Livets lärdomar

Meningen med livet

av David
författad av David

Med snart femton månaders nykterhet bakom mig har inom mig en fråga börjat gro. En fråga som jag kanske aldrig kommer kunna svara på men som ändå ligger där och väntar på att bli besvarad. Ni som läser mina texter vet hur jag älskar att begrunda saker och ting på djupet för att hitta meningen med allt vad detta liv erbjuder. Och det är just det denna fråga handlar om, att gå till djupet av allt det jag gör, till djupet av vem jag idag är och framförallt varför saker och ting inte längre är som de brukar. Frågan jag ställer mig själv är

hur?

Många gånger tidigare har jag försökt bli nykter med föga resultat. Många gånger har jag varit fast besluten om att lämna det gamla livet bakom mig, bara för att finna mig dagen där på mer borta än någonsin tidigare. För hur gärna jag än ville kunde jag inte finna någon mening med det hela. Sitta nykter, stirrandes med en tom blick och se hur livet passerar framför ögonen. Se människor som skrattar och har roligt, se människor njuta av god mat och gott sällskap, människor som verkar finna glädje i att bara finnas till. Jag kunde inte förstå, kunde inte förstå hur alla orkade knega på, dag efter dag, på samma sätt och dansa denna vals kallad ”det normala”.

Sedan länge har jag vetat att det alldagliga inte räcker till för mig, att jag behöver något mer. Att de vanliga orsakerna till varför jag borde göra si eller så inte var tillräckliga. De betydde ingenting för mig. Att hyran måste betalas räcker inte till för att jag skall göra ett jobb som jag hatar. Eller att jag borde se ut eller bete mig på ett speciellt sätt för att passa in. Bara för att samhället säger åt mig att denna väg är den rätta att gå, kommer inte att få mig att följa. Jag behöver något mer, jag behöver mening.

En mening med livet är väl något det flesta av oss söker. Jag har funnit att för mig är det något av det viktigaste i livet. Går jag dag ut och dag in i samma spår utan att ta mig framåt, utan att åtminstone försöka sträva efter det jag vill ha, så brister mitt inre. Den gråa hinnan jag tidigare har nämnt lägger sig som ett täcke över allt det jag älskar och kväver det. Då jag inte får ha mina händer fria utan är fast i en rutt utan en åtråvärd destination så infinner sig samma känsla som då drogerna härskade över mitt liv. Den känslan av att bojor fastkedjas vid mina lemmar och får varje steg framåt att kännas som en miserabel börda.

Förväxla dock inte denna analogi med att bojorna skulle på något sätt representera utmaningar. Utmaningar är en lika viktig del av mitt liv och jag kräver motstånd för att känna liv. Det bojorna representerar är motstånd och utmaning utan mening. För med en mening känns lidandet mer som en gåva. Nu påstår jag inte att lidandet i detta fall skulle vara varken bekvämt eller behagligt, nej. Det är fortfarande obekvämt och det är fortfarande obehagligt, men då vi ser en större mening än bara ”därför”, ja då är lidandet en gåva för detta kommer att leda oss till något vi vill ha, till något som för oss är åtråvärt.

Så för att återgå till frågan jag ställt mig själv: hur? Hur har jag klarat av att vara nykter denna gång men inte tidigare. Svaret är givetvis en fusion av ofantligt många faktorer, om så tillräckligt många för att göra frågan omöjlig att svara på. Men det svaret jag finner av att verkligen känna efter i djupet av mig själv, är att jag funnit mening. Att orsaken till varför jag är nykter är för att jag hittat en orsak att stiga upp morgnarna, en orsak till att trots lidandet fortsätta framåt med ett leende på mina läppar. Jag har funnit något som får mina ögon att vattnas fastän hur många gånger jag pratar om det, något som får en glöd inom mig att tändas och min vilja att väckas. Det är något som får mig att sammanställa ord på ett sätt jag inte trodde mig kunna både i text och i tal.

Denna mening som jag pratar om är den ni hör då jag föreläser och som ni förhoppningsvis känner då jag skriver. Vi har alla en plats ämnade för oss på denna jord, det behöver inte vara något märkvärdigt eller stort, det behöver bara väcka något inom oss, något som får oss att känna oss levande och fria.

Så finn din mening med livet, den kanske inte är synbar just nu men jag lovar dig att om du följer din inre röst så kommer du att finna den till sist.

Tack.
#ajunkiespath

6 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Gästinlägg

Samhällets berättelser. Del 4

av David
författad av David

Det som följer under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Detta är del fyra. En tjej som berättar om hur det är att ha en alkoholiserad fader, och om att för sitt eget bästa välja bort honom. 

 

Om att släppa taget och hoppas

Det har snart gått ett år sedan jag bestämde mig för att säga upp kontakten med min far. Något som ingen någonsin ska behöva göra. Men då alkoholen har ett sånt grepp runt den person som är som viktigast för en, så går det inte längre än att man själv måste släppa taget. Jag önskar att jag inte skulle behövt göra det, men tyvärr kom den dagen och jag var tvungen att ta mig själv och mitt mående i första hand.

Min pappa har alltid druckit, mer eller mindre. Då jag var runt 6–7 år gammal så fick jag mitt första minne av hans drickande. Jag och min bror låg och försökte sova i vårt rum medan pappa och hans kompisar satt i vardagsrummet utanför, skrikandes, drickandes och sjungandes med musiken som dånade i bakgrunden.  I just detta ögonblick fick jag dessutom ett av mina första minnen av min ångest. Jag grät tyst för mig själv och huvudet snurrade av oro och rädsla. Vad håller de på med? Varför är det så mycket folk hos oss? Varför skriker de? Snälla kan de sänka volymen? Vad gör pappa? Är han okej?

Till sist somnade jag, för att sedan vakna upp på morgonen och mötas av okända personer som låg på golvet i vårt rum och sov. Min bror sov fortfarande och jag tassade ut från rummet.

Runtomkring låg det spilld öl, ölburkar, smulor, vinflaskor och annat diverse skräp. Det luktade starkt av tobak och alkohol och jag tog upp en burk för att lukta i den. Usch. Blä. Hur kan de dricka sånt här?

 

Och där tar minnet slut.

 

Pappas drickande eskalerade för ca 9 år sedan och efter det har det bara blivit värre. Tiden före jag sade upp kontakten var rena helvetet. Jag har aldrig känt mig så besviken, oälskad, oviktig, arg och ledsen. Jag var så fruktansvärt trött på att bli behandlad som skit, bara för att min pappa mådde dåligt. Vi började få nog och jag var först med att säga det, därav fick jag all skit på mig.  Men det var som att jag var i en dröm. Skrek, bönade och bad att någon skulle göra något, att han skulle sluta. Men ingen hörde mig eller tog mig på allvar. Jag orkade inte bråka och se på hur han betedde sig mot sig själv och andra. Hur han gång på gång kom med nya lögner och svek, skämde ut sig, hur han dränkte sin ångest med att konstant dricka och skyllde ifrån sig angående allt. Han gjorde aldrig fel och skyllde på oss. Han hade inga alkoholproblem. Han var en skam i mina ögon. Det gick så långt att jag kunde säga att jag hatade honom. Ibland kunde jag komma på mig själv att jag önskade han vore död. För att han skulle slippa sig själv och allt lidande han ställer till med. Så ska det inte vara, eller hur? Att det ska behöva gå så långt att sitt eget barn önskar att man vore död. Det är så sorgligt.

Dagen kom och jag satte mig ner för att skriva ett sista meddelande åt honom på Messenger. Om att jag var allvarlig angående mina ordval åt honom senaste gången vi hade bråkat. ”Jag försvinner om du inte slutar, för jag orkar snart inte längre” hade jag sagt.
”Det är nu jag försvinner för jag orkar inte längre” skrev jag. Att jag inte skulle komma hem och hälsa på längre för jag vill inte ha med honom att göra. Att han fick mig att må dåligt och att jag hoppades att han skulle söka hjälp för sitt drickande. Meddelandet blev relativt långt men kortare än jag förväntat mig. Jag tryckte på ”skicka” och blockade honom. Överallt. Jag suckade och blundade. Jag ville gråta, men jag bestämde mig för att det fick vara nog med tårar på grund av honom. Det är nu som ett bättre, lite mera ångest friare liv börjar. Utan honom. För mitt eget bästa.

I dagens läge mår jag bättre utan kontakten med honom, men handskas fortfarande dagligen med ångest, och jag har ju alltid gjort det. Ibland har jag bättre och sämre perioder, men så länge jag överlever och orkar är jag nöjd. Det känns skönt att inte behöva oroa sig över honom. Jag tänker ju förstås fortfarande på honom och pratar om honom med min bror och familj ibland, men inte mer än så.  Jag hoppas att min pappa en dag väljer sig själv i första hand och erkänner hans egna fel och tar itu med sitt liv. Att han vill ha hjälp före det är försent, vilket jag tyvärr inte tror kommer ske alls. Men man vet aldrig. Rätt som det är så glimmar ljuset i slutet av tunneln till…

Till dig som känner igen dig eller går igenom samma/liknande saker: du är stark, och mycket starkare än du tror. För mig var det väldigt svårt att veta vad jag skulle göra, när jag skulle göra det och hur. Men då man har nått sin gräns så kommer det mesta automatiskt. Ta stöd av andra i din omgivning som ger dig ännu mer styrka och låt dig själv känna det du känner. Du förtjänar inte att må dåligt, och ingenting är ditt fel. Ta en dag i taget och tvivla aldrig på att du gör fel val. Det är tungt, men med tiden blir det lättare och man blir modigare. Ta alltid dig själv på största allvar, stå upp för dig själv och klappa dig själv på axeln.

För du är stark.

 

–Anonym

 

 

Tack.
#ajunkiespath

3 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Livets lärdomar

Droger är lösningen!

av David
författad av David

Samhällets tappra försök att bekämpa missbruk har sedan länge varit baserade på ineffektiva metoder. Vi krigar, vi slåss. Vi försöker bygga barriären så tydlig som möjligt mellan ”oss och dem”. Människor som bedövar sina psykiska problem med droger stämplar vi som kriminella, ger dem böter och låser in dem. Om den unga killen eller tjejen av ungdomens nyfikenhet testar på något och råkar åka fast, ja då märker vi dem i registret och skjuter fram dess framtida karriärs mål, kanske till och med gör dem omöjliga. Vi gör allt vad vi kan för att avståndet mellan dessa missbrukande människor och oss ska bli så långt som möjligt från vårt säkra lilla samhälle, där vi tryggt sitter och blundar för verkligheten.

Dagens metoder för att hantera missbruk är avskyvärda. Vi har lagar och inställningar baserade på rädslor och stigmatiseringar. Vi har människor som inte vet ett skit om saken att ta dessa beslut och forma lagarna kring det. Vi har ett problem som tack vare dessa faktorer växer sig större och starkare än någonsin. Likt ett monster som blivit given steroider och fått ryggen blodigt piskad av samhället för att fylla den med ilska och hat, allt för att få dess frammarsch så förödande som möjligt.

Bryr vi oss ens? Rädslan för förändring kommer att bli vår undergång.

På en god not börjar många inse vikten av förebyggande arbete. Att nå ut till och undervisa barn redan i ung ålder. Att informera föräldrar och lärare om droger och dess effekter. Att det inte fungerar att ljuga för barn genom skrämselpropaganda, istället berätta hela sanningen. De är inte dumma, de vet skillnaden. Allt sånt finner jag väldigt fint.

Men det finns ett problem.

Jag vill tro att vårt fokus ligger på fel ställe. Det pratas mycket om droger, alkohol och alla substanser som kommer därtill. Dess önskvärda effekter samt mindre önskvärda och vad priset blir att betala för det goda det ger. Men drogerna är inte problemet. Drogerna är endast en lösning på problemet, de må vara en väldigt destruktiv och ödeläggande en, men fortfarande en lösning. Problemet är något som kommer långt före drogerna. Det är något som många av oss redan från födseln får uppleva i form av djupa sår på psykiska plan, något som inte fungerar som det gör hos resten. För många andra är det traumatiska upplevelser och livets råa näve som krossar dess ljusa syn på livet, såren må läka men ärren finns alltid kvar. För vissa är det både och.

Så vad är problemet? Problemet är som sagt inte lösningen, och vice versa. Det jag tror vi ska lägga vår fokus på är psykisk ohälsa. Att undervisa i saker som att vårda sitt mentala tillstånd. Om att äkta styrka är att våga visa sig svag och be om hjälp. Om att ta hand om vår omgivning och älska vår nästa, om någon svagare än oss ramlar omkull så hjälper vi dem upp. Att släppa våra invändningar och fördomar och öppna våra sinnen för alla och allt som är nytt. Vi borde undervisa om självacceptans och vikten av att älska sig själv.

Allt detta är fina tankar men hur ska vi gå till väga? Att adressera alla problem i denna text skulle kräva en total omformning av samhället. Släppa våra rädslor och försöka se på problemen ur nya synvinklar, vara öppna för förändringar, ja till och med välkomna dem. Vi måste sluta kasta bensin på elden och rätta till vår fokus. Precis som texten om pusselbitar kan vi inte bara stirra på det vi tror vara problemet utan arbeta runt det.

Vi lever trots allt i ett demokratiskt samhälle och fast jag kanske inte är så såld på eller ens stöder idéen att så länge tillräckligt många tycker annorlunda än mig så betyder min röst ingenting (som också är en diskussion för ett senare tillfälle), så har vi rätten att rösta på vem vi vill. Riksdagsvalet är på kommande och jag kan ärligt säga att jag inte vet ett skit om vilken skillnad en politiker väl inne kan göra. Men i alla fall, hitta någon som stöder de rätta sakerna och ge din röst. För så som vårt samhälle är uppbyggt idag är det en av vägarna till förändring.

Eller ringer ni mig så kan vi gadda ihop oss, starta en revolution och ta över staten. Antingen eller, im fine either way.

 

 

Tack.
#ajunkiespath

4 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Gästinlägg

Samhällets berättelser. Del 3

av David
författad av David

Det som följer under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Detta är del tre. En ung tjej berättar om hur något som till en början kändes roligt och ofarligt eskalerade till något hon inte längre ville vara en del av.

 

Det jag då inte visste.

 Våren 2017 fyllde jag 16. Det var då allting började med cannabis. Det var jätteroligt att röka med kompisar, det var det roligaste jag visste. Ända tills vi rökte varje dag och då måste man få röka, annars blev man stressad och lätt arg. Men jag såg inga problem med det, jag bara fortsatte.

Sommaren 2017 kom det andra ämnen in i bilden. Kompisarna lärde känna de som sålde droger, då fick man billigare och man ville testa på det som alla andra testade på. Nu talar jag om läkemedel, bentson. Det var roligt, vi drack, rökte och tog piller. Allting var bra, vi hade så roligt. Mitt i allt hade hela sommaren farit förbi. Inte ens då hade jag eller någon annan av oss fattat att det var ett missbruk. Efter sommaren blev mitt liv väldigt oklart och suddigt, jag har svårt att minnas vad som egentligen hände. Gamla bilder och videos är det enda jag har kvar från den tiden.

I augusti 2017 testade jag på vad som skulle bli min favorit drog, ecstasy, och jag blev beroende direkt. Till en början tyckte jag det bara var en rolig grej, men framöver fortsatte livet inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det blev mer och mer hela tiden. Lättare och lättare att få tag på det eftersom mina kompisar också hade börjat sälja droger. Och de sålde min favorit drog, det blev för lätt att få tag på. Det var det enda jag då gjorde, tog ecstasy och festade.

Min skolgång gick åt helvete. Jag kunde inte längre gå i skolan för att jag var så borta hela tiden. Jag klarade inte ens av att vara där eftersom jag mådde så dåligt, och jag behövde mitt knark för att må bra. I det här skedet kanske jag märkte att

jag mår inte längre bra, något är fel…

Men nej, jag kunde inte erkänna det för mig själv. Mitt i allt var det vinter och alla sorters läkemedel och droger hade kommit med i bilden, jag var i en helt annan värld. Eftersom jag kände många som sålde och även de som hade det bästa i stan så började jag själv sälja droger. Men det gick inte så bra. För det tog inte länge innan vi började använda vår egen produkt.

Måste säga att som tur åkte vi fast tillslut, annars tror jag inte vi skulle leva i dagens läge. Man kan på ett sätt säga att just i den rätta stunden så räddade polisen oss, eftersom det var mycket pengar och droger med i bilden. Jag fattade inte riktigt vad som hänt för mitt i allt satt jag polisens förvar, men ”jag hade inte gjort något fel” tänkte jag. Och då rasade allting för mig, jag började förstå att någonting är fel. Min mamma satt och grät bredvid mig i förhörsrummet, hon hade ingen aning om att jag sålde men hon visste nog om drogerna.

Jag trodde att det skulle bli annorlunda efter den natten, men ingenting förändrades. Det blev bara mer och mer droger hela tiden, allting i mitt liv var förstört och jag levde för drogerna. På samma sätt fortsatte det och vid den punkten var det ingen skillnad vad jag fick tag på, jag tog det jag fick. Lånade en massa pengar av kompisar och stal från familjemedlemmar, det var riktigt hemskt.

Minns inte mycket mer än det här och det är lite skrämmande. Känns som att jag redan nu har gått genom så himla mycket och sett allt för mycket skit. Flera gånger trott att jag har blivit galen, som på riktigt galen och flippat ur helt. Så många kvällar jag trott att jag eller någon av mina vänner kommer att dö. Min mammas sida av storyn skulle det säkert finnas mycket att säga. Men jag fick hjälp tillslut och fattade äntligen att jag måste sluta, att det var därför jag mådde så dåligt. Jag försökte verkligen mitt bästa, några gånger föll jag tillbaka. Nästan hela sommaren 2018 lyckades jag vara nykter från droger.

Det här är mitt missbruk och min historia. Är tacksam för de personer som har hjälpt mig för utan dem skulle jag inte leva i dagens läge. Är så tacksam för tidigare kändes det som att jag ville ta livet av mig, och det var ju precis det jag gjorde med drogerna.  Men nu mår jag okej.  Jag går i skola, går regelbundet på terapi och tränar 6 gånger i veckan. Jobbigt ännu att kolla på sina vänner som det går riktigt skit för. Riktigt frustrerande att se på och fast man gjort allt vad man kan för att hjälpa inte kunnat stoppa dem. Men kämpar ännu idag att hålla mig bort från allting och lätt är det inte.

 

Det jag vill säga med denna text är att om du använder så snälla sök hjälp innan det är försent…

–anonym

 

Tack.
#ajunkiespath

1 kommentar
FacebookTwitterWhatsappEmail
Gästinlägg

Samhällets berättelser. Del 2

av David
författad av David

Det som följer under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Här är del två. En ung tjej om hennes uppväxt med alkoholiserade föräldrar.

 

Ett trasigt förflutet
En ljus framtid

 Jag har växt upp med en alkoholist till pappa och en mamma som både drack och använde olika droger i vardagen. Vi har flyttat närmare 15 gånger på grund av bedrägerier, lögner och allt däremellan. Idag är jag arg och besviken på mina föräldrar. Jag vill förstå varför.

Hemma har det varit jag som haft ansvaret om mig själv och mina två yngre bröder. I våra hem som små fick vi inte ta med kompisar inomhus utan ville vi leka fick vi se till att vi stannade utomhus. Vi missade många skoldagar om året eftersom vi inte hade några rutiner alls. Jag satt dessutom oftast på kvarsittning dom dagar jag var i skolan eftersom jag var uppkäftig och våldsam. Ingen brydde sig riktigt om det heller, men ringde läraren hem så fick man nog vänta sig några smällar då man kom hem. Att stå i kall dusch, ha några tovor färre i håret, blånad runt ögonen och bältes märken på ryggen… det var våran vardag då någon försökte ”fostra oss”.

Jag var den som hämtade dom från pubarna, men kunde hamna att vänta i timmar innan de var redo att åka hem, om de någonsin blev det. Väl hemma sov vi alla barn i samma rum för att vi var rädda. Det var jag som fick intyga bröderna om att det inte var något farligt, även fast det oftast slutade med våld och poliser.

Jag hade ändå många vänner, fast dom var minst 10 år äldre än mig. Dom missbrukade alkohol och droger eller så var dom knäppa, men de gjorde inget för det var bättre än att känna sig ensam.

Att mamma och pappa skiljde sig trodde vi skulle vara en lättnad, vi slapp ju mamma som var värst… I alla fall var det så pappa sade. Men det stämde ju inte, dom var lika hemska båda två. Pappa drack och tog hem flickor några år äldre än mig. Nu flera år senare förstår jag att han varit på mig också, likväl på mina bröder. Min bror har alkoholskador, eventuellt jag med. Men eftersom det är under utredning så vet jag det inte ännu.

När jag fyllt 10 trodde jag min räddning hade kommit. Vi kom in på ett familjehem långt ifrån våra föräldrar. Men 3 år senare hamnade vi tillbaka till pappas efter att han nykter testats under en period. Fast han skåpsöp och var lika våldsam fortfarande. Han hade dessutom fått en dotter tillsammans med ett ligg, och vi räknades inte längre…

Jag fick inte bo hemma utan hamnade hos min farmor och farfar varifrån jag flyttade in hos min vän. Då jag var 13 gick jag in i en period då jag kunde dricka alkohol flera veckor i sträck, som sedan ledde till att socialen skickade mig tillbaka till hemmet.

Enheten lades ner och jag fick leta efter ett nytt hem. Det var då jag hamnade hos min nuvarande familj, en fosterfamilj som är mer än vad jag nånsin önskat. Jag får bo här med min biologiska bror ända tills jag är redo att hitta vidare i livet. Mamma har jag inte hört av men vi antar att hon ska sitta inne på grund av våld inom familjen.

Men jag är tacksam för var jag står nu även om jag inte mår riktigt bra och för alla människor som vill mig väl och bryr sig om mig.

Det är jag värd nu.

–Anonym

 

 

Tack.

#ajunkiespath

4 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Gästinlägg

Samhällets berättelser. Del 1

av David
författad av David

Det som kommer att följa under denna rubrik är människor som delar med sig, både anhöriga och missbrukare. En ocensurerad sanning som sällan kommer på tal i våra vardagliga interaktioner.
Vill du själv berätta din historia? hör av dig så hjälps vi åt.

Här är del ett. En mamma om hennes son. Varsågoda.

 

Den falskaste av vänner
Det var en varm och skön sommarkväll för många år sedan
när du, helt utan förvarning, kom in i våra liv.
Efter att du presenterat dig var ingenting sig mera likt.
Du hade tydligen redan funnits med i kulisserna en tid,
men jag hade fram till den där sommarkvällen varit ovetande
om din existens.
Jag blev mållös och förtvivlad inför den nya vetskapen.
Tusen och en tankar skenade runt i huvudet
och känslan av overklighet kramade hårt om mitt hjärta.
I ett enda vingslag hade den sköna sommarkvällen blivit kall och grå.
Hur var det möjligt att min kloka och empatiska son fastnat för dig?
Varför såg han dig inte så som jag såg dig?
Alla vi som stod på sidan om förstod ju genast att du inte var något att ha.
Du var inget annat än en falsk vän, som förstörde allt och alla du kom i kontakt med.
Det enda du brydde dig om var att dina behov skulle uppfyllas,
utan någon som helst tanke på vad din själviskhet ledde till.
Han blev helt förblindad av dig och såg inte fällan du gillrade åt honom.
Han tog dig i försvar när jag försökte få honom att inse vilket stort misstag du var
och att han borde vända dig ryggen. Ju fortare desto bättre.
Men du hade redan lindat honom kring ditt lillfinger och han satt fast i ditt omilda grepp,
vare sig han ville eller inte.
Du hade fått honom att tro att du gjorde hans liv bättre, att han verkligen behövde dig.
Sakta men säkert förpestade du allas vår tillvaro,
men mest förpestade du min älskade son och hans liv.
Allteftersom tiden gick sjönk han djupare och djupare ner
i det obarmhärtiga träsket av lögner, våld, rädsla och ångest
som är följden av din giftiga och hänsynslösa närvaro.
Trots alla mina försök att hjälpa honom få upp ögonen för det du verkligen var,
det du stod för och det du orsakade, stod jag hjälplös inför den makt du hade över honom.
Sorg och oro blev min ständiga följeslagare under många år.
Jag såg vad förhållandet till dig gjorde med honom.
Från att ha varit en empatisk, genomsnäll, glad, social och smart kille
förvandlades han till en person som jag fortfarande kände igen till utseende,
men hans beteende var främmande för mig.
Och ju mer jag försökte puscha honom i en annan riktning,
desto mera tog han avstånd från mig och istället blev ditt grepp om honom allt hårdare.
Under en lång tid fick du honom att leva i en mardrömsliknande värld,
som var fylld av ondska och otrygghet.
Jag såg hur illa du gjorde honom och hur olycklig han var,
men han kunde inte komma loss ur ditt järnhårda grepp.
Du hade gjort honom till ett tomt skal och till sist hade du drivit honom så långt,
att han kände att han inte längre hade något att leva för.
Du är den falskaste av vänner och jag önskar att jag aldrig hade behövt lära känna dig
och jag föraktar dig för allt lidande du orsakat min älskade son.
Idag är jag stolt och glad över att han till slut klarade av att vända dig ryggen,
säga nej till dig, och gå vidare med sitt liv där du inte längre har någon plats.
Det sägs att kärt barn har många namn. Du är så långt ifrån ett kärt barn man kan komma,
men trots det har du många namn. Du går bland annat under namnen
cannabis, budi, brass, gräs, puff puff, weed…
Och jag vill aldrig mera veta av dig, för du är den falskaste av vänner.
Av Cilla

Tack.
#ajunkiespath

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Gästinlägg

En missbrukares mammas story. Del 4

av David
författad av David

Den sista delen av min mammas story, om den efterlängtade vändpunkten.

 

Vändpunkten

Otaliga gånger har jag fått höra av min son att allt är ok. Att jag inte behöver oroa mig. Att han inte mera använder starka droger. Att han snart ska sluta helt. Att han håller på att söka ett jobb. Eller så planerar han att fortsätta sina studier, som han avbrutit. Han låter så övertygande. Kanske jag i mina tankar överdriver hans missbruk, kanske det inte är så allvarligt, kanske det ordnar sig. Tiden går, men allt fortsätter som förr. Inget jobb, inga studier, och ingen hjälp vill han ha för att ändra sitt liv.

Jag börjar misströsta. Finns det någon framtid för honom? Kommer drogerna att helt förstöra både hans kropp och hjärna? Hur mycket gift kan en människa klara av?

Hans skick blir allt sämre. En kväll då jag besöker honom, beter han sig som en senil gammal gubbe, talar och rör sig långsamt. Så har jag aldrig sett honom förr. Han klarar inte ens av att äta själv utan jag måste mata honom. Jag vill köra honom till sjukhuset, men då är det tvärstopp. ”Va inte orolig mamma, jag klarar mig. Det blir såhär när jag försöker avvänja mig”, säger han långsamt med släpig röst. Dagen därpå minns han inte ens att jag hälsat på, men verkar må bättre. Men i slutet av veckan ringer han: ”Mamma, kan du genast komma och hämta mig.” Då vet jag att det är allvarligt. När jag bromsar in vid hans lägenhet står han redan på trottoaren, utan skor och jacka och ser helt frånvarande ut.  Han har ett blödande sår i pannan, men han minns inte vad som hänt. Han har svårt att prata och vill hem till mig så fort som möjligt. Jag sköter om honom, tvättar hans sår, matar honom och bäddar ner honom som om han vore ett litet barn. Följande morgon hyperventilerar han och får svåra kramper på grund av abstinens. Nu är han i så dåligt skick att han själv vill ha sjukhusvård. Äntligen!

För mig är denna söndag en mycket speciell dag. En dag jag väntat på i flera år. Det är denna söndag det vänder. För mig känns det så.  För det är denna söndag han på sjukhuset för första gången till mig yttrar orden jag väntat på. Efter att ha fått dropp och lugnande medicin för sina abstinenskramper har han ännu svårt att prata så han nästan viskar: ”Nu vill jag få hjälp, hjälp att klara mig utan droger.”  

På akuten får vi förmånen att träffa en psyksköterska som har ett långt samtal med David och hon gör allt för att hjälpa. Hon ordnar en plats åt honom redan samma kväll på en tillnyktringsstation. David vill förhala det, men hon säger bestämt att det är nu eller aldrig. David väljer tillnyktringsstationen, där han måste vistas en vecka innan han