Kategori:

Livets lärdomar

Om vad livet som nykter narkoman har lärt mig.

En anekdot om en liten pojke

av David oktober 18, 2018

författad av David

Det var en gång en liten pojke som var fylld av liv, hans energi var oändlig och hans röst var stark. Det fanns inte en gnutta av varken blyghet eller nervositet, han sprang fram till vem som helst och sa det första som kom till hans tankar och sprang vidare innan någon ens hunnit svara. Som liten fick han beröm för sitt modiga sätt att framföra sig bland människor. Så duktig han är, sa de. Inte det minsta blyg! Han ställde sig gärna i rampljuset och satt på en show för att få lite uppmärksamhet, han visste inte vad han höll på med men han gillade då alla tittade på honom och gav honom uppmärksamhet. På samma gång så fick han utlopp för sin sprudlande energi.

Åren gick och den lilla pojken började i skola. Redan i dagis märkte de att han inte var som de andra barnen och han fick stanna kvar ett år för att mogna till sig, få lite bukt på all den energi han besatt. Men han mognade aldrig från detta. Han kunde inte sitta still och han kunde inte vara tyst. Lärarna var ursinniga på denna pojkvasker som bara ställde till problem, de försökte me alla sina sätt och medel att få den lilla pojken att förstå att han inte kan bete sig såsom han gjorde. Ingenting fungerade. Barnen i hans egen ålder tyckte likadant. De tyckte han var jobbig som aldrig kunde sitta still och aldrig vara tyst. De tog helst avstånd från honom. Likaså tyckte de äldre barnen han var jobbig och bestämde sig för att tydligt visa och berätta det för den lilla pojken. De mobbade honom.

Den lille pojken förstog inte varför alla var så arga och irriterade. Hans vänner var få och den som umgicks med honom på fritiden fick inte synas med honom i skolan, det hade de äldre sett till. Så han gick runt, tänkte och funderade varför det var så svårt att tycka om honom. För han var ju bara sig själv, han försökte inte att reta upp någon, han försökte inte ställa till med problem. Men där stog han, ensam och tankspridd. Energin fanns kvar, men hans ord blev färre och färre. Han började betvivla sina egenskaper och slutade att tycka om sig själv. Den lilla pojken förstog då att det är honom det är fel på.

Tiden går och han blir tystare och tystare. Det självförtroende han en gång besatt är nu nästintill obefintligt och hans osäkerhet växer. Hans mamma fanns där för honom och visade sin kärlek men den yttre världen tycktes hata honom för den han var. Han ville ju bara passa in och bli omtyckt, få utlopp för sin kreativitet och bara vara sig själv. Men det gick inte. Hans omgivning hade under hela hans liv visat att det inte var okej. Inom den lilla pojken började någonting växa, någonting mörkt. Ett stort svart hål fyllt av hat och rädsla formade sig i bröstkorgen. Hålet var utformat av hatet mot alla som skällt ut honom genom åren och rädslan för att bli lämnad ensam och utanför.

Den lilla pojken ville så gärna bli annorlunda. En kväll fick han tag på en flaska sprit, han hade sett hur alla de vuxna skrattar och har roligt då de druckit. Hur alla de tysta mitt i allt blivit pratsamma och självsäkra. Han gav det ett försök och hällde i sig innehållet. Någonting väcktes i den lilla pojken, en nyfikenhet. Han må inte blivit så som han velat men det stora svarta hålet kändes för en stund inte lika tomt, inte lika kallt. Han visste att där ute fanns något som kunde förvandla honom till det han så gärna ville vara och han skulle hitta det om det så var det sista han gjorde.

Många vill säga att den lilla pojkens jakt startade först nu, i själva verket hade den pågått i många år.

Tack.

oktober 18, 2018 7 kommentarer

Livets lärdomar

konversationens själ

av David oktober 17, 2018

författad av David

Att föra en diskussion är så mycket mera än att bara turvis spilla ur sig ord. Tidigare har jag aldrig riktigt lyssnat på andra människor. Nervositeten över att få sagd de rätta orden har varit så stark att jag inte kunnat lyssna, utan bara tänkt ut vad jag ska säga som näst. Och det blir ju inte bättre av att man tvångsmässigt sitter och tänker på det. Det resulterade även i att jag inte kunde ta åt mig av vad den andre sade. Jag lyssnade inte.

När jag väl började bli bekvämare med att prata så kunde jag höra orden de sa. Men det är ju så mycket mer bakom vad som sägs. Så många osagda ord man hittar i hållningen, blicken och betoningen. Om man är tillräckligt uppmärksam kan man se hur en människa berättar en hel historia bara av sitt sätt att vara. Så mycket vi kan förstå av den andre genom att lyssna till våra egna känslor som uppstår i dess närhet. Ofta om det handlar om saker vi själv gått igenom är det lätt känna igen. Såsom smärtan av ett brustet hjärta eller glädjen av en nyfunnen kärlek.

Då vi verkligen lyssnar, då menar jag med hela vårt väsen faktiskt lyssnar, får vi reda på magnifika saker om den andre människan. Vi lyssnar inte bara med våra öron utan även med våra ögon och våra känslor. Försöker med vilja att leva in oss i den andre människans position i det berättande ögonblicket. Vi ser hur dess ansiktsuttryck förändras vartefter berättelsen fortlöper. Vi lyssnar till vikten av ordvalen i alla meningar för att förstå vad som är det viktiga för denne. Om vi tittar riktigt noga kan vi se hur dess ögon är som två fönster till deras bakomliggande känslor.

För orden är endast en liten del av en berättelse, vissa människor kanske anses som fåordiga. Det betyder inte att ingenting berättas. Alla går ständigt runt och berättar åt sin omgivning vad de känner eller tycker och om vi i vår tur påriktigt lyssnar, då hör vi. Så mycket information som går till spillo i avsaknaden av denna kunskap. Så många människor som går runt och tror att de är ensamma utan att någonsin inse att det finns miljontals som känner likadant. Som går med samma djupa ärr och plågsamma händelser på sina axlar.

Desto mer jag lyssnar till min omgivning, desto mer inser jag hur lika vi i grunden alla är. Vi hanterar alla våra liv på olika sätt och våra inre känslor må komma till uttryck på sitt egna lilla vis. Vår uppväxt och omständigheterna vi blivit tvungna att möta under livets lopp har format den vi till synes är, men under all den rustning vi lagt på oss genom livet är våra behov och begär till stor del lika. Alla vi möter har en historia att berätta, om vi tillåter oss själva att faktiskt lyssna, kommer vi att få ta del av den. Och att få ta del av en annan människas berättelse är en otroligt stor gåva.

Tack.
#ajunkiespath

oktober 17, 2018 5 kommentarer

Livets lärdomar

Inte som dom andra

av David oktober 16, 2018

författad av David

Jag tar ett djupt andetag. Luften sugs in genom mina näsborrar och det kittlas lätt då den rör vid mina små hår i näsan. Den rör sig vidare genom halsen tills den fyller mina lungor. Jag håller andan en stund och känner hur syret sprider ut sig i min kropp. Det pirrar en aning och jag kan verkligen känna hur min energi stiger. Tankarna känns just då inte lika påtagliga, som en stunds nåd från det eviga surret i mitt huvud. Mitt hjärta slår långsammare och långsammare tills det knappt slår alls. En känsla av befrielse infinner sig. Känslan som jag så ofta sökt i drogerna.

Det var det jag ville ha, befrielse. Befrielse från det jag kände och från de kedjor som höll mig låst inuti mig själv. Jag minns hur det kändes på alla fester och barer. Hur jag tittade mig runt och såg hur självsäkra alla verkade. De pratade med varandra så lättsamt, de skrattade och hade roligt. Det såg så lätt ut. Men det var inte lätt. Jag minns hur jag hällde i mig öl efter öl så snabbt jag bara kunde för att bli som de andra. Magen vände sig och allt var bara så jävla obekvämt. Alla ord som kom ur min mun tycktes vara fel och alla mina rörelser uttryckte sig på ett knyckande och darrande sätt av all den osäkerhet som osade från mig.

Jag ville så innerligt gärna vara annorlunda, jag ville må bra över den jag var. Då ölen inte längre gick ner, smög jag in på toaletten för att proppa min mun full av tabletter. Jag tuggade de beska medicinerna tills det endast var en klet kvar som kunde tas upp av min mage snabbare. Det smakade alltid så jävla skit och jag visste att denna kombination kunde ta mitt liv av mig, så som det gjort för många av mina vänner. Men jag brydde mig inte, jag ville bara bort. Bort från dessa kedjor och tankar.

Drogerna sökte sin väg ut i mitt blodomlopp och en förnimmelse av lugn spred sig i min kropp. Mitt hjärta saktade i och mina tankar blev särade. De tankar som vanligtvis var staplade ovanpå varandra och omöjliga att få grepp om, ställde sig nu fint i ordning och kunde göra sig förstådda. Men än var jag inte där jag ville vara. För det jag sökte var mörkret. Den totala svartnaden av mitt medvetande, då alla mina hämningar och alla mina spärrar förintades och det blev totalt jävla svart. Där alla tankar och känslor dör ut och det inte längre fanns något kvar. Det var dit jag ville. Det var där jag trivdes.

Jag må ha blivit en otrevlig person både i och på vägen till detta tillstånd, men inombords var jag nöjd. Jag var inte en agressiv och otrevlig person men jakten på befrielse gjorde mig till detta. Jag minns hur jag skämdes över mitt beteende, hur jag försökte att konstant leva i detta mörker för att slippa komma i kontakt med mitt samvete. Jag var så otroligt rädd för att möta verkligheten.

Jag vet idag att jag inte är ensam om detta, att vi som känner oss utanför och annorlunda är många. Det är kanske inte alltid något som syns tydligt på ytan utan en känsla inom oss. Man kan inte se denna känsla, men ack sådant ankare det är att gå och bära på i sin ensamhet. Ännu finns detta inom mig men jag arbetar hårt med att få det förintat. Jag har insett styrkan i att kunna erkänna mig svag och kunna be om hjälp, något som tyvärr är en aning stigmatiserat i vårat samhälle. Det borde det inte vara. Det borde vara en självklarhet att alla skall uppmuntras på alla sätt och vis för att få ett så bra liv som möjligt.

Så för att få det liv jag alltid velat ha erkänner jag mig svag och rädd, vilket gör mig stark och modig.

Tack.
#ajunkiespath

oktober 16, 2018 1 kommentar

Livets lärdomar

Som löv

av David oktober 14, 2018

författad av David

Hösten kryper på och får mig att tänka på den kontinuerliga förändringen i livet. Både naturens och människans. För varje dag som går utvecklas vi, för varje händelse förändras vi och för varje människa vi möter ändrar vår syn på världen en aning. Ingenting kommer någonsin att vara likadant som just nu. Ingenting kommer att se likadant ut och ingenting kommer att kännas likadant. Precis allt mognar på ett sätt eller annat, både på gott och ont. Detta kan vi inte rå på.

Jag ser hur löven sakta gulnar, så långsamt att mitt i allt så finns det inga gröna löv kvar. Det sker så långsamt att jag inte hinner lägga märke till att det händer, men så snabbt att jag förundras över vart sommaren tog vägen. Fast jag tittat på träden varenda dag så har jag inte sett vad som hänt. Likaså är vi människor, vi utvecklas dag för dag i en sådan takt att vi helt plötsligt är i en ny position i våra liv. För varje lilla sak som förändras så vänjer vi oss väldigt snabbt. Det känns som om det alltid varit så som det är just nu. Vi har svårt att se helheten av vår utveckling, hurudana vi egentligen var för några månader sedan eller till och med år sedan. Vi borde kunna njuta av våra färger innan vi vissnar bort.

Jag är ett praktexempel på detta. Största delen av mitt arbete lägger jag på min utveckling. På att förändras och bli mer av mig själv. Men jag glömmer så hastigt bort att njuta av den jag är just nu. Glömmer bort att se tillbaka och faktiskt förstå vad som blivit gjort. Istället harmas jag med tankar om att jag borde veta bättre och att jag borde kommit längre vid det här laget. Att jag bore vara förmögen att göra klokare val och borde kunna hantera mitt liv och mina känslor på ett bättre sätt. Jag glömmer bort den trasiga människa jag varit och förväntar mig för mycket av mig själv.

Förändring kommer sakta med tiden och om vi inte kan njuta av den, så vad är vitsen? Det är ju resan som borde kunna avnjutas för där spenderar vi största delen av våra liv. Vi strävar alltid efter något nytt, destinationen är endast en momentär upplevelse och om det är den enda glädje vi får, så kommer det att bli jobbigt.

Medans jag skriver detta tittar jag mig runt. Utanför mitt fönster skiner solen, löven på träden fladdrar på ett stillsamt sätt i vinden. Jag sitter bekvämt i mitt eget lilla hem, det finns god mat i kylskåpet och många intressanta böcker att läsa. I min telefon har jag kanske inte längre så många olika telefonnumror, men de jag har är till betydelsefulla vänner. Min kropp må vara en aning sjuk, men det är endast av gårdagens träningspass. Mina val må inte alltid vara de klokaste, men de är fan så mycket klokare än de någonsin varit. Vet ni, mitt liv är faktiskt ganska bra.

Jag skall börja öva min tacksamhet för nuet mer. Det känns som om jag lite tappat den delen på sistone, lever för mycket i framtiden med dagdrömmar och fantasier. Jag tänker så mycket på det jag vill uppnå att jag inte hinner på riktigt uppleva det innan jag hittar en ny sak. Jag glömmer så hastigt bort att varje stund kommer bara en gång.

Tack.
#ajunkiespath

oktober 14, 2018 2 kommentarer

Livets lärdomar

Bemötandets potential

av David oktober 13, 2018

författad av David

Med den syn vi tittar på världen kommer denne att titta tillbaka.
Jag har blivit bemött på många olika sätt i mitt liv, många bra och många dåliga. Under missbruket var det dock mycket mer dåligt. Många ilskna ord, otrevliga handlingar och en oexisterande rättvisa. Detta var ju givetvis inte pågrund av att det var synd om mig och att jag var så otroligt olycksbådad. Nej, jag betedde mig som en liten skit så jag blev behandlad som en. Jag såg aldrig min del i det stora hela, såg aldrig min del i alla strider och dispyter. Jag var så självupptagen med mina egna tankar och känslor att jag helt enkelt inte såg vad mina ord hade för effekt. Alla var ju bara en jävla idiot i mina ögon.

På det sättet gick jag runt, funderandes över varför lilla jag var tvungen att stå ut med så mycket skit. Varför det aldrig gick som jag planerat och varför ingen påriktigt hörde vad jag hade att säga. Jag var blind och inte villig att förändras. Det var ju alla andra som borde förändras muttrade jag gång på gång.

Efter ett tag så steg jag in i nykterheten men förstod fortarande inte mitt ansvar. Visst, jag blev en trevligare människa direkt men det fanns en hel del finslipningar att göras. För vartefter jag började må bättre, växte det även fram en strävan efter att se andra må bättre. Jag började öva på att ge komplimanger och uppmuntrande ord. Falska såna gick inte hem så jag lärde mig att hitta genuint bra saker med (de flesta) människor och lyfte fram dessa. För alla människor har något de är bra på eller något som är vackert hos dem. I Japan har de ett uttryck, ”Wabi-sabi” vilket innebär skönheten i det ofullkomliga och operfekta, om inte annat så är ju ingen lik den andra vilket är en vacker egenskap i sig.

Vartefter jag förändrade på mitt bemötande märkte jag en stor förändring i mitt liv. Inte bara att människor i sin tur bemötte mig bra utan även att jag själv mår bättre. Vet ni det ger en känsla av välbefinnande att vara en trevlig filur. Att se hur människor log och blev glada. Jag märkte hur någons mående kunde sättas i en positiv ton resten av dagen, bara tack vare några ord som yttrades av lilla mig. Vilken makt vi besitter tänkte jag.

Men om jag kunde göra en människa såpass glad av några snälla ord, vad kunde då ske om det jag sa misstolkades eller om jag hade en dålig dag och klämde ur mig något olämpligt. Då någon annan hade en dålig dag och sa något bittert tog jag det givetvis personligt. För varje sned blick och frånvarande svar så sjunkte mitt självfötroende. Jag var än en gång så självcentrerad att allt handlade om lilla mig. Jag gick runt och fundera vad fan jag gjort fel nu då. Det var ännu en komponent som fattades, världen cirkulerar inte kring mig.
Jag började förstå att inte ta precis allting som en orsak av mitt beteende, utan bara vara så trevlig och snäll så ofta jag kan och inte överanalysera varje människas uttryck. Man vet aldrig vad som försigår mellan den andres två öron och oftast så är det något större än en själv bakom dennes irritation. Heller kan man inte tro att man kan vara på topp hela tiden, ibland har vi sämre dagar, ibland bättre. Sånt är livet.

Så kom ihåg att behandla alla du bemöter väl, för av mina upplevelser här i livet så kan jag säga att jag inte minns så mycket av de som behandlat mig skit. Men de guldkornen som behandlat mig väl fast jag kanske inte alltid förtjänat det, dem minns jag.

Tack.
#ajunkiespath

oktober 13, 2018 2 kommentarer

Livets lärdomar

Ett bredare spektrum av beroendet

av David oktober 11, 2018

författad av David

Tidigare har mitt beroende yttrat sig på ett väldigt tydligt sätt. Jag har använt droger varje dag och har inte kunnat vara utan någon längre tid. Väldigt många försök att sluta har inletts med väldigt vaga resultat. Jag har intalat mig själv att jag kan använda lite på helgerna eller nu som då. Man måste ju kunna ha lite roligt ibland tycker man ju? Till en början har det gått bra men väldigt snabbt så spenderas de nyktra dagarna med att bara längta och drömma om den kommande helgen då jag skulle få fly från verkligheten. Dagarna mellan dessa flykter blir bara kortare och kortare ända tills det mitt i allt är varje dag, kort efter det så är jag än en gång även fysiskt beroende och nu klarar inte heller min kropp att vara utan. Samma visa varje gång. De säger att vansinne är att upprepa samma misstag om och om igen och förvänta sig nya reslutat, detta är mitt beroende i ett nötskal.

De säger även att ”vi är beroende i alla våra angelägenheter”, ett begrepp som jag till en början inte förstog mig på. Drogerna var de enda sakerna som, iallafall jag, var beroende av och bara de lämnar bort så är faran över. Så fel jag kunde ha..
Detta uttryck förklarar att vårat beroende tar sig nya former hela tiden, fast vi lämnat drogerna så behöver vi fortfarande vara på vår vakt. Vad som helst kan bli till ett beroende och det jag har märkt är en den svaga punkten för mig är saker som ger omedelbar tillfredsställelse. Saker som känns bra för stunden men som i det långa loppet kanske inte gynnar välmåendet speciellt mycket. Saker som inte kräver så mycket arbete just nu för en stunds befrielse från den vardagliga stressen.

Det gäller att vara vaksam över dessa saker för det är de som tar oss ifrån att nå våra långsiktiga mål. Att bara må bra för stunden är kanske skönt just då, men hur är det efteråt? Vi kanske tynger i oss några kakor för mycket eller ligger och tanklöst bläddrar genom vårt instagram flöde fast vi skullle tänka mer på vad vi äter eller har en massa viktiga uppgifter vi borde göra. Nu som då är ju givetvis okej, men då nu som då blir till en daglig besatthet, då börjar vi närma oss ett beroende. Då vi dag ut och dag in gör den där samma grejjen fast vi vet att vi inte borde. Vi sitter med våra ansikten fastklistrade i skärmen och psykotiskt upprepar mantrat ”det här är fan inte bra för mig, jag borde verkligen göra något vettigt” om och om igen.

Någon kanske spelar för mycket, någon har kollat genom vartenda klipp på youtube och någon har inte ett endaste korn av damm i sin lägenhet (efter den genomgående granskningen jag gjort av mig själv det senaste året kan jag iallafall garantera att jag inte är en av de sistnämnda). Iallafall så har vi mer eller mindre alla någon sorts flykt. Det som dessa flykter har gemensamt är ju som sakt att det inte gynnar vårt mående i det långa loppet. Vi har något vi vill åstadkomma med våra liv, något vi vill uppnå men tappar fokusen då ett alternativ med snabbare tillfredställelse visar sig.

Jag med min starka beroende personlighet så faller lätt in i dessa sinneslösa vanor, min adhd hjälper knappast till att hålla mitt fokus på rätt saker för den delen. Men genom att hålla medvetenheten om detta vaken, så kan jag oftast styra mitt liv på rätt riktning igen. Jag tror det även gäller att inte vara så hård mot sig själv. Ge uppmuntran åt självet över att man överhuvudtaget kommer på sig själv görandes dessa saker istället för att hacka på sig själv över att det blev som det blev. Som min terapeut sa: Det du ger uppmärksamhet åt växer. Så se till att ge uppmärksamhet åt rätt saker för det spelar ingen roll om det är positiva eller negativa ord du ger ditt beteende, det kommer att växa hursom.

Tack.
#ajunkiespath

oktober 11, 2018 2 kommentarer

Livets lärdomar

Ett bredare spektrum av beroendet

av David oktober 11, 2018

författad av David

Tack.
#ajunkiespath

oktober 11, 2018 0 kommentar

Livets lärdomar

Framtidens glimtar

av David oktober 8, 2018

författad av David

Jag har väl aldrig riktigt varit känd för min förmåga att vara förklok eller eftertänksam. Jag har sagt och gjort saker utan den minsta tanke på vilka konsvekvenser det fört med sig. Enda jag har brytt mig om är att få mina droger och om mitt framtida jag var tvungen att lida för det, så var det inte mitt problem. Men idag så tänker jag mer och mer på min framtid. Det vill säga hälsa, välmående och ekonomi. De flesta goda saker i livet faller in i någon av dessa kategorier.

Jag går just nu i terapi, KBT terapi. I ett väldigt tidigt skede började det diskuteras framtiden, eller rättare sakt vad jag vill bli då jag blir stor. Jag vill hjälpa människor, säger jag som den mest självklara saken någonsin. Jaha, hur då? Frågar hon. Ja det var en bra fråga, hur ska jag kunna hjälpa människor och vem vill jag hjälpa. Hur vet jag inte riktigt men jag tänker att mina erfarenheter kan hjälpa iallafall någon. Vi pratar vidare och hon nämner att de skulle göra gott för min framtid att studera. Bara av att höra det ordet ryser jag till och får svårt att sitta still. Nej nej nej, jag ler och föklarar att min erfarenhet från mitt tidigare liv räcker bra till, jag behöver inga studier. Det som egentligen styr mina val just nu är en rädsla och ett väldigt dystert minne från tidigare försök.

Hon drar upp det nu som då vid mina besök varpå jag suckar och rullar mina ögon. Men samtidigt så växer tanken inom mig. Jag börjar gå runt och fantisera om detta studieliv som alla så glatt pratat om. Nya människor, nya upplevelser. Jag tänker och funderar kring vilka sorts möjligheter som kan öppnas för mig och vet ni, det är ju en hel del. Att bli egen företagare har alltid varit min dröm och en utbildning hindrar ju mig givetvis inte från detta, tvärtom. Sakta men säkert inser jag att det skulle vara väldigt orättvist att inte ge mitt framtida jag de bästa möjliga förutsättningarna jag kan. Dags att än en gång släppa det som blivit bekvämt och vant till något nytt, något bättre.

Min terapeut anser att socionom skulle passa mig bäst, jag kollar upp utbildningen och instämmer direkt. Det är också en väldigt bra grund för fortsatta studier efter yrkeshögskolan. Men till att börja med behöver jag givetvis ett yrkes eller gymnnasie betyg. Något har jag iallafall lyckats åstadkomma i missbruket för det finns en påbörjad kock utbildning i mitt namn, perfekt. Jag ringer till läraren och ber henne skriva in mig pånytt så jag kan ta examen. Hon låter väldigt glad då hon hör vem det är och håller med om att vi ska få det undan så snabbt som möjligt. Betygen kollas igenom och det är faktiskt inte så farligt mycket som skall göras, det kommer bli färdigt innan sommaren utan problem.

Det känns bra. Jag ser verkligen framemot att uppleva det som jag tidigare aldrig ens gett en chans. Förmodligen eftersom jag motvilligt suttit där och studerat saker som jag inte bryr mig det minsta om. Men att nu göra valet själv, läsa och lära mig om saker som jag verkligen bryr mig om. Så många nya människor jag kommer att få träffa och så mycket nytt jag kan få lära mig. Det pirrar i kroppen då jag tänker på framtiden, det gjorde det inte förut. Jag tror det kommer att bli annorlunda denna gång, allt är annorlunda denna gång.

Tack.
#ajunkiespath

oktober 8, 2018 8 kommentarer

Livets lärdomar

Tidens kraft

av David oktober 6, 2018

författad av David

De säger att tiden läker alla sår. Det är väl kanske inte hela sanningen, men det är en viktig komponent då vi tillfrisknar. Jag har försökt bli nykter många gånger. Jag har väntat vad som känts för mig, en evighet, men ingeting har blivit bättre. I missbruket löstes mina problem på några sekunder, av denna vana har mitt tålamod blivit nästintill obefintligt. Jag försökte vara nykter dagar, veckor, månader bara för att dra slutsatsen att det blir inte bättre än så här. Att jag bara är så jävla sjuk att jag måste knarka för att ens må lite bra. Jag hade bara inte gett det tillräckligt med tid och ännu mindre, tillräckligt arbete.

Vi narkomaner och alkoholister har spenderat åratal på den totala förgörelsen av våra liv. Vi har såna djupa ärr av våra liv att vi måste använda eftersom smärtan är för stor. Denna smärta kommer inte att försvinna under tiden på ett behandlingshem. Våra liv kommer inte automatiskt att redas upp bara för att vi söker hjälp. För vårat grundproblem är ju inte missbruk, missbruket är en symptom av våra underliggande problem. Dessa problem är såna som många går runt och bär på. Vi försöker alla hantera våra problem på ett eller annat sätt. Narkomanernas sätt är väldigt destruktivt, det är väldigt svårt att dölja i längden och det har ödesdigra konsekvenser. Inte bara för individen utan för hela samhället.

Och samhället verkar ha svårt att förstå detta fenomen, de undrar varför knarkarna inte bara slutar. Du har ju varit på behandlingshem en månad, nu är du ju frisk. De förstår inte att vi blir aldrig friska från detta. Men sekunden vi slutar använda, så börjar vi tillfriskna, och tillfriskningen är en livslång process. Det händer inte på en dag eller två inte heller på en månad eller tre. Det händer inte heller över en behandlingsperiod eller några samtal med en terapeut. Vi måste bli av med denna tanke att det skulle kunna finnas en ”quick-fix” för något som ligger så djupt som detta.

Kommuner förlorar både pengar och liv på att snåla med behandling. Många kommuner vill inte ens ge betalningsförbindelse för längre än någon månad till eftervård, även fast klienten själv vill fortsätta. De skickar knarkare och alkoholister gång på gång på denna 1 månads behandling och bannas över att de aldrig klarar av att hålla sig nykter. Av reslutaten de får av denna metod anser de ju självklart att dessa människor är obotliga. Det finns inget hopp, säger de och fortsätter med samma teknik. De tänker att det inte är värt att sätta pengar och tid på en knarkare för hen kommer ändå, förr eller senare, att stryka med.

Vi behöver tid, lång tid! Att ge behandlingen som ett paket skulle enligt mig vara optimalt. En 6-12 månaders plan, där både behandlingshem och eftervård ingår. Istället för att förlita sig på att knarkarna själva kommer att veta vad de behöver då behandlingen är över (för det är ju precis därför vi hamnat fast i drogerna, för att vi är så duktiga på att ta egna beslut, eller hur?). Det skulle vara mer inriktat på att ge personen i fråga maximalt med stöd istället för att försöka göra det så billigt och snabbt som möjligt. Vi borde fokusera på att skapa hela funktionerande människor och inte såna som bara tillfälligt är nyktra.

Vi behöver en förändring.

oktober 6, 2018 4 kommentarer

Livets lärdomar

Resan efter nio

av David oktober 1, 2018

författad av David

Molnen är tjocka idag, de rör sig hastigt över himlen. Nu som då tittar solen fram och värmer upp naturen i några magiska minuter. Luften är frisk, man känner verkligen hur sommaren nått sitt slut och hösten kryper på. Jag står utomhus och röker en cigarett. Egentligen har tjusningen för denna vana dött för länge sedan men i brist på annat står jag här, röker och tänker. Min vän står här bredvid. Han försöker hålla igång en konversation, som tankspridda jag, försöker lyssna på. Vanligtvis har jag inte svårt att följa med i våra konversationer eftersom de oftast är väldigt livliga och intressanta. Men det var något speciellt med denna dag, det låg något mer i luften än hösten.

Min kompis pratar på men jag är djupt försjunken i mina egna tankar. Han är väl medveten om detta men han snackar på för att hålla stämningen uppe medans jag nickar och ler, tacksam över hans osagda förståelse. I min stora lilla värld funderar jag över framtiden. Jag tänker mycket på framtiden. Om alla upplevelser jag kommer att få vara med om, om alla de betydelsefulla relationerna jag kommer att ha och om den person jag en dag kan bli. Det som just nu tar upp min tankeverksamhet är vad jag ska hitta på härnäst.

Jag behöver alltid något mer konkret att sträva efter för att tända gnistan inom mig. Det räcker inte riktigt med att göra saker ”bara” för att de är bra för mig, jag behöver ett mål. Som tur är så har mina föreläsningar just kommit igång och det har satt fart på min utveckling. Otaligt många timmar har spenderats hemma framför kameran, där jag spelat in mig själv för att kunna finslipa mitt tal. Pratat för mig själv och gått igenom mitt liv för att hitta allt det mörker jag förträngt. Och tillräckligt många gånger för att min röst ej ska brista när jag talar högt om dem. Visst, mina föreläsningar kan fortfarande förbättras och jag gör allt vad jag kan. Men nervositeten, nervositeten som jag så föraktade har nu svalnat och det konstiga är att jag saknar den. Så som jag bannats över den och längtat efter dagen den skulle lämna mig, och nu saknar jag den. Den får mig att känna mig i liv, den får min glöd att flamma upp till stora lågor som slukar alla hinder som kommer min väg. Jag behöver en ny utmaning.

Jag rycker till av att min telefon ringer. Vem fan ringer mig mitt på ljusa dan? säger jag skämtsamt till min vän. Jag ser på honom att han inte fann mitt skämt speciellt roligt, men har ler. För sådan är han, trevlig. Hela mitt liv har jag varit omringad av människor vars minsta bekymmer har varit mitt lilla mående. Otrevlighet och själviskhet har flödat genom våra väsen, ingen av oss ute i missbruket har brytt sig om något annat än oss själva. Kontrasten mellan mitt gamla liv och mitt nya är för mig mest uppskattad i små stunder som denna. Stunder där jag får ett välbehövt leende eller en obefogad komplimang. Inte för att jag nödvändigtvis gjort mig förtjänt av det utan bara för att någon tyckte jag behövde det.

Jag tar fram min telefon och trycker på den gröna luren för att svara.
-David i telefon.
-Hej, vi ringer från Yles program ”Efter nio”. Vi läste din blogg och undrar om du skulle vara intresserad av en intervju?

Shit, hur fan ska jag ta mig ur det här? är min första tanke. Jag börjar gå igenom möjliga ursäkter för att slippa undan. Jag känner mig faktiskt en aning flunsig just nu. Var det inte något annat planerat just den dagen? Fan, han har ju inte ens sagt vilken dag det är ännu. Allt jag ville ha var ju en liten utmaning, muttrar jag tyst ut till universum. Jag kommer på mig själv tänkandes på detta negativa sätt följt av en lätt suck och ett leende.

–Absolut, jättegärna. Svarar jag.
-Perfekt, då ses vi i studion kl 15 i Helsingfors på tisdag.

Samtalet avslutas och jag lägger telefonen tillbaka i fickan. Min mun lämnar en aning öppen då jag står och tänker på vad jag just gått med på. Pulsen stiger då min hjärna visar mig bilder av kameror och programledare. Fan fan fan, ångesten stiger då mitt katastroftänkande visar mig varenda sak som kan gå fel. Bilder av mig stammandes, svettandes och panikslagen försöka tynga ur mig ord flashar framför mig. Jag vet, jag har gått och bett om att någonting ska hända men fan, det här är allt för mycket för lilla mig. Mitt i mitt hav av tankar och känslor känner jag hur solen bryter fram mellan molnen. Den värmer. Jag slutar skaka. För en stund slutar jag tänka. Jag älskar solen.

Jag sprättar iväg min cigarett, stiger hastigt upp och går raskt in i det gula huset. Inne sitter min vän, väntandes med stora ögon. Två andra vänner sitter i rummet bredvid. Jag slänger mig ner i soffan och osar av nervositet genom att inte sitta still i mer än någon sekund åt gången.

Nå, vad gällde samtalet? Frågar han nyfiket.
De vill ha med mig på TV, svarar jag med ett sorts frågande tonläge.
Oj, säger han.
Ja precis, oj! Vi skrattar.

De två andra vännerna går förbi på väg ut och röka. Grattis säger de, så roligt. Ingen verkar ens lyfta på ögonbrynen eller ta mig på allvar. Jag överväger om jag borde bli upprörd och förklara hur nervös jag verkligen är, men fattar snabbt att de alla tre förstår vad som bubblar inom mig. De vill bara hålla mig lugn och inte jaga upp mig ännu mer. Underbara människor. Då jag ser hur säkra de verkar på att jag kan klara av det, växer även en självsäkerhet hos mig. Jag fixar det.

Dagarna går och stundvis tycks jag till och med glömma bort vad som väntar mig. Varje kväll spenderas framför spegeln där jag övar mina uttryck och mina ord. Jag filmar mig själv och försöker få mitt kroppsspråk att samspela med mitt budskap. Ibland går det bra, ibland går det skit. Jag har lärt mig att så är livet. Jag försöker att inte gräva ner mig fast saker och ting inte blir så som jag vill. Ibland funkar det, ibland inte och det är okej. Dagarna då mitt tal inte kommer så lätt, tar jag istället fram papper och penna och skriver. Dagarna då jag inte är ensam får jag hjälp av mina vänner. De ställer mig frågor och hjälper mig formulera mina tankar till ord. Det är så fascinerande hur man kan ha alla ord inom sig, men då det blir dags att uttala dem högt blir det, i alla fall för mig, komplicerat. Mitt problem ligger sällan i vad jag ska säga utan hur jag ska förklara det på ett sätt som andra förstår. Jag tänker, jag skriver, jag står framför spegeln och pratar. Det blir bättre. Det här fixar jag.

Natten före intervjun ligger jag på min madrass och stirrar i taket. Det är ganska kallt men jag har två täcken som värmer mig. Min hjärna matar på som vanligt den här tiden på dygnet och jag försöker smälta dagens intryck. Det tar inte länge innan morgondagen dyker upp i mina tankar och oundvikligen rullas min interna bioduk ner och projektorn sätter igång. Jag knyter mina nävar i förberedelse på alla katastrofscenarion som skall visas. Men denna gång, denna gång händer inget obehagligt. Jag får se alla glada ansikten av människor som bryr sig om mig. Jag ser hur jag pratar lättsamt med människorna i studion. Jag ser hur de alla vill mig väl och känner värmen de avger. Jag ler. Jag somnar.

Nu är dagen här. Jag slår upp mina ögon. Pigg och glad hoppar jag upp ur sängen och kör igång min morgonrutin. Kalldusch, meditation och röstövningar. Packar ner mina grejjer och hoppar i bilen för att plocka upp min vän som hakar på. Han stiger in i bilen och är lika pigg och glad som jag. Våra diskussioner river igång direkt. Vi skrattar, vi pratar, vi tänker på livets gåtor. En gratis parkeringsplats hittar vi snabbt och vandrar vidare till tågstation. Vi röker en cigarett och kliver på. Vår vagn är helt tom, vi sätter oss ner. Vi skrattar, vi pratar, vi tänker på livets gåtor. Tack vare det, hinner jag inte oroa mig över vad som komma skall. Men då vi närmar oss Helsingfors känner jag någonting krypa på. Jag märker hur våra samtal blir tystare och mina svar kortare. Det blir svårt att sitta still, mina händer söker en bekväm position men hittar ingen. Som en disktrasa som vrids ur drar ångestknuten i mitt bröst ihop sig. Tåget stannar. Fan fan fan, vad har jag gett mig in på. Vi stiger ut ur tåget. Det här var en riktigt dålig idé. Vi styr våra steg mot studion. För sent att backa ur nu. Min vän känner av min nervositet. Han sätter igång med att skämta och prata om allt möjligt för att lätta på stämningen. Det hjälper inte.

Vi når den angivna adressen. Pulsen stiger. Vi vänder in i vad som ser ut som en liten gränd och går längs den ungefär trettio meter innan vi viker av till höger. Händerna darrar. Jag frågar en kille var studion ligger, han pekar på en dörr som ligger någon meter under marknivå med några trappsteg framför som viker neråt. Svetten droppar. Vi går ner för trappstegen och jag öppnar försiktigt försiktigt den stora tunga dörren.

Jag har förberett mig länge på denna stund. Långt innan jag fick reda på att jag skulle hit. Varje olidlig stund av helvete jag upplevt. All den smärta och misär. Alla otaliga timmar av total hopplöshet och desperation, har lett hit. Så jävla mycket jag jobbat för att bli denna person. Dag ut och dag in har jag lagt massvis med tid på att finslipa min karaktär och bli den bästa versionen av mig själv. Nu står jag här i öppningen till en TV-studio. Och det sjukaste är att de bad mig komma. Hela mitt liv har det inte funnits en jävel som stolt stått brevid mig. Jag har varit en jävla pest som bara ställt till med skit för alla runtom mig. Skämt ut mig själv och alla som stått mig nära. Nu står jag här, i öppningen till en fucking TV studio. Det har allt lett hit. Min nervositet rinner av mig och ersätts med en pirrig glädje. Min rygg rätar ut sig och mitt bröst skjuts ut.

Nu jävlar kör vi.

Vi går in och möts av en varm atmosfär. Ett avlångt rum med några soffor och fotöljer. Klädställningar, tavlor, lampa formad som ett krokodilhuvud. Rummet är upplyst av mysigt låg belysning. Alla hälsar så glatt då jag springer runt och skakar hand med dem, försöker memorera deras namn vilket går lite si och så just nu. Min vän sätter sig ner i soffan. Jag i min tur travar av och an, tittar mig runt, hälsar på alla jag möter och petar på allt som ser intressant ut. Min vän skrattar och ber mig ta det lugnt. Jag ler, sätter mig ner och börjar snacka med en kvinna på min högra sida. Hon pysslar med något intressant på sin laptop. Jag frågar nyfiket vad det är.

Jag jobbar med ett barnprogram som heter Tandfen säger hon.

Jag förstummas ögonblickligen av att jag sitter bredvid någon som gör TV-program, sjukt. Tidigare har de enda människorna i min närhet som skapat något eget varit amfetaminkockar. Vi fortsätter vår diskussion, jag frågar om hennes drömmar och om framtiden. Programmet hon nu arbetar med var tydligen hennes sista och hon skulle byta bransch. Jag frågar om hon är nervös. Hon svarar nej, men jag ser att hon i alla fall är det en aning. Fast på samma gång säger glimten i hennes ögon hur mycket hon ser fram emot det. Det gör mig glad.

De kallar mig in till sminkrummet. En annan trevlig kvinna sminkar mig. Vi småpratar om allt möjligt, jag frågar om hennes liv. Hon har rest en hel del men känner nu att hon fått utlopp för sin resfeber och mår bra var hon är just nu. Vi skrattar mycket och vips så är vi färdiga. Det gick snabbt att sminka dig säger hon. Jag tar det som en komplimang och ler. Hon önskar mig lycka till, det gör mig glad.

Så många intressanta människor, så lite tid. Jag harmas över att jag inte har möjlighet att lära känna allihopa. Killen som hade ringt mig kommer in i rummet. Vi hälsar på varandra och sätter oss ner. Han har en förmåga att hålla mig lugn genom att ställa intressanta frågor och svara ingående på mina. Precis som jag är han konstnärlig och tycker om att teckna. Precis som för mig har det inte heller blivit mycket tecknande på sistone för hans del. Det börjar närma sig min tur att bli intervjuad i den röda soffan. Mina svar blir kortare, min kropp blir orolig och mina händer söker en bekväm position men hittar ingen. Han frågar om jag är redo. Allt har lett mig hit, jag är redo.

En söt tjej med blont hår, röd tröja och en ros tatuerad under nyckelbenet tar med mig till inspelningslokalen som är i huset bredvid. Hon frågar om jag är nervös. Nej, säger jag. Jag tror hon genomskådar min bluff och säger åt mig att allt kommer att gå bra. Jag tar ett djupt andetag, nickar och förlitar mig på hennes ord. Vi kommer in i ett mysigt litet rum. Två fåtöljer, en TV, ett soffbord. Från taket hänger glödlampor som avger ett gulaktigt varmt sken. Och där, mittemot fotöljerna, är den röda soffan jag tidigare endast sett på TV. Programledarna kommer fram för att hälsa och ber mig sätta mig i den röda soffan.

Allt känns så jävla surrealistiskt. Jag tittar mig runt och märker att hela min vänstra sida är omringad av kameror. Jag hälsar på kameramannen, han heter Dan. Programledarna Sonja och Mårten frågar om jag är redo. Så redo som jag någonsin kommer bli svarar jag med ett leende. Då kör vi. De sätter igång ett videoklipp på skärmen. Pulsen stiger. Jag ser hur Sonja tycker det är en aning pinsamt klipp eftersom hon har lite svårt att sitta still. Händerna skakar. Videon håller på i vad som känns som en evighet. svetten droppar. Klippet tar slut och uppmärksamheten vänds mot mig. Jag ser hur den röda lampan ovanpå kameran riktad mot mig, tänds på.

Välkommen David.

Det blir svart. Kontrollen jag troddes mig ha är försvunnen. Jag hör hur olika ljud kommer ur mig och hur mina händer gestikulerar, men jag är endast en observatör. Det är inte längre mitt medvetna jag som styr för jag har ingen aning om vad som händer. Jag bara sitter här och ser på medans David pratar med Sonja och Mårten. Det här är alltför overkligt. Kontrasten mellan mitt liv i missbruket och nu är ofantligt stor. Om någon skulle sakt åt lilla hemlöse mig med knappnålsögon att, David du ska vara med i TV om 12 månader hade jag inte ens skrattat. Jag hade smällt den jäveln på käften för att han hånar mig. Nu sitter jag här, dock totalt ovetandes om vad jag säger, men jag sitter här. Omringad av kameror och programledare. Otroligt, helt jävla otroligt..

Mitt i allt säger de Tack för att du kom David. Dessa trettio minuter har blåst förbi på vad som känns som ett ögonblick. Vi sitter kvar, snackar lite och tar några bilder. Lilla jag är i extas. Jag brukar vara bra på att förklara mina känslor, men just nu så finns det inga ord. Det susar i skallen och mitt i allt så är jag tillbaka i det avlånga mysiga rummet. Jag har svårt att förstå vad som just hänt. Det är liksom för mycket för mig att kunna begripa, jag känner att det kommer att ta några dagar att smälta denna upplevelse. Alla säger åt mig hur bra det gick. Jag har svårt att förlita mig på främlingars vänliga ord, så jag ger min vän en blick som han direkt förstår. Fan vad det gick bra skrattar han. Jag ler.

Ni kan se avsnittet ikväll kl 21:00 på svenska yle.

Tack.
#ajunkiespath

oktober 1, 2018 15 kommentarer

Nyaste Inlägg

Äldre Inlägg