Dagen som vi trodde var så långt borta att vi inte ens behövde ägna den en tanke, kommer att komma förr eller senare. Då den står där bakom vår dörr, kommer den inte att varsamt knacka på och vänta på att bli insläppt. Nej, den kommer att smälla upp dörren med ett brak, klampandes stapla in med sina leriga kängor på vår nyköpta luddiga matta från Ikea och vråla med all sin kraft “Godmorgon din jävla solstråle, nu är jag här!!” Redan från vårt första andetag som vakna, har vi redan en klump i vår hals och en ångest som vibrerar ända ut i fingertopparna.

Okej, nu är det kanske inte alltid så vulgärt, men de flesta dagar kommer att komma vare sig vi vill eller inte. Vi kan inbilla oss att vissa dagar är så långt borta att de aldrig inträffar, eller att händelser är så osannolika att de aldrig sker. Men på både gott och ont kan vad som helst stå och vänta bakom knuten. Det kan vara framgång vi inte trodde oss ha potential att klara av, eller så kan det även vara ett sådant stort missöde att vi inte ville tro det kunde hända lilla oss.

Ett uttryck som fastnat i mitt sinne är “Förbered dig på det värsta, men förvänta dig alltid det bästa“. Det säger sig självt. Det finns mycket otrevligheter i denna värld, och den största delen är utanför vår kontroll. Vi kan endast välja hur vi förhåller oss till all den skit som slängs på oss av livets obarmhärtige hand. Vi kan inte alltid ändra omständigheterna, men vi kan ändra vår syn.

Likaså finns det så många otroliga saker som kan ske i våra liv och vi ska aldrig tappa hoppet om att våra största, mest ambitiösa drömmar ska gå i uppfyllelse. Vi ska inte glömma bort att se varje steg vi tar som ett mirakel och varje andetag som en gåva. Att varje människa vi möter är en ängel med dolda vingar som finns där för att lära oss något viktigt.

Det är inte alltid så lätt att hålla kvar denna nyfödda syn till livet. I alla fall inte för mig, ibland så tystnar fåglarnas kvitter och solen går i moln. Men nuförtiden är jag förberedd. Då jag blev nykter var listan på saker som skulle få mig att ta ett återfall väldigt lång. Jag försäkrade mig om att skulle något av detta ske, skulle jag ha tillåtelse att knarka igen. Nu påstår jag inte att min nykterhet är helt försäkrad, men jag kan ärligt säga att den listan är idag tom. Idag klarar jag av att hantera livets motgångar utan droger eller alkohol och mitt hopp om framtiden växer för var dag.

Så sätt er bekvämt, ta ett djupt andetag och spänn fast era bälten.
För dagen är snart kommen.

Tack.
#ajunkiespath

En grå hinna ligger över mitt liv, Det är nästan som om jag hör en melankolisk trumpet spela då mina fötter hasas fram längs grusvägen. Jag tittar upp mot skyn sökandes efter en tröst men den tycks endast finnas där för att blända mina ögon. Alla naturens vackra ting hånar mig just nu och min blick vandrar hastigt ner mot marken igen, ner mot marken där den hör hemma. Både mina tankar och mitt beteende påminner mig oroväckande mycket om mitt gamla jag. Varken droger eller alkohol har rört mitt system, orsaken ligger mycket djupare än vad någon substans kan nå. Så djupt inom mig att det inte går att ta på eller se på. Orsaken ligger i mitt samvete. Mitt stora gyllene samvete har blivit misshandlat och det känns i varenda en av mina celler.

Då jag går emot mina egna värderingar och principer påverkar det hela mitt liv. Att hålla saker inom mig och varken erkänna dem för mig själv eller prata om dem med andra, skapar ett vemodigt mående inom mig. Jag har nu under en period strävat längre och längre ifrån mig själv och distanserat mig från allt det viktiga. Hela mitt inre har skrikit åt mig att snabbt vända om, men jag har inte lyssnat. Jag har fan inte lyssnat och nu sitter jag här med en knut i magen och hakan ner i bröstet. Men om det är någonting jag kan, så är det att ta mig ur dessa fallgropar.

Jag väljer att se detta som en gyllene chans att växa som person och att förbättras. Genom att inte trycka ned sig själv tack vare misstag, utan endast se dem som lärdomar, så utvecklas vi istället för att bryta ihop. Jag vill tro att livet utsätter oss för prövningar och lägger oss i besvärliga situationer just av denna orsak. Allt är en gåva om vi tillåter oss att se förbi det onda för att sedan lyfta fram det goda.

Vad livet nu har givit mig är en handfull insikter samt många påminnelser. Jag förstår nu att inte gå emot mina värderingar och lyssna på min inre röst. Att inte glömma bort alla små sysslor i livet som gynnar mitt mående och som gör det enklare för mig att vara nykter. Kom ihåg att livet inte är så jävla allvarligt, ta allt med en nypa salt. Var vänlig med alla och skratta frikostigt då du gör bort dig. Träna och ät endast för att må bättre, skit i kalorier och prestation. Väldigt viktigt är också att hålla koll på mina avsikter, veta att jag gör saker och ting av rätt orsak. Men främst av allt: Älska och respektera mig själv.

Jag känner det i min kropp hur något underbart ligger och väntar runt hörnet, sålänge jag lyssnar till och följer mitt samvete. Känslan av värdighet och kärlek kommer snart att genomsyra mitt väsen.

För tro mig, det finns inget mina vänner, inget som vi tillsammans inte klarar av.

Tack.
#ajunkiespath

“Vart är jag på väg” har på sistone blivit en fråga jag inte kunnat svara på. En fråga som satt igång en inre kamp mellan mitt äkta jag och mitt ego. En fråga som jag tidigare så lätt kunde svara på och må bra över, ger mig nu paralyserande ångest och osäkerhet. Det känns som om jag tappat min väg. Som om jag fumlar runt i mörkret och redlöst griper tag i första bästa sak att stödja mig mot. Utan den minsta tanke på vad jag gör mot andra och mot mig själv.

Mina betydelsefulla mål, om att kunna hjälpa andra och bli en värdig person som människor kan se upp till, har nu bytts ut till en jakt på bekräftelse och uppmärksamhet. Jag behöver en annan människas åsikt att bekräfta att jag duger. Där instagram bekräftar att jag finns och mäter hur mycket jag är värd. Jag har skapat mig en värld där jag endast existerar i andra människors ögon, men inte i mina egna. Desto längre jag seglar bort från mig själv, desto osäkrare och räddare blir jag och mina sämre sidor blomstrar fram. Jag hör hur min beroendepersonlighet skrattar och njuter av mitt beteende. Utan att förstå det själv, så gödslar jag honom medvetet. Och får han tillräckligt, så tar han över.

Jag har tappat min väg och glömt bort det som verkligen är viktigt, mitt inre. Istället har jag på ett destruktivt sätt fokuserat på mitt yttre och på andra. Varför vet jag ej, men det är oväsentligt just nu. Det som är viktigt är hur jag ska hitta tillbaka. Tillbaka till kärleken, både till mig själv och till andra. Jag vill kunna bry mig så starkt som jag just gjorde och göra allt med sådan passion jag en gång kände. Jag vill tända den lilla glöden inom mig till den flammande låga den en gång var..

Vartefter jag skriver detta känner jag hur trycket i mitt huvud lättar. Skriket av mina tankar tystnar. Smärtan släpper långsamt taget om mig i takt med att insikterna klarnar. Detta är skriftens kraft för mig. Att med hjälp av papper och penna reda ut mina tankar och sedan ha äran att kunna dela med mig till er.

Men sanningen har varken kommit som ett brev från ovan eller av mitt eget logiska tänkande. Jag har den turen att ha vänner i mitt liv som bryr sig tillräckligt för att leverera den obekväma sanningen åt mig. Vänner som känner mig så bra att de ser dessa mönster i mig innan jag spårar ur totalt. Vänner som jag sedan kan diskutera allt med, utan att bli dömd. Sanningen gör ofta jävligt ont. Men det som inte är sant, är falskt. Och jag vill inte längre leva mitt liv i falskhet och förnekelse.
Tack än en gång för att ni finns.

Tack.
#ajunkiespath

Jag vill så jävla mycket, men jag kan inte. Drogerna har pressat in sina klor i varenda beståndsdel av mitt väsen och jag har inte längre kontrollen över mina val. Jag som trodde att drogerna skulle ge mig frihet. Frihet från det mentala fängelse jag befann mig i. Jag som trodde de hade kraften att befria mig från alla mina sociala spärrar och göra mitt liv en aning enklare. Och det var precis vad de gjorde. Drogerna tog mig i dess varma famn och vaggade mig till trygghet. De sa åt mig med lugn röst hur allt kommer att ordna sig och att jag inte längre har något att oroa mig för. Om jag bara vetat priset jag skulle bli tvungen att betala för denna kortvariga frihet.

Drogernas famn kallnade snabbt och jag kände hur min frihet slets ur min kropp. Drogerna hade nu kontrollen över mitt liv och lät mig inte längre göra mina egna val. Innan detta hände var jag väldigt äventyrlig till person och ville hela tiden pröva på nya saker, en starkt bidragande orsak till varför jag så gärna testade droger i första början. Drogerna i sin tur tog över min nyfikenhet och efter ett tag ville jag inte prova på något annat än nya droger. Min entusiasm inför livet dog bort och det enda som fanns kvar var knarket

Nu för tiden får jag uppleva något väldigt speciellt i samband med nykterheten. Det som jag i så otaligt många år har drömt om. Frihet! Total jävla frihet! Detta är något som jag, till denna grad, aldrig tidigare upplevt och det är något som jag tar väldigt väl vara på. Nu i nykterheten gör jag det som missbruket inte lät mig göra och prövar på precis allt som jag får möjlighet till. Det finns ingen upplevelse eller utmaning som jag tackar nej till. Allt från att rida på hästar och väggklättring, hinderbanelopp och nöjesfält, simning och vandring. Till mer psykiska utmaningar som började med att våga gå till butiken och köpa mjölk bland andra människor, för att sedan utvecklas till att våga föreläsa inför hundratals personer.

Så otroligt många saker jag fått uppleva sedan jag blev nykter. Genom att anta alla utmaningar så märker jag min potential. Vartefter något nytt klaras av så växer mitt självförtroende och jag börjar inse hur stort hinder endast mina små tankar varit. Det har inte varit min fysik eller mina avsaknade talanger som fallerat, utan endast min tro på mig själv.

För varje dag som kommer så visar sig nya möjligheter, upplevelser och utmaningar. Idag är jag så otroligt lyckligt lottad att jag inte längre är slav inför något. Jag kan anta mig allt som kommer i min väg och får göra precis vad jag vill, då jag vill.

Idag är jag fri.

Tack.
#ajunkiespath

Så mycket som förändrats under loppet av några månader. Allt är så annorlunda nu, mitt tidigare liv känns så avlägset och overkligt. Jag har ibland svårt att identifiera mig med den sorgsna, trasiga David som kröp in på behandlingshemmet för 9 månader sedan. Jag var så otroligt olycklig och miserabel. Det spelade inte längre någon roll vilka kombinationer och mängder jag tryckte i mig, inget tycktes lösa denna hopplöshet jag kände, inget som längre helst lindrade.

Före jag kom till behandling hade jag tappat nästan allt. Jag hade inte längre något hem och spenderade nätterna i okända sängar och på kalla golv. Både vänner och familj hade tagit avstånd från mig på grund av den väg jag valt att gå. Det kändes då som om de alla svikit mig, idag förstår jag att det var jag som svikit dem. Drogerna var den enda värme jag fick, drogerna var min enda tröst till ett liv jag skapat åt mig själv. Likaså var det orsaken.

Det finns dock en person som alltid stått vid min sida. En person som aldrig slutade tro på mig och aldrig tappade hoppet. Utan denna människa skulle jag idag inte vara i liv, ännu mindre så nykter. Detta är förstås min mamma. Min mamma som alltid tagit hand om mig då min egen kropp gett upp. Min underbara mamma som otaliga gånger ordnat plats och kört mig till behandlingshem, avgiftningar och sjukhus. Min stackars mamma som ofrivilligt blivit tvungen att se på då hennes egen son långsamt begår självmord i drogernas famn, utan att själv kunna göra något åt det. Min underbara stackars mamma, den människa jag älskar av hela mitt hjärta, har lidit mest av alla i mitt missbruk…
Tack mamma för att du finns.

Idag kan jag stolt säga att jag inte längre är den person som endast orsakar smärta och lidande hos alla runtom mig. Idag lever jag i harmoni med mitt samvete och förstår att jag inte längre kan ljuga och manipulera min väg fram i livet. Jag tar an mina problem med ärlighet och öppet sinnelag. Mina pengar tjänar jag på legal väg och behöver inte längre begå kriminella handlingar för att överleva. Jag behöver inte heller längre ha ögon i nacken och vara på min vakt, för idag kan jag lita på människorna runtom mig, likaså kan de lita på mig.

Så som mitt liv ser ut idag kunde jag inte ens föreställa mig i missbruket. Bara att vara nykter en längre period var helt otänkbart. Men nu har jag till och med fått ett jobb med underbara kollegor och fantastiska chefer. Ett jobb där människor litar på mig och jag blir behandlad som en av dem istället för en av de andra. Jag har fått tillbaka mitt körkort och kunnat köpa en bil, och tack vare nykterheten så finns båda ännu kvar. Mitt liv är idag fyllt av otroliga upplevelser och främst av allt, betydelsefulla relationer.

För var dag som går så växer min självrespekt och jag lär mig, sakta men säkert, att älska och förlåta mig själv. 9 månader nykter och drogfri må för mig kännas länge och jag är mer än stolt över mig själv. Men efter allt som jag redan hunnit uppnå och lyckas med, så är det en sak som jag är så övertygad om att varje hårstrå på min kropp reser sig då jag tänker på det. Varje cell i min kropp vet detta och universum viskar det stillsamt i mitt öra varje kväll.

Detta är endast begynnelsen.

Tack.
#ajunkiespath

Follow my blog with Bloglovin

Hej mitt namn är David och jag är beroende.

Våra ögon möts, jag känner hur min puls stiger. En tämligen lättsam nervositet kryper på varpå min reptilhjärna börjar söka möjliga flyktvägar. Men jag står ändå kvar. För trots att jag är rädd vill jag så klart veta hur du mår, vad som nyligen hänt i ditt liv och vad du går och tänker på. Mina händer darrar en aning då du styr din riktning mot mig och för varje steg du tar tycks mitt hjärta slå hårdare. Men när du du väl står här framför mig, med utsträckta armar och omfamnar mig med sådan kärlek följt av ett brett leende över ditt ansikte, så känner jag hur all min oro rinner bort. Ett lugn som känns både i kropp och knopp sköljer över mig, mitt hjärta bultar fortfarande men inte längre av nervositet utan av ren kärlek och värme.

Något som ger mig otrolig tillfredsställelse är att ha en avslappnad intressant konversation där båda två är genuint intresserade av varandra. Sociala sammanhang har alltid gjort mig väldigt obekväm, både som nykter och som påtänd. Att föra en givande diskussion med en annan människa verkade så avlägset, som ny nykter var det endast något jag kunde drömma om. En dröm som i dagens läge går i uppfyllelse med jämna mellanrum.

Genom att arbeta väldigt intensivt med min sociala fobi och vara obekväm så fort chansen ges, har jag kommit en bra bit på väg att bli den person jag vill vara. För en stor del av detta har jag flickorna på USM att tacka som ger mig alla sorters obekväma utmaningar och möjligheter. Även mina vänner i tillfrisknandet som också utmanar sig själva och ger moraliskt stöd längs vägen. Ni är alla guld värda.

Det är dock fortfarande inte lätt. Periodvis faller jag bak i min utveckling, detta tär på mig något fruktansvärt. Jag har skapat en väldigt ohälsosam vana där jag baserar mitt värde i mina sociala förmågor. Så fort jag inte lever upp till mina egna förväntningar så blir jag otroligt besviken på mig själv, varpå min självbild sjunker till en djup botten.

Att själv se att man inte riktigt är framme ännu, men bra på väg, kan ibland vara väldigt svårt. Svårt att njuta av den långa resan då destinationen är så obeskrivligt åtråvärd. Till detta krävs en stor mängd förståelse och tålamod som få besitter. Två egenskaper som jag får arbeta mycket med att utveckla.

Det som jag finner otroligt intressant i denna sociala djungel, är den där handfulla mängden personer som får mig att bli exakt så som jag alltid vill vara. Dessa sociala guldkorn har en tendens få fram allt det vackra i en människa. En tendens att göra allt så lättsamt och äkta att man inte kan annat än le och må bra i deras sällskap. Personligheter blommar och frodas i deras närvaro.

Det handlar så mycket mindre om samhällets syn på denna individ, utan på kemin man känner med var och en. Sociala guldkorn behöver inte besitta en massa sociala kunskaper. Känslan som infinner sig i deras sällskap yttrar sig inte från deras läppar.

Utan från deras inre.

Tack.
#ajunkiespath

Follow my blog with Bloglovin

Hej mitt namn är David och jag är beroende.

Ingen som kan höra mina snyftningar. Ingen i närheten som kan se mig totalt nedbruten och förkrossad med mitt ansikte djupt nerbäddat i mina armar. Bra, för om det är någonting som livet i missbruket har lärt mig är att inte visa sig svag. För då människor ser dig svag, kommer de att utnyttja dig. Här ute blir omtänksamma, vänliga och känslosamma personer nedtryckta och trampade på. Här ute finns det ingen plats för sådana som oss.

Vi missbrukare är sällan den känslokalla narcissisten vars bild dyker upp i tankarna då det pratas om knarkare eller alkisar. Oftast är det den totala motsatsen. Vi känner så otroligt intensivt att vi helt enkelt inte klarar av att hantera våra egna känslor.

Så var det i alla fall för mig. Jag klarade inte av det, och inte heller hade jag någon aning om hur jag skulle gå tillväga. Jag var överrumplad av mina känslor och drogerna fann mig som den osäkra lilla pojken jag var innan någon annan fick chansen. Detta liv som drogerna gav mig, infekterade och förvred mina tankar redan i ung ålder. Detta liv lärde mig reglerna som jag än idag kämpar med att arbeta bort.

Så många saker missbruket lärde mig är rätt, får jag nu lära mig är fel. Så många handlingar ja trodde var okej, förstår jag idag att var allt annat än okej. Någonstans inom mig har jag alltid haft en känsla av att dessa handlingar, ord och beteenden är fel. Som en knut i magen som drar åt sig mer och mer för varje omoraliska handling jag utför. Men inte förstått varför. Jag har inte förstått att det är jag som knutit den och att det är jag som drar åt den.

Då någonting inte kändes bra, hade jag min lösning: ta mera droger. Drogerna i sin tur gjorde mina handlingar ännu värre varpå ångesten växte och drogmängderna ökade. Mer och mer för varje gång. Det kändes som om döden var den enda utvägen från denna helvetiska karusell. Ett öde som många av oss har mött.

Jag vill så innerligt inte gå tillbaka till att leva mitt liv på det sättet. Men det är mycket arbete med att lära mig hantera allt som händer. Speciellt med att våga visa mig svag. Att våga visa mina känslor trots rädslan att männsikor kommer att avvisa mig och använda det mot mig. Att kunna be om hjälp av en vän utan att tro hon kommer att bryta mitt förtroende.

Men om viljan är starkare än rädslan är allt möjligt. För jag har fått smaka på något äkta här i nykterheten. Tidigare var min tro att jag inte levde påriktigt innan mina ådror var fyllda av kemikalier, mina pupiller små som knappnålar och med hela mitt samvete totalt jävla bedövat. Att inte känna, det trodde jag var att finnas.

Men idag så känner jag! Jag känner alla känslor som finns att kännas och fan va det är härligt. Jag skrattar och jag gråter, jag är stolt och jag skäms.

Det må vara jobbigt ibland men det är på riktigt, det är äkta.

Tack.
#ajunkiespath

Hej mitt namn är David och jag är beroende.

Hela mitt liv har jag vandrat runt och låtit livet dra mig i olika riktningar. Platser, människor och händelser har bytts ut men det har fortfarande känts som om jag trampat på samma ställe utan att komma någon vart. Som om allt ändras men ingenting förändras.

Det har varit en väldigt betydelsefull del som fattats från mitt tankesätt. En enda sak som avgör om jag kommer någonstans i livet eller inte. Och detta är förstås att ha ett mål. Att ha någonting man strävar efter, en destination i livet och därefter göra allt man kan för att nå detta mål har gett mig större mening med livet.

Det ger en orsak att stiga upp på morgonen och det blir otroligt enklare att göra saker jag tycker är jobbiga då jag vet att det kommer att leda till att något värdefullt uppnås eller fås.

Jag tror starkt att om du kan visualisera ditt mål, gör allt vad du kan för det som krävs, så kan endast två saker ske:
Antingen ger du upp, eller så lyckas du. Med denna mentalitet är vad som helst möjligt för vår största och enda fiende är våra tankar. Hur vi väljer att hantera de omständigheter vi blir givna och var vi drar gränsen för vad som är möjligt eller inte.

Skit i vad andra säger att är rätt eller fel, upp eller ner, långt eller nära, möjligt eller omöjligt. Det är du som väljer.
Idag har jag någonting som jag aldrig tidigare haft och det är mål och ambitioner. Jag gör saker som är jobbiga i vetskapen om att det för mig närmare mina mål. Jag visualiserar dessa saker varje dag för att ge mig själv en klar och konkret bild av det jag vill ha ut ur livet.

För utan destination, kommer vi aldrig nånsin fram.

Tack.
#ajunkiespath

Hej mitt namn är David och jag är beroende.

Hela mitt liv har jag vandrat runt och låtit livet dra mig i olika riktningar. Platser, människor och händelser har bytts ut men det har fortfarande känts som om jag trampat på samma ställe utan att komma någon vart. Som om allt ändras men ingenting förändras.

Det har varit en väldigt betydelsefull del som fattats från mitt tankesätt. En enda sak som avgör om jag kommer någonstans i livet eller inte. Och detta är förstås att ha ett mål. Att ha någonting man strävar efter, en destination i livet och därefter göra allt man kan för att nå detta mål har gett mig större mening med livet.

Det ger en orsak att stiga upp på morgonen och det blir otroligt enklare att göra saker jag tycker är jobbiga då jag vet att det kommer att leda till att något värdefullt uppnås eller fås.

Jag tror starkt att om du kan visualisera ditt mål, gör allt vad du kan för det som krävs, så kan endast två saker ske:
antingen ger du upp, eller så lyckas du. Med denna mentalitet är vad som helst möjligt för vår största och enda fiende är våra tankar. Hur vi väljer att hantera de omständigheter vi blir givna och var vi drar gränsen för vad som är möjligt eller inte.

Skit i vad andra säger att är rätt eller fel, upp eller ner, långt eller nära, möjligt eller omöjligt. Det är du som väljer.
Idag har jag någonting som jag aldrig tidigare haft och det är mål och ambitioner. Jag gör saker som är jobbiga i vetskapen om att det för mig närmare mina mål. Jag visualiserar dessa saker varje dag för att ge mig själv en klar och konkret bild av det jag vill ha ut ur livet.

För utan destination, kommer vi aldrig nånsin fram.

Tack.
#ajunkiespath

Hej mitt namn är David och jag är beroende.

“NA är en ideell gemenskap av män och kvinnor för vilka droger har blivit ett allvarligt problem. Vi är tillfrisknande beroende som möts regelbundet för att hjälpa varandra att förbli drogfria. Det här är ett program med total avhållsamhet från alla droger. Det enda villkoret för medlemskap är en önskan att sluta använda.”
-Anonyma Narkomaner

Det som fick mig att faktiskt vilja leva nykter, och inte bara ett måste, var Anonyma Narkomaner. Att gå på möten och komma in i en gemenskap med andra tillfrisknande beroende som alla strävar efter samma mål: Att leva nyktert.

Ingen vård, psykolog eller relation har kunnat ge mig det som detta program har givit mig. Till en början kändes det jävligt konstigt att gå på möten, sitta i en soffa för att sedan dela med sig av sina känslor, bekymmer och framsteg med till en början helt okända människor. Men med tiden blev det allt lättare. Nu har jag ett program att följa. Människor runtom mig som jag kan identifiera mig med och prata ärligt med. Människor som faktiskt på riktigt förstår en som ingen annan kan. Det håller mig nykter. Det gör att jag inte längre känner mig så otroligt jävla ensam i denna värld. Det gör att jag vill vara nykter.

I helgen fick jag chansen att åka till Sverige på NA-konvent. Flera hundra tillfrisknande beroenden på ett och samma ställe. Man skulle kunna tro att då en hop med narkomaner, alkoholister och kriminella träffas, då kan det fan inte sluta med något annat än en total jävla katastrof.
Men nej. En sammankomst med sådan värme och sådan kärlek. Med sådan acceptans och förståelse för varandra. En sammankomst med så mycket mod och känslor lär ej finnas någon annanstans än här.

Det är otroligt att se människor villiga att göra allt som krävs för att hållas nykter. Se dem anförtro sina djupaste mörka hemligheter inför hundratals människor. För att sedan bli bemötta av tårögda kramar och hjärtligt uppmuntrande ord. Se dem, trots darrande röst, läsa och prata inför alla dessa människor. För att sedan bli bemötta av applåder och glädjerop. Och då Anonyma Narkomaner applåderar, ja då både hörs och känns det! Det är omöjligt att inte bli berörd av denna gemenskap. Helt omöjligt.

Vid ankomsten kände jag ingen. Jag kände mig väldigt liten, osäker på mig själv och på min plats bland alla dessa människor. Men jag blev välkommnad in i familjen med öppna armar och med två ord som gör mig tårögd ännu denna dag.

Välkommen hem.

Tack.
#ajunkiespath