Jag vandrar runt längs gatorna i staden medans snön obarmhärtigt piskar mitt ansikte. Det är bara november men redan har vintern lagt sig. Halogenlamporna avger ett gulaktigt ljus som lyser upp min väg. Inte för att det spelar någon roll, för jag har ingenstans att ta vägen. Mina ägodelar är nerpackade i en liten ryggsäck som jag alltjämt bär med mig. Det är inte mycket men det räcker bra till, det är mitt lilla hem. Som en snigel bär jag det på min rygg och kryper fram i livet. Lika liten och lika hjälplös. Men min lilla ryggsäck är för liten att krypa in i, jag måste hitta någonstans att spendera natten. För här ute är det kallt och jag behöver verkligen få lägga mig ner en stund, alltför många dagar har nu gått förbi utan varken mat eller sömn. Endast dimmiga minnesbilder av konstiga möten och galna upptåg består.
Vanligtvis brukar jag klara mig ganska länge på att surfa runt i något sorts autopilottillstånd med hjälp av drogerna. Från en fest till en annan, alltid något varmt golv att däcka på då det behövs. Kanske till och med en soffa att bli hög i. Men jag kommer alltid till den punkten då ingen helt enkelt orkar med min galenskap i längden. Ingen som klarar av att se detta förfall. Då kommer den här punkten, då jag inte längre har någonstans att ta vägen. Ingen som svarar i telefonen då de ser mitt nummer ringa. Ingen som öppnar då det knackar på dörren. Iallafall ingen som skulle tillåta mig fortsätta detta vansinniga beteende.
Kylan biter inte på samma sätt som den borde, även om jag nu spenderat väldigt många timmar här ute så känns det knappt. För jag är helt jävla hög. Droger av alla dess slag flödar genom mina ådror och mina ögon är likt en död mans. Det borde kännas skönt, men det har blivit annorlunda nu för tiden. Det som tidigare varit det jag älskade mest av allt på denna jord, det som fick vartenda hårstrå på min kropp att resa sig i total extas. Det som en gång i tiderna fick mig att falla ner på knä, tårögd, och tacka för att jag fick ta del av detta liv, har nu förändrats. Det jag tidigare kallade kärlek är nu något så mörkt och bittert att hela mitt väsen skriker av smärta så fort nålen borras in i min arm. Tårarna som då faller från mina ögon är inte längre av glädje eller njutning, de är av sorg. Av hat.
Min destinationslösa vandring genom staden fortsätter, jag fortsätter ringa runt tills en person faktiskt råkar svara. Han bjuder in mig till sitt hem i tron om att jag skall spendera mina pengar på hans droger och inget annat. Med en ny kick av energi tar jag mig till hans lägenhet som inte låg många kilometer bort. Han kommer ner och öppnar dörren till trapphuset och vi går upp till honom. Lägenheten är ett jävla kaos, som i alla knarkar lyor ligger där saker staplade överallt och som en hinderbana får man ta sig fram genom djungeln. Detta störde mig inte, jag har alltid funnit en viss charm i kaos. Nätt och prytt har aldrig fallit mig i smaken, jag tycker om sunkiga lägenheter som är fyllda av saker att pilla på, där inget har någon ordning utan allt bara ligger där det blev lagt. Kanske för att det påminner om mitt eget huvud. Mina tankar.
Vi sätter oss ner i soffan och jag avger en suck av lättnad, fyfan så skönt. Jag köper lite gräs av killen som jag i god anda delar med mig. Vi sitter där, snackar och röker. Egentligen hatar jag att röka för det är som bensin åt min sociala ångest, men jag gör det ändå. Det går över min egna förståelse, för jag vill ju sluta, jag vill inte använda. Det märks på mitt tal, det enda jag nuförtiden pratar om är den där gången för inte så länge sedan då jag var nykter ett tag. Det är även det ända jag tänker på. Jag vill tillbaka dit, jag vill lämna detta liv och aldrig se tillbaka. Det känns som något så avlägset just nu och bara tanken av abstinensen som måste genomgås får mig att rysa av avsky. Men jag ska dit jag ska få ett annat liv, jag måste bara få känna smaken av opiaterna en sista gång. Jag frågar honom om han har något starkare och får honom övertalad om att dela sin sista dos med mig.
Nålen åker in i armen och mina ögon vattnas. Värmen sköljer över mig och tankarna tystnar men sorgen, den består. Jag sjunker ihop i soffan med en bitter min över mitt ansikte, jag vill inte längre vara här, jag vill bort. Mina ögonlock blir tunga och opiaternas dvala lägger sig över mig. Imorgon ska jag ta mig behandlingshemmet, mumlar jag med mina sista krafter.
Fortsättning följer.
Tack.
#ajunkiespath
10 kommentarer
Ett år sen.. ett år är i vissa avseenden väldigt kort tid, och i vissa avseenden en lång tid. Bra att du kommit 1 år från eländet. Kämpa vidare! Väntar på del 2. 🙂
precis så är det och det tycker jag med 😀 kram på dig! ❤️
❤️
❤️
Åhh vilket härlig inlägg!! Vad glad jag blev av att läsa detta, hoppas du får en underbar helg! Kram
Desamma till dig Elin ❤️
So expressive ❤️
❤️
Allt bra David ? Väntar på inlägg …
Allt är bra, har bara haft fullt shcema med föreläsningar runtom i Finland. Men det är på kommande! 😀