Även vi har känslor

Hej mitt namn är David och jag är beroende.

Ingen som kan höra mina snyftningar. Ingen i närheten som kan se mig totalt nedbruten och förkrossad med mitt ansikte djupt nerbäddat i mina armar. Bra, för om det är någonting som livet i missbruket har lärt mig är att inte visa sig svag. För då människor ser dig svag, kommer de att utnyttja dig. Här ute blir omtänksamma, vänliga och känslosamma personer nedtryckta och trampade på. Här ute finns det ingen plats för sådana som oss.

Vi missbrukare är sällan den känslokalla narcissisten vars bild dyker upp i tankarna då det pratas om knarkare eller alkisar. Oftast är det den totala motsatsen. Vi känner så otroligt intensivt att vi helt enkelt inte klarar av att hantera våra egna känslor.

Så var det i alla fall för mig. Jag klarade inte av det, och inte heller hade jag någon aning om hur jag skulle gå tillväga. Jag var överrumplad av mina känslor och drogerna fann mig som den osäkra lilla pojken jag var innan någon annan fick chansen. Detta liv som drogerna gav mig, infekterade och förvred mina tankar redan i ung ålder. Detta liv lärde mig reglerna som jag än idag kämpar med att arbeta bort.

Så många saker missbruket lärde mig är rätt, får jag nu lära mig är fel. Så många handlingar ja trodde var okej, förstår jag idag att var allt annat än okej. Någonstans inom mig har jag alltid haft en känsla av att dessa handlingar, ord och beteenden är fel. Som en knut i magen som drar åt sig mer och mer för varje omoraliska handling jag utför. Men inte förstått varför. Jag har inte förstått att det är jag som knutit den och att det är jag som drar åt den.

Då någonting inte kändes bra, hade jag min lösning: ta mera droger. Drogerna i sin tur gjorde mina handlingar ännu värre varpå ångesten växte och drogmängderna ökade. Mer och mer för varje gång. Det kändes som om döden var den enda utvägen från denna helvetiska karusell. Ett öde som många av oss har mött.

Jag vill så innerligt inte gå tillbaka till att leva mitt liv på det sättet. Men det är mycket arbete med att lära mig hantera allt som händer. Speciellt med att våga visa mig svag. Att våga visa mina känslor trots rädslan att männsikor kommer att avvisa mig och använda det mot mig. Att kunna be om hjälp av en vän utan att tro hon kommer att bryta mitt förtroende.

Men om viljan är starkare än rädslan är allt möjligt. För jag har fått smaka på något äkta här i nykterheten. Tidigare var min tro att jag inte levde påriktigt innan mina ådror var fyllda av kemikalier, mina pupiller små som knappnålar och med hela mitt samvete totalt jävla bedövat. Att inte känna, det trodde jag var att finnas.

Men idag så känner jag! Jag känner alla känslor som finns att kännas och fan va det är härligt. Jag skrattar och jag gråter, jag är stolt och jag skäms.

Det må vara jobbigt ibland men det är på riktigt, det är äkta.

Tack.
#ajunkiespath