Pandoras ask

Jag sitter i baksätet på en rostig gammal bil, som med tanke på ljudet, förmodligen inte har mera än halva avgasröret kvar. Vilket märke bilen har eller ens vilken färg den är, har jag ingen aning om. Jag är alltför insnöad i mina egna tankar. Om det är nervositet, rädsla eller förväntan som sköljer genom min kropp, vet jag heller inte. Antagligen en kombination av alla tre. Bilen är fylld av okända människor, den enda som är bekant är min gode vän som sitter i framsätet.

Alla ser så konstiga ut. De har ett uttryck i sina ansikten som jag aldrig tidigare sett. Deras ögonlock är uppsvällda och hänger så långt ner att deras ögon knappt syns. Min blick lämnar att vila på mannen bredvid mig, förundrad över hans livlösa ansikte. Jag undrar vad han tänker på, om han överhuvudtaget tänker. Efter en stund vänder han sitt huvud mot mig och möter min blick. Hans hud är kritvit och skrynklig, hans läppar så torra att de är fyllda med djupa sprickor. Jag tittar upp mot hans ögon och möts av en konstig blandning av hat och sorgsenhet. Som en lidande själ inspärrad i ett ruttnande fängelse gjort av kött och ben. Hans glansiga pupiller är som knappnålar, så små att man knappt kan se dem.

Efter att ha stirrat på mig en bra stund, tillräckligt länge för att göra mig obekväm, så för han sitt ansikte tätt mot mitt, så nära att hans andedräkt får mig att rynka på näsan och grina till. Långsamt höjs hans mungipor till ett brett leende. Framtänderna fattas och resten är gulbruna. Jag ser hur han njuter av att göra mig obekväm. Detta leende är inte av kärlek eller omtanke. Detta leende är inte skapt utav känslor som glädje eller lycka. Detta är ett leende som får kalla kårar att rusa längs min ryggrad. Han ser på mig som om han vet att någonting hemskt kommer att hända mig, något som får honom att le. Han blinkar med ena ögat åt mig och vänder bort sin blick.
”Fascinerande” viskar jag tyst för mig själv medans mina tankar sjunker bort med bilens dån.

Vi kör in på en parkering vid några betonghöghus. Bilmotorn vrids av och alla stiger ur. Det är vinter, stora tjocka snöflingor faller stillsamt ner från skyn och kylan biter tag i hela min kropp så fort dörrarna öppnas. Men det tycks bara vara jag som störs av denna outhärdiga temperatur. Jag låtsas som ingenting och försöker smälta in genom att bete mig som de andra.

Vi går in i ett av husen och stiger in i en lägenhet. I vardagsrummet ligger en madrass bredvid en soffa, i mitten finns ett bord och längs väggen en tv. På golvet ligger barbiedockor. Små vagnar med leksaksdockor i sparkas hastigt undan då en av männen försöker ta sig fram till soffan. Tanken av att här också bor barn gör mig illa till mods.

Det är en förunderlig syn, golvet fyllt med leksaker men inte annars den minsta syn av liv. Inga tavlor, inga foton, inga dekorationer, totalt livlöst. Allas röster ekar en aning då lägenheten till största delen är tom. Det enda som klär väggarna är en gul hinna av tjära från alla cigaretter som brunnit och stället stinker av tobakslukt. Jag slår mig ner i soffan och ser mig runt med ögon stora av förundran,

”så fascinerande” tänker jag tyst för mig själv.

Jag tittar ut över bordet och ser många intressanta saker. Där ligger allt från olika piller och pulver till knivar och pengar. Mina ögon fastnar på något annat, något speciellt som jag tidigare endast sett på film. På något konstigt sätt så tilltalar den mig. All min uppmärksamhet dras till den som om den försökte säga mig något. Min hand börjar automatiskt röra sig mot den för att ta reda på vad det är. Just före mina fingertoppar nuddar den så får jag en ilsken blick av mannen mittemot. Han tittar ner mot bordet och tillbaka på mig, jag förstår snabbt att det är bäst att inte röra något som inte är mitt på ett ställe som detta.

