Bakom molnen

Svetten dryper ner och täcker hela min kropp med en våt hinna. Man skulle kunna tro att jag håller på att dö av värmeslag, men jag fryser. Hela jag skakar av frossa som om jag legat naken ut i en snödriva. Varje minut känns som en dag och det är omöjligt att ligga still. Jag vrider och vänder mig för att hitta en bekväm position, men det är omöjligt. Lakanen är genomblöta av allt gift som sipprar ur min hud och de korvar ihop sig till en blöt kall boll i mitten av sängen. Jag sträcker mig efter min telefon för att se om morgonen snart är kommen. 01:00… Det är nu tjugofyra timmar sedan jag senast tog droger men endast en timme sedan jag lagt mig ner i sängen, dödstrött, i tron om att få lite vila.

Myrorna kryper genom min kropp, jag kan inte ligga still och mina muskler är så kraftlösa att de inte klarar av att bära mig. Varenda jävla kroppsdel vrålar av smärta, men det är endast ytlig smärta. Ytligt lidande kan jag stå ut med. Men dessa tankar. Dessa tankar och känslor är skapta av Satan själv. De är så mörka och plågsamma att de skulle driva vem som helst till vansinne.

Jag blir dragen djupt ner i en dyster resa genom mitt samvete. Intensiva filmklipp av alla brutna löften och skamfulla handlingar spelas upp bakom mina ögonlock. Jag får se alla tårfyllda blickar mitt beteende orsakat. Min familjs besvikna ansiktsuttryck då jag gång på gång krossar deras förtroende. Mina vänners bittra miner efter alla lögner som blivit sagda. Jag ser hur jag hejdlöst röjt min väg fram genom människors liv, utan att bry mig om de djupa spår av förödelse jag lämnat bakom mig. Mitt lilla hjärta klarar inte längre av att möta mig själv utan drogernas bedövning. Jag bryter ihop. Tårarna börjar forsa ner längs ansiktet. Jag försöker med all min kraft att hålla dem inom mig, men det går inte. Jag orkar inte längre kämpa emot mina känslor. Jag ger upp.

Här ligger jag, ensam och nedbruten av mina egna val. Det finns ingen att skylla på och inget som kan trösta mig. Det känns fel att ligga och tycka synd om sig själv. För det var ingen som tvingade mig att trycka i mig alla dessa substanser. Ingen som drev mig till att göra alla de saker jag gjorde. Det var jag. Tanken av detta gör mig galen. Hur har jag kunnat bete mig så som jag gjort? Så mycket vackert dessa två händer har förstört. Så många hjärtan som blivit förkrossade av de ord som lämnat mina läppar. Hur ska de någonsin kunna förlåta mig? Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv?

Min telefon plingar till. Jag sträcker mig hastigt efter den i hopp om någon sorts distraktion från detta helvete. Med darrande händer låser jag upp telefonen och ser ett meddelande. ”Behöver du något?” Jag känner igen numret och förstår att det inte handlar om någon som vill ge mig emotionellt stöd, utan någon vill sälja en kemisk variant av det. Frestelsen är stor. Bara tanken av att fly en sista gång gör att min abstinens avtar och min mun börjar vattnas. Tankarna skenar iväg, jag börjar romantisera om mitt tidigare liv. Kanske det inte var så farligt, kanske jag bara överdrivit. Min andning blir tung då jag ligger och fantiserar om hur underbart det skulle vara. Slippa denna jävla smärta, bara en gång till.

Min kropp skriker efter bedövning och förser mig med sin sista dos adrenalin för att ge mig kraft. Kraft för att kunna ta mig härifrån, kraft att kunna ge min kropp det som den behöver. Jag greppar tag i telefonen för att svara. Mina händer darrar mer än någonsin och mina fingrar åker så snabbt över skärmen att mina ögon inte hinner med.

”Meddelandet skickat”

Snart skall jag fly. Min blick flyttas långsamt uppåt för att se vad jag egentligen skrivit. Förvånad stirrar jag på skärmen.

”Nej tack”

Min kropp känner sig lurad och som ett jävla slag i magen slår avtändningen på igen. Musklerna börjar krampa och av det som känns som mitt sista andetag stönar jag av smärta. Snyftandes kryper jag ihop i fosterställning och kramar om mitt blöta ihopkorvade lakan. Det är blött och det är kallt, men det är det enda jag har. Tårarna som rinner ur mig svider av alla kemikalier min kropp så länge varit fylld av.

Men jag ler.

Det är ensamt, det är kallt, allting tar sjukt och allt är åt helvete. Men jag ler. För någonstans djupt inom mig finns en glöd. Vid detta tillfälle har jag ingen aning om vad denna glöd innebär. Det enda jag vet är att jag tagit ett beslut. För första gången i mitt sorgliga hjälplösa jävla liv så har jag tagit ett beslut. Ett beslut om att göra allt vad som krävs för ett bättre liv. Att vad som än kommer i min väg och hur länge det än tar så ska jag inte ge upp. Ingen abstinens, ingen känsla, ingen tanke, ingen människa, ingenting kan längre stoppa mig. Detta beslut har länge legat och grott inom mig. Men nu, nu har det äntligen blommat.

Det knackar försiktigt på dörren följt av ett behagligt ”Godmorgooon”. Just ja, än en gång har jag varit så borta i min egen värld av tankar och känslor att jag glömt bort var jag är. Utanför den stora vita dörren framför mig, ligger ett behandlingshem. Hemmet är fyllt av människor som är likadana som jag och går igenom exakt samma sak som jag. Utanför denna dörr ligger kärlek och värme redo att frikostigt ges till mig. Allt jag behöver göra är att gå fram och öppna den. Vägen dit känns skrämmande och ofantligt lång, men jag är redo. Jag är redo för mitt nya liv.

Jag kravlar mig ur min blöta säng. Mina ben darrar då jag lägger vikt på dem, men jag slipper upp. Försiktigt hasar jag min väg fram till fönstret. Jag drar långsamt upp gardinerna och känner hur solens sken värmer min kalla bleka kropp. Det pirrar överallt och en rysning går upp längs ryggraden, som om något inom mig vaknat. Som om solens värme inte bara värmt upp min hud, utan även min själ. Jag sluter mina ögon och tar ett djupt andetag. En tår faller ner på min läpp, den söker sig in mot min mun och lägger sig stillsamt ner på min tunga. Den smakar inte lika surt och bittert som den brukar. Den smakar sött. Den smakar hopp. Jag kan inte låta bli att le. Kinderna darrar av att forma detta förglömda ansiktsuttryck, men jag bryr mig inte.

Där står jag naken, blek och kall med ett leende större än någonsin förut och mina armar utsträckta, redo att omfamna solen. Jag må se ut som världens idiot, men vet ni vad, jag bryr mig inte. En värld av möjligheter och upplevelser ligger framför mig och jag är redo att ta mig an vad än som kommer i min väg.

”Välkommen livet” viskar jag tyst för mig själv.

Tack.
#ajunkiespath