Sanningen tar ont

”Vart är jag på väg” har på sistone blivit en fråga jag inte kunnat svara på. En fråga som satt igång en inre kamp mellan mitt äkta jag och mitt ego. En fråga som jag tidigare så lätt kunde svara på och må bra över, ger mig nu paralyserande ångest och osäkerhet. Det känns som om jag tappat min väg. Som om jag fumlar runt i mörkret och redlöst griper tag i första bästa sak att stödja mig mot. Utan den minsta tanke på vad jag gör mot andra och mot mig själv.

Mina betydelsefulla mål, om att kunna hjälpa andra och bli en värdig person som människor kan se upp till, har nu bytts ut till en jakt på bekräftelse och uppmärksamhet. Jag behöver en annan människas åsikt att bekräfta att jag duger. Där instagram bekräftar att jag finns och mäter hur mycket jag är värd. Jag har skapat mig en värld där jag endast existerar i andra människors ögon, men inte i mina egna. Desto längre jag seglar bort från mig själv, desto osäkrare och räddare blir jag och mina sämre sidor blomstrar fram. Jag hör hur min beroendepersonlighet skrattar och njuter av mitt beteende. Utan att förstå det själv, så gödslar jag honom medvetet. Och får han tillräckligt, så tar han över.

Jag har tappat min väg och glömt bort det som verkligen är viktigt, mitt inre. Istället har jag på ett destruktivt sätt fokuserat på mitt yttre och på andra. Varför vet jag ej, men det är oväsentligt just nu. Det som är viktigt är hur jag ska hitta tillbaka. Tillbaka till kärleken, både till mig själv och till andra. Jag vill kunna bry mig så starkt som jag just gjorde och göra allt med sådan passion jag en gång kände. Jag vill tända den lilla glöden inom mig till den flammande låga den en gång var..

Vartefter jag skriver detta känner jag hur trycket i mitt huvud lättar. Skriket av mina tankar tystnar. Smärtan släpper långsamt taget om mig i takt med att insikterna klarnar. Detta är skriftens kraft för mig. Att med hjälp av papper och penna reda ut mina tankar och sedan ha äran att kunna dela med mig till er.

Men sanningen har varken kommit som ett brev från ovan eller av mitt eget logiska tänkande. Jag har den turen att ha vänner i mitt liv som bryr sig tillräckligt för att leverera den obekväma sanningen åt mig. Vänner som känner mig så bra att de ser dessa mönster i mig innan jag spårar ur totalt. Vänner som jag sedan kan diskutera allt med, utan att bli dömd. Sanningen gör ofta jävligt ont. Men det som inte är sant, är falskt. Och jag vill inte längre leva mitt liv i falskhet och förnekelse.
Tack än en gång för att ni finns.

Tack.
#ajunkiespath