Genom dörröppningen till mitt sovrum sträcker sig en glimt av solen in. Jag ligger i sängen och mina ögon har nyss öppnats. Kroppen vill inte röra sig ännu men mina mungipor dras lätt uppåt då jag hälsar morgonen välkommen. Hej David, säger världen.
Sängen har en egen dragningskraft den här tiden, och precis som månen så följer jag de fysiska lagarna, tar tillfället i akt och tänker på allt. Ibland börjar jag oroa mig, jag jobbar mycket för att inte oroa mig. Ibland fnissar jag, ett resultat av att inte oroa sig så mycket. Men oftast fantiserar jag om framtiden, hur allt kommer att se ut, hur jag kommer att hantera mina miljontals rikedomar med ödmjukhet och hur presidenten tackar mig för alla mina revolutionerande idéer. Eller så tänker jag på om tandkrämstuben verkligen tog slut igår.
Det tar sällan mer än några minuter för sängen att släppa sitt grepp om mig. Om det är sängen eller det faktum att jag drack ett stop med vatten före jag gick och la mig vet jag inte, men kissnödig är jag. Då jag öppnar sovrumsdörren och ser hur hela lägenheten är fylld av ljus, då blir jag glad. För då molnen är skingrade och solen skiner, då vet jag att det kommer att bli en bra dag. Hej solen, säger jag med ett leende. Hej David, säger solen.
Nyvaken snubblar jag in på toaletten, gnuggar mina ögon och fokuserar min syn så att jag ska träffa rätt. Mitt i prick! Säger toaletten. Jag tackar hjärtligt och förklarar åt toaletten att det var bådas förtjänst. Det gjorde honom glad, tror jag, han är väldigt svår att tyda. Jag tar tag i tandkrämstuben, det ser ut som en ångvält kört över den. Det dyker upp minnen av att jag varje kväll den senaste veckan klämt det sista ur den. Men efter en massage och några tryck på rätt ställen så ger den mig en liten klick, inte mycket men tillräckligt. Tack tuben!
Jag kommer ut ur badrummet, tittar en gång mot solen och ber henne vänta en stund. Går tillbaka till sovrummet och lägger mig på golvet. Min mjuka persiska matta tar emot mig och formar sig längs min kropp. Jag lägger min medvetenhet i nuet och påbörjar min yogarutin. Stretchar och tänjer ben, rygg, nacke och axlar. Det har varit min räddning från många fysiska besvär. Dålig rygg som orsakat smärta och styv nacke som fått mitt huvud att värka. Det och mycket annat, botat med tjugo minuters yoga på morgonen.
Efteråt sätter jag min ner och mediterar, fokuserar på min andning och låter tankarna komma och gå. Observerar allt och dömer inget. Känner efter hur det känns att finnas, att ha en näsa, mun och öron. Tar avstånd från det konstanta flödet av information, om ens för en sekund eller två.
Ibland sitter jag bara och lyssnar. Och ibland, om jag är riktigt uppmärksam, kan jag i tystnaden höra svaren på mina frågor.
Melodin från min klocka berättar åt mig att meditationen är över. Jag stiger upp och klär på mig, tar de största och lösaste kläderna jag hittar och går till vardagsrummet. Bredvid fönstret står min stol och på fönsterbrädan ligger mina böcker och väntar på mig. Jag har väntat på er också.
Jag sätter mig ner och tar en bok, vilken som helst, och beundrar dess existens. Inom den finns ord placerade efter varandra på ett sådant sätt som speglar en annan människas tankar och känslor. Bläck på papper som ger hela världen en inblick i någon annans verklighet, eller fantasi. Så fantastisk.
Solen lyser då jag sitter på min stol vid mitt fönster och läser min bok. Vilken bra morgon, säger jag tyst för mig själv. Alla nickar och ler 🙂
Tack.
#ajunkiespath