För ett gyllene år sedan. Del 2

Mitt sinne vaknar till ur drömmarna. Jag låter bli att öppna mina ögon fast jag är vaken. Det känns tryggt här inne, helst skulle jag bara blunda resten av mitt liv, fast det kallas väl att vara död. Visst har jag tänkt mycket på döden, många gånger har jag varit övertygad om att det vore ett bättre alternativ än denna verklighet jag upplever. Men efter den senaste gången på behandling insåg jag någonting, nämligen att det finns något mellan detta liv och döden, något bättre. Jag hade fått smaka på det och jag är övertygad om att det är dit jag ska. Om det bara vore så lätt. Jag förstår ju att det är bara ett samtal och en tjugo minuters bilresa bort, fast ändå inte. Det är även en evighet av känslomässigt kaos bort, en lång tid av smärta innan det blir bättre och det är fan skrämmande. Detta kända helvete kan jag, det må ta sjukt och jag vet hur sjukt det tar, det kommer inte att bli någon överraskning. Men det okända himmelriket som det pratas om, det vet jag inget om och jag har ingen aning om vad som väntar eller vad jag måste gå igenom för att det ska bli bra och det är fan skrämmande.

Efter att ha legat med mina ögon stängda en stund, rädd för vad som ska visa sig denna gång, så öppnar jag dem. Allt för ofta är det en överraskning var jag hamnat. Sällan en positiv. Jag tittar mig runt och får en uppfattning om var jag är. Stället ser ut som ett bombnedslag och jag känner hur ångesten kravlar upp längs strupen. Fast den tar inte över. Jag måste fortfarande vara påtänd, tänker jag tyst för mig själv. Toaletten ligger i rummet bredvid, lysröret ovanför handfatet blinkar till nu som då som det gör i skräckfilmer. Spegeln är sönderkrossad, det ser ut som om någon smällt en knytnäve rakt in i den. Samma med kaklet på väggarna, bitar som fattas och hål orsakade av ilska och hat. Jag ligger i soffan och bara stirrar på det blinkande lysröret, mitt sinne finner en sammankoppling mellan oss. Jag med är meningslös säger mitt sinne, jag med är rädd.

Ångesten växer sig starkare och jag måste bort från denna jävla håla. Jag tar min ryggsäck och säger hej då åt killen. Han frågar vart jag ska, Till behandlingshemmet, säger jag. Han ler och berättar att han också borde åka dit. Vi kanske ses där då säger jag och blinkar med ena ögat. Han skrattar, det hoppas jag också. Jag vandrar ner för trapporna och ut på gatorna. Det är snö, men solen lyser och blåsten har avtagit. Det känns som om universum vill göra det lättare för mig att mig fram idag, som om den vill visa mig att jag är på rätt väg. Trots ångesten och rädslan så håller jag med, eller är det kanske på grund av dem som jag håller med. I vilket fall som helst tar jag fram telefonen och gör något som inte händer ofta och slår in ett nummer. Jag är värdelös på att komma ihåg siffror och aldrig ens vetat mitt eget nummer. Men det finns ett nummer som jag kan i vilket skick jag än är, ett nummer som jag till och med brukar slå in i mina drömmar. Det är det enda telefonnumret jag någonsin kunnat och det går till min mamma.

Att säga att min mamma varit orolig för mig är en bagatellisering av hennes känslor. Hur dåligt hon har mått på grund av mitt beteende kommer jag aldrig att förstå, men jag vet att det är mycket. Och jag vet att hon finns där för mig den dagen jag bestämmer mig för att välja en annan väg i livet. Den dagen är idag. Jag ringer henne och berättar att jag vill ha hjälp. Jag hör hennes röst spricka. Hon låter ledsen, men jag vet att hon är glad, jag vet att hon egentligen är lättad. Hon erbjuder mig sovplats och stöd med löftet om att jag ringer till behandlingshemmet dagen efter. Det grumlar till i min mage och ångesten hugger tag om mig, vill jag verkligen det här? Ju verkligare beslutet blir, desto mer tvekar jag. Det blir tyst. Jag håller telefonen tätt mot ansiktet, så tätt att jag kan höra de tårar som fälls av min mor. Varje tår känns som en kniv i hjärtat och jag klarar inte av det längre. Vi ses ikväll mamma, säger jag med gråten i halsen. Vi ses ikväll min son.

Fortsättning följer.

Tack.
#ajunkiespath