En anekdot om en liten pojke

Det var en gång en liten pojke som var fylld av liv, hans energi var oändlig och hans röst var stark. Det fanns inte en gnutta av varken blyghet eller nervositet, han sprang fram till vem som helst och sa det första som kom till hans tankar och sprang vidare innan någon ens hunnit svara. Som liten fick han beröm för sitt modiga sätt att framföra sig bland människor. Så duktig han är, sa de. Inte det minsta blyg! Han ställde sig gärna i rampljuset och satt på en show för att få lite uppmärksamhet, han visste inte vad han höll på med men han gillade då alla tittade på honom och gav honom uppmärksamhet. På samma gång så fick han utlopp för sin sprudlande energi.

Åren gick och den lilla pojken började i skola. Redan i dagis märkte de att han inte var som de andra barnen och han fick stanna kvar ett år för att mogna till sig, få lite bukt på all den energi han besatt. Men han mognade aldrig från detta. Han kunde inte sitta still och han kunde inte vara tyst. Lärarna var ursinniga på denna pojkvasker som bara ställde till problem, de försökte me alla sina sätt och medel att få den lilla pojken att förstå att han inte kan bete sig såsom han gjorde. Ingenting fungerade. Barnen i hans egen ålder tyckte likadant. De tyckte han var jobbig som aldrig kunde sitta still och aldrig vara tyst. De tog helst avstånd från honom. Likaså tyckte de äldre barnen han var jobbig och bestämde sig för att tydligt visa och berätta det för den lilla pojken. De mobbade honom.

Den lille pojken förstog inte varför alla var så arga och irriterade. Hans vänner var få och den som umgicks med honom på fritiden fick inte synas med honom i skolan, det hade de äldre sett till. Så han gick runt, tänkte och funderade varför det var så svårt att tycka om honom. För han var ju bara sig själv, han försökte inte att reta upp någon, han försökte inte ställa till med problem. Men där stog han, ensam och tankspridd. Energin fanns kvar, men hans ord blev färre och färre. Han började betvivla sina egenskaper och slutade att tycka om sig själv. Den lilla pojken förstog då att det är honom det är fel på.

Tiden går och han blir tystare och tystare. Det självförtroende han en gång besatt är nu nästintill obefintligt och hans osäkerhet växer. Hans mamma fanns där för honom och visade sin kärlek men den yttre världen tycktes hata honom för den han var. Han ville ju bara passa in och bli omtyckt, få utlopp för sin kreativitet och bara vara sig själv. Men det gick inte. Hans omgivning hade under hela hans liv visat att det inte var okej. Inom den lilla pojken började någonting växa, någonting mörkt. Ett stort svart hål fyllt av hat och rädsla formade sig i bröstkorgen. Hålet var utformat av hatet mot alla som skällt ut honom genom åren och rädslan för att bli lämnad ensam och utanför.

Den lilla pojken ville så gärna bli annorlunda. En kväll fick han tag på en flaska sprit, han hade sett hur alla de vuxna skrattar och har roligt då de druckit. Hur alla de tysta mitt i allt blivit pratsamma och självsäkra. Han gav det ett försök och hällde i sig innehållet. Någonting väcktes i den lilla pojken, en nyfikenhet. Han må inte blivit så som han velat men det stora svarta hålet kändes för en stund inte lika tomt, inte lika kallt. Han visste att där ute fanns något som kunde förvandla honom till det han så gärna ville vara och han skulle hitta det om det så var det sista han gjorde.

Många vill säga att den lilla pojkens jakt startade först nu, i själva verket hade den pågått i många år.

Tack.