Home Missbruket Psykosens kalla famn

Psykosens kalla famn

av David

Här sitter jag totalt paralyserad av rädsla. Jag hör hur rösterna närmar sig min dörr, närmare och närmare. Rösterna intensifieras men det enda jag i början kan urskilja i deras lågmälda ljud är mitt namn. Jag hör hur det krafsar på dörren. “David” viskar de skrovligt, “Du överlever inte denna natt, David”. Hela min kropp ryser till av panik. Postluckan slits upp och en hand letar sig våldsamt fram efter dörrhandtaget. Handen sliter febrilt i allt den kan få tag på. I samma veva bultar det till kraftigt på dörren, så kraftigt att det känns som om hela lägenheten skakar till. Saker ramlar ner för väggarna och mitt hjärta slår så hårt att det känns som om min bröstkorg ska spricka. De är ute efter mig och de vill skada mig, jag vet att detta är mina sista sekunder i livet.

Postluckan åker fast och det blir tyst, knäpptyst. Det enda som hörs är mina egna hjärtslag och ett surrande ljud av allt adrenalin som just utlösts i min hjärna. Pulsen börjar sjunka varpå min kropp lugnar ner sig en aning. Mina tankar börjar rationalisera det som just hänt, var det ens på riktigt? Eller har jag bara knarkat för länge utan sömn? Ännu en fest som aldrig tagit slut..

Varför måste det alltid bli så här, vi skulle ju bara ut och ha lite roligt. Men nu har det gått sex dagar utan varken sömn eller mat. Samma jävla dans varenda gång. Hur kan alla andra sluta efter bara par dagars festande men inte jag? Varför är det bara jag som fortsätter, dag ut och dag in. Det har alltid varit likadant. Människor omkring mig kan festa över helgen, för att sedan konstatera “Oj vad roligt vi haft, men nu har vi fått nog!”. Fått nog? Hur i helvete kan man få nog?

I min värld är detta omöjligt. Jag kan inte sluta. Så fort min hjärna kommer i kontakt med något som helst sinnesförändrande, tar min beroendepersonlighet kontrollen. Mina begär tar över all uns av logiskt tänkande som fanns. Det spelar ingen roll vad konsekvenserna blir så vill jag bara ha mer. Även droger jag inte ens tycker om, substanser som jag vet att kommer att förvärra precis allt utan ens en stund av befrielse, vräker jag i mig i samma sekund som de hittas.

Jag vill inte må så här och fast jag vet, varje gång vi ska ut, precis hur det kommer att sluta, så kan jag inget annat. Jag vet att det är mina val men det känns inte så. Det känns som att jag är totalt maktlös inför drogerna och efter att jag tagit den första, spelar det ingen roll vad jag vill längre.

Det knackar på fönstret och med ett ryck så slits jag ur tankarnas värld, tillbaka in i helvetet. Genom de stora balkongfönstren ser jag hur mörka skuggor av människor vandrar fram och tillbaka. De ropar efter mig, de sliter i dörrhandtagen och gnider sina omänskliga ansikten mot mina fönster. Jag orkar inte längre. Hela jag är så jävla mentalt trött och förstörd och jag orkar bara inte längre. Golvet slingrar sig runt mina ben och börjar försiktit dra mig neråt. Min kropp känns tung och orken att streta emot finns inte längre, jag faller ner till golvet med en duns.

Taket ovanför mig är fylld av skuggor som graciöst dansar runt. De dansar ner för väggarna och kryper sig närmare upp mot min kropp. Jag känner hur deras kalla händer smeker min torra hud. Det känns på ett sätt betryggande. Som om jag inte är ensam. Mina ögonlock känns tunga för första gången på flera dagar. Jag låter mörkret omfamna mig medan jag driftar in i drömmarnas värld.

I mina drömmar är jag inte längre en fånge. Drogernas galler böjs upp och mina möjligheter blir oändliga. Trots alla möjligheter, är mina drömmar inte så komplicerade jämfört med mitt liv just nu. Jag fantiserar om att ha betydelsefulla relationer med andra människor. Om att ha de där trygga sakerna som alla andra har, såsom jobb, bil och ett riktigt hem. Jag fantiserar om att kunna prata och dela mina tankar med andra människor som förstår mig och bryr sig. Om att bli en person som kan älska någon annan och att bli  älskad. Jag drömmer inte stort.

Jag drömmer bara om ett liv där jag inte längre flyr.

