Tankar ur ett missbruk

Jag tittar mig runt  och allt jag ser är mörker, totalt svart mörker. Skönt, jag älskar mörkret. Mörkret är min vän och mitt skydd.

Långsamt lägger jag en cigarett i munnen och tänder på. Tar ett djupt andetag följt av en ännu djupare suck. Röken smakar strävt men jag tycker om hur det känns. Det är inte skönt men det är ju i alla fall något annat än inget. Jag känner oftast inget. De flesta känslor skrämmer fan livet ur mig. Sorg, skam, ångest, hat, jag kan inte hantera någon av dem. De får mig att göra och säga saker som är mot min vilja. Jävligt fel saker som får mig att må illa av ånger efteråt.

Dagens avtändning har ännu inte infunnit sig, eftersom det ännu finns gott om substanser som cirkulerar i mitt blodomlopp. Det enda som finns är känslan av att inte riktigt existera. En känsla av total tomhet. Som en tjock blöt filt som ligger över mitt liv och långsamt kväver mig.

Fast hur hög jag än blir så slipper jag aldrig tomhetskänslan. I början hjälpte drogerna, men inte längre. Fast vilka kombinationer och mängder jag än tynger i mig så upplever jag ändå inget annat än en stunds befrielse från verkligheten. Någon sorts inblick i vad som kallas sinnesro skulle jag tro. Det är allt jag begär, lite lugn och ro. Att få stilla tankarna och släppa känslorna.

Cigaretten brinner mot sitt slut. Jag klämmer in den i första bästa ölburk med ett grin av avsky i mitt ansikte. För många känslor och tankar börjar bubbla upp och rastlösheten  kryper på. Jag drar upp persiennerna och tittar ut för att se om det är lika mörkt ute som här inne.

Kolsvart, perfekt. Dygnets mörka timmar är mina timmar. Då kan man röra sig obemärkt och ostört. Även om jag inte har något fanstyg för mig vill jag helst inte bli sedd. Kalla kårar går uppför nacken bara av tanken att någon jävel skulle komma fram till mig och inleda ett samtal.

Där står jag då och måste hitta på en historia om att jag faktiskt mår helt okej, om att jag nog tar det mycket lugnare nu för tiden och om det där jobbet som är på gång. Vilket alla är totala lögner.
Inget är längre helt okej och det går hårdare än någonsin och att ha ett jobb i detta tillstånd skulle vara totalt omöjligt.

Att ljuga ligger inte i min natur, men vad ska jag göra? Berätta sanningen? Inte en jävla chans! Då finns ju risken att någon skulle försöka hjälpa mig. Människor som bryr sig för mycket om mig måste jag hålla på avstånd och ljuga som mest åt. Att dessa människor inte ser hur åt helvete mitt liv egentligen är, är väldigt viktigt för att jag ska kunna fortsätta mitt missbruk. De är endast hinder i mitt liv och jag är tvungen att ljuga för dom för att kunna leva ostört på det enda sätt jag klarar av.

Någonstans inom mig börjar alla mina tankar och allt mitt beteende kännas jävligt fel. Jag börjar ifrågasätta mig själv och vad jag riktigt gör med mitt och andras liv. Knuten i magen drar åt sig med en sån kraft att jag slängs ner på mina knän. En tår rinner ner för min kind och jag vet att jag måste bort från detta liv. Jag vill ha något annat.
Måste bara dämpa denna känsla en sista gång.
Bara en gång till.
En sista sil, sedan slutar jag.

Jag lovar.

Tack.
#ajunkiespath
Follow my blog with Bloglovin