Vem är jag?

av David

Hej mitt namn är David och jag är beroende.

Jag är 24 år och har de senaste 10 åren av mitt liv levt i missbruket. Jag har uttnyttjat och manipulerat, ljugit och svikit alla runtom mig. Mitt enda livssyfte har varit att använda droger, det har inte funnits någon morgondag och ingen gårdag,  endast nästa sil och hur jag skulle få tag på den.

I missbruket levde jag för att använda och använde för att leva och det fanns ingen som kunde stoppa mitt vansinne, min väg mot total förgörelse och död.

Hela mitt liv har jag trott att drogerna var mitt svar, min lösning.  Att det var den enda komponenten som alltid fattats i mitt liv. Det var drogerna som gjorde mig hel och som gjorde att jag faktiskt existerade. De fick mig att känna, att se, att leva på riktigt!

Jag älskade droger såsom en mor älskar sitt barn. Personer runt om mig försökte stoppa mig, försökte hjälpa mig, men inget och ingen kunde ta min älskade ifrån mig. Jag älskade knarket mer än allt annat, mer än föräldrar,mer än kärlekar, mer än vänner och mer än familj, till och med mer än mig själv.

Drogerna tog ifrån mig allt och alla, de tog långsamt död på mig, men jag älskade dem ändå. Knarket var som en varm kärleksfull famn som tog hand om mig, hur för jävligt än mitt liv var. Vad som än hände mig och min omgivning så kunde jag alltid förlita mig på min trovärdige sil, ett stick och alla bekymmer var över. Om ens det hjälpte för en sekund var det bättre än detta helvete jag skapat åt mig.

Idag har jag 8 månaders nykterhet bakom mig, vilket jag aldrig trott vara möjligt. Jag är som ett nyfött barn och upplever världen med nya ögon, jag har ett starkt begär av att utvecklas och lära mig mer om allt och alla. Jag vaknar upp på morgonen med samma känsla man hade som litet barn då det var julafton. Med nykterheten har otroliga ting visat sig för mig och jag är evigt tacksam bara för att få vara med, leva och lära mig.

Men inget jag har och upplever idag har kommit serverat på silverfat. Det har varit en hård kamp och jag arbetar fortfarande jävligt hårt för att bibehålla mitt mående, för att utvecklas och möter ständigt på hinder och svårigheter i nykterheten. Under mitt missbruk lärde jag mig hur man tjänar snabba pengar, smugglar droger,  hittar skydd för natten eller försvarar sitt liv men inte fan visste jag hur man sätter på tvättmaskinen eller stryker en skjorta!

Här kommer jag att skriva om min väg i tillfrisknandet, mina vanor och ritualer jag tillämpar, svårigheter jag möter och tillbakablickar hur mitt missbruk såg ut.

Välkommen med på min resa i nykterheten!

Tack.

#ajunkiespath

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

En dag som alla andra..

av David

Jag vaknar till ur sömnen, mitt huvud bultar jävulskt och hela jag är genomblöt av svett. Solen skiner in genom persiennerna och har värmt upp lägenheten till en bastu, ändå skakar jag av frossa och det känns som minusgrader.

Fy fan, viskar jag för mig själv medan jag gräver ner handen under madrassen och rotar runt tills jag hittar min lilla påse med lugn. Jag tar en näve och trycker in tabletterna under tungan och låter de beska medicinerna smälta innan jag ens vågar öppna mina ögon och börja tänka på hur jag ska klara av denna jävla dag.

Pulsen åker ner och mina ögon öppnas, allt är upp och ner, på golvet ligger använda sprutor, tomma zippåsar, urknaprade pillerkartor och torra spritflaskor. Vem vet vad som riktigt hänt, inte jag i alla fall, och inte fan bryr jag mig heller.

Min mage börjar konvulsera så jag springer till toaletten för att kasta upp. Jag kräks och kräks, men endast en vit syra som bränner så in i helvete rinner ur mig, jag får ingen luft och det känns som om jag håller på att kvävas.
När det äntligen slutar, staplar jag till soffan lätt vinglig av pillren jag satt i mig då jag vaknade, häller i mig en halvdrucken urlakad öl från igår och rotar fram telefonen för att börja dagens jakt på droger. Mina små piller räckte endast till att få mig upp ur sängen, men biter inte på min opiatabstinens som är olidlig just nu.

Svetten dryper ner och jag skakar av köld på samma gång, varje jävla cell i min kropp skriker och river i mig innifrån och mitt psyke håller på att brista av ångest och desperation, allt känns så jävla fel och åt helvete och jag vill bara bort, jag vill lindra jag vill dämpa jag vill förgöra allt som har med mig att göra.

Ringer åt min polare som alltid har och får svaret ”senare”. Jag HATAR senare, senare finns inte just nu, jag måste bort och det snabbt! Jag ringer åt nästa och nästa och nästa, fan fan fan, ingen har det jag letar efter, inte en jävel som kan rädda mig. Desperationen börjar bli påtaglig och jag känner mig beredd att göra vad som helst för en fix, bara en smula, snälla, vad som helst förutom detta. Minuter känns som dagar och jag är säker på att jag inte klarar av detta helvete en enda sekund till…

 

Mitt namn är David och detta var min vardag de senaste 10 åren.

Här är min resa till lycka.

10 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail