En missbrukares mammas story. Del 1

av David

Min mamma har valt att dela med sig sin story i hopp om att kunna hjälpa någon som är i samma position som henne. Detta är del ett av en fyra och handlar om de första åren av mitt missbruk, det vill säga högstadiet.

 

Chocken

Det hade varit ett oroligt år. Ständigt återkommande problem i skolan med störande beteende och skolkningar. Min son David hade under de två senaste åren blivit alltmer inbunden och var frustrerad på allt och alla i vuxenvärlden. Han umgicks med betydligt äldre kompisar och ville hänga med dem på fritiden. Han hade flyttat till sin pappa för han tyckte att jag inskränkte på hans behov av frihet och för att jag ständigt tjatade på honom. Och det gjorde jag, jag försökte tala honom till rätta. Försökte få honom att bry sig om skolan och sluta med att hänga med sina äldre kompisar och vara ute sena kvällar. Var både arg och gråtfärdig för hans störande beteende i skolan. Predikade om faran med alkohol och tobak och andra droger. Droger, som jag inte hade nån annan kunskap om än det jag flyktigt läst. Vilket han också ofta påpekade -”du ska inte prata om droger som ingenting vet”.

Jag var mycket orolig. Det var inte bara puberteten med sina svårigheter, starka känslor  och tonårstrots som var orsaken. Det här var något mycket värre. Han klagade på sömnsvårigheter och han var ofta deprimerad och ångestfylld. David fick samtalsterapi på ungdomspsykiatriska, ja hela familjen fick, men antagligen var jag den som hade den största behållningen. Det kändes befriande att få prata ut om min oro och om alla bekymmer med sonen. Men för David tycktes det inte hjälpa, hans beteende i högstadiet hade nu blivit så störande att han blev portförbjuden för en tid.

Under samma tid genomgick han en neurologisk undersökning på sjukhuset och fick i ett senare skede diagnosen “ADHD-liknande beteende”. Det kom inte som någon överraskning. Han har under hela sin skoltid haft koncentrationssvårigheter och har varit ett livligt, s.k. explosivt, barn med enormt stark egenvilja. Men diagnosen var inte till någon hjälp nu och det var ingen förklaring till hans nuvarande beteende. Och ingen terapeut eller psykiater kunde uttala sig om någon direkt orsak till hans svårigheter.

På skolans initiativ gjordes ett drogtest. Resultatet från drogtestet var positivt. Flera narkotikaklassade substanser identifierades. I samma veva hittade jag en spruta i hans rum. Allt var kaos i mitt huvud. Fast jag hade mina misstankar, kom det som en chock. Min son är sprutnarkoman! Jag vågade knappt tänka på ordet och kunde inte uttala ordet högt. Sonen är bara 16 år och narkoman!

Sprutnarkoman, sånt förekommer bara på film i min värld. Hela mitt inre och yttre skakade. Jag blev helt handlingsförlamad, visste inte var och hur jag skulle söka hjälp. Det var som att kravla runt i ett bottenlöst träsk. Kände mig helt bedövad i hjärnan, hela mitt väsen kändes svart. Måtte det vara en mardröm som jag snart vaknar upp ur! Hur kunde det bli såhär? Min älskade son är en knarkare och narkoman!

Men det finns helt underbara medmänniskor. Medmänniskor som inte dömer utan enbart vill hjälpa. Vänner som orkar lyssnar med genuin empati. Sonens klasslärare, skolkurator och skolhälsovårdare var ett ovärderligt stöd. Även kommunens socialsektor var inblandad och därifrån fick vi stor hjälp. Mina fina vänner som jag kunde anförtro mig åt var mina stöttepelare. Utan mina stöttepelare skulle jag antagligen ha sjunkit ner i mitt bottenlösa träsk.

Som första hjälp fick jag tipset att kontakta föreningen Fri från narkotika. Där kunde både sonen och jag prata ut med proffs inom området, David om sitt beroende med en nykter missbrukare och jag om min ångest och oro. Det lugnade och dämpade och hoppet om att han kan tillfriskna började spira. Han fick hjälp på ett behandlingshem (som tyvärr inte mera finns) där han fick vara dagtid hela sommaren. Behandlingshemmet hade en underbar personal som David kände tillit till. Jag började se ett ljus i mörkret. Jag hoppades ju så att han skulle bli botad, att hans vilja att avstå från droger skulle väckas. Att han skulle förstå hur illa drogerna gör honom. Att hans beteende skulle förändras och att allt skulle bli bra till hösten.

Men det blev inte bra när hösten kom. Visst blev det bättre för en tid efter tiden på behandlingshemmet. Men David var nog för ung då för att kunna förstå vidden av sin beroendeproblematik. Och han hade ju inte själv valt behandlingen, han blev mer eller mindre tvingad till vård. Så när efterkontrollerna tog slut sjönk han på nytt in i sitt missbruk. Ett missbruk som blev allt värre med åren.

Det är nu över åtta år sedan jag hittade sprutan i hans rum. Det har varit tunga år. För oss båda. År som för mig har varit fyllda av oro, skuld och skam. Och en känsla av total hjälplöshet. Det har varit en kamp mellan hopp och förtvivlan. Ibland har det funnits lugnare perioder, då mitt sinne fått vila och jag trott att nu vänder det. För att senare igen fått erfara att han inte klarat av att lämna drogerna. Det har varit år med ständiga besvikelser på grund av lögner och brutna löften.

I tre blogginlägg som följer på detta kommer jag att berätta om mina tankar och känslor som anhörig då David var inne i sitt missbruk. Om hur det har varit att vara mamma till en missbrukare.

Det känns så skönt att få skriva ”har varit”. För det här är en berättelse med ett lyckligt slut.

 

Mammsi.

9 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Året av förändring

Året av förändring

av David

2018, ett sådant händelserikt år detta varit. Inte ens under förloppet av hela mitt liv har jag fått uppleva ett sådant brett spektrum av känslor och upplevelser som under detta år. Massvis med underbara stunder av glädje och hopp, nya vänner och relationer av alla dess slag. Jag känner mig som en lyckligt lottad prick. Men det har självfallet inte varit en konstant ström av underbara händelser, nej. Utmaningarna har varit många och kampen har ofta kändes outhärdlig.

Då jag steg in i nykterheten första gången för några år sedan så trodde jag mig bli problemfri, att alla de problem jag hade i missbruket var så stora att det inte fanns något i denna värld som kunde möta upp till dem. Men väl i nykterheten förbluffades jag över hur dessa transformerades till nya. Hur problemen inte tog slut utan endast bytte natur. Jag kanske inte längre behövde få ihop pengar till nästa sil eller hitta någonstans att sova för natten. Istället var jag tvungen att möta mina känslor och bygga en identitet. Vilket absolut inte var ett problem lättare att bära, tvärtom. Men jag tänkte att bara jag hittat mig själv så kommer mitt liv att bli såå mycket lättare. Nu för ett år sedan började jag i sakta mak finna min plats i samhället, men problemen, de åkte fan ingenstans. Då ett var löst dök ett nytt upp. Är det så här livet skall vara?

Mitt svar är ja! Jag lärde mig sluta sträva efter ett problemfritt liv, istället efter att lösa de jag har framför mig och fokusera på de gyllene stunderna där emellan. Vilket inte alltid är lika lätt som sagt. Men att i alla fall kunna acceptera att det är så det kommer att vara resten av livet gör det en aning lättare att vara lycklig i detta kaos vid namn livet. Chocken av de ändlösa prövningarna livet kontinuerligt ger oss kommer lösas upp i havet av känslor av stolthet och vishet. Det blir en aning lättare att ta sig an ett problem med en suck av lättja, vilket jag definitivt inte klarar av varenda gång, men i alla fall oftare än någonsin tidigare. Det likt allt annat här i livet, blir bättre med tid och arbete.

2017 var jag hemlös och tog droger varenda dag för att fly från min verklighet. Ett år senare och jag har ett hem, betydelsefulla relationer och försörjer mig på det som en gång var min största rädsla. Rädslan för människor. För inte så länge sedan så trodde jag mig aldrig vara kapabel att avslappnat föra en diskussion i ett socialt sammanhang. Idag betalar jag mina räkningar genom att prata inför människor (Räkningar, ännu ett av de underbara nyfödda problem som ej existerade i missbruket). Då jag blev nykter hade aldrig egentligen skrivit något så jag lärde mig och nu skriver jag helt okej. Jag har aldrig tagit ansvar över något i mitt liv så nu håller jag på att starta mitt eget företag. Mitt liv har alltjämt varit en börda för min omgivning och samhället, så nu försöker jag ge tillbaka genom att hjälpa andra människor. Så fastän hur många problem skulle lastas på mina axlar känns det som om ingenting är omöjligt.

Detta kan jag garantera, om jag klarar av det så klarar du av det. För jag har inte en naturlig begåvning till något av det jag gör, är inte speciell på något jävla sätt. Utan lägger bara in tid och arbete för att få de resultat jag vill ha. Inte heller är jag någon extraordinärt flitig person som lägger precis all sin tid och energi på detta, det räcker med ganska ofta för att bli bättre på något.

Så ge det en chans, titta över ditt liv och se vad som skulle kunna förbättras för att bli lite lyckligare och arbeta på dessa saker så ofta du kan. Med tiden kommer du att märka hur saker o ting förbättras, du märker hur det är du som skapar din verklighet och gränserna du en gång satt för vad som ör omöjligt suddas ut. Världen öppnar sig för dig och du ger dig tillåtelse att ta för dig av livets godheter, ger dig tillåtelse att ta plats och att tro att du är något. Ett nytt år är kommet så spola ner alla dina tidigare trosföreställningar och ge dig fan på det du vill få utav din tid här jorden.

Jag lovar dig förändring.

6 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Kärleken till självet

av David

Varför tycker vi inte om oss själva? En fråga jag ställt mig själv många gånger. Det finns över sju miljarder människor på denna jord och det är svårast att tycka om den enda personen man spenderar hela sitt liv med, tillräckligt ironiskt för att vara lustigt. Men varför är det så och måste det fortsätta? Eftersom ett av mina större problem i livet är min självkritiska sida som härstammar från att jag jämför mig med andra (oundvikligen med såna som har sånt jag inte har) har jag begrundat detta en hel del. Läst, studerat och funderat över orsaken men även letat efter tillgångarna som tillkommer, för precis som med mycket annat vi inte tycker om så finns det väl någon nytta med det.

Att jämföra sig med andra är ett sätt att säkerligen bli besviken över sin position i livet. Vi har tränat en hel del på sistone, känner oss rätt nöjda över var vi är någonstans eller köpt en ny bil. Sedan kliver vi in på Instagram bara för att beskåda alla dessa människor som lever det liv vi alltid velat leva eller ser ut på ett sätt vi aldrig kommer att göra. Det som just kändes så bra har nu förvandlats till något bittert. Våra nybyggda muskler förtvinar inför våra ögon och vår nya bil mister sin glans på ett knapptryck. Men hur kommer det sig? Hur kan det vi just var så nöjda över försvunnit tack vare att vi såg någon som hade något bättre? För saken i sig har ju inte förändrats, det måste vara något annat.

Det som förändras är våra värderingar. Vi själva bestämmer, för det finns inget nationellt diagram som visar oss vad som är bra eller dåligt, tillräckligt eller otillräckligt. Det är upp till oss. Och lustigt nog så sätter vi alltid gränsen för ”tillräcklig” en aning ovanför det vi lyckats med, genom att göra det så lever vi hela tiden efter mottot ”bara jag når dit så är jag nöjd!”. Tyvärr så når vi aldrig dit utan lever livet konstant missnöjda. Vilket är en aning sorgligt.

Jag läste nyligen en bok, ”The subtle art of not giving a fuck”, ett av kapitlen handlade om en kille som spelade gitarr i ett band. De skulle just skriva ett stort skivkontrakt och börja tjäna pengar på deras passion, fantastiskt! Några dagar före de skulle skriva kontraktet så fick dock gitarristen kicken ur bandet. Han blev förkrossad och bestämde sig för att göra allt vad som krävdes för att bli större än dem. Så han skapade ett eget band som började lira tillsammans. Saker och ting gick framåt enligt planerna och väldigt snart skrev även dem ett stort skivkontrakt. De började turnera världen runt, sålde över tjugofem miljoner album och tjänade massvis med pengar. Han är miljonär och rockstjärna, han fick allt han önskade… Nästan. För bandet han blev kickad ur var Metallica och de har sålt över 180 miljoner album och är ännu kändare. Han skulle ju bli större än dem. I en intervju sa han att han känner sig som ett misslyckande och ser sig själv endast som killen som fick kicken från Metallica.

Själva skulle vi säkerligen vara ganska nöjda med några miljoner på kontot men inte han. Han definierade framgång på ett annat sätt. Som tidigare nämnt är det ett förlorat lopp att jämföra sig med andra för det finns alltid någon som är bättre, likaså med att definiera framgång på ett ouppnåeligt sätt. Men har det någon nytta? Jag vill påstå att det finns där av en orsak. Att vi jämför oss med andra är ett sätt för oss att säkerställa vår position i samhället. Vi vill bli accepterade av vår omgivning och inte bli lämnade ensamma. Såklart vi måste titta oss runt för att se vad som är okej och inte okej, vad som kommer att attrahera en partner och vad som kommer att avskräcka dem. För vi människor har ett starkt behov av att passa in, både för vår överlevnad och vår tillökning. Skulle vi inte jämföra oss helst lite med andra skulle vi gå runt med skor på händerna och prata baklänges (tja, kanske inte riktigt men ni fattar poängen).

Den självkritiska sidan kommer också med fördelar. I alla fall för mig får min självkritiska sida mig att förbättra saker och ting hos mig som jag inte tycker om. Den Förvandlar mina osäkerheter till styrkor med tiden genom att få mig att arbeta med dem och får mig att ta mig fram i livet. För om vi istället för att ha smärtan som pushar på är helt och hållet nöjd, då tror jag vi inte strävar framåt lika starkt. Men precis som med allt på denna jord så är nyckeln balans. Att kunna kritisera sig själv för att utvecklas men inte låta det gå över till självhat för då kommer vi ingenstans, och jämföra sig endast i avseendet för att se till att skorna är på rätt kroppsdel.

Genom att älska vår omgivning stärker vi kärleken till oss själva. Så ge er själva en julklapp, var lite extra snälla med jaget. God jul på er.

 

Tack.
#ajunkiespath

4 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Fläckens historia

av David

Regnet smattrar på rutorna och mörkret har lagt sig för länge sedan. Jag sitter ensam i min lägenhet och tittar på väggen. Studerar alla fläckar, alla sprickor, alla missfärgningar. De har alla en historia att berätta. Varenda en har en rad av beslut baserade på känslor bakom sig. Det må vara en kaffe fläck spilld i stressen av att hinna med livets rappa takt eller lite rödvin som kastats åt sidan i en passionerad sammansmältning av två själar. Vem visste att en fläck kunde berätta så mycket, om någon annan än jag tänker så mycket kring saken vet jag dock inte.

Likaså kan en människas hy berätta en hel del historier. Den är fylld av ärr, missfärgningar och fläckar. Var och en med en egen liten berättelse. Jag finner dessa väldigt intressanta. Även min hy har en hel del ärr, jag må kanske inte minnas varifrån alla härstammar, men i vilket fall som helst så är de en del av mitt liv och de saker som hänt mig. Eftersom jag tycker om dessa små minnen har jag även lagt till många egna, märken som påminner mig om olika tider i mitt liv och dess händelser. Vissa kanske inte representerar mer än en trevlig kväll och vissa är långt ifrån vackra, men jag älskar var och en av dem.

Dessa minnen är ingjutna i min hy i form av tatueringar. Jag kan se på var och en av dem och minnas den tiden av mitt liv. Vissa är fyllda av misär och smärta och andra är av ren och kär glädje. Vissa får mig att känna avsmak för den person jag varit medans andra fyller mig med styrkan att fortsätta framåt. Många av dem må kommit rent sporadiskt och slumpmässigt men de finns alla där av en orsak. Alla påminner mig om var jag har varit eller vart jag är påväg.

Mina tatueringar har blivit en del av mig, på ett sådant sätt att jag inte ser dem då jag tittar mig själv i spegeln. En liten finne sticker mer ut för mig än alla de stora bokstäver som hittas i mitt ansikte. De är en del av mig precis som mina ärr, som en berättelse inristad på mitt yttre. Men visst, jag har haft stunder nu som nykter, då jag äntligen lämnat hela det livet bakom mig, då jag tittat på mig själv och ställt mig frågan om detta längre är jag? Speglar detta yttre den jag idag är inombords? Vad tänker andra då de ser mig?

Svaret tillfaller mig med ett leende av mitt inre, självklart är det du! Bry dig inte allt för mycket om omgivningens åsikter och tankar kring dig. Måla dig vacker och fin och äg varenda liten fläck på din hy som en del av den du är. En del av den historia som är ditt liv.

 

Tack.
#ajunkiespath

9 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Pusselbitar

av David

Jag och min vän satt en kväll vid köksbordet, pratade och skrattade om allt möjligt. Spekulerade som vanligt kring framtiden och alla livets stora gåtor. Båda har vi en släng av rastlöshet i generna så vi bestämde oss för att leta upp en sysselsättning. Vi rotade genom bokhyllan som var fylld av alla sorts saker och ting i alla former och storlekar. Våra ögon fastnar på något som aldrig tidigare har tilltalat någon av oss, något som jag själv nästintill föraktat och absolut inte sett någon vits med. Men bilden på lådan tycktes viska mitt namn, eller så var det bara väldigt sent och allt för många kaffekoppar. I vilket fall som helst så tog vi fram lådan och öppnade dess innehåll, ett pussel.

Vi öser ut alla bitar över bordet och sätter igång, tusen små bitar, hur svårt kan det vara? Vi börjar med att lägga ut ramen, det var ju inte så svårt, säger jag med ett stort leende. Det visade sig tyvärr vara den lätta delen. Men bit för bit så började de små, till synes, obetydliga bitarna skapa en bild. Och ojoj så tillfredställande det var då man hittade den lilla jäveln man letat efter i en halvtimme. Med ett glädjetjut åker den in på sin plats, fantastiskt.

Sakta men säkert började jag lära mig systemet för att lägga pussel. De första bitarna är väldigt svåra att placera, men då man har två blir det lättare att hitta den tredje. Som om tiden det tar att hitta nästa bit hela tiden förkortas. Allt tycks gå som på räls då man kommit igång. Men sen vet ni, efter ett litet tag, så kommer den där biten. Biten man vet exakt hur den ska se ut, för man har alla runtom, så man letar och letar och letar men den är omöjlig att hitta! Jag vet inte hur många gånger jag i frustation utbrast att biten finns fan inte, det är något fel med det här jävla pusslet! Nja, det var nog inget fel med pusslet, rättare sakt var det fel på min metod. För att hitta den biten jag behövde var jag tvungen att söka en annan, senn då jag tagit lite avstånd från den lilla punkten så kom den till mig nästan av sig själv.

Vad jag försöker säga är ju inte hur fantastiskt fascinerande det är att lägga pussel (fast det är det!). Vad jag insåg var korrelationen mellan mitt problem med bitarna i pusslet och bitarna i mitt liv. Då jag började städa upp mitt liv så gick det precis som med pusslet, det kändes i början omöjligt för att allt var en enda röra. Men jag började i ett litet hörn, löste ett litet problem i taget tills några blev många och jag fick in rytmen för det hela. Precis som med pusselbitarna blev det enklare efter varje framgång. Tills det gick lite för lätt och jag började ta lösningen som en självklar utgång av mina försök. För sen vet ni, sen kommer det där jävla problemet som inte vill lösas fast hur man än försöker arbeta med det.

Det känns nästan som om det bara växer av att man försöker ta itu med det, och enligt mig är det precis vad som händer. Vad jag då har kommit fram till med hjälp av lite personlig erfarenhet och några “aha ögonblick” under pusselläggningen är då detta. För att få dessa problem lösta så krävs det att man tar lite avstånd. Förflyttar uppmärksamheten till någon annan aspekt av livet som kanske känns lättare och mer hanterbart att ta itu med. Efter att tillräckligt många bitar runtom har hittat sin plats så kommer den omöjliga biten att bara falla på sin plats. Sen sitter man där vid matbordet med ett leende på sina läppar, skakar på huvudet och frågar sig själv, Hur kunde jag inte se det där från första början?!

 

Tack.
#ajunkiespath

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Här och nu

av David

Varje morgon spelar min väckarklocka en liten melodi som försiktigt lyfter mig ur drömmarnas värld. Väckarklockan fick jag av min far för länge sedan. Ljuset den avger representerar solen under dessa mörka tider och melodin är likt fåglarnas. Tyvärr hann min far aldrig bevittna mig använda den, hann aldrig bevittna mig komma till ett stadie i livet där jag ens fann nytta för en väckarklocka. Men vet ni, jag tror han skulle vara rätt nöjd idag. För här sitter jag, väckt av min lilla väckarklocka. Jag kanske inte har en vardaglig rutin likt de flesta, men jag tjänar mina egna pengar på ett hederligt sätt och drar mitt strå till stacken. Gör mitt bästa för att bli en person som kan ses upp till, kanske till och med lämna något sorts avtryck på denna jord.

Efter att min väckarklocka sjungt sin lilla melodi slår jag upp mina ögon och hälsar högt dagen välkommen, försöker hitta några saker att vara tacksam för trots att det just då känns som svårast. Jag vill tro att det är exakt då det behövs som mest. Att då mörkret är som mest påtagligt försöka lägga en ljus ton på det hela, om så fast med lite tvång. Jag kravlar mig upp från madrassen och tar mig till min soffa där jag startar min morgon med meditation. Mitt hem är oftast kallt redan denna årstid så jag sveper in mig i en filt och kurar ihop i lotusställning. Sätter mitt alarm på tjugo minuter och lägger min fokus innåt.

Att existera är en känsla. Jag tror jag aldrig riktigt lagt märke till det tidigare, varit så uppe i mitt eget huvud av tankar och känslor att jag glömt bort min existens. Men iallafall där, några minuter av de tjugo, så känner jag allt. Det är likt en konstant pirrande känsla i hela kroppen, som en vag vibration av liv. Desto mer jag fokuserar på en kroppsdel desto mer levande tycks den bli, desto mer levande tycks jag bli. Jag fokuserar på tystnaden, även den är egentligen inte tyst. Som ett väldigt lungt kontenuerligt brus, det påminner om havet. Mina tankar de kommer och de går, vissa får mig att le, andra får mig att fälla en tår. Jag accepterar dem alla för exakt det dem är, endast tankar.

Dessa stunder av total närvaro är varken många eller långvariga. Jag anstränger mig varje morgon för att få en liten glimt av dem. Men vad jag nu märkt efter lång tid av att påbörja min dag på detta sätt, är hur dessa stunder har börjat krypa in i vardagen. Nästan som en reflex i jobbiga stunder flyttar jag min fokus till känslan av nuet, ut ur mitt huvud. Det må fungera för endast någon sekund ibland, men det räcker. Det räcker för att få en uns av kontroll över situationen. Det räcker till för att vansinnet av de egna tankarna ej ska ta över.

Jobbigt kommer det alltid att vara. Livet ger prövning efter prövning och sinnet kommer alltid försöka få oss tvivla vår egen styrka. Men om vi accepterar detta faktum och lär oss ta lite förnuftigt avstånd från det konstanta svamlet, så tror jag att allt kommer att bli bra.

 

Tack.
#ajunkiespath

5 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

min vän smärtan

av David

En sådan smärta som uppstår när vi mister något vi älskat. När vår stora kärlek krossar våra hjärtan eller en god vän som spottar på vårat förtroende. Kanske någon när eller kär som tappar sitt fysiska liv och lämnar denna jord. Vad det än må vara så tar våra hjärtan sjukt, såpass sjukt att vi skulle göra vad som helst att bli av med det. Men smärtan finns där för att lära oss något. Den är nödvändig. Den är vår vän. För utan smärtan så kommer vi att begå samma misstag pånytt, vi kommer att fortsätta försumma dem vi håller kära och fortsätta ge vår tillit till människor som bara kommer att utnyttja den.

Smärtan är vår trogne lärare i livet, då vi försöker peta ut kärnan på en omogen avokado med en alltför vass kniv och i frustationen tar i med våld, ja då hälsar smärtan på, lesson learned. Alla livets motgångar har något av värde att lära oss, och smärtan finns där för att vi ska lida såpass starkt att vi blir beredda att ta emot denna lärdom. Inte för att enbart bestraffa oss, som om händelsen i sig inte var tillräckligt nog. Nej, den finns där av kärlek och omtanke. Den bryr sig.

Det var smärtan som fick mig att ge upp allt för något nytt. Den var så stark och outhärdlig att till sist så bet inte ens drogerna längre på den. Det fanns inte längre någonstans att fly, ingenstans att gömma sig. Smärtan hade krypit ut i varenda vrå av mit medvetande och den var ofrånkomlig. Smärtan var så stark att jag gjorde allt jag kunde för att dämpa den, men även drogerna hade ett så starkt grepp om mig att för varje minut utan dem så växte smärtan fyrdubbelt. Ett dilemma som innebär kort och gott att för att bli av med en smärta så måste en ännu värre uthärdas.

Det är väl lite vad som är innebörden i ordspråket ” För att något ska bli bättre, måste det först bli värre”. En tung sanning att svälja, speciellt när det känns som om att allt är såpass åt helvete att det bara inte går att bli värre. Men jag kan garantera att denna stund av “värre” är värt reslutatet, oavsett var man är. För heldre en stund av helvete än en livstid av lidande. Smärtan kommer, den lär oss en läxa vi sent lär glömma för att sedan lämna oss i befrielsens famn, tills nästa misstag begås och vi behöver lära oss något för att ta oss vidare i livet. Lever och lär. Det är livets gång.

Smärtan är min trogne vägvisare.

 

Tack.
#ajunkiespath

6 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Små oslipade diamanter

av David

Så ofta som jag genomsyras av tvivel. Då alla mina karaktärsdrag känns löjliga och skrattretande. Hela jaget är som ett jävla skämt och jag känner verkligen hur alla andra tycker likadant. Allt jag då vill göra är att bara sjunka bort i tomma intet så att ingen kan varken se eller höra mig. Jag anstränger mig då allt för hårt för att inte visa detta, så att ingen ska se hur osäker jag egentligen är. Men då går jag emot mitt eget budskap, egentligen så flyr jag genom att försöka allt för hårt att vara något som jag inte är.

Inför min radio intervju bekände jag min börda inför två av mina vänner. Om hur jag känner det svårt att överträffa mina tidigare prestationer. Svårt att tro jag har någonting mer att ge. Min fokus har legat så starkt på att bli bättre än jag varit. Haft svårt att se vad annat än mitt självförtroende som påverkas av det jag gör. Jag pratar med var och en av mina två vänner vid olika tilfällen men de ger båda två samma betryggande svar: Den mest uppskattade prestationen du gör är genom att vara dig själv. Var och en av dina skavanker gör dig till den du är, så äg dem.

En lättnad sköljer över mig. Under all denna tid har jag sett på mig själv på helt fel sätt. Det gäller inte att med tvång försöka förändra på precis allt man inte tycker om. Det gäller att acceptera dem som en del av sig själv, de är ju dessa delar som skapar människan vid namn David. Och främst av allt, de gör mig mänsklig. Om jag kan acceptera deffekter hos andra människor borde jag likväl acceptera deffekter hos mig själv, för viktigast av allt är väl kärlek till självet, eller hur?

Jag omfamnar denna insikt med varmt hjärta, även om jag kanske inte lever den till fullt. Vilket jag även finner omöjligt alla dagar i året. Men jag tror att sakta men säkert kan livet bli en aning mer njutbart om jag försöker att så ofta jag kan bara acceptera allt så som det är. Inte glömma bort att jag kan bli omtyckt fast jag är lite nervös och orolig av mig, till och med mer än om jag ansträngde mig för att inte vara det. Att de är alla de små imperfekta delarna som gör en till den perfekta lilla oslipade diamant som kallas jag.

 

Tack.
#ajunkiespath

 

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Det går över, min vän

av David

Kanske det ibland känns som om livet vill dig illa
som om dagarna aldrig tar slut.
Kanske ingenting går så som du önskat
och du vill lägga dig på golvet med ett högljutt tjut.

Kanske är listan på dagens sysslor lång och tråkig
som om tiden inte redan var knapp nog.
Kanske dörrtröskeln slår i din lilla tå
som om du fått på käften av livets knog.

Alla har vi tider av dyster melankoli
som om vi enbart hör en lågmäld trumpet.
Alla beter vi oss då på ett annorlunda sätt
kanske vi skriver en dikt som en äkta poet.

Dagarna de kommer och dagarna de går
må de vara idag, igår eller för längesen.
Även denna dag tar slut och ersätts av en ny
Så misströsta ej de går alla över, min vän.

 

Tack.
#ajunkiespath

7 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail

Ordens magi

av David

Tidigare i mitt liv har jag varken skrivit eller läst. Dessa två saker har för mig varit betydelselöst tisfördriv. Då jag kom till behandlingshemmet hade jag blivit given en bok av min mor. Den hette Min vän Leonard skriven av James Frey. Jag minns hur påtaglig min avtändning var just då, det fanns ingen som helst lust att socialisera sig i det tillståndet. På behandlingshemmet tas rättigheten till telefon bort och i brist på annat öppnade jag boken med darrande händer. Redan efter att ha läst den första sidan var jag fast. Ordens kraft fick ett sådant grepp om mitt sinne att jag inte kunde förmå mig att slitas från den. Kapitel efter kapitel läste jag ut de 434 sidorna med stor inlevelse och känsla. Boken spelades upp som en film i mitt inre, allt kom till liv.

Boken ligger än idag, 11 månader senare, på mitt bord framför mig i skrivande stund. Den är skrynklig av alla tårar som drypt ner på dess sidor och fläckig av alla kemikalier som då runnit ur min hud. Än idag är det en av mina käraste ägodelar tack vare den värld som den visade mig. För efter den boken har jag inte slutat läsa. Böcker har blivit en av mina största hobbyn, de skänker mig så mycket visdom och kunskap, hopp och motivation. Efter den boken blev jag besatt av ordens magi.

Jag är en man med mångfaldiga skavanker, men jag har även en och en annan bra egenskap. En av dessa är att jag är snabblärd gällande många saker. Jag tror att i just det avseendet har böcker skänkt mig så mycket, eftersom jag tar åt mig de ord som jag hinner uppfatta i min tankspridda läsning. En av mina skavanker är adhd, som försvårar läsningen och det går mycket energi åt att läsa om och om igen då fokus inte kan uppnås. Jag tror även jag kan räkna på en hand hur många böcker jag läst sista sidan på. Trots det så älskar jag att läsa och spenderar gärna mina välförtjänta pengar på några böcker.

För orden, skrivna eller sagda, har ett magiskt sätt att förvandla ens medvetande och syn på livet. Efter att ha läst en givande bok eller hört ett intressant tal så är hjärnan omkonstruerade och kommer aldrig att bli som förr. Vi har en möjlighet att skapa vår egen hjärnkonstruktion genom läsa om de saker som betyder något för oss och lyssna på de människor som inspirerar oss.

Innan böckerna kom in i mitt liv, så hade jag aldrig heller skrivit. Det var ingenting som kom naturligt för mig, tvärtom. Men jag läste böcker, såg hur författarna omvandlade sina tankar och känslor till ord på papper. Jag fann det hela otroligt fascinerande och studerade deras tekniker noggrant.

Då en bok inte finns uppslagen i min famn, finns där istället penna och papper. Om jag lyckas framhäva en känsla hos en annan människa genom min skrift så är mitt mål nått. För det är det jag vill, att kunna få en annan människa att känna på det sättet som jag kände mig då jag låg och läste den där boken på behandligshemmet. Att kunna måla bilder av ord och få någons uppfattning av verkligheten att förändras om ens en aning. Det är ju detta som är ordens magi.

 

Tack.
#ajunkiespath

4 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail