För ett gyllene år sedan. Del 3

För ett gyllene år sedan. Del 3

av David

Hej mitt namn är David och jag är beroende. Det var så jag sa. Varje gång som jag satte mig ner i en av de mjuka sofforna i källaren under halvvägshemmet, så öppnade jag med den repliken. Det var där vi höll våra möten för anonyma narkomaner, och jag var en av dem. Vi träffades några gånger i veckan och delade med av oss av våra känslor, tankar, motgångar men även våra framgångar. Det kändes bra att sitta där, trots min sociala ångest och mitt hjärta som höll på att slå ett hål i min bröstkorg då det var min tur att dela, så kändes det bra. Omringad av människor som förstod mig och strävade efter samma mål, att leva ett liv utan droger och alkohol. Vi följde en bok som kallas Basic text. I den stod det om tolvstegsprogrammet och om att leva drogfritt. Men allt detta var länge sedan. Jag sitter inte där längre omringad av kärlek och delar mina känslor för att uppnå sinnesro. Nu förtiden sitter jag i dunkla lägenheter omringad av människor som inte känner något annat än hat och fyller min kropp dagligen med piller och pulver för att uppnå sinnesro. Det känns inte längre bra.

Det känns som en evighet sedan jag senast mådde bra. För några dagar sedan satt jag hos ett par vänner. De är båda två narkomaner, precis som jag. De kanske inte erkänner det men sitter man vaken i flera dygn och vaggar fram och tillbaka med pupiller stora som tefat medans ens liv förfaller runtom en, ja då är man narkoman. Som vanligt satt vi och gjorde det som vi alltid gjorde, tog droger och pratade om framtida kristallslott. Om hur livet kommer att se ut sedan då vi får ihop tillräckligt med pengar för att kunna sticka härifrån, som om det var det egentliga problemet. Men sånt pratade vi om, om det liv vi aldrig tycktes få. Då livet runtom en långsamt ruttnar och börjar stinka, då stänger man ögonen, lägger en klädnypa för näsan och fantiserar om sandstränder och klarblått vatten. Det är vi missbrukares mentalitet.

Då kvällen blivit till natt och jag satt ensam med min ene vän, så vände hon sig mot mig. Hennes ansiktsuttryck förändrades till något jag inte tidigare sett. Vad det var visste jag inte men det kändes som empati, som om själen lyckades kravla upp till ytan och ta över. Som om drogernas besatthet lämnade hennes stackars utmattade kropp för en stund. Hatet i hennes ögon försvann och ersattes med något vackert, jag vill så gärna tro att det var empati. Ömsint smekte hon min kind och tittade upp mot mig med stora vackra vattniga ögon. Med en mjuk vänlig röst sade hon David, jag ser dig, jag ser att du lider, du vet väl att du förtjänar något bättre. Något konstig skedde efter att hon hade yttrat de orden. Av någon anledning gick jag inte därifrån, jag stannade så länge jag kunde och kände värmen av en annan människas kärlek. Det kändes bra. Hon förde sin hand långsamt neråt och smekte min hals, hennes blick följde efter. En sista gång tittade hon upp mot mig och log, jag log tillbaka. Det var det sista leende jag såg av henne för precis som jag såg själen finna sin väg till ytan, såg jag hur demonerna våldsamt tog tag i henne igen. Rynkorna i hennes ansikte blev djupare än någonsin och det vackra leendet förvandlades till en bitter min. Jag såg hur ilskan än en gång fyllde hennes ögon och empatin rann bort som ett minne blott. Hon var inte död, men hon fanns inte längre.

Enda sedan den natten har ingenting varit sig likt. Mycket har skett under det senaste året och detta är långt ifrån det värsta, men de där orden brändes in i mitt sinne likt hieroglyfer på de allsmäktiga pyramidväggarna. De följer mig vart än jag går. För jag lider, jag lider verkligen. Men jag vill inte längre lida jag vill ha något mer, jag vill leva. Det är precis det som de pratar om i Basic text, boken från anonyma narkomaner. Vart jag än går så har jag med mig den boken och på morgnarna efter att jag skjutit upp min dos så brukar jag läsa ur den, ibland högt. Det brukar ingen riktigt tycka om, det brukar jag skita i. För jag gillar den här boken, den pratar om det liv jag alltid sökt, om ett liv där jag inte längre behöver fly. Och nu var jag på väg.

Min mamma hämtade just upp mig och vi sitter nu i bilen på väg till hennes. Jag mår jävligt skit. Likaså ser jag ut som skit. Jag sitter med huvudet lutat mot bildörrens ruta och stirrar med min tomma blick ut i intet. En massa saker att fästa sin blick på passerar oss men mina ögon är i ett translikt stadie och bryr sig inte. Jag bara stirrar. Min mamma vänder sig mot mig, även hon ser väldigt trött ut, jag tror hon är tröttare än mig. Hon har en bekymrad min över sitt ansikte, på samma gång ser jag en sorgsenhet ligga över henne. Jag förstår, detta är inte första gången jag ringer och ber om hjälp då allt är åt helvete. Inte första gången jag pratar om behandlingshem och om att förändra mitt liv, nej, det har hänt förut. Och jag förstår att det är svårt att tro på något som så många gånger tidigare har varit en lögn. Jag skulle vilja förklara allt detta åt mamma, ge henne en kram och visa att jag förstår. Berätta åt henne mina tankar och idéer med entusiasm och med ett stort leende på mina läppar, göra henne glad. Men jag kan inte. Smärtan, ångesten och skammen jag upplever är allt för stark för något sådant. Istället kommer mina svar till hennes frågor ut som mummel och snäsiga suckar, vilket får mitt mående att sjunka ännu lägre. Vad fan är det som är fel på mig, jag bestämmer mig för att bara vara tyst istället. I alla fall då sårar jag ingen.

Väl hemma ber jag mamma lämna mig ifred och går raka vägen upp på rummet. Opiaterna har nu lämnat mig och jag känner hur abstinensen stiger. Min kropp börjar värka och svetten rinner ur varenda por på min hud. Jag slänger mig ner på sängen för att vila, trots allt har jag inte sovit mycket de senaste veckorna. Sängen känns knölig och fast hur jag än vrider och vänder mig så blir det aldrig bekvämt, myrorna kryper upp längs benen och jag försöker sparka bort den obehagliga känslan men förgäves. Jag rullar ner från sängen på golvet istället. Här ligger jag, som världens största skit ligger jag på golvet och tänder av från ett drogmissbruk. Inte nog med det så är det ett återfall jag tänder av från. Bara skammen av det hela får mig att vilja knarka på nytt. Snyggt David, jävligt snyggt.

Jag vet vad som måste göras. Jag tar fram min telefon och skickar ett meddelande. Senaste gången efter behandlingen så bodde jag på ett halvvägshem, USM kallas det. Det var där jag fann något sorts hopp, det var där jag fann någon sorts glädje, det är dit jag vill igen. Så mitt meddelande gick inte till avgiftning eller till behandlingshemmet. Det gick till min kontaktperson på USM, eller rättare sagt min vän. För det är så jag ser henne, som en vän. Hon svarar omedelbart, som om hon väntat mitt meddelande. Inte heller förvånad, som om hon visste att det skulle komma. Jag frågar om att få komma dit och prata lite, jag säger försiktigt att jag behöver någonstans att bo ett tag. Javisst säger hon, vi hämtar dig imorgon klockan tio. Jag vet att en rejäl avtändning väntar mig, i min ficka har jag några piller som ska hjälpa mig. De är starka och de är olagliga men jag övertygar mig själv om att jag faktiskt behöver dem för att ta mig fram till behandlingshemmet, för att hålla mig på rätt spår. Jag lägger några i munnen och sväljer. Trettio minuter senare somnar jag.

Nästa dag gryr och en annan vän från USM står redan på gården och väntar. Jag klär hastigt på mig, går ut och kliver in i bilen. Hon tittar mig och ler, jag ler tillbaka. Så kul att se dig, säger hon. Jag instämmer och nickar glatt. Det tycker jag också. Fast jag inte mår bra så mår jag ändå bra, en konstig känsla. Jag vill spy jag vill kvävas jag vill dö men på samma gång så känns det helt okej. Vi sitter i bilen och pratar en hel del på vägen till halvvägshemmet. Vad vi pratar om har jag ingen aning om, jag ser hur hennes mun rör på sig och hur ljud kommer ur den. Min mun gör samma sak, den pratar och berättar saker. Jag låter munnarna sköta snacket, själv är jag någon annanstans.

Vi kör in på gården till halvvägshemmet. Jag är nervös. Vi kliver ut ur bilen och går mot det gula huset. Jag är rädd. Dörren till halvvägshemmet öppnas och mina händer skakar. Jag stiger in och så fort värmen träffar mitt ansikte känner jag hur all oro försvinner, det känns som om jag varit på en lång jävla resa och äntligen fått komma hem. Mina gamla vänner hälsar glatt, de undrar var jag varit. Jag säger att jag prövade mina vingar men störtade. Roligt att du är tillbaka, jag trodde du skulle se värre ut. Jag skrattar och tar det som en komplimang. Jag stiger in i kontoret och där sitter hon. Det finns ingen som gjort mer för mig än min mamma men denna människa kommer på en stark andra plats. Jag känner dock en hel del skam för hur jag bara tagit allting förgäves förra gången. Hur jag, efter allt arbete vi lade ner på mig, bara sket i det och började knarka istället.

Vi sätter oss ner och pratar. Vi pratar om allt möjligt, om det som varit men främst om det som är på väg, om framtiden. Det känns konstigt att prata om framtiden. Den är inte något jag tänkt värst mycket på den senaste tiden. Det är också något som gett mig en paralyserande ångest, framtiden har skrämt mig. Men nu då vi sitter här och pratar om den så känns det inte så hopplöst. Det pirrar lite i magen och trots att jag mår så otroligt skit så får hon mig att se något sorts ljus framöver. Får mig att förstå att jag inte har misslyckats utan endast begått ett lärorikt misstag. Hon ber mig begrunda detta misstag för att lära mig något. Vi kommer överens att om jag tar in till behandlingshemmet imorgon så får jag flytta över till halvvägshemmet en månad efter det. Då samtalet är slut så tittar hon på mig och säger, Det är verkligen roligt att ha dig tillbaka. Jag ler. Det tycker jag med.

 

Viljan att leva finns där, den må vara djupt begraven under droger och sorg men den finns. För första gången på länge har den hittat sin väg till ytan och med ögon av förväntan tittar jag mot framtiden. Denna gång känns det annorlunda, det känns bra.

 

Tack alla ni som hjälpt mig komma hit.
#ajunkiespath

Del 1

Del 2

Bakom molnen. Om första dagen på behandling

 

8 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
För ett gyllene år sedan. Del 2

För ett gyllene år sedan. Del 2

av David

Mitt sinne vaknar till ur drömmarna. Jag låter bli att öppna mina ögon fast jag är vaken. Det känns tryggt här inne, helst skulle jag bara blunda resten av mitt liv, fast det kallas väl att vara död. Visst har jag tänkt mycket på döden, många gånger har jag varit övertygad om att det vore ett bättre alternativ än denna verklighet jag upplever. Men efter den senaste gången på behandling insåg jag någonting, nämligen att det finns något mellan detta liv och döden, något bättre. Jag hade fått smaka på det och jag är övertygad om att det är dit jag ska. Om det bara vore så lätt. Jag förstår ju att det är bara ett samtal och en tjugo minuters bilresa bort, fast ändå inte. Det är även en evighet av känslomässigt kaos bort, en lång tid av smärta innan det blir bättre och det är fan skrämmande. Detta kända helvete kan jag, det må ta sjukt och jag vet hur sjukt det tar, det kommer inte att bli någon överraskning. Men det okända himmelriket som det pratas om, det vet jag inget om och jag har ingen aning om vad som väntar eller vad jag måste gå igenom för att det ska bli bra och det är fan skrämmande.

Efter att ha legat med mina ögon stängda en stund, rädd för vad som ska visa sig denna gång, så öppnar jag dem. Allt för ofta är det en överraskning var jag hamnat. Sällan en positiv. Jag tittar mig runt och får en uppfattning om var jag är. Stället ser ut som ett bombnedslag och jag känner hur ångesten kravlar upp längs strupen. Fast den tar inte över. Jag måste fortfarande vara påtänd, tänker jag tyst för mig själv. Toaletten ligger i rummet bredvid, lysröret ovanför handfatet blinkar till nu som då som det gör i skräckfilmer. Spegeln är sönderkrossad, det ser ut som om någon smällt en knytnäve rakt in i den. Samma med kaklet på väggarna, bitar som fattas och hål orsakade av ilska och hat. Jag ligger i soffan och bara stirrar på det blinkande lysröret, mitt sinne finner en sammankoppling mellan oss. Jag med är meningslös säger mitt sinne, jag med är rädd.

Ångesten växer sig starkare och jag måste bort från denna jävla håla. Jag tar min ryggsäck och säger hej då åt killen. Han frågar vart jag ska, Till behandlingshemmet, säger jag. Han ler och berättar att han också borde åka dit. Vi kanske ses där då säger jag och blinkar med ena ögat. Han skrattar, det hoppas jag också. Jag vandrar ner för trapporna och ut på gatorna. Det är snö, men solen lyser och blåsten har avtagit. Det känns som om universum vill göra det lättare för mig att mig fram idag, som om den vill visa mig att jag är på rätt väg. Trots ångesten och rädslan så håller jag med, eller är det kanske på grund av dem som jag håller med. I vilket fall som helst tar jag fram telefonen och gör något som inte händer ofta och slår in ett nummer. Jag är värdelös på att komma ihåg siffror och aldrig ens vetat mitt eget nummer. Men det finns ett nummer som jag kan i vilket skick jag än är, ett nummer som jag till och med brukar slå in i mina drömmar. Det är det enda telefonnumret jag någonsin kunnat och det går till min mamma.

Att säga att min mamma varit orolig för mig är en bagatellisering av hennes känslor. Hur dåligt hon har mått på grund av mitt beteende kommer jag aldrig att förstå, men jag vet att det är mycket. Och jag vet att hon finns där för mig den dagen jag bestämmer mig för att välja en annan väg i livet. Den dagen är idag. Jag ringer henne och berättar att jag vill ha hjälp. Jag hör hennes röst spricka. Hon låter ledsen, men jag vet att hon är glad, jag vet att hon egentligen är lättad. Hon erbjuder mig sovplats och stöd med löftet om att jag ringer till behandlingshemmet dagen efter. Det grumlar till i min mage och ångesten hugger tag om mig, vill jag verkligen det här? Ju verkligare beslutet blir, desto mer tvekar jag. Det blir tyst. Jag håller telefonen tätt mot ansiktet, så tätt att jag kan höra de tårar som fälls av min mor. Varje tår känns som en kniv i hjärtat och jag klarar inte av det längre. Vi ses ikväll mamma, säger jag med gråten i halsen. Vi ses ikväll min son.

Fortsättning följer.

 

Tack.
#ajunkiespath

7 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

För ett gyllene år sedan. Del 1

av David

Jag vandrar runt längs gatorna i staden medans snön obarmhärtigt piskar mitt ansikte. Det är bara november men redan har vintern lagt sig. Halogenlamporna avger ett gulaktigt ljus som lyser upp min väg. Inte för att det spelar någon roll, för jag har ingenstans att ta vägen. Mina ägodelar är nerpackade i en liten ryggsäck som jag alltjämt bär med mig. Det är inte mycket men det räcker bra till, det är mitt lilla hem. Som en snigel bär jag det på min rygg och kryper fram i livet. Lika liten och lika hjälplös. Men min lilla ryggsäck är för liten att krypa in i, jag måste hitta någonstans att spendera natten. För här ute är det kallt och jag behöver verkligen få lägga mig ner en stund, alltför många dagar har nu gått förbi utan varken mat eller sömn. Endast dimmiga minnesbilder av konstiga möten och galna upptåg består.

Vanligtvis brukar jag klara mig ganska länge på att surfa runt i något sorts autopilottillstånd med hjälp av drogerna. Från en fest till en annan, alltid något varmt golv att däcka på då det behövs. Kanske till och med en soffa att bli hög i. Men jag kommer alltid till den punkten då ingen helt enkelt orkar med min galenskap i längden. Ingen som klarar av att se detta förfall. Då kommer den här punkten, då jag inte längre har någonstans att ta vägen. Ingen som svarar i telefonen då de ser mitt nummer ringa. Ingen som öppnar då det knackar på dörren. Iallafall ingen som skulle tillåta mig fortsätta detta vansinniga beteende.

Kylan biter inte på samma sätt som den borde, även om jag nu spenderat väldigt många timmar här ute så känns det knappt. För jag är helt jävla hög. Droger av alla dess slag flödar genom mina ådror och mina ögon är likt en död mans. Det borde kännas skönt, men det har blivit annorlunda nu för tiden. Det som tidigare varit det jag älskade mest av allt på denna jord, det som fick vartenda hårstrå på min kropp att resa sig i total extas. Det som en gång i tiderna fick mig att falla ner på knä, tårögd, och tacka för att jag fick ta del av detta liv, har nu förändrats. Det jag tidigare kallade kärlek är nu något så mörkt och bittert att hela mitt väsen skriker av smärta så fort nålen borras in i min arm. Tårarna som då faller från mina ögon är inte längre av glädje eller njutning, de är av sorg. Av hat.

Min destinationslösa vandring genom staden fortsätter, jag fortsätter ringa runt tills en person faktiskt råkar svara. Han bjuder in mig till sitt hem i tron om att jag skall spendera mina pengar på hans droger och inget annat. Med en ny kick av energi tar jag mig till hans lägenhet som inte låg många kilometer bort. Han kommer ner och öppnar dörren till trapphuset och vi går upp till honom. Lägenheten är ett jävla kaos, som i alla knarkar lyor ligger där saker staplade överallt och som en hinderbana får man ta sig fram genom djungeln. Detta störde mig inte, jag har alltid funnit en viss charm i kaos. Nätt och prytt har aldrig fallit mig i smaken, jag tycker om sunkiga lägenheter som är fyllda av saker att pilla på, där inget har någon ordning utan allt bara ligger där det blev lagt. Kanske för att det påminner om mitt eget huvud. Mina tankar.

Vi sätter oss ner i soffan och jag avger en suck av lättnad, fyfan så skönt. Jag köper lite gräs av killen som jag i god anda delar med mig. Vi sitter där, snackar och röker. Egentligen hatar jag att röka för det är som bensin åt min sociala ångest, men jag gör det ändå. Det går över min egna förståelse, för jag vill ju sluta, jag vill inte använda. Det märks på mitt tal, det enda jag nuförtiden pratar om är den där gången för inte så länge sedan då jag var nykter ett tag. Det är även det ända jag tänker på. Jag vill tillbaka dit, jag vill lämna detta liv och aldrig se tillbaka. Det känns som något så avlägset just nu och bara tanken av abstinensen som måste genomgås får mig att rysa av avsky. Men jag ska dit jag ska få ett annat liv, jag måste bara få känna smaken av opiaterna en sista gång. Jag frågar honom om han har något starkare och får honom övertalad om att dela sin sista dos med mig.

Nålen åker in i armen och mina ögon vattnas. Värmen sköljer över mig och tankarna tystnar men sorgen, den består. Jag sjunker ihop i soffan med en bitter min över mitt ansikte, jag vill inte längre vara här, jag vill bort. Mina ögonlock blir tunga och opiaternas dvala lägger sig över mig. Imorgon ska jag ta mig behandlingshemmet, mumlar jag med mina sista krafter.

 

Fortsättning följer.

 

Tack.
#ajunkiespath

10 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Fläckens historia

av David

Regnet smattrar på rutorna och mörkret har lagt sig för länge sedan. Jag sitter ensam i min lägenhet och tittar på väggen. Studerar alla fläckar, alla sprickor, alla missfärgningar. De har alla en historia att berätta. Varenda en har en rad av beslut baserade på känslor bakom sig. Det må vara en kaffe fläck spilld i stressen av att hinna med livets rappa takt eller lite rödvin som kastats åt sidan i en passionerad sammansmältning av två själar. Vem visste att en fläck kunde berätta så mycket, om någon annan än jag tänker så mycket kring saken vet jag dock inte.

Likaså kan en människas hy berätta en hel del historier. Den är fylld av ärr, missfärgningar och fläckar. Var och en med en egen liten berättelse. Jag finner dessa väldigt intressanta. Även min hy har en hel del ärr, jag må kanske inte minnas varifrån alla härstammar, men i vilket fall som helst så är de en del av mitt liv och de saker som hänt mig. Eftersom jag tycker om dessa små minnen har jag även lagt till många egna, märken som påminner mig om olika tider i mitt liv och dess händelser. Vissa kanske inte representerar mer än en trevlig kväll och vissa är långt ifrån vackra, men jag älskar var och en av dem.

Dessa minnen är ingjutna i min hy i form av tatueringar. Jag kan se på var och en av dem och minnas den tiden av mitt liv. Vissa är fyllda av misär och smärta och andra är av ren och kär glädje. Vissa får mig att känna avsmak för den person jag varit medans andra fyller mig med styrkan att fortsätta framåt. Många av dem må kommit rent sporadiskt och slumpmässigt men de finns alla där av en orsak. Alla påminner mig om var jag har varit eller vart jag är påväg.

Mina tatueringar har blivit en del av mig, på ett sådant sätt att jag inte ser dem då jag tittar mig själv i spegeln. En liten finne sticker mer ut för mig än alla de stora bokstäver som hittas i mitt ansikte. De är en del av mig precis som mina ärr, som en berättelse inristad på mitt yttre. Men visst, jag har haft stunder nu som nykter, då jag äntligen lämnat hela det livet bakom mig, då jag tittat på mig själv och ställt mig frågan om detta längre är jag? Speglar detta yttre den jag idag är inombords? Vad tänker andra då de ser mig?

Svaret tillfaller mig med ett leende av mitt inre, självklart är det du! Bry dig inte allt för mycket om omgivningens åsikter och tankar kring dig. Måla dig vacker och fin och äg varenda liten fläck på din hy som en del av den du är. En del av den historia som är ditt liv.

 

Tack.
#ajunkiespath

9 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Pusselbitar

av David

Jag och min vän satt en kväll vid köksbordet, pratade och skrattade om allt möjligt. Spekulerade som vanligt kring framtiden och alla livets stora gåtor. Båda har vi en släng av rastlöshet i generna så vi bestämde oss för att leta upp en sysselsättning. Vi rotade genom bokhyllan som var fylld av alla sorts saker och ting i alla former och storlekar. Våra ögon fastnar på något som aldrig tidigare har tilltalat någon av oss, något som jag själv nästintill föraktat och absolut inte sett någon vits med. Men bilden på lådan tycktes viska mitt namn, eller så var det bara väldigt sent och allt för många kaffekoppar. I vilket fall som helst så tog vi fram lådan och öppnade dess innehåll, ett pussel.

Vi öser ut alla bitar över bordet och sätter igång, tusen små bitar, hur svårt kan det vara? Vi börjar med att lägga ut ramen, det var ju inte så svårt, säger jag med ett stort leende. Det visade sig tyvärr vara den lätta delen. Men bit för bit så började de små, till synes, obetydliga bitarna skapa en bild. Och ojoj så tillfredställande det var då man hittade den lilla jäveln man letat efter i en halvtimme. Med ett glädjetjut åker den in på sin plats, fantastiskt.

Sakta men säkert började jag lära mig systemet för att lägga pussel. De första bitarna är väldigt svåra att placera, men då man har två blir det lättare att hitta den tredje. Som om tiden det tar att hitta nästa bit hela tiden förkortas. Allt tycks gå som på räls då man kommit igång. Men sen vet ni, efter ett litet tag, så kommer den där biten. Biten man vet exakt hur den ska se ut, för man har alla runtom, så man letar och letar och letar men den är omöjlig att hitta! Jag vet inte hur många gånger jag i frustation utbrast att biten finns fan inte, det är något fel med det här jävla pusslet! Nja, det var nog inget fel med pusslet, rättare sakt var det fel på min metod. För att hitta den biten jag behövde var jag tvungen att söka en annan, senn då jag tagit lite avstånd från den lilla punkten så kom den till mig nästan av sig själv.

Vad jag försöker säga är ju inte hur fantastiskt fascinerande det är att lägga pussel (fast det är det!). Vad jag insåg var korrelationen mellan mitt problem med bitarna i pusslet och bitarna i mitt liv. Då jag började städa upp mitt liv så gick det precis som med pusslet, det kändes i början omöjligt för att allt var en enda röra. Men jag började i ett litet hörn, löste ett litet problem i taget tills några blev många och jag fick in rytmen för det hela. Precis som med pusselbitarna blev det enklare efter varje framgång. Tills det gick lite för lätt och jag började ta lösningen som en självklar utgång av mina försök. För sen vet ni, sen kommer det där jävla problemet som inte vill lösas fast hur man än försöker arbeta med det.

Det känns nästan som om det bara växer av att man försöker ta itu med det, och enligt mig är det precis vad som händer. Vad jag då har kommit fram till med hjälp av lite personlig erfarenhet och några “aha ögonblick” under pusselläggningen är då detta. För att få dessa problem lösta så krävs det att man tar lite avstånd. Förflyttar uppmärksamheten till någon annan aspekt av livet som kanske känns lättare och mer hanterbart att ta itu med. Efter att tillräckligt många bitar runtom har hittat sin plats så kommer den omöjliga biten att bara falla på sin plats. Sen sitter man där vid matbordet med ett leende på sina läppar, skakar på huvudet och frågar sig själv, Hur kunde jag inte se det där från första början?!

 

Tack.
#ajunkiespath

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Här och nu

av David

Varje morgon spelar min väckarklocka en liten melodi som försiktigt lyfter mig ur drömmarnas värld. Väckarklockan fick jag av min far för länge sedan. Ljuset den avger representerar solen under dessa mörka tider och melodin är likt fåglarnas. Tyvärr hann min far aldrig bevittna mig använda den, hann aldrig bevittna mig komma till ett stadie i livet där jag ens fann nytta för en väckarklocka. Men vet ni, jag tror han skulle vara rätt nöjd idag. För här sitter jag, väckt av min lilla väckarklocka. Jag kanske inte har en vardaglig rutin likt de flesta, men jag tjänar mina egna pengar på ett hederligt sätt och drar mitt strå till stacken. Gör mitt bästa för att bli en person som kan ses upp till, kanske till och med lämna något sorts avtryck på denna jord.

Efter att min väckarklocka sjungt sin lilla melodi slår jag upp mina ögon och hälsar högt dagen välkommen, försöker hitta några saker att vara tacksam för trots att det just då känns som svårast. Jag vill tro att det är exakt då det behövs som mest. Att då mörkret är som mest påtagligt försöka lägga en ljus ton på det hela, om så fast med lite tvång. Jag kravlar mig upp från madrassen och tar mig till min soffa där jag startar min morgon med meditation. Mitt hem är oftast kallt redan denna årstid så jag sveper in mig i en filt och kurar ihop i lotusställning. Sätter mitt alarm på tjugo minuter och lägger min fokus innåt.

Att existera är en känsla. Jag tror jag aldrig riktigt lagt märke till det tidigare, varit så uppe i mitt eget huvud av tankar och känslor att jag glömt bort min existens. Men iallafall där, några minuter av de tjugo, så känner jag allt. Det är likt en konstant pirrande känsla i hela kroppen, som en vag vibration av liv. Desto mer jag fokuserar på en kroppsdel desto mer levande tycks den bli, desto mer levande tycks jag bli. Jag fokuserar på tystnaden, även den är egentligen inte tyst. Som ett väldigt lungt kontenuerligt brus, det påminner om havet. Mina tankar de kommer och de går, vissa får mig att le, andra får mig att fälla en tår. Jag accepterar dem alla för exakt det dem är, endast tankar.

Dessa stunder av total närvaro är varken många eller långvariga. Jag anstränger mig varje morgon för att få en liten glimt av dem. Men vad jag nu märkt efter lång tid av att påbörja min dag på detta sätt, är hur dessa stunder har börjat krypa in i vardagen. Nästan som en reflex i jobbiga stunder flyttar jag min fokus till känslan av nuet, ut ur mitt huvud. Det må fungera för endast någon sekund ibland, men det räcker. Det räcker för att få en uns av kontroll över situationen. Det räcker till för att vansinnet av de egna tankarna ej ska ta över.

Jobbigt kommer det alltid att vara. Livet ger prövning efter prövning och sinnet kommer alltid försöka få oss tvivla vår egen styrka. Men om vi accepterar detta faktum och lär oss ta lite förnuftigt avstånd från det konstanta svamlet, så tror jag att allt kommer att bli bra.

 

Tack.
#ajunkiespath

5 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

min vän smärtan

av David

En sådan smärta som uppstår när vi mister något vi älskat. När vår stora kärlek krossar våra hjärtan eller en god vän som spottar på vårat förtroende. Kanske någon när eller kär som tappar sitt fysiska liv och lämnar denna jord. Vad det än må vara så tar våra hjärtan sjukt, såpass sjukt att vi skulle göra vad som helst att bli av med det. Men smärtan finns där för att lära oss något. Den är nödvändig. Den är vår vän. För utan smärtan så kommer vi att begå samma misstag pånytt, vi kommer att fortsätta försumma dem vi håller kära och fortsätta ge vår tillit till människor som bara kommer att utnyttja den.

Smärtan är vår trogne lärare i livet, då vi försöker peta ut kärnan på en omogen avokado med en alltför vass kniv och i frustationen tar i med våld, ja då hälsar smärtan på, lesson learned. Alla livets motgångar har något av värde att lära oss, och smärtan finns där för att vi ska lida såpass starkt att vi blir beredda att ta emot denna lärdom. Inte för att enbart bestraffa oss, som om händelsen i sig inte var tillräckligt nog. Nej, den finns där av kärlek och omtanke. Den bryr sig.

Det var smärtan som fick mig att ge upp allt för något nytt. Den var så stark och outhärdlig att till sist så bet inte ens drogerna längre på den. Det fanns inte längre någonstans att fly, ingenstans att gömma sig. Smärtan hade krypit ut i varenda vrå av mit medvetande och den var ofrånkomlig. Smärtan var så stark att jag gjorde allt jag kunde för att dämpa den, men även drogerna hade ett så starkt grepp om mig att för varje minut utan dem så växte smärtan fyrdubbelt. Ett dilemma som innebär kort och gott att för att bli av med en smärta så måste en ännu värre uthärdas.

Det är väl lite vad som är innebörden i ordspråket ” För att något ska bli bättre, måste det först bli värre”. En tung sanning att svälja, speciellt när det känns som om att allt är såpass åt helvete att det bara inte går att bli värre. Men jag kan garantera att denna stund av “värre” är värt reslutatet, oavsett var man är. För heldre en stund av helvete än en livstid av lidande. Smärtan kommer, den lär oss en läxa vi sent lär glömma för att sedan lämna oss i befrielsens famn, tills nästa misstag begås och vi behöver lära oss något för att ta oss vidare i livet. Lever och lär. Det är livets gång.

Smärtan är min trogne vägvisare.

 

Tack.
#ajunkiespath

6 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Små oslipade diamanter

av David

Så ofta som jag genomsyras av tvivel. Då alla mina karaktärsdrag känns löjliga och skrattretande. Hela jaget är som ett jävla skämt och jag känner verkligen hur alla andra tycker likadant. Allt jag då vill göra är att bara sjunka bort i tomma intet så att ingen kan varken se eller höra mig. Jag anstränger mig då allt för hårt för att inte visa detta, så att ingen ska se hur osäker jag egentligen är. Men då går jag emot mitt eget budskap, egentligen så flyr jag genom att försöka allt för hårt att vara något som jag inte är.

Inför min radio intervju bekände jag min börda inför två av mina vänner. Om hur jag känner det svårt att överträffa mina tidigare prestationer. Svårt att tro jag har någonting mer att ge. Min fokus har legat så starkt på att bli bättre än jag varit. Haft svårt att se vad annat än mitt självförtroende som påverkas av det jag gör. Jag pratar med var och en av mina två vänner vid olika tilfällen men de ger båda två samma betryggande svar: Den mest uppskattade prestationen du gör är genom att vara dig själv. Var och en av dina skavanker gör dig till den du är, så äg dem.

En lättnad sköljer över mig. Under all denna tid har jag sett på mig själv på helt fel sätt. Det gäller inte att med tvång försöka förändra på precis allt man inte tycker om. Det gäller att acceptera dem som en del av sig själv, de är ju dessa delar som skapar människan vid namn David. Och främst av allt, de gör mig mänsklig. Om jag kan acceptera deffekter hos andra människor borde jag likväl acceptera deffekter hos mig själv, för viktigast av allt är väl kärlek till självet, eller hur?

Jag omfamnar denna insikt med varmt hjärta, även om jag kanske inte lever den till fullt. Vilket jag även finner omöjligt alla dagar i året. Men jag tror att sakta men säkert kan livet bli en aning mer njutbart om jag försöker att så ofta jag kan bara acceptera allt så som det är. Inte glömma bort att jag kan bli omtyckt fast jag är lite nervös och orolig av mig, till och med mer än om jag ansträngde mig för att inte vara det. Att de är alla de små imperfekta delarna som gör en till den perfekta lilla oslipade diamant som kallas jag.

 

Tack.
#ajunkiespath

 

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Det går över, min vän

av David

Kanske det ibland känns som om livet vill dig illa
som om dagarna aldrig tar slut.
Kanske ingenting går så som du önskat
och du vill lägga dig på golvet med ett högljutt tjut.

Kanske är listan på dagens sysslor lång och tråkig
som om tiden inte redan var knapp nog.
Kanske dörrtröskeln slår i din lilla tå
som om du fått på käften av livets knog.

Alla har vi tider av dyster melankoli
som om vi enbart hör en lågmäld trumpet.
Alla beter vi oss då på ett annorlunda sätt
kanske vi skriver en dikt som en äkta poet.

Dagarna de kommer och dagarna de går
må de vara idag, igår eller för längesen.
Även denna dag tar slut och ersätts av en ny
Så misströsta ej de går alla över, min vän.

 

Tack.
#ajunkiespath

7 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Ordens magi

av David

Tidigare i mitt liv har jag varken skrivit eller läst. Dessa två saker har för mig varit betydelselöst tisfördriv. Då jag kom till behandlingshemmet hade jag blivit given en bok av min mor. Den hette Min vän Leonard skriven av James Frey. Jag minns hur påtaglig min avtändning var just då, det fanns ingen som helst lust att socialisera sig i det tillståndet. På behandlingshemmet tas rättigheten till telefon bort och i brist på annat öppnade jag boken med darrande händer. Redan efter att ha läst den första sidan var jag fast. Ordens kraft fick ett sådant grepp om mitt sinne att jag inte kunde förmå mig att slitas från den. Kapitel efter kapitel läste jag ut de 434 sidorna med stor inlevelse och känsla. Boken spelades upp som en film i mitt inre, allt kom till liv.

Boken ligger än idag, 11 månader senare, på mitt bord framför mig i skrivande stund. Den är skrynklig av alla tårar som drypt ner på dess sidor och fläckig av alla kemikalier som då runnit ur min hud. Än idag är det en av mina käraste ägodelar tack vare den värld som den visade mig. För efter den boken har jag inte slutat läsa. Böcker har blivit en av mina största hobbyn, de skänker mig så mycket visdom och kunskap, hopp och motivation. Efter den boken blev jag besatt av ordens magi.

Jag är en man med mångfaldiga skavanker, men jag har även en och en annan bra egenskap. En av dessa är att jag är snabblärd gällande många saker. Jag tror att i just det avseendet har böcker skänkt mig så mycket, eftersom jag tar åt mig de ord som jag hinner uppfatta i min tankspridda läsning. En av mina skavanker är adhd, som försvårar läsningen och det går mycket energi åt att läsa om och om igen då fokus inte kan uppnås. Jag tror även jag kan räkna på en hand hur många böcker jag läst sista sidan på. Trots det så älskar jag att läsa och spenderar gärna mina välförtjänta pengar på några böcker.

För orden, skrivna eller sagda, har ett magiskt sätt att förvandla ens medvetande och syn på livet. Efter att ha läst en givande bok eller hört ett intressant tal så är hjärnan omkonstruerade och kommer aldrig att bli som förr. Vi har en möjlighet att skapa vår egen hjärnkonstruktion genom läsa om de saker som betyder något för oss och lyssna på de människor som inspirerar oss.

Innan böckerna kom in i mitt liv, så hade jag aldrig heller skrivit. Det var ingenting som kom naturligt för mig, tvärtom. Men jag läste böcker, såg hur författarna omvandlade sina tankar och känslor till ord på papper. Jag fann det hela otroligt fascinerande och studerade deras tekniker noggrant.

Då en bok inte finns uppslagen i min famn, finns där istället penna och papper. Om jag lyckas framhäva en känsla hos en annan människa genom min skrift så är mitt mål nått. För det är det jag vill, att kunna få en annan människa att känna på det sättet som jag kände mig då jag låg och läste den där boken på behandligshemmet. Att kunna måla bilder av ord och få någons uppfattning av verkligheten att förändras om ens en aning. Det är ju detta som är ordens magi.

 

Tack.
#ajunkiespath

4 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail