåga att hålla mig lugn genom att ställa intressanta frågor och svara ingående på mina. Precis som jag är han konstnärlig och tycker om att teckna. Precis som för mig har det inte heller blivit mycket tecknande på sistone för hans del. Det börjar närma sig min tur att bli intervjuad i den röda soffan. Mina svar blir kortare, min kropp blir orolig och mina händer söker en bekväm position men hittar ingen. Han frågar om jag är redo. Allt har lett mig hit, jag är redo.
En söt tjej med blont hår, röd tröja och en ros tatuerad under nyckelbenet tar med mig till inspelningslokalen som är i huset bredvid. Hon frågar om jag är nervös. Nej, säger jag. Jag tror hon genomskådar min bluff och säger åt mig att allt kommer att gå bra. Jag tar ett djupt andetag, nickar och förlitar mig på hennes ord. Vi kommer in i ett mysigt litet rum. Två fåtöljer, en TV, ett soffbord. Från taket hänger glödlampor som avger ett gulaktigt varmt sken. Och där, mittemot fotöljerna, är den röda soffan jag tidigare endast sett på TV. Programledarna kommer fram för att hälsa och ber mig sätta mig i den röda soffan.
Allt känns så jävla surrealistiskt. Jag tittar mig runt och märker att hela min vänstra sida är omringad av kameror. Jag hälsar på kameramannen, han heter Dan. Programledarna Sonja och Mårten frågar om jag är redo. Så redo som jag någonsin kommer bli svarar jag med ett leende. Då kör vi. De sätter igång ett videoklipp på skärmen. Pulsen stiger. Jag ser hur Sonja tycker det är en aning pinsamt klipp eftersom hon har lite svårt att sitta still. Händerna skakar. Videon håller på i vad som känns som en evighet. svetten droppar. Klippet tar slut och uppmärksamheten vänds mot mig. Jag ser hur den röda lampan ovanpå kameran riktad mot mig, tänds på.
Välkommen David.
Det blir svart. Kontrollen jag troddes mig ha är försvunnen. Jag hör hur olika ljud kommer ur mig och hur mina händer gestikulerar, men jag är endast en observatör. Det är inte längre mitt medvetna jag som styr för jag har ingen aning om vad som händer. Jag bara sitter här och ser på medans David pratar med Sonja och Mårten. Det här är alltför overkligt. Kontrasten mellan mitt liv i missbruket och nu är ofantligt stor. Om någon skulle sakt åt lilla hemlöse mig med knappnålsögon att, David du ska vara med i TV om 12 månader hade jag inte ens skrattat. Jag hade smällt den jäveln på käften för att han hånar mig. Nu sitter jag här, dock totalt ovetandes om vad jag säger, men jag sitter här. Omringad av kameror och programledare. Otroligt, helt jävla otroligt..
Mitt i allt säger de Tack för att du kom David. Dessa trettio minuter har blåst förbi på vad som känns som ett ögonblick. Vi sitter kvar, snackar lite och tar några bilder. Lilla jag är i extas. Jag brukar vara bra på att förklara mina känslor, men just nu så finns det inga ord. Det susar i skallen och mitt i allt så är jag tillbaka i det avlånga mysiga rummet. Jag har svårt att förstå vad som just hänt. Det är liksom för mycket för mig att kunna begripa, jag känner att det kommer att ta några dagar att smälta denna upplevelse. Alla säger åt mig hur bra det gick. Jag har svårt att förlita mig på främlingars vänliga ord, så jag ger min vän en blick som han direkt förstår. Fan vad det gick bra skrattar han. Jag ler.
Ni kan se avsnittet ikväll kl 21:00 på svenska yle.
Tack.
#ajunkiespath