 

Tack.
#ajunkiespath

You may also like

12 kommentarer

Janni augusti 13, 2018 - 7:29 e m

Hej! Jag talar int flytande svenska längre (och för att skriva detta måste jag använda varje hjärncell jag har. And a bit of Google Translate 😉) men lyckligtvis förstår jag nog allt och är väldigt glad att få läsa din blogg. Du känner säkert inte mej, även om det ibland känns som i österbotten alla känner alla, men jag ville ändå säga att du skiver helt otroligt bra. So bra att då jag först hittade bloggen ville jag bara sluta läsa – jag var i ett förhållande med en misbrukare i många år och även om det var ganska länge sedan att läsa dessa ord känns lite som att återuppleva det livet, bara från hans sida. Men jag fortsätter läsa, och ville bara tacka dej för ditt mod och ärlighet, och för att få hänga med även som en total stranger. Jag önskar dig allt bäst och tycker att du gör ett väldigt viktigt jobb då du delar dina erfarenheter!

Svara
Be augusti 13, 2018 - 9:03 e m

Hej David. Vad fint du skriver. Ja tänker komma tillbaka hit ofta och se hur det går för dig. Jag hejar på dig, att du ska lyckas!

Svara
David augusti 16, 2018 - 2:35 e m

Hej Be! Tack för dina vänliga ord. Du är varmt välkommen tillbaka ☺️❤️

Svara
Tessi augusti 14, 2018 - 12:21 e m

Tack för att du är du ❤

Svara
David augusti 16, 2018 - 2:02 e m

Tack Tessi för att du finns ❤️

Svara
Sören augusti 14, 2018 - 2:50 e m

Brukar säga,finns egentligen ingen starkare människa än en missbrukare!
Kämpa vidare…

Svara
David augusti 16, 2018 - 2:01 e m

Tack ska du ha Sören! Alla har vi styrkan inom oss, det gäller bara att fram den 😉

Svara
Janni N augusti 14, 2018 - 5:58 e m

Hej! Jag talar int flytande svenska längre (och för att skriva detta måste jag använda varje hjärncell jag har, and a bit of Google Translate😉) men jag förstår nog allt och är väldigt glad att få läsa din blogg. Du känner säkert inte mej, även om det ibland känns som i österbotten alla känner alla, men jag ville ändå säga att du skiver helt otroligt bra. So bra att då ja först hittade bloggen ville jag bara sluta läsa,för det var så realistiskt. Jag var i ett förhållande med en misbrukare i många år och att läsa det du skrev känndes lite som att återuppleva det livet, bara från det andra perspektivet. Men jag fortsätter läsa, och ville bara tacka dej för ditt mod och ärlighet, och för att jag får hänga med även som en total stranger. Jag önskar dig allt bäst och tycker att du gör ett väldigt viktigt jobb då du berättar om ditt liv och delar dina upplevelser!
(sorry om jag skickade den här två gånger, var inte säker om jag lyckades eller inte! )

Svara
David augusti 16, 2018 - 2:00 e m

Heij Janni! Vad roligt att du hör av dig och läser fast svenska inte är ditt modersmål! Jag hoppas det kan ge en liten insikt hur det ser ut ur en missbrukares synvinkel ☺️ Ta hand om dig min vän! Jag önskar dig allt gott 😊❤️

Svara
Cindy Blöth augusti 16, 2018 - 7:06 f m

Tack! Så ensamt det måste ha varit då rädslan, ångesten avvaktar i de mörka skuggorna. Egentligen finner jag ju inga ord nu heller. Varje gång jag läser dina texter så lever jag in i den situation du befann dig i. Förtvivlan, känslan att vilja så mycket mer men inte klara av det. Besvikelsen..Ja hela repertoaren. Därför så är jag så känslig då jag till en viss del ser på det från nära håll. Att se en anhörig befinna sig i detta kaos av allt och ändå inte nå fram.. Allt man vill göra för den människan, all smärta man vill lyfta från dennes inre, hur man vill börja om från början och göra annorlunda..göra det som blev ogjort, säga det som blev osagt.. Ändå vet man att vissa har kanske själva valt att börja missbruka.. Men som mamma så bär man alltid sorgen i sitt hjärta.

Svara
David augusti 16, 2018 - 2:40 e m

Det är en väldigt jobbig position som anhörig. För det mesta finns det inget man kan göra eftersom viljan måste alltid komma från självet, viljan är som någon annan kan känna åt en eller berätta för en. Oftast i min erfarenhet så hittar var och en tillbaka till livet då de själva är redo.
Men kom ihåg att först och främst ta hand om dig själv. För du är den viktigaste personen i ditt eget live och har man inte sig själv, kan man inte ha något/någon annan heller ☺️❤️

Svara
Cindy Blöth augusti 17, 2018 - 3:21 f m

Sant, och jag vet att jag inget annat kan göra än att finnas där, beredd att ta emot då personen faller, försöka “staga” upp personen igen med en villkorslös kärlek, en aldrig sinande kärlek som finns i mitt hjärta. Jo, jag glömmer inte mig själv, jag vet att jag behöver finnas. Den dagen (om den kommer) då personen får kraft att ta tag i sitt liv så är jag den första att ta emot honom med all den kärlek som finns i en moders hjärta 🙂

Svara

Kommentera