En missbrukares mamma story. Del 2

av David

Min mamma delar med sig om skuldkänslorna och oron hon känt under missbruket. Detta är del två av fyra.

 

Om skuld, oro och villkorslös kärlek

”Vad gör din son? Studerar han eller jobbar han? Var bor han nuförtiden?” Obehagliga frågor, vad ska jag svara. Varken jag eller frågeställaren klarar av sanningen. Jag borde ju ärligt svara som det är. Att min son avbrutit sina studier, är arbetslös och lever på utkomststöd. Att han är narkoman. Att han har valt drogerna. Att jag just nu inte vet var han övernattar eller hur han tillbringar sina dagar. Istället mumlar jag något om att han ännu inte hittat sin väg här i livet och går hastigt över till ett annat samtalsämne.

Varför är beroendeproblematiken så skuldbelagd? Det gäller ju också annan psykisk ohälsa. Varför kan vi inte prata lika öppet om den som fysiska åkommor? Så mycket lättare oket skulle bli för anhöriga och framförallt så mycket lättare för missbrukare att söka hjälp.

Jag känner enorm skuld. En skuld som blivit till skam. Anklagar mig själv för att ha varit en misslyckad mamma. Att jag inte gett min son tillräckligt stark självkänsla. Att jag inte förmedlat att livet är gott och att även motgångar kan vara något positivt. Att jag inte lärt honom att hantera sina känslor. För det är ju mitt fel att min son måste bedöva sina känslor för att orka leva. Det är ju jag som är ansvarig. Jag har gått igenom hans barndom på nytt och på nytt. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Om jag bara sett tecknen i tid. Om jag sökt hjälp i ett tidigare skede. Om jag dragit starkare gränser. Om jag uppmuntrat honom mera. Om jag bara … Om:en tar aldrig slut, men min hjärna blir helt slutkörd av detta ältande. Trycker ner mig totalt. Tar död på min självkänsla och ork. Känner mig som en värdelös mamma. Det har funnits perioder då jag inte velat visa mig bland folk. Klarade inte av inbillade anklagande blickar bakom min rygg: -”Där är mamman till en narkoman. Där är mamman som misslyckats i sin uppfostran.” Med mitt förnuft vet jag att det bara är mina egna dömande tankar om mig själv. Men mina känslor går sin egen väg.

Förutom skulden är oron min ständiga följeslagare. En oro som handlar om liv eller död. Värst är nätterna, då tankarna får fritt spelrum. Kanske det är just denna natt han dör? Tänk om han slocknar i någon snödriva och ingen upptäcker honom? Tänk om han råkar i ett slagsmål som orsakar livslång skada eller att liv går förlorat? Tänk om han denna natt tar en överdos? Oroskänslan ligger ständigt på lur, till och med små bekymmer och inbillade scenarier växer till hotfulla orosmoln. Och stunder jag lyckas få hjärnan att tänka på nåt annat, stunder jag kan befria mig från tankar på sonens missbruk, ger mig i efterhand dåligt samvete. Som om oron skulle kunna hjälpa honom!

Skulden, skammen och oron ger upphov till självrannsakan. Varför måste jag genomlida detta? Vad försöker livet lära mig? Jag får inga svar. Men varken skulden eller skammen kan hjälpa min son. Lika lite som min oro. Jag går med i en mammagrupp. En grupp med mammor till missbrukare. Vilken känsla, jag är inte ensam! Här kan vi prata ut om allt. Tankar som jag inte tidigare ens vågat tänka till slut får ord. Och gruppen består av fina, underbara, ansvarstagande mammor. Mammor som älskar sina barn. Mammor som mår dåligt på grund av att deras barn valt drogerna. Mammor som liksom jag lider i tysthet. Aldrig att jag skulle tänka att de har någon skuld! Känner bara gränslös medkänsla. Tårarna vill aldrig ta slut efter första träffen. Jag är inte ensam!

Jag vill sluta döma mig själv. Jag vill bli snällare mot mig själv. Acceptera och känna förståelse för det jag går igenom. Det jag behöver odla är ork och styrka för att kunna hjälpa min son. För att vara en mamma han kan vända sig till, när han vill ha hjälp. En stark mamma som klarar av att vara ett stöd. Jag vill vara en bra mamma här och nu. Men också en mamma som visar var gränsen går. Jag accepterar inte hans drogmissbruk, och jag hatar det drogerna gjort honom till, men den villkorslösa kärleken till min son,  till den person han innerst inne är, finns alltid kvar.

Den kärleken slocknade aldrig, hur svår situationen än var.

 

Mammsi

4 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

En missbrukares mammas story. Del 1

av David

Min mamma har valt att dela med sig sin story i hopp om att kunna hjälpa någon som är i samma position som henne. Detta är del ett av en fyra och handlar om de första åren av mitt missbruk, det vill säga högstadiet.

 

Chocken

Det hade varit ett oroligt år. Ständigt återkommande problem i skolan med störande beteende och skolkningar. Min son David hade under de två senaste åren blivit alltmer inbunden och var frustrerad på allt och alla i vuxenvärlden. Han umgicks med betydligt äldre kompisar och ville hänga med dem på fritiden. Han hade flyttat till sin pappa för han tyckte att jag inskränkte på hans behov av frihet och för att jag ständigt tjatade på honom. Och det gjorde jag, jag försökte tala honom till rätta. Försökte få honom att bry sig om skolan och sluta med att hänga med sina äldre kompisar och vara ute sena kvällar. Var både arg och gråtfärdig för hans störande beteende i skolan. Predikade om faran med alkohol och tobak och andra droger. Droger, som jag inte hade nån annan kunskap om än det jag flyktigt läst. Vilket han också ofta påpekade -”du ska inte prata om droger som ingenting vet”.

Jag var mycket orolig. Det var inte bara puberteten med sina svårigheter, starka känslor  och tonårstrots som var orsaken. Det här var något mycket värre. Han klagade på sömnsvårigheter och han var ofta deprimerad och ångestfylld. David fick samtalsterapi på ungdomspsykiatriska, ja hela familjen fick, men antagligen var jag den som hade den största behållningen. Det kändes befriande att få prata ut om min oro och om alla bekymmer med sonen. Men för David tycktes det inte hjälpa, hans beteende i högstadiet hade nu blivit så störande att han blev portförbjuden för en tid.

Under samma tid genomgick han en neurologisk undersökning på sjukhuset och fick i ett senare skede diagnosen ”ADHD-liknande beteende”. Det kom inte som någon överraskning. Han har under hela sin skoltid haft koncentrationssvårigheter och har varit ett livligt, s.k. explosivt, barn med enormt stark egenvilja. Men diagnosen var inte till någon hjälp nu och det var ingen förklaring till hans nuvarande beteende. Och ingen terapeut eller psykiater kunde uttala sig om någon direkt orsak till hans svårigheter.

På skolans initiativ gjordes ett drogtest. Resultatet från drogtestet var positivt. Flera narkotikaklassade substanser identifierades. I samma veva hittade jag en spruta i hans rum. Allt var kaos i mitt huvud. Fast jag hade mina misstankar, kom det som en chock. Min son är sprutnarkoman! Jag vågade knappt tänka på ordet och kunde inte uttala ordet högt. Sonen är bara 16 år och narkoman!

Sprutnarkoman, sånt förekommer bara på film i min värld. Hela mitt inre och yttre skakade. Jag blev helt handlingsförlamad, visste inte var och hur jag skulle söka hjälp. Det var som att kravla runt i ett bottenlöst träsk. Kände mig helt bedövad i hjärnan, hela mitt väsen kändes svart. Måtte det vara en mardröm som jag snart vaknar upp ur! Hur kunde det bli såhär? Min älskade son är en knarkare och narkoman!

Men det finns helt underbara medmänniskor. Medmänniskor som inte dömer utan enbart vill hjälpa. Vänner som orkar lyssnar med genuin empati. Sonens klasslärare, skolkurator och skolhälsovårdare var ett ovärderligt stöd. Även kommunens socialsektor var inblandad och därifrån fick vi stor hjälp. Mina fina vänner som jag kunde anförtro mig åt var mina stöttepelare. Utan mina stöttepelare skulle jag antagligen ha sjunkit ner i mitt bottenlösa träsk.

Som första hjälp fick jag tipset att kontakta föreningen Fri från narkotika. Där kunde både sonen och jag prata ut med proffs inom området, David om sitt beroende med en nykter missbrukare och jag om min ångest och oro. Det lugnade och dämpade och hoppet om att han kan tillfriskna började spira. Han fick hjälp på ett behandlingshem (som tyvärr inte mera finns) där han fick vara dagtid hela sommaren. Behandlingshemmet hade en underbar personal som David kände tillit till. Jag började se ett ljus i mörkret. Jag hoppades ju så att han skulle bli botad, att hans vilja att avstå från droger skulle väckas. Att han skulle förstå hur illa drogerna gör honom. Att hans beteende skulle förändras och att allt skulle bli bra till hösten.

Men det blev inte bra när hösten kom. Visst blev det bättre för en tid efter tiden på behandlingshemmet. Men David var nog för ung då för att kunna förstå vidden av sin beroendeproblematik. Och han hade ju inte själv valt behandlingen, han blev mer eller mindre tvingad till vård. Så när efterkontrollerna tog slut sjönk han på nytt in i sitt missbruk. Ett missbruk som blev allt värre med åren.

Det är nu över åtta år sedan jag hittade sprutan i hans rum. Det har varit tunga år. För oss båda. År som för mig har varit fyllda av oro, skuld och skam. Och en känsla av total hjälplöshet. Det har varit en kamp mellan hopp och förtvivlan. Ibland har det funnits lugnare perioder, då mitt sinne fått vila och jag trott att nu vänder det. För att senare igen fått erfara att han inte klarat av att lämna drogerna. Det har varit år med ständiga besvikelser på grund av lögner och brutna löften.

I tre blogginlägg som följer på detta kommer jag att berätta om mina tankar och känslor som anhörig då David var inne i sitt missbruk. Om hur det har varit att vara mamma till en missbrukare.

Det känns så skönt att få skriva ”har varit”. För det här är en berättelse med ett lyckligt slut.

 

Mammsi.

9 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Året av förändring

av David

2018, ett sådant händelserikt år detta varit. Inte ens under förloppet av hela mitt liv har jag fått uppleva ett sådant brett spektrum av känslor och upplevelser som under detta år. Massvis med underbara stunder av glädje och hopp, nya vänner och relationer av alla dess slag. Jag känner mig som en lyckligt lottad prick. Men det har självfallet inte varit en konstant ström av underbara händelser, nej. Utmaningarna har varit många och kampen har ofta kändes outhärdlig.

Då jag steg in i nykterheten första gången för några år sedan så trodde jag mig bli problemfri, att alla de problem jag hade i missbruket var så stora att det inte fanns något i denna värld som kunde möta upp till dem. Men väl i nykterheten förbluffades jag över hur dessa transformerades till nya. Hur problemen inte tog slut utan endast bytte natur. Jag kanske inte längre behövde få ihop pengar till nästa sil eller hitta någonstans att sova för natten. Istället var jag tvungen att möta mina känslor och bygga en identitet. Vilket absolut inte var ett problem lättare att bära, tvärtom. Men jag tänkte att bara jag hittat mig själv så kommer mitt liv att bli såå mycket lättare. Nu för ett år sedan började jag i sakta mak finna min plats i samhället, men problemen, de åkte fan ingenstans. Då ett var löst dök ett nytt upp. Är det så här livet skall vara?

Mitt svar är ja! Jag lärde mig sluta sträva efter ett problemfritt liv, istället efter att lösa de jag har framför mig och fokusera på de gyllene stunderna där emellan. Vilket inte alltid är lika lätt som sagt. Men att i alla fall kunna acceptera att det är så det kommer att vara resten av livet gör det en aning lättare att vara lycklig i detta kaos vid namn livet. Chocken av de ändlösa prövningarna livet kontinuerligt ger oss kommer lösas upp i havet av känslor av stolthet och vishet. Det blir en aning lättare att ta sig an ett problem med en suck av lättja, vilket jag definitivt inte klarar av varenda gång, men i alla fall oftare än någonsin tidigare. Det likt allt annat här i livet, blir bättre med tid och arbete.

2017 var jag hemlös och tog droger varenda dag för att fly från min verklighet. Ett år senare och jag har ett hem, betydelsefulla relationer och försörjer mig på det som en gång var min största rädsla. Rädslan för människor. För inte så länge sedan så trodde jag mig aldrig vara kapabel att avslappnat föra en diskussion i ett socialt sammanhang. Idag betalar jag mina räkningar genom att prata inför människor (Räkningar, ännu ett av de underbara nyfödda problem som ej existerade i missbruket). Då jag blev nykter hade aldrig egentligen skrivit något så jag lärde mig och nu skriver jag helt okej. Jag har aldrig tagit ansvar över något i mitt liv så nu håller jag på att starta mitt eget företag. Mitt liv har alltjämt varit en börda för min omgivning och samhället, så nu försöker jag ge tillbaka genom att hjälpa andra människor. Så fastän hur många problem skulle lastas på mina axlar känns det som om ingenting är omöjligt.

Detta kan jag garantera, om jag klarar av det så klarar du av det. För jag har inte en naturlig begåvning till något av det jag gör, är inte speciell på något jävla sätt. Utan lägger bara in tid och arbete för att få de resultat jag vill ha. Inte heller är jag någon extraordinärt flitig person som lägger precis all sin tid och energi på detta, det räcker med ganska ofta för att bli bättre på något.

Så ge det en chans, titta över ditt liv och se vad som skulle kunna förbättras för att bli lite lyckligare och arbeta på dessa saker så ofta du kan. Med tiden kommer du att märka hur saker o ting förbättras, du märker hur det är du som skapar din verklighet och gränserna du en gång satt för vad som ör omöjligt suddas ut. Världen öppnar sig för dig och du ger dig tillåtelse att ta för dig av livets godheter, ger dig tillåtelse att ta plats och att tro att du är något. Ett nytt år är kommet så spola ner alla dina tidigare trosföreställningar och ge dig fan på det du vill få utav din tid här jorden.

Jag lovar dig förändring.

6 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Kärleken till självet

av David

Varför tycker vi inte om oss själva? En fråga jag ställt mig själv många gånger. Det finns över sju miljarder människor på denna jord och det är svårast att tycka om den enda personen man spenderar hela sitt liv med, tillräckligt ironiskt för att vara lustigt. Men varför är det så och måste det fortsätta? Eftersom ett av mina större problem i livet är min självkritiska sida som härstammar från att jag jämför mig med andra (oundvikligen med såna som har sånt jag inte har) har jag begrundat detta en hel del. Läst, studerat och funderat över orsaken men även letat efter tillgångarna som tillkommer, för precis som med mycket annat vi inte tycker om så finns det väl någon nytta med det.

Att jämföra sig med andra är ett sätt att säkerligen bli besviken över sin position i livet. Vi har tränat en hel del på sistone, känner oss rätt nöjda över var vi är någonstans eller köpt en ny bil. Sedan kliver vi in på Instagram bara för att beskåda alla dessa människor som lever det liv vi alltid velat leva eller ser ut på ett sätt vi aldrig kommer att göra. Det som just kändes så bra har nu förvandlats till något bittert. Våra nybyggda muskler förtvinar inför våra ögon och vår nya bil mister sin glans på ett knapptryck. Men hur kommer det sig? Hur kan det vi just var så nöjda över försvunnit tack vare att vi såg någon som hade något bättre? För saken i sig har ju inte förändrats, det måste vara något annat.

Det som förändras är våra värderingar. Vi själva bestämmer, för det finns inget nationellt diagram som visar oss vad som är bra eller dåligt, tillräckligt eller otillräckligt. Det är upp till oss. Och lustigt nog så sätter vi alltid gränsen för ”tillräcklig” en aning ovanför det vi lyckats med, genom att göra det så lever vi hela tiden efter mottot ”bara jag når dit så är jag nöjd!”. Tyvärr så når vi aldrig dit utan lever livet konstant missnöjda. Vilket är en aning sorgligt.

Jag läste nyligen en bok, ”The subtle art of not giving a fuck”, ett av kapitlen handlade om en kille som spelade gitarr i ett band. De skulle just skriva ett stort skivkontrakt och börja tjäna pengar på deras passion, fantastiskt! Några dagar före de skulle skriva kontraktet så fick dock gitarristen kicken ur bandet. Han blev förkrossad och bestämde sig för att göra allt vad som krävdes för att bli större än dem. Så han skapade ett eget band som började lira tillsammans. Saker och ting gick framåt enligt planerna och väldigt snart skrev även dem ett stort skivkontrakt. De började turnera världen runt, sålde över tjugofem miljoner album och tjänade massvis med pengar. Han är miljonär och rockstjärna, han fick allt han önskade… Nästan. För bandet han blev kickad ur var Metallica och de har sålt över 180 miljoner album och är ännu kändare. Han skulle ju bli större än dem. I en intervju sa han att han känner sig som ett misslyckande och ser sig själv endast som killen som fick kicken från Metallica.

Själva skulle vi säkerligen vara ganska nöjda med några miljoner på kontot men inte han. Han definierade framgång på ett annat sätt. Som tidigare nämnt är det ett förlorat lopp att jämföra sig med andra för det finns alltid någon som är bättre, likaså med att definiera framgång på ett ouppnåeligt sätt. Men har det någon nytta? Jag vill påstå att det finns där av en orsak. Att vi jämför oss med andra är ett sätt för oss att säkerställa vår position i samhället. Vi vill bli accepterade av vår omgivning och inte bli lämnade ensamma. Såklart vi måste titta oss runt för att se vad som är okej och inte okej, vad som kommer att attrahera en partner och vad som kommer att avskräcka dem. För vi människor har ett starkt behov av att passa in, både för vår överlevnad och vår tillökning. Skulle vi inte jämföra oss helst lite med andra skulle vi gå runt med skor på händerna och prata baklänges (tja, kanske inte riktigt men ni fattar poängen).

Den självkritiska sidan kommer också med fördelar. I alla fall för mig får min självkritiska sida mig att förbättra saker och ting hos mig som jag inte tycker om. Den Förvandlar mina osäkerheter till styrkor med tiden genom att få mig att arbeta med dem och får mig att ta mig fram i livet. För om vi istället för att ha smärtan som pushar på är helt och hållet nöjd, då tror jag vi inte strävar framåt lika starkt. Men precis som med allt på denna jord så är nyckeln balans. Att kunna kritisera sig själv för att utvecklas men inte låta det gå över till självhat för då kommer vi ingenstans, och jämföra sig endast i avseendet för att se till att skorna är på rätt kroppsdel.

Genom att älska vår omgivning stärker vi kärleken till oss själva. Så ge er själva en julklapp, var lite extra snälla med jaget. God jul på er.

 

Tack.
#ajunkiespath

4 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

För ett gyllene år sedan. Del 3

av David

Hej mitt namn är David och jag är beroende. Det var så jag sa. Varje gång som jag satte mig ner i en av de mjuka sofforna i källaren under halvvägshemmet, så öppnade jag med den repliken. Det var där vi höll våra möten för anonyma narkomaner, och jag var en av dem. Vi träffades några gånger i veckan och delade med av oss av våra känslor, tankar, motgångar men även våra framgångar. Det kändes bra att sitta där, trots min sociala ångest och mitt hjärta som höll på att slå ett hål i min bröstkorg då det var min tur att dela, så kändes det bra. Omringad av människor som förstod mig och strävade efter samma mål, att leva ett liv utan droger och alkohol. Vi följde en bok som kallas Basic text. I den stod det om tolvstegsprogrammet och om att leva drogfritt. Men allt detta var länge sedan. Jag sitter inte där längre omringad av kärlek och delar mina känslor för att uppnå sinnesro. Nu förtiden sitter jag i dunkla lägenheter omringad av människor som inte känner något annat än hat och fyller min kropp dagligen med piller och pulver för att uppnå sinnesro. Det känns inte längre bra.

Det känns som en evighet sedan jag senast mådde bra. För några dagar sedan satt jag hos ett par vänner. De är båda två narkomaner, precis som jag. De kanske inte erkänner det men sitter man vaken i flera dygn och vaggar fram och tillbaka med pupiller stora som tefat medans ens liv förfaller runtom en, ja då är man narkoman. Som vanligt satt vi och gjorde det som vi alltid gjorde, tog droger och pratade om framtida kristallslott. Om hur livet kommer att se ut sedan då vi får ihop tillräckligt med pengar för att kunna sticka härifrån, som om det var det egentliga problemet. Men sånt pratade vi om, om det liv vi aldrig tycktes få. Då livet runtom en långsamt ruttnar och börjar stinka, då stänger man ögonen, lägger en klädnypa för näsan och fantiserar om sandstränder och klarblått vatten. Det är vi missbrukares mentalitet.

Då kvällen blivit till natt och jag satt ensam med min ene vän, så vände hon sig mot mig. Hennes ansiktsuttryck förändrades till något jag inte tidigare sett. Vad det var visste jag inte men det kändes som empati, som om själen lyckades kravla upp till ytan och ta över. Som om drogernas besatthet lämnade hennes stackars utmattade kropp för en stund. Hatet i hennes ögon försvann och ersattes med något vackert, jag vill så gärna tro att det var empati. Ömsint smekte hon min kind och tittade upp mot mig med stora vackra vattniga ögon. Med en mjuk vänlig röst sade hon David, jag ser dig, jag ser att du lider, du vet väl att du förtjänar något bättre. Något konstig skedde efter att hon hade yttrat de orden. Av någon anledning gick jag inte därifrån, jag stannade så länge jag kunde och kände värmen av en annan människas kärlek. Det kändes bra. Hon förde sin hand långsamt neråt och smekte min hals, hennes blick följde efter. En sista gång tittade hon upp mot mig och log, jag log tillbaka. Det var det sista leende jag såg av henne för precis som jag såg själen finna sin väg till ytan, såg jag hur demonerna våldsamt tog tag i henne igen. Rynkorna i hennes ansikte blev djupare än någonsin och det vackra leendet förvandlades till en bitter min. Jag såg hur ilskan än en gång fyllde hennes ögon och empatin rann bort som ett minne blott. Hon var inte död, men hon fanns inte längre.

Enda sedan den natten har ingenting varit sig likt. Mycket har skett under det senaste året och detta är långt ifrån det värsta, men de där orden brändes in i mitt sinne likt hieroglyfer på de allsmäktiga pyramidväggarna. De följer mig vart än jag går. För jag lider, jag lider verkligen. Men jag vill inte längre lida jag vill ha något mer, jag vill leva. Det är precis det som de pratar om i Basic text, boken från anonyma narkomaner. Vart jag än går så har jag med mig den boken och på morgnarna efter att jag skjutit upp min dos så brukar jag läsa ur den, ibland högt. Det brukar ingen riktigt tycka om, det brukar jag skita i. För jag gillar den här boken, den pratar om det liv jag alltid sökt, om ett liv där jag inte längre behöver fly. Och nu var jag på väg.

Min mamma hämtade just upp mig och vi sitter nu i bilen på väg till hennes. Jag mår jävligt skit. Likaså ser jag ut som skit. Jag sitter med huvudet lutat mot bildörrens ruta och stirrar med min tomma blick ut i intet. En massa saker att fästa sin blick på passerar oss men mina ögon är i ett translikt stadie och bryr sig inte. Jag bara stirrar. Min mamma vänder sig mot mig, även hon ser väldigt trött ut, jag tror hon är tröttare än mig. Hon har en bekymrad min över sitt ansikte, på samma gång ser jag en sorgsenhet ligga över henne. Jag förstår, detta är inte första gången jag ringer och ber om hjälp då allt är åt helvete. Inte första gången jag pratar om behandlingshem och om att förändra mitt liv, nej, det har hänt förut. Och jag förstår att det är svårt att tro på något som så många gånger tidigare har varit en lögn. Jag skulle vilja förklara allt detta åt mamma, ge henne en kram och visa att jag förstår. Berätta åt henne mina tankar och idéer med entusiasm och med ett stort leende på mina läppar, göra henne glad. Men jag kan inte. Smärtan, ångesten och skammen jag upplever är allt för stark för något sådant. Istället kommer mina svar till hennes frågor ut som mummel och snäsiga suckar, vilket får mitt mående att sjunka ännu lägre. Vad fan är det som är fel på mig, jag bestämmer mig för att bara vara tyst istället. I alla fall då sårar jag ingen.

Väl hemma ber jag mamma lämna mig ifred och går raka vägen upp på rummet. Opiaterna har nu lämnat mig och jag känner hur abstinensen stiger. Min kropp börjar värka och svetten rinner ur varenda por på min hud. Jag slänger mig ner på sängen för att vila, trots allt har jag inte sovit mycket de senaste veckorna. Sängen känns knölig och fast hur jag än vrider och vänder mig så blir det aldrig bekvämt, myrorna kryper upp längs benen och jag försöker sparka bort den obehagliga känslan men förgäves. Jag rullar ner från sängen på golvet istället. Här ligger jag, som världens största skit ligger jag på golvet och tänder av från ett drogmissbruk. Inte nog med det så är det ett återfall jag tänder av från. Bara skammen av det hela får mig att vilja knarka på nytt. Snyggt David, jävligt snyggt.

Jag vet vad som måste göras. Jag tar fram min telefon och skickar ett meddelande. Senaste gången efter behandlingen så bodde jag på ett halvvägshem, USM kallas det. Det var där jag fann något sorts hopp, det var där jag fann någon sorts glädje, det är dit jag vill igen. Så mitt meddelande gick inte till avgiftning eller till behandlingshemmet. Det gick till min kontaktperson på USM, eller rättare sagt min vän. För det är så jag ser henne, som en vän. Hon svarar omedelbart, som om hon väntat mitt meddelande. Inte heller förvånad, som om hon visste att det skulle komma. Jag frågar om att få komma dit och prata lite, jag säger försiktigt att jag behöver någonstans att bo ett tag. Javisst säger hon, vi hämtar dig imorgon klockan tio. Jag vet att en rejäl avtändning väntar mig, i min ficka har jag några piller som ska hjälpa mig. De är starka och de är olagliga men jag övertygar mig själv om att jag faktiskt behöver dem för att ta mig fram till behandlingshemmet, för att hålla mig på rätt spår. Jag lägger några i munnen och sväljer. Trettio minuter senare somnar jag.

Nästa dag gryr och en annan vän från USM står redan på gården och väntar. Jag klär hastigt på mig, går ut och kliver in i bilen. Hon tittar mig och ler, jag ler tillbaka. Så kul att se dig, säger hon. Jag instämmer och nickar glatt. Det tycker jag också. Fast jag inte mår bra så mår jag ändå bra, en konstig känsla. Jag vill spy jag vill kvävas jag vill dö men på samma gång så känns det helt okej. Vi sitter i bilen och pratar en hel del på vägen till halvvägshemmet. Vad vi pratar om har jag ingen aning om, jag ser hur hennes mun rör på sig och hur ljud kommer ur den. Min mun gör samma sak, den pratar och berättar saker. Jag låter munnarna sköta snacket, själv är jag någon annanstans.

Vi kör in på gården till halvvägshemmet. Jag är nervös. Vi kliver ut ur bilen och går mot det gula huset. Jag är rädd. Dörren till halvvägshemmet öppnas och mina händer skakar. Jag stiger in och så fort värmen träffar mitt ansikte känner jag hur all oro försvinner, det känns som om jag varit på en lång jävla resa och äntligen fått komma hem. Mina gamla vänner hälsar glatt, de undrar var jag varit. Jag säger att jag prövade mina vingar men störtade. Roligt att du är tillbaka, jag trodde du skulle se värre ut. Jag skrattar och tar det som en komplimang. Jag stiger in i kontoret och där sitter hon. Det finns ingen som gjort mer för mig än min mamma men denna människa kommer på en stark andra plats. Jag känner dock en hel del skam för hur jag bara tagit allting förgäves förra gången. Hur jag, efter allt arbete vi lade ner på mig, bara sket i det och började knarka istället.

Vi sätter oss ner och pratar. Vi pratar om allt möjligt, om det som varit men främst om det som är på väg, om framtiden. Det känns konstigt att prata om framtiden. Den är inte något jag tänkt värst mycket på den senaste tiden. Det är också något som gett mig en paralyserande ångest, framtiden har skrämt mig. Men nu då vi sitter här och pratar om den så känns det inte så hopplöst. Det pirrar lite i magen och trots att jag mår så otroligt skit så får hon mig att se något sorts ljus framöver. Får mig att förstå att jag inte har misslyckats utan endast begått ett lärorikt misstag. Hon ber mig begrunda detta misstag för att lära mig något. Vi kommer överens att om jag tar in till behandlingshemmet imorgon så får jag flytta över till halvvägshemmet en månad efter det. Då samtalet är slut så tittar hon på mig och säger, Det är verkligen roligt att ha dig tillbaka. Jag ler. Det tycker jag med.

 

Viljan att leva finns där, den må vara djupt begraven under droger och sorg men den finns. För första gången på länge har den hittat sin väg till ytan och med ögon av förväntan tittar jag mot framtiden. Denna gång känns det annorlunda, det känns bra.

 

Tack alla ni som hjälpt mig komma hit.
#ajunkiespath

Del 1

Del 2

Bakom molnen. Om första dagen på behandling

 

8 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

För ett gyllene år sedan. Del 2

av David

Mitt sinne vaknar till ur drömmarna. Jag låter bli att öppna mina ögon fast jag är vaken. Det känns tryggt här inne, helst skulle jag bara blunda resten av mitt liv, fast det kallas väl att vara död. Visst har jag tänkt mycket på döden, många gånger har jag varit övertygad om att det vore ett bättre alternativ än denna verklighet jag upplever. Men efter den senaste gången på behandling insåg jag någonting, nämligen att det finns något mellan detta liv och döden, något bättre. Jag hade fått smaka på det och jag är övertygad om att det är dit jag ska. Om det bara vore så lätt. Jag förstår ju att det är bara ett samtal och en tjugo minuters bilresa bort, fast ändå inte. Det är även en evighet av känslomässigt kaos bort, en lång tid av smärta innan det blir bättre och det är fan skrämmande. Detta kända helvete kan jag, det må ta sjukt och jag vet hur sjukt det tar, det kommer inte att bli någon överraskning. Men det okända himmelriket som det pratas om, det vet jag inget om och jag har ingen aning om vad som väntar eller vad jag måste gå igenom för att det ska bli bra och det är fan skrämmande.

Efter att ha legat med mina ögon stängda en stund, rädd för vad som ska visa sig denna gång, så öppnar jag dem. Allt för ofta är det en överraskning var jag hamnat. Sällan en positiv. Jag tittar mig runt och får en uppfattning om var jag är. Stället ser ut som ett bombnedslag och jag känner hur ångesten kravlar upp längs strupen. Fast den tar inte över. Jag måste fortfarande vara påtänd, tänker jag tyst för mig själv. Toaletten ligger i rummet bredvid, lysröret ovanför handfatet blinkar till nu som då som det gör i skräckfilmer. Spegeln är sönderkrossad, det ser ut som om någon smällt en knytnäve rakt in i den. Samma med kaklet på väggarna, bitar som fattas och hål orsakade av ilska och hat. Jag ligger i soffan och bara stirrar på det blinkande lysröret, mitt sinne finner en sammankoppling mellan oss. Jag med är meningslös säger mitt sinne, jag med är rädd.

Ångesten växer sig starkare och jag måste bort från denna jävla håla. Jag tar min ryggsäck och säger hej då åt killen. Han frågar vart jag ska, Till behandlingshemmet, säger jag. Han ler och berättar att han också borde åka dit. Vi kanske ses där då säger jag och blinkar med ena ögat. Han skrattar, det hoppas jag också. Jag vandrar ner för trapporna och ut på gatorna. Det är snö, men solen lyser och blåsten har avtagit. Det känns som om universum vill göra det lättare för mig att mig fram idag, som om den vill visa mig att jag är på rätt väg. Trots ångesten och rädslan så håller jag med, eller är det kanske på grund av dem som jag håller med. I vilket fall som helst tar jag fram telefonen och gör något som inte händer ofta och slår in ett nummer. Jag är värdelös på att komma ihåg siffror och aldrig ens vetat mitt eget nummer. Men det finns ett nummer som jag kan i vilket skick jag än är, ett nummer som jag till och med brukar slå in i mina drömmar. Det är det enda telefonnumret jag någonsin kunnat och det går till min mamma.

Att säga att min mamma varit orolig för mig är en bagatellisering av hennes känslor. Hur dåligt hon har mått på grund av mitt beteende kommer jag aldrig att förstå, men jag vet att det är mycket. Och jag vet att hon finns där för mig den dagen jag bestämmer mig för att välja en annan väg i livet. Den dagen är idag. Jag ringer henne och berättar att jag vill ha hjälp. Jag hör hennes röst spricka. Hon låter ledsen, men jag vet att hon är glad, jag vet att hon egentligen är lättad. Hon erbjuder mig sovplats och stöd med löftet om att jag ringer till behandlingshemmet dagen efter. Det grumlar till i min mage och ångesten hugger tag om mig, vill jag verkligen det här? Ju verkligare beslutet blir, desto mer tvekar jag. Det blir tyst. Jag håller telefonen tätt mot ansiktet, så tätt att jag kan höra de tårar som fälls av min mor. Varje tår känns som en kniv i hjärtat och jag klarar inte av det längre. Vi ses ikväll mamma, säger jag med gråten i halsen. Vi ses ikväll min son.

Fortsättning följer.

 

Tack.
#ajunkiespath

7 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

För ett gyllene år sedan. Del 1

av David

Jag vandrar runt längs gatorna i staden medans snön obarmhärtigt piskar mitt ansikte. Det är bara november men redan har vintern lagt sig. Halogenlamporna avger ett gulaktigt ljus som lyser upp min väg. Inte för att det spelar någon roll, för jag har ingenstans att ta vägen. Mina ägodelar är nerpackade i en liten ryggsäck som jag alltjämt bär med mig. Det är inte mycket men det räcker bra till, det är mitt lilla hem. Som en snigel bär jag det på min rygg och kryper fram i livet. Lika liten och lika hjälplös. Men min lilla ryggsäck är för liten att krypa in i, jag måste hitta någonstans att spendera natten. För här ute är det kallt och jag behöver verkligen få lägga mig ner en stund, alltför många dagar har nu gått förbi utan varken mat eller sömn. Endast dimmiga minnesbilder av konstiga möten och galna upptåg består.

Vanligtvis brukar jag klara mig ganska länge på att surfa runt i något sorts autopilottillstånd med hjälp av drogerna. Från en fest till en annan, alltid något varmt golv att däcka på då det behövs. Kanske till och med en soffa att bli hög i. Men jag kommer alltid till den punkten då ingen helt enkelt orkar med min galenskap i längden. Ingen som klarar av att se detta förfall. Då kommer den här punkten, då jag inte längre har någonstans att ta vägen. Ingen som svarar i telefonen då de ser mitt nummer ringa. Ingen som öppnar då det knackar på dörren. Iallafall ingen som skulle tillåta mig fortsätta detta vansinniga beteende.

Kylan biter inte på samma sätt som den borde, även om jag nu spenderat väldigt många timmar här ute så känns det knappt. För jag är helt jävla hög. Droger av alla dess slag flödar genom mina ådror och mina ögon är likt en död mans. Det borde kännas skönt, men det har blivit annorlunda nu för tiden. Det som tidigare varit det jag älskade mest av allt på denna jord, det som fick vartenda hårstrå på min kropp att resa sig i total extas. Det som en gång i tiderna fick mig att falla ner på knä, tårögd, och tacka för att jag fick ta del av detta liv, har nu förändrats. Det jag tidigare kallade kärlek är nu något så mörkt och bittert att hela mitt väsen skriker av smärta så fort nålen borras in i min arm. Tårarna som då faller från mina ögon är inte längre av glädje eller njutning, de är av sorg. Av hat.

Min destinationslösa vandring genom staden fortsätter, jag fortsätter ringa runt tills en person faktiskt råkar svara. Han bjuder in mig till sitt hem i tron om att jag skall spendera mina pengar på hans droger och inget annat. Med en ny kick av energi tar jag mig till hans lägenhet som inte låg många kilometer bort. Han kommer ner och öppnar dörren till trapphuset och vi går upp till honom. Lägenheten är ett jävla kaos, som i alla knarkar lyor ligger där saker staplade överallt och som en hinderbana får man ta sig fram genom djungeln. Detta störde mig inte, jag har alltid funnit en viss charm i kaos. Nätt och prytt har aldrig fallit mig i smaken, jag tycker om sunkiga lägenheter som är fyllda av saker att pilla på, där inget har någon ordning utan allt bara ligger där det blev lagt. Kanske för att det påminner om mitt eget huvud. Mina tankar.

Vi sätter oss ner i soffan och jag avger en suck av lättnad, fyfan så skönt. Jag köper lite gräs av killen som jag i god anda delar med mig. Vi sitter där, snackar och röker. Egentligen hatar jag att röka för det är som bensin åt min sociala ångest, men jag gör det ändå. Det går över min egna förståelse, för jag vill ju sluta, jag vill inte använda. Det märks på mitt tal, det enda jag nuförtiden pratar om är den där gången för inte så länge sedan då jag var nykter ett tag. Det är även det ända jag tänker på. Jag vill tillbaka dit, jag vill lämna detta liv och aldrig se tillbaka. Det känns som något så avlägset just nu och bara tanken av abstinensen som måste genomgås får mig att rysa av avsky. Men jag ska dit jag ska få ett annat liv, jag måste bara få känna smaken av opiaterna en sista gång. Jag frågar honom om han har något starkare och får honom övertalad om att dela sin sista dos med mig.

Nålen åker in i armen och mina ögon vattnas. Värmen sköljer över mig och tankarna tystnar men sorgen, den består. Jag sjunker ihop i soffan med en bitter min över mitt ansikte, jag vill inte längre vara här, jag vill bort. Mina ögonlock blir tunga och opiaternas dvala lägger sig över mig. Imorgon ska jag ta mig behandlingshemmet, mumlar jag med mina sista krafter.

 

Fortsättning följer.

 

Tack.
#ajunkiespath

10 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Fläckens historia

av David

Regnet smattrar på rutorna och mörkret har lagt sig för länge sedan. Jag sitter ensam i min lägenhet och tittar på väggen. Studerar alla fläckar, alla sprickor, alla missfärgningar. De har alla en historia att berätta. Varenda en har en rad av beslut baserade på känslor bakom sig. Det må vara en kaffe fläck spilld i stressen av att hinna med livets rappa takt eller lite rödvin som kastats åt sidan i en passionerad sammansmältning av två själar. Vem visste att en fläck kunde berätta så mycket, om någon annan än jag tänker så mycket kring saken vet jag dock inte.

Likaså kan en människas hy berätta en hel del historier. Den är fylld av ärr, missfärgningar och fläckar. Var och en med en egen liten berättelse. Jag finner dessa väldigt intressanta. Även min hy har en hel del ärr, jag må kanske inte minnas varifrån alla härstammar, men i vilket fall som helst så är de en del av mitt liv och de saker som hänt mig. Eftersom jag tycker om dessa små minnen har jag även lagt till många egna, märken som påminner mig om olika tider i mitt liv och dess händelser. Vissa kanske inte representerar mer än en trevlig kväll och vissa är långt ifrån vackra, men jag älskar var och en av dem.

Dessa minnen är ingjutna i min hy i form av tatueringar. Jag kan se på var och en av dem och minnas den tiden av mitt liv. Vissa är fyllda av misär och smärta och andra är av ren och kär glädje. Vissa får mig att känna avsmak för den person jag varit medans andra fyller mig med styrkan att fortsätta framåt. Många av dem må kommit rent sporadiskt och slumpmässigt men de finns alla där av en orsak. Alla påminner mig om var jag har varit eller vart jag är påväg.

Mina tatueringar har blivit en del av mig, på ett sådant sätt att jag inte ser dem då jag tittar mig själv i spegeln. En liten finne sticker mer ut för mig än alla de stora bokstäver som hittas i mitt ansikte. De är en del av mig precis som mina ärr, som en berättelse inristad på mitt yttre. Men visst, jag har haft stunder nu som nykter, då jag äntligen lämnat hela det livet bakom mig, då jag tittat på mig själv och ställt mig frågan om detta längre är jag? Speglar detta yttre den jag idag är inombords? Vad tänker andra då de ser mig?

Svaret tillfaller mig med ett leende av mitt inre, självklart är det du! Bry dig inte allt för mycket om omgivningens åsikter och tankar kring dig. Måla dig vacker och fin och äg varenda liten fläck på din hy som en del av den du är. En del av den historia som är ditt liv.

 

Tack.
#ajunkiespath

9 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Pusselbitar

av David

Jag och min vän satt en kväll vid köksbordet, pratade och skrattade om allt möjligt. Spekulerade som vanligt kring framtiden och alla livets stora gåtor. Båda har vi en släng av rastlöshet i generna så vi bestämde oss för att leta upp en sysselsättning. Vi rotade genom bokhyllan som var fylld av alla sorts saker och ting i alla former och storlekar. Våra ögon fastnar på något som aldrig tidigare har tilltalat någon av oss, något som jag själv nästintill föraktat och absolut inte sett någon vits med. Men bilden på lådan tycktes viska mitt namn, eller så var det bara väldigt sent och allt för många kaffekoppar. I vilket fall som helst så tog vi fram lådan och öppnade dess innehåll, ett pussel.

Vi öser ut alla bitar över bordet och sätter igång, tusen små bitar, hur svårt kan det vara? Vi börjar med att lägga ut ramen, det var ju inte så svårt, säger jag med ett stort leende. Det visade sig tyvärr vara den lätta delen. Men bit för bit så började de små, till synes, obetydliga bitarna skapa en bild. Och ojoj så tillfredställande det var då man hittade den lilla jäveln man letat efter i en halvtimme. Med ett glädjetjut åker den in på sin plats, fantastiskt.

Sakta men säkert började jag lära mig systemet för att lägga pussel. De första bitarna är väldigt svåra att placera, men då man har två blir det lättare att hitta den tredje. Som om tiden det tar att hitta nästa bit hela tiden förkortas. Allt tycks gå som på räls då man kommit igång. Men sen vet ni, efter ett litet tag, så kommer den där biten. Biten man vet exakt hur den ska se ut, för man har alla runtom, så man letar och letar och letar men den är omöjlig att hitta! Jag vet inte hur många gånger jag i frustation utbrast att biten finns fan inte, det är något fel med det här jävla pusslet! Nja, det var nog inget fel med pusslet, rättare sakt var det fel på min metod. För att hitta den biten jag behövde var jag tvungen att söka en annan, senn då jag tagit lite avstånd från den lilla punkten så kom den till mig nästan av sig själv.

Vad jag försöker säga är ju inte hur fantastiskt fascinerande det är att lägga pussel (fast det är det!). Vad jag insåg var korrelationen mellan mitt problem med bitarna i pusslet och bitarna i mitt liv. Då jag började städa upp mitt liv så gick det precis som med pusslet, det kändes i början omöjligt för att allt var en enda röra. Men jag började i ett litet hörn, löste ett litet problem i taget tills några blev många och jag fick in rytmen för det hela. Precis som med pusselbitarna blev det enklare efter varje framgång. Tills det gick lite för lätt och jag började ta lösningen som en självklar utgång av mina försök. För sen vet ni, sen kommer det där jävla problemet som inte vill lösas fast hur man än försöker arbeta med det.

Det känns nästan som om det bara växer av att man försöker ta itu med det, och enligt mig är det precis vad som händer. Vad jag då har kommit fram till med hjälp av lite personlig erfarenhet och några ”aha ögonblick” under pusselläggningen är då detta. För att få dessa problem lösta så krävs det att man tar lite avstånd. Förflyttar uppmärksamheten till någon annan aspekt av livet som kanske känns lättare och mer hanterbart att ta itu med. Efter att tillräckligt många bitar runtom har hittat sin plats så kommer den omöjliga biten att bara falla på sin plats. Sen sitter man där vid matbordet med ett leende på sina läppar, skakar på huvudet och frågar sig själv, Hur kunde jag inte se det där från första början?!

 

Tack.
#ajunkiespath

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Här och nu

av David

Varje morgon spelar min väckarklocka en liten melodi som försiktigt lyfter mig ur drömmarnas värld. Väckarklockan fick jag av min far för länge sedan. Ljuset den avger representerar solen under dessa mörka tider och melodin är likt fåglarnas. Tyvärr hann min far aldrig bevittna mig använda den, hann aldrig bevittna mig komma till ett stadie i livet där jag ens fann nytta för en väckarklocka. Men vet ni, jag tror han skulle vara rätt nöjd idag. För här sitter jag, väckt av min lilla väckarklocka. Jag kanske inte har en vardaglig rutin likt de flesta, men jag tjänar mina egna pengar på ett hederligt sätt och drar mitt strå till stacken. Gör mitt bästa för att bli en person som kan ses upp till, kanske till och med lämna något sorts avtryck på denna jord.

Efter att min väckarklocka sjungt sin lilla melodi slår jag upp mina ögon och hälsar högt dagen välkommen, försöker hitta några saker att vara tacksam för trots att det just då känns som svårast. Jag vill tro att det är exakt då det behövs som mest. Att då mörkret är som mest påtagligt försöka lägga en ljus ton på det hela, om så fast med lite tvång. Jag kravlar mig upp från madrassen och tar mig till min soffa där jag startar min morgon med meditation. Mitt hem är oftast kallt redan denna årstid så jag sveper in mig i en filt och kurar ihop i lotusställning. Sätter mitt alarm på tjugo minuter och lägger min fokus innåt.

Att existera är en känsla. Jag tror jag aldrig riktigt lagt märke till det tidigare, varit så uppe i mitt eget huvud av tankar och känslor att jag glömt bort min existens. Men iallafall där, några minuter av de tjugo, så känner jag allt. Det är likt en konstant pirrande känsla i hela kroppen, som en vag vibration av liv. Desto mer jag fokuserar på en kroppsdel desto mer levande tycks den bli, desto mer levande tycks jag bli. Jag fokuserar på tystnaden, även den är egentligen inte tyst. Som ett väldigt lungt kontenuerligt brus, det påminner om havet. Mina tankar de kommer och de går, vissa får mig att le, andra får mig att fälla en tår. Jag accepterar dem alla för exakt det dem är, endast tankar.

Dessa stunder av total närvaro är varken många eller långvariga. Jag anstränger mig varje morgon för att få en liten glimt av dem. Men vad jag nu märkt efter lång tid av att påbörja min dag på detta sätt, är hur dessa stunder har börjat krypa in i vardagen. Nästan som en reflex i jobbiga stunder flyttar jag min fokus till känslan av nuet, ut ur mitt huvud. Det må fungera för endast någon sekund ibland, men det räcker. Det räcker för att få en uns av kontroll över situationen. Det räcker till för att vansinnet av de egna tankarna ej ska ta över.

Jobbigt kommer det alltid att vara. Livet ger prövning efter prövning och sinnet kommer alltid försöka få oss tvivla vår egen styrka. Men om vi accepterar detta faktum och lär oss ta lite förnuftigt avstånd från det konstanta svamlet, så tror jag att allt kommer att bli bra.

 

Tack.
#ajunkiespath

5 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail