Hej mitt namn är David och jag är beroende. Det var så jag sa. Varje gång som jag satte mig ner i en av de mjuka sofforna i källaren under halvvägshemmet, så öppnade jag med den repliken. Det var där vi höll våra möten för anonyma narkomaner, och jag var en av dem. Vi träffades några gånger i veckan och delade med av oss av våra känslor, tankar, motgångar men även våra framgångar. Det kändes bra att sitta där, trots min sociala ångest och mitt hjärta som höll på att slå ett hål i min bröstkorg då det var min tur att dela, så kändes det bra. Omringad av människor som förstod mig och strävade efter samma mål, att leva ett liv utan droger och alkohol. Vi följde en bok som kallas Basic text. I den stod det om tolvstegsprogrammet och om att leva drogfritt. Men allt detta var länge sedan. Jag sitter inte där längre omringad av kärlek och delar mina känslor för att uppnå sinnesro. Nu förtiden sitter jag i dunkla lägenheter omringad av människor som inte känner något annat än hat och fyller min kropp dagligen med piller och pulver för att uppnå sinnesro. Det känns inte längre bra.
Det känns som en evighet sedan jag senast mådde bra. För några dagar sedan satt jag hos ett par vänner. De är båda två narkomaner, precis som jag. De kanske inte erkänner det men sitter man vaken i flera dygn och vaggar fram och tillbaka med pupiller stora som tefat medans ens liv förfaller runtom en, ja då är man narkoman. Som vanligt satt vi och gjorde det som vi alltid gjorde, tog droger och pratade om framtida kristallslott. Om hur livet kommer att se ut sedan då vi får ihop tillräckligt med pengar för att kunna sticka härifrån, som om det var det egentliga problemet. Men sånt pratade vi om, om det liv vi aldrig tycktes få. Då livet runtom en långsamt ruttnar och börjar stinka, då stänger man ögonen, lägger en klädnypa för näsan och fantiserar om sandstränder och klarblått vatten. Det är vi missbrukares mentalitet.
Då kvällen blivit till natt och jag satt ensam med min ene vän, så vände hon sig mot mig. Hennes ansiktsuttryck förändrades till något jag inte tidigare sett. Vad det var visste jag inte men det kändes som empati, som om själen lyckades kravla upp till ytan och ta över. Som om drogernas besatthet lämnade hennes stackars utmattade kropp för en stund. Hatet i hennes ögon försvann och ersattes med något vackert, jag vill så gärna tro att det var empati. Ömsint smekte hon min kind och tittade upp mot mig med stora vackra vattniga ögon. Med en mjuk vänlig röst sade hon David, jag ser dig, jag ser att du lider, du vet väl att du förtjänar något bättre. Något konstig skedde efter att hon hade yttrat de orden. Av någon anledning gick jag inte därifrån, jag stannade så länge jag kunde och kände värmen av en annan människas kärlek. Det kändes bra. Hon förde sin hand långsamt neråt och smekte min hals, hennes blick följde efter. En sista gång tittade hon upp mot mig och log, jag log tillbaka. Det var det sista leende jag såg av henne för precis som jag såg själen finna sin väg till ytan, såg jag hur demonerna våldsamt tog tag i henne igen. Rynkorna i hennes ansikte blev djupare än någonsin och det vackra leendet förvandlades till en bitter min. Jag såg hur ilskan än en gång fyllde hennes ögon och empatin rann bort som ett minne blott. Hon var inte död, men hon fanns inte längre.
Enda sedan den natten har ingenting varit sig likt. Mycket har skett under det senaste året och detta är långt ifrån det värsta, men de där orden brändes in i mitt sinne likt hieroglyfer på de allsmäktiga pyramidväggarna. De följer mig vart än jag går. För jag lider, jag lider verkligen. Men jag vill inte längre lida jag vill ha något mer, jag vill leva. Det är precis det som de pratar om i Basic text, boken från anonyma narkomaner. Vart jag än går så har jag med mig den boken och på morgnarna efter att jag skjutit upp min dos så brukar jag läsa ur den, ibland högt. Det brukar ingen riktigt tycka om, det brukar jag skita i. För jag gillar den här boken, den pratar om det liv jag alltid sökt, om ett liv där jag inte längre behöver fly. Och nu var jag på väg.
Min mamma hämtade just upp mig och vi sitter nu i bilen på väg till hennes. Jag mår jävligt skit. Likaså ser jag ut som skit. Jag sitter med huvudet lutat mot bildörrens ruta och stirrar med min tomma blick ut i intet. En massa saker att fästa sin blick på passerar oss men mina ögon är i ett translikt stadie och bryr sig inte. Jag bara stirrar. Min mamma vänder sig mot mig, även hon ser väldigt trött ut, jag tror hon är tröttare än mig. Hon har en bekymrad min över sitt ansikte, på samma gång ser jag en sorgsenhet ligga över henne. Jag förstår, detta är inte första gången jag ringer och ber om hjälp då allt är åt helvete. Inte första gången jag pratar om behandlingshem och om att förändra mitt liv, nej, det har hänt förut. Och jag förstår att det är svårt att tro på något som så många gånger tidigare har varit en lögn. Jag skulle vilja förklara allt detta åt mamma, ge henne en kram och visa att jag förstår. Berätta åt henne mina tankar och idéer med entusiasm och med ett stort leende på mina läppar, göra henne glad. Men jag kan inte. Smärtan, ångesten och skammen jag upplever är allt för stark för något sådant. Istället kommer mina svar till hennes frågor ut som mummel och snäsiga suckar, vilket får mitt mående att sjunka ännu lägre. Vad fan är det som är fel på mig, jag bestämmer mig för att bara vara tyst istället. I alla fall då sårar jag ingen.
Väl hemma ber jag mamma lämna mig ifred och går raka vägen upp på rummet. Opiaterna har nu lämnat mig och jag känner hur abstinensen stiger. Min kropp börjar värka och svetten rinner ur varenda por på min hud. Jag slänger mig ner på sängen för att vila, trots allt har jag inte sovit mycket de senaste veckorna. Sängen känns knölig och fast hur jag än vrider och vänder mig så blir det aldrig bekvämt, myrorna kryper upp längs benen och jag försöker sparka bort den obehagliga känslan men förgäves. Jag rullar ner från sängen på golvet istället. Här ligger jag, som världens största skit ligger jag på golvet och tänder av från ett drogmissbruk. Inte nog med det så är det ett återfall jag tänder av från. Bara skammen av det hela får mig att vilja knarka på nytt. Snyggt David, jävligt snyggt.
Jag vet vad som måste göras. Jag tar fram min telefon och skickar ett meddelande. Senaste gången efter behandlingen så bodde jag på ett halvvägshem, USM kallas det. Det var där jag fann något sorts hopp, det var där jag fann någon sorts glädje, det är dit jag vill igen. Så mitt meddelande gick inte till avgiftning eller till behandlingshemmet. Det gick till min kontaktperson på USM, eller rättare sagt min vän. För det är så jag ser henne, som en vän. Hon svarar omedelbart, som om hon väntat mitt meddelande. Inte heller förvånad, som om hon visste att det skulle komma. Jag frågar om att få komma dit och prata lite, jag säger försiktigt att jag behöver någonstans att bo ett tag. Javisst säger hon, vi hämtar dig imorgon klockan tio. Jag vet att en rejäl avtändning väntar mig, i min ficka har jag några piller som ska hjälpa mig. De är starka och de är olagliga men jag övertygar mig själv om att jag faktiskt behöver dem för att ta mig fram till behandlingshemmet, för att hålla mig på rätt spår. Jag lägger några i munnen och sväljer. Trettio minuter senare somnar jag.
Nästa dag gryr och en annan vän från USM står redan på gården och väntar. Jag klär hastigt på mig, går ut och kliver in i bilen. Hon tittar mig och ler, jag ler tillbaka. Så kul att se dig, säger hon. Jag instämmer och nickar glatt. Det tycker jag också. Fast jag inte mår bra så mår jag ändå bra, en konstig känsla. Jag vill spy jag vill kvävas jag vill dö men på samma gång så känns det helt okej. Vi sitter i bilen och pratar en hel del på vägen till halvvägshemmet. Vad vi pratar om har jag ingen aning om, jag ser hur hennes mun rör på sig och hur ljud kommer ur den. Min mun gör samma sak, den pratar och berättar saker. Jag låter munnarna sköta snacket, själv är jag någon annanstans.
Vi kör in på gården till halvvägshemmet. Jag är nervös. Vi kliver ut ur bilen och går mot det gula huset. Jag är rädd. Dörren till halvvägshemmet öppnas och mina händer skakar. Jag stiger in och så fort värmen träffar mitt ansikte känner jag hur all oro försvinner, det känns som om jag varit på en lång jävla resa och äntligen fått komma hem. Mina gamla vänner hälsar glatt, de undrar var jag varit. Jag säger att jag prövade mina vingar men störtade. Roligt att du är tillbaka, jag trodde du skulle se värre ut. Jag skrattar och tar det som en komplimang. Jag stiger in i kontoret och där sitter hon. Det finns ingen som gjort mer för mig än min mamma men denna människa kommer på en stark andra plats. Jag känner dock en hel del skam för hur jag bara tagit allting förgäves förra gången. Hur jag, efter allt arbete vi lade ner på mig, bara sket i det och började knarka istället.
Vi sätter oss ner och pratar. Vi pratar om allt möjligt, om det som varit men främst om det som är på väg, om framtiden. Det känns konstigt att prata om framtiden. Den är inte något jag tänkt värst mycket på den senaste tiden. Det är också något som gett mig en paralyserande ångest, framtiden har skrämt mig. Men nu då vi sitter här och pratar om den så känns det inte så hopplöst. Det pirrar lite i magen och trots att jag mår så otroligt skit så får hon mig att se något sorts ljus framöver. Får mig att förstå att jag inte har misslyckats utan endast begått ett lärorikt misstag. Hon ber mig begrunda detta misstag för att lära mig något. Vi kommer överens att om jag tar in till behandlingshemmet imorgon så får jag flytta över till halvvägshemmet en månad efter det. Då samtalet är slut så tittar hon på mig och säger, Det är verkligen roligt att ha dig tillbaka. Jag ler. Det tycker jag med.
Viljan att leva finns där, den må vara djupt begraven under droger och sorg men den finns. För första gången på länge har den hittat sin väg till ytan och med ögon av förväntan tittar jag mot framtiden. Denna gång känns det annorlunda, det känns bra.
Tack alla ni som hjälpt mig komma hit.
#ajunkiespath
Bakom molnen. Om första dagen på behandling