En tjej ställer sig framför mig, även hon har den där livlösa blicken och de glansiga knappnålsögonen. Hennes rörelser är långsamma, men inte på ett graciöst sätt, de är sorgsna. Som om livsgnistan har slocknat och det spelar inte längre någon roll hur länge saker och ting dröjer. Hon har inte bråttom någonstans, för det finns inget i livet att ha bråttom till. Inte längre något att se fram emot och inget att sträva efter. Det ser skönt ut, det finns inte ett endaste bekymmer i världen som skulle kunna infinna sig i hennes tankar. Hon finns bara här och nu denna stund, utan den minsta ånger över gårdagen och utan den minsta oro för morgondagen.

Jag vill smaka på detta sinnestillstånd hon befinner sig i. Åtminstone för en natt vill jag vara lika känslokall och obrydd som dessa människor. Låt mig snälla få fly denna jävla verklighet..

Bara för i natt..

Jag lägger fram pengarna och låtsas som om att jag vet hur det går till. Jag håller mig så lugn jag kan medans jag väntar på en reaktion och ber tyst för mig själv att ingen ska genomskåda min bluff. Tjejen griper tag i pengarna utan att knappt lägga märke till mig. Hon hasar iväg, mumlandes något på finska och rotar runt i en låda under teven. Hon kommer tillbaka med något i handen och frågar mig något men jag bara nickar och viftar med handen att det ser bra ut.

Fascinerad sitter jag bredvid och tittar på medans hon rör ihop denna magiska formel som ska göra mig till en av dem. Mina stora ögon följer med varje steg i processen men jag förstår inget av det hon gör. Jag har alltid haft ett intresse för saker som är förbjudna. Desto mer förbjudet desto mer intresserad blev jag. En vuxens order om att inte göra si eller så, fick mig att göra det oavsett om jag ville det eller inte. Vad de än sa så gjorde jag motsatsen. Det har varit likadant ända sedan jag var liten, innan jag varken kunde prata eller gå så visade jag min envishet.

Jag rycker till av att tjejen tar tag i min arm och spänner ett bälte runt. Hon synar mitt armveck och för verktyget mot den största ådern. Nålen penetrerar min hud och en droppe blod flyter in i pumpen och blandas med lösningen. Jag kan inte frångå att det på något sett ser harmoniskt ut. För en sekund så står allt stilla, jag ser hur vätskan skjuts in i mitt blodomlopp och känner hur substansen kryper ut i alla mina ådror. Det pirrar överallt och kroppsdel efter kroppsdel blir behagligt avdomnad, ända tills det slutligen når mitt huvud. Jag känner hur alla mina tankar bara rinner bort. Min ångest, mitt självhat och min osäkerhet är alla ett minne blott. Då, i den sekunden, uppstår något som jag aldrig tidigare varit med om.

..Tystnad..

Det blir helt jävla tyst. Inget ljud utifrån är starkt nog att bryta igenom denna barriär och här inne är det tyst. Inget grubblande, inget överanalyserande, ingenting. Mitt huvud har aldrig varit tyst, inte ens lugnt. Tankar och känslor har frenetiskt öst över mig enda sedan barnsben, inte en minuts vila utan att bli dragen och släpad genom psykets sjuka lekar. Men inte längre.. nu är det tyst.

Ett leende bredare än någonsin förut lägger sig över mitt ansikte. Mina ögonlock kliar och blir tyngre för var sekund, jag vänder mig mot spegeln och möts av min egen blick. Mitt leende är stort, men mina ögon, mina två små ögon, som tidigare varit stora av nyfikenhet och förväntan, finns ej längre. Det som stirrar tillbaka mot mig från spegeln är två trötta knappnålsögon som inte längre bryr sig, som inte längre drömmer. Men det skrämmer mig inte, inget skrämmer mig.

Jag ligger på golvet, stirrandes i taket och tänker inte på något. Jag är fortfarande förmögen att tänka, men för första gången får jag själv välja. Min vän lägger sig ner brevid mig, han tittar på mig, ler och säger ”Nu har vi prövat, detta får vara den sista gången”. ”Självklart” svarar jag ”aldrig igen”. Vi båda ler med våra torra spruckna läppar och knappnålsögon, för vi vet att det är en lögn. Vi kommer båda två att komma tillbaka dagen efter, likaså dagen efter det. Innerst inne så vet vi.

Pandoras ask är nu öppnad och det finns inte längre någon återvändo.