En sådan smärta som uppstår när vi mister något vi älskat. När vår stora kärlek krossar våra hjärtan eller en god vän som spottar på vårat förtroende. Kanske någon när eller kär som tappar sitt fysiska liv och lämnar denna jord. Vad det än må vara så tar våra hjärtan sjukt, såpass sjukt att vi skulle göra vad som helst att bli av med det. Men smärtan finns där för att lära oss något. Den är nödvändig. Den är vår vän. För utan smärtan så kommer vi att begå samma misstag pånytt, vi kommer att fortsätta försumma dem vi håller kära och fortsätta ge vår tillit till människor som bara kommer att utnyttja den.

Smärtan är vår trogne lärare i livet, då vi försöker peta ut kärnan på en omogen avokado med en alltför vass kniv och i frustationen tar i med våld, ja då hälsar smärtan på, lesson learned. Alla livets motgångar har något av värde att lära oss, och smärtan finns där för att vi ska lida såpass starkt att vi blir beredda att ta emot denna lärdom. Inte för att enbart bestraffa oss, som om händelsen i sig inte var tillräckligt nog. Nej, den finns där av kärlek och omtanke. Den bryr sig.

Det var smärtan som fick mig att ge upp allt för något nytt. Den var så stark och outhärdlig att till sist så bet inte ens drogerna längre på den. Det fanns inte längre någonstans att fly, ingenstans att gömma sig. Smärtan hade krypit ut i varenda vrå av mit medvetande och den var ofrånkomlig. Smärtan var så stark att jag gjorde allt jag kunde för att dämpa den, men även drogerna hade ett så starkt grepp om mig att för varje minut utan dem så växte smärtan fyrdubbelt. Ett dilemma som innebär kort och gott att för att bli av med en smärta så måste en ännu värre uthärdas.

Det är väl lite vad som är innebörden i ordspråket ” För att något ska bli bättre, måste det först bli värre”. En tung sanning att svälja, speciellt när det känns som om att allt är såpass åt helvete att det bara inte går att bli värre. Men jag kan garantera att denna stund av ”värre” är värt reslutatet, oavsett var man är. För heldre en stund av helvete än en livstid av lidande. Smärtan kommer, den lär oss en läxa vi sent lär glömma för att sedan lämna oss i befrielsens famn, tills nästa misstag begås och vi behöver lära oss något för att ta oss vidare i livet. Lever och lär. Det är livets gång.

Smärtan är min trogne vägvisare.

Tack.
#ajunkiespath

Tidigare i mitt liv har jag varken skrivit eller läst. Dessa två saker har för mig varit betydelselöst tisfördriv. Då jag kom till behandlingshemmet hade jag blivit given en bok av min mor. Den hette Min vän Leonard skriven av James Frey. Jag minns hur påtaglig min avtändning var just då, det fanns ingen som helst lust att socialisera sig i det tillståndet. På behandlingshemmet tas rättigheten till telefon bort och i brist på annat öppnade jag boken med darrande händer. Redan efter att ha läst den första sidan var jag fast. Ordens kraft fick ett sådant grepp om mitt sinne att jag inte kunde förmå mig att slitas från den. Kapitel efter kapitel läste jag ut de 434 sidorna med stor inlevelse och känsla. Boken spelades upp som en film i mitt inre, allt kom till liv.

Boken ligger än idag, 11 månader senare, på mitt bord framför mig i skrivande stund. Den är skrynklig av alla tårar som drypt ner på dess sidor och fläckig av alla kemikalier som då runnit ur min hud. Än idag är det en av mina käraste ägodelar tack vare den värld som den visade mig. För efter den boken har jag inte slutat läsa. Böcker har blivit en av mina största hobbyn, de skänker mig så mycket visdom och kunskap, hopp och motivation. Efter den boken blev jag besatt av ordens magi.

Jag är en man med mångfaldiga skavanker, men jag har även en och en annan bra egenskap. En av dessa är att jag är snabblärd gällande många saker. Jag tror att i just det avseendet har böcker skänkt mig så mycket, eftersom jag tar åt mig de ord som jag hinner uppfatta i min tankspridda läsning. En av mina skavanker är adhd, som försvårar läsningen och det går mycket energi åt att läsa om och om igen då fokus inte kan uppnås. Jag tror även jag kan räkna på en hand hur många böcker jag läst sista sidan på. Trots det så älskar jag att läsa och spenderar gärna mina välförtjänta pengar på några böcker.

För orden, skrivna eller sagda, har ett magiskt sätt att förvandla ens medvetande och syn på livet. Efter att ha läst en givande bok eller hört ett intressant tal så är hjärnan omkonstruerade och kommer aldrig att bli som förr. Vi har en möjlighet att skapa vår egen hjärnkonstruktion genom läsa om de saker som betyder något för oss och lyssna på de människor som inspirerar oss.

Innan böckerna kom in i mitt liv, så hade jag aldrig heller skrivit. Det var ingenting som kom naturligt för mig, tvärtom. Men jag läste böcker, såg hur författarna omvandlade sina tankar och känslor till ord på papper. Jag fann det hela otroligt fascinerande och studerade deras tekniker noggrant.

Då en bok inte finns uppslagen i min famn, finns där istället penna och papper. Om jag lyckas framhäva en känsla hos en annan människa genom min skrift så är mitt mål nått. För det är det jag vill, att kunna få en annan människa att känna på det sättet som jag kände mig då jag låg och läste den där boken på behandligshemmet. Att kunna måla bilder av ord och få någons uppfattning av verkligheten att förändras om ens en aning. Det är ju detta som är ordens magi.

Tack.
#ajunkiespath

Hösten kryper på och får mig att tänka på den kontinuerliga förändringen i livet. Både naturens och människans. För varje dag som går utvecklas vi, för varje händelse förändras vi och för varje människa vi möter ändrar vår syn på världen en aning. Ingenting kommer någonsin att vara likadant som just nu. Ingenting kommer att se likadant ut och ingenting kommer att kännas likadant. Precis allt mognar på ett sätt eller annat, både på gott och ont. Detta kan vi inte rå på.

Jag ser hur löven sakta gulnar, så långsamt att mitt i allt så finns det inga gröna löv kvar. Det sker så långsamt att jag inte hinner lägga märke till att det händer, men så snabbt att jag förundras över vart sommaren tog vägen. Fast jag tittat på träden varenda dag så har jag inte sett vad som hänt. Likaså är vi människor, vi utvecklas dag för dag i en sådan takt att vi helt plötsligt är i en ny position i våra liv. För varje lilla sak som förändras så vänjer vi oss väldigt snabbt. Det känns som om det alltid varit så som det är just nu. Vi har svårt att se helheten av vår utveckling, hurudana vi egentligen var för några månader sedan eller till och med år sedan. Vi borde kunna njuta av våra färger innan vi vissnar bort.

Jag är ett praktexempel på detta. Största delen av mitt arbete lägger jag på min utveckling. På att förändras och bli mer av mig själv. Men jag glömmer så hastigt bort att njuta av den jag är just nu. Glömmer bort att se tillbaka och faktiskt förstå vad som blivit gjort. Istället harmas jag med tankar om att jag borde veta bättre och att jag borde kommit längre vid det här laget. Att jag bore vara förmögen att göra klokare val och borde kunna hantera mitt liv och mina känslor på ett bättre sätt. Jag glömmer bort den trasiga människa jag varit och förväntar mig för mycket av mig själv.

Förändring kommer sakta med tiden och om vi inte kan njuta av den, så vad är vitsen? Det är ju resan som borde kunna avnjutas för där spenderar vi största delen av våra liv. Vi strävar alltid efter något nytt, destinationen är endast en momentär upplevelse och om det är den enda glädje vi får, så kommer det att bli jobbigt.

Medans jag skriver detta tittar jag mig runt. Utanför mitt fönster skiner solen, löven på träden fladdrar på ett stillsamt sätt i vinden. Jag sitter bekvämt i mitt eget lilla hem, det finns god mat i kylskåpet och många intressanta böcker att läsa. I min telefon har jag kanske inte längre så många olika telefonnumror, men de jag har är till betydelsefulla vänner. Min kropp må vara en aning sjuk, men det är endast av gårdagens träningspass. Mina val må inte alltid vara de klokaste, men de är fan så mycket klokare än de någonsin varit. Vet ni, mitt liv är faktiskt ganska bra.

Jag skall börja öva min tacksamhet för nuet mer. Det känns som om jag lite tappat den delen på sistone, lever för mycket i framtiden med dagdrömmar och fantasier. Jag tänker så mycket på det jag vill uppnå att jag inte hinner på riktigt uppleva det innan jag hittar en ny sak. Jag glömmer så hastigt bort att varje stund kommer bara en gång.

Tack.
#ajunkiespath

Med den syn vi tittar på världen kommer denne att titta tillbaka.
Jag har blivit bemött på många olika sätt i mitt liv, många bra och många dåliga. Under missbruket var det dock mycket mer dåligt. Många ilskna ord, otrevliga handlingar och en oexisterande rättvisa. Detta var ju givetvis inte pågrund av att det var synd om mig och att jag var så otroligt olycksbådad. Nej, jag betedde mig som en liten skit så jag blev behandlad som en. Jag såg aldrig min del i det stora hela, såg aldrig min del i alla strider och dispyter. Jag var så självupptagen med mina egna tankar och känslor att jag helt enkelt inte såg vad mina ord hade för effekt. Alla var ju bara en jävla idiot i mina ögon.

På det sättet gick jag runt, funderandes över varför lilla jag var tvungen att stå ut med så mycket skit. Varför det aldrig gick som jag planerat och varför ingen påriktigt hörde vad jag hade att säga. Jag var blind och inte villig att förändras. Det var ju alla andra som borde förändras muttrade jag gång på gång.

Efter ett tag så steg jag in i nykterheten men förstod fortarande inte mitt ansvar. Visst, jag blev en trevligare människa direkt men det fanns en hel del finslipningar att göras. För vartefter jag började må bättre, växte det även fram en strävan efter att se andra må bättre. Jag började öva på att ge komplimanger och uppmuntrande ord. Falska såna gick inte hem så jag lärde mig att hitta genuint bra saker med (de flesta) människor och lyfte fram dessa. För alla människor har något de är bra på eller något som är vackert hos dem. I Japan har de ett uttryck, ”Wabi-sabi” vilket innebär skönheten i det ofullkomliga och operfekta, om inte annat så är ju ingen lik den andra vilket är en vacker egenskap i sig.

Vartefter jag förändrade på mitt bemötande märkte jag en stor förändring i mitt liv. Inte bara att människor i sin tur bemötte mig bra utan även att jag själv mår bättre. Vet ni det ger en känsla av välbefinnande att vara en trevlig filur. Att se hur människor log och blev glada. Jag märkte hur någons mående kunde sättas i en positiv ton resten av dagen, bara tack vare några ord som yttrades av lilla mig. Vilken makt vi besitter tänkte jag.

Men om jag kunde göra en människa såpass glad av några snälla ord, vad kunde då ske om det jag sa misstolkades eller om jag hade en dålig dag och klämde ur mig något olämpligt. Då någon annan hade en dålig dag och sa något bittert tog jag det givetvis personligt. För varje sned blick och frånvarande svar så sjunkte mitt självfötroende. Jag var än en gång så självcentrerad att allt handlade om lilla mig. Jag gick runt och fundera vad fan jag gjort fel nu då. Det var ännu en komponent som fattades, världen cirkulerar inte kring mig.
Jag började förstå att inte ta precis allting som en orsak av mitt beteende, utan bara vara så trevlig och snäll så ofta jag kan och inte överanalysera varje människas uttryck. Man vet aldrig vad som försigår mellan den andres två öron och oftast så är det något större än en själv bakom dennes irritation. Heller kan man inte tro att man kan vara på topp hela tiden, ibland har vi sämre dagar, ibland bättre. Sånt är livet.

Så kom ihåg att behandla alla du bemöter väl, för av mina upplevelser här i livet så kan jag säga att jag inte minns så mycket av de som behandlat mig skit. Men de guldkornen som behandlat mig väl fast jag kanske inte alltid förtjänat det, dem minns jag.

Tack.
#ajunkiespath

Tidigare har mitt beroende yttrat sig på ett väldigt tydligt sätt. Jag har använt droger varje dag och har inte kunnat vara utan någon längre tid. Väldigt många försök att sluta har inletts med väldigt vaga resultat. Jag har intalat mig själv att jag kan använda lite på helgerna eller nu som då. Man måste ju kunna ha lite roligt ibland tycker man ju? Till en början har det gått bra men väldigt snabbt så spenderas de nyktra dagarna med att bara längta och drömma om den kommande helgen då jag skulle få fly från verkligheten. Dagarna mellan dessa flykter blir bara kortare och kortare ända tills det mitt i allt är varje dag, kort efter det så är jag än en gång även fysiskt beroende och nu klarar inte heller min kropp att vara utan. Samma visa varje gång. De säger att vansinne är att upprepa samma misstag om och om igen och förvänta sig nya reslutat, detta är mitt beroende i ett nötskal.

De säger även att ”vi är beroende i alla våra angelägenheter”, ett begrepp som jag till en början inte förstog mig på. Drogerna var de enda sakerna som, iallafall jag, var beroende av och bara de lämnar bort så är faran över. Så fel jag kunde ha..
Detta uttryck förklarar att vårat beroende tar sig nya former hela tiden, fast vi lämnat drogerna så behöver vi fortfarande vara på vår vakt. Vad som helst kan bli till ett beroende och det jag har märkt är en den svaga punkten för mig är saker som ger omedelbar tillfredsställelse. Saker som känns bra för stunden men som i det långa loppet kanske inte gynnar välmåendet speciellt mycket. Saker som inte kräver så mycket arbete just nu för en stunds befrielse från den vardagliga stressen.

Det gäller att vara vaksam över dessa saker för det är de som tar oss ifrån att nå våra långsiktiga mål. Att bara må bra för stunden är kanske skönt just då, men hur är det efteråt? Vi kanske tynger i oss några kakor för mycket eller ligger och tanklöst bläddrar genom vårt instagram flöde fast vi skullle tänka mer på vad vi äter eller har en massa viktiga uppgifter vi borde göra. Nu som då är ju givetvis okej, men då nu som då blir till en daglig besatthet, då börjar vi närma oss ett beroende. Då vi dag ut och dag in gör den där samma grejjen fast vi vet att vi inte borde. Vi sitter med våra ansikten fastklistrade i skärmen och psykotiskt upprepar mantrat ”det här är fan inte bra för mig, jag borde verkligen göra något vettigt” om och om igen.

Någon kanske spelar för mycket, någon har kollat genom vartenda klipp på youtube och någon har inte ett endaste korn av damm i sin lägenhet (efter den genomgående granskningen jag gjort av mig själv det senaste året kan jag iallafall garantera att jag inte är en av de sistnämnda). Iallafall så har vi mer eller mindre alla någon sorts flykt. Det som dessa flykter har gemensamt är ju som sakt att det inte gynnar vårt mående i det långa loppet. Vi har något vi vill åstadkomma med våra liv, något vi vill uppnå men tappar fokusen då ett alternativ med snabbare tillfredställelse visar sig.

Jag med min starka beroende personlighet så faller lätt in i dessa sinneslösa vanor, min adhd hjälper knappast till att hålla mitt fokus på rätt saker för den delen. Men genom att hålla medvetenheten om detta vaken, så kan jag oftast styra mitt liv på rätt riktning igen. Jag tror det även gäller att inte vara så hård mot sig själv. Ge uppmuntran åt självet över att man överhuvudtaget kommer på sig själv görandes dessa saker istället för att hacka på sig själv över att det blev som det blev. Som min terapeut sa: Det du ger uppmärksamhet åt växer. Så se till att ge uppmärksamhet åt rätt saker för det spelar ingen roll om det är positiva eller negativa ord du ger ditt beteende, det kommer att växa hursom.

Tack.
#ajunkiespath