Home Livets lärdomar Sanningen tar ont

Sanningen tar ont

av David

“Vart är jag på väg” har på sistone blivit en fråga jag inte kunnat svara på. En fråga som satt igång en inre kamp mellan mitt äkta jag och mitt ego. En fråga som jag tidigare så lätt kunde svara på och må bra över, ger mig nu paralyserande ångest och osäkerhet. Det känns som om jag tappat min väg. Som om jag fumlar runt i mörkret och redlöst griper tag i första bästa sak att stödja mig mot. Utan den minsta tanke på vad jag gör mot andra och mot mig själv.

Mina betydelsefulla mål, om att kunna hjälpa andra och bli en värdig person som människor kan se upp till, har nu bytts ut till en jakt på bekräftelse och uppmärksamhet. Jag behöver en annan människas åsikt att bekräfta att jag duger. Där instagram bekräftar att jag finns och mäter hur mycket jag är värd. Jag har skapat mig en värld där jag endast existerar i andra människors ögon, men inte i mina egna. Desto längre jag seglar bort från mig själv, desto osäkrare och räddare blir jag och mina sämre sidor blomstrar fram. Jag hör hur min beroendepersonlighet skrattar och njuter av mitt beteende. Utan att förstå det själv, så gödslar jag honom medvetet. Och får han tillräckligt, så tar han över.

Jag har tappat min väg och glömt bort det som verkligen är viktigt, mitt inre. Istället har jag på ett destruktivt sätt fokuserat på mitt yttre och på andra. Varför vet jag ej, men det är oväsentligt just nu. Det som är viktigt är hur jag ska hitta tillbaka. Tillbaka till kärleken, både till mig själv och till andra. Jag vill kunna bry mig så starkt som jag just gjorde och göra allt med sådan passion jag en gång kände. Jag vill tända den lilla glöden inom mig till den flammande låga den en gång var..

Vartefter jag skriver detta känner jag hur trycket i mitt huvud lättar. Skriket av mina tankar tystnar. Smärtan släpper långsamt taget om mig i takt med att insikterna klarnar. Detta är skriftens kraft för mig. Att med hjälp av papper och penna reda ut mina tankar och sedan ha äran att kunna dela med mig till er.

Men sanningen har varken kommit som ett brev från ovan eller av mitt eget logiska tänkande. Jag har den turen att ha vänner i mitt liv som bryr sig tillräckligt för att leverera den obekväma sanningen åt mig. Vänner som känner mig så bra att de ser dessa mönster i mig innan jag spårar ur totalt. Vänner som jag sedan kan diskutera allt med, utan att bli dömd. Sanningen gör ofta jävligt ont. Men det som inte är sant, är falskt. Och jag vill inte längre leva mitt liv i falskhet och förnekelse.
Tack än en gång för att ni finns.

 

Tack.
#ajunkiespath

You may also like

6 kommentarer

Karolina augusti 24, 2018 - 11:50 f m

Jag hittade din blogg idag och slukade alla dina inlägg direkt. Så fint du skriver – och så viktigt och bra att du vågar. Du gör många en stor tjänst genom att så öppet och ärligt skriva om det här, och som du själv konstaterar är skrivandet också en fantastisk terapiform. Helt fantastisk blogg och en helt otrolig resa du har gjort, imponerande. Ser fram emot att följa ditt skrivande!

Svara
David augusti 25, 2018 - 12:20 e m

Hej Karolina och tack för alla dina fina ord 🙂 Jag hoppas verkligen att det kan gynna någon som fortfarande är ute i kylan, eller ge förståelse åt någon som hjälplöst måste se på.
Roligt att ha dig med! Ta hand om dig 🙂 ❤️

Svara
Christina augusti 26, 2018 - 6:09 e m

Så viktigt och fint att du har riktiga vänner som säger det du behöver höra! ❤

Egot är en lömsk jäkel som man hela tiden får hålla ögonen på – tur så är egot, trots sin slughet, också ofta så girigt att det i sin iver avslöjar sig och bara man får ögona på ‘na’ så blir det så mycket lättare att hitta en annan väg ‘förbi’ egot (ju oftare man lyckas genomskåda det så desto mindre och obetydligare blir det och desto mer sällan hamnar man sen råka på eländet!).

Kram! 💜

Svara
David augusti 27, 2018 - 7:07 f m

Ja sålänge samvetets röst är högre och starkare. Ibland blir det dock andra vägen och man märker inte vilken väg man vandrat längs innan det riktiga illamående sätts igång.

Kram på dig ❤️

Svara
Margaretha september 2, 2018 - 1:28 e m

Vad du är duktig att skriva! 👍 👏🏻
Du har verkligen hittat din ”ventil” . Du skriver ärligt och uppriktigt. Man bara sträckläser. Så fortsätt skriva, fortsätt med det du är så bra på!
Önskar Dig verkligen all styrka att orka kämpa vidare!!
Och vänner , riktiga vänner som vill dig väl är det viktigt att ha. Ensam är inte stark.
Styrkekramar

Svara
David september 3, 2018 - 3:58 e m

Att skriva är min terapi, men det som ger mig mest är att kunna dela med mig. Tanken av att all den jävla misär som jag orsakat mina nära och mig själv ska komma till nytta för någon annan, ger mig något som varken går att beskrivas med ord eller sättas pris på.
Tack för att du finns Margaretha❤️

Svara

Kommentera