Här och nu

Varje morgon spelar min väckarklocka en liten melodi som försiktigt lyfter mig ur drömmarnas värld. Väckarklockan fick jag av min far för länge sedan. Ljuset den avger representerar solen under dessa mörka tider och melodin är likt fåglarnas. Tyvärr hann min far aldrig bevittna mig använda den, hann aldrig bevittna mig komma till ett stadie i livet där jag ens fann nytta för en väckarklocka. Men vet ni, jag tror han skulle vara rätt nöjd idag. För här sitter jag, väckt av min lilla väckarklocka. Jag kanske inte har en vardaglig rutin likt de flesta, men jag tjänar mina egna pengar på ett hederligt sätt och drar mitt strå till stacken. Gör mitt bästa för att bli en person som kan ses upp till, kanske till och med lämna något sorts avtryck på denna jord.

Efter att min väckarklocka sjungt sin lilla melodi slår jag upp mina ögon och hälsar högt dagen välkommen, försöker hitta några saker att vara tacksam för trots att det just då känns som svårast. Jag vill tro att det är exakt då det behövs som mest. Att då mörkret är som mest påtagligt försöka lägga en ljus ton på det hela, om så fast med lite tvång. Jag kravlar mig upp från madrassen och tar mig till min soffa där jag startar min morgon med meditation. Mitt hem är oftast kallt redan denna årstid så jag sveper in mig i en filt och kurar ihop i lotusställning. Sätter mitt alarm på tjugo minuter och lägger min fokus innåt.

Att existera är en känsla. Jag tror jag aldrig riktigt lagt märke till det tidigare, varit så uppe i mitt eget huvud av tankar och känslor att jag glömt bort min existens. Men iallafall där, några minuter av de tjugo, så känner jag allt. Det är likt en konstant pirrande känsla i hela kroppen, som en vag vibration av liv. Desto mer jag fokuserar på en kroppsdel desto mer levande tycks den bli, desto mer levande tycks jag bli. Jag fokuserar på tystnaden, även den är egentligen inte tyst. Som ett väldigt lungt kontenuerligt brus, det påminner om havet. Mina tankar de kommer och de går, vissa får mig att le, andra får mig att fälla en tår. Jag accepterar dem alla för exakt det dem är, endast tankar.

Dessa stunder av total närvaro är varken många eller långvariga. Jag anstränger mig varje morgon för att få en liten glimt av dem. Men vad jag nu märkt efter lång tid av att påbörja min dag på detta sätt, är hur dessa stunder har börjat krypa in i vardagen. Nästan som en reflex i jobbiga stunder flyttar jag min fokus till känslan av nuet, ut ur mitt huvud. Det må fungera för endast någon sekund ibland, men det räcker. Det räcker för att få en uns av kontroll över situationen. Det räcker till för att vansinnet av de egna tankarna ej ska ta över.

Jobbigt kommer det alltid att vara. Livet ger prövning efter prövning och sinnet kommer alltid försöka få oss tvivla vår egen styrka. Men om vi accepterar detta faktum och lär oss ta lite förnuftigt avstånd från det konstanta svamlet, så tror jag att allt kommer att bli bra.

Tack.
#ajunkiespath