Så ofta som jag genomsyras av tvivel. Då alla mina karaktärsdrag känns löjliga och skrattretande. Hela jaget är som ett jävla skämt och jag känner verkligen hur alla andra tycker likadant. Allt jag då vill göra är att bara sjunka bort i tomma intet så att ingen kan varken se eller höra mig. Jag anstränger mig då allt för hårt för att inte visa detta, så att ingen ska se hur osäker jag egentligen är. Men då går jag emot mitt eget budskap, egentligen så flyr jag genom att försöka allt för hårt att vara något som jag inte är.
Inför min radio intervju bekände jag min börda inför två av mina vänner. Om hur jag känner det svårt att överträffa mina tidigare prestationer. Svårt att tro jag har någonting mer att ge. Min fokus har legat så starkt på att bli bättre än jag varit. Haft svårt att se vad annat än mitt självförtroende som påverkas av det jag gör. Jag pratar med var och en av mina två vänner vid olika tilfällen men de ger båda två samma betryggande svar: Den mest uppskattade prestationen du gör är genom att vara dig själv. Var och en av dina skavanker gör dig till den du är, så äg dem.
En lättnad sköljer över mig. Under all denna tid har jag sett på mig själv på helt fel sätt. Det gäller inte att med tvång försöka förändra på precis allt man inte tycker om. Det gäller att acceptera dem som en del av sig själv, de är ju dessa delar som skapar människan vid namn David. Och främst av allt, de gör mig mänsklig. Om jag kan acceptera deffekter hos andra människor borde jag likväl acceptera deffekter hos mig själv, för viktigast av allt är väl kärlek till självet, eller hur?
Jag omfamnar denna insikt med varmt hjärta, även om jag kanske inte lever den till fullt. Vilket jag även finner omöjligt alla dagar i året. Men jag tror att sakta men säkert kan livet bli en aning mer njutbart om jag försöker att så ofta jag kan bara acceptera allt så som det är. Inte glömma bort att jag kan bli omtyckt fast jag är lite nervös och orolig av mig, till och med mer än om jag ansträngde mig för att inte vara det. Att de är alla de små imperfekta delarna som gör en till den perfekta lilla oslipade diamant som kallas jag.
Tack.
#ajunkiespath
2 kommentarer
Så sant!
Förr sade jag hemska saker till mig själv (och alla vet vi hur man efter det börjar må ännu sämre) ifall jag ex. sagt något dumt eller gjort något som strax efter att jag gjort det plötsligt visade sig vara ”inte det fiffigaste jag gjort” MEN sen en vacker dag (kommer inte ihåg vart det kom ifrån) så tänkte jag att jag skall säga samma sak till mig själv som jag hade sagt till någon annan som gjort samma ”misstag” som jag just gjort och jösses, sådan skillnad det blivit i mitt sätt att se på mig själv; med mild blick och, visst, ibland med lite skammens rodnad på kinderna överlever jag och dessutom har jag ett gudomligt dåligt minne så jag har lärt mig att det tar typ 1 månad så kommer jag inte ens med min bästa vilja mer ihåg vad jag ”moka”.
Kram på dig, du är sannerligen en diamant! 💎 💜
Ja så brukar jag också tänka, om någon annan sa det som jag säger mig själv, skulle denne fortfarande vara min vän? Om svaret är Nej så är det dags att byta tankebanor 😀 Detär ju så viktigt att vara snäll mot sig själv, men konstigt nog ack så svårt. Det gör mig glad att du blivit vän med dig själv 🙂
Kram på dig ❤️