Föreläsa

Knepigt hur man kan fasa inför något så starkt och samtidigt älska det. Jag har kommit igång med mina föreläsningar och fan så mycket jag jobbat för att nå detta mål. Målet att kunna stå inför alla er och öppet prata om mig själv, min historia och mina känslor.

Det känns så nyligen som jag drömde om att kunna konversera med andra människor, prata tydligt och vara förmögen att uttrycka mina tankar och ideér. Jag minns hur alla runtom mig verkade så självsäkra. De pratade lugnt och behärskat, deras tankar och ord tycktes vara sammankopplade på ett sådant magnifikt sätt som jag inte begrep. Jag avundades denna egenskap. Jag ville bli som de. Till en början trodde jag mig inte vara kapabel till ens något i närheten. Att jag var dömd till de egenskaper och skavanker jag då besatte. Omöjligt, tänkte jag.

Efter min behandling på Pixnekliniken flyttade jag över till Halvvägshemmet USM, där min utveckling sakta men säkert började ta fart. Utan detta ställe skulle jag ha varit tillbaka i mitt gamla liv samma minut som behandlingen avslutades. Tjejerna på USM uppmuntrade mig och påstod att jag har potential att bli precis vad jag vill, precis den jag vill. Allt jag behöver göra är att tro på mig själv och jobba för det.

Mina tidigare erfarenheter bestred detta påstående. Allt jag hittills försökt mig på har misslyckats. Alla de vackra ting jag besuttit har som stenar krossats till sand och runnit genom mina fingrar. Alla halvdana försök på att bli en ny person har slutat i ett jävla fiasko. Ingenting har någonsin lyckats, så varför skulle det nu fungera? Vad var annorlunda denna gång?

Tidigare har jag försökt förändras i en miljö som tvingat mig tillbaka till mitt gamla jag. Drogerna, umgänget och platserna. Jag fick förklarat för mig hur dessa saker gör det omöjligt för mig att utvecklas, hur jag måste lämna alla de sakerna för att gå vidare. Okej, tänkte jag. Vad har jag att förlora?

Långt ifrån övertygad började jag i sakta mak klippa kontakten med gamla vänner, bestämde mig för att stanna kvar i Malax och förintade all tro om att kunna dricka eller knarka på ett socialt accepterat sätt. Mina droger, mina vänner, mina gator. Tre saker som jag tidigare trodde var det enda som höll mig i liv, var egentligen de som tog mitt liv ifrån mig. Detta tomrum gav mig äntligen det utrymme jag behövde för tillväxt.

Nu var den lätta delen ur vägen, dags att lägga in arbetet. Tjejerna på USM ger mig utmaning efter utmaning och jag antar mig varenda en. På sidan om ger de mig både positiv och negativ feedback, så att jag skall kunna inse mina goda sidor och finslipa de sämre. De intalar mig gång på gång att jag är kapabel att klara av vad än som kommer i min väg. Även ett och annat gnäll om disken, om hur inte alla husets möbler är mina personliga klädhängare och några starka utläggningar om det där fruktansvärda ordet ”ansvar” som måste tas inför allt man gör. Onekligen var jag skyldig till det mesta av dessa saker. Till en början fnyste jag åt deras tillsägelser och tyckte att de överdrev, höll hårt om min stolthet och hade svårt att erkänna mig fel. Men med tiden börjar jag förstå värdet i konstruktiv kritik. Att kunna erkänna att ”Ja, jag gjorde fel” och därefter göra rätt. Även detta är, märkväl, inte lätt. Det är en ständigt pågående process som hela tiden förbättras en aning. (Observera: pågående process)

En efter en så överlever jag alla utmaningar. Jag märker att fast situationen är otroligt jävla obekväm eller fast hjärtat håller på att bulta hål i bröstkorgen, så är det inte ödeläggande, jag överlever. En insikt tar form i mina tankar.

Var går gränsen?

Om jag nu klarat av saker som jag aldrig trodde mig kunnat bara på grund av mina tankar, så var går gränsen för vad jag kan och inte kan klara av? Min nyfikenhet börjar växa. All min fritid går åt att bli bättre på det jag vill bli bättre på. Jag läser böcker, forskar på internet, frågar människor runtom mig. Min omgivning studeras noggrant, hur de pratar, hur de rör sig, hur de uttrycker sig. Sakta men säkert börjar jag få en förståelse för vad jag vill uppnå. Men all dessa fakta är värdelösa utan nästa steg i min utveckling: Tillämpning. Jag utnyttjar all min nyinlärda kunskap och försöker implementera den i mina vardagliga interaktioner med andra människor.

Men min sociala fobi försöker med alla sina knep att stoppa mig. Den sköljer mig med nervositet som får mitt hjärta att göra bakåtvolter, svetten att ösa fram och hela mig att skaka som ett asplöv. Min ångest försöker förklara för mig hur jävla pinsam jag är, hur alla skrattar åt mig då jag vänder ryggen till. Den säger mig att det är lönlöst att försöka, det kommer aldrig att bli bättre. Rösterna inom mig är starka, men min vilja till förändring är starkare. Ju oftare jag bevisar rösterna fel, desto tystare blir de.

Tiden går och jag fortsätter att bevisa min ångest fel, dag efter dag. Sedan, mitt i allt, finner jag mig själv pratandes med andra människor, bekymmersfritt och avspänt, som om jag aldrig gjort annat. Äntligen har jag kommit ett steg närmare den person jag alltid velat vara, och allt detta utan drogerna.

Nästa steg är självfallet att obehindrat prata inför allt fler människor. I början var vartenda ord jag yttrade var ren och skär smärta. Men jag visste, jag visste att om jag bara genomlider nuet så kan jag erövra framtiden. Jag offrade min bekvämlighet för att uppnå en starkare tillit senare. Tro det eller ej, det fungerade!

Smärtan förvandlas till självsäkerhet och jag behöver inte bara genomlida hela proceduren utan kan fokusera på hur jag uttalar olika ord, hur jag lägger in pauser och på mitt kroppspråk.

Att de tvivlande rösterna och känslorna helt och hållet kommer att försvinna betvivlar jag. Men idag är jag stark nog att inte styras av dem. Idag kan jag stå inför alla underbara människor och göra det som jag tycker om. Idag förstår jag att vad som helst är möjligt sålänge vi ger oss fan på att klara av det.

Inget av det jag är kapabel till idag skulle vara möjligt om det inte var för USM. Visst, det är jag som har gjort grovarbete, men så mycket stöd och kärlek jag fått från detta ställe. Där har alltid funnits någon som lyssnar på mina bekymmer, någon som får mig att skratta, någon som lyser upp min väg då det enda jag sett är mörker. Där har jag hittat nya vänner som främjar min utveckling och många som också utmanar den. Det finns inga ord som räcker till att uttrycka den uppskattning jag känner för detta ställe, även om det inte alltid bara är solsken och fågelkvitter.

Det jag försöker komma fram till med denna text är att aldrig sluta drömma och låt aldrig hoppet dö ut. Jag vet att det framkommer ofta i mina texter men det tåls att uuprepas. Jag vill ni ska veta att lilla jag inte är speciell på något jävla sätt, det jag har lyckats med, kan vem som helst lyckas med. Tro på dig själv och gör allt vad du kan för det du vill ha, så lovar jag dig min vän,

det kommer att ske.

Tack.
#ajunkiespath
#usm.rf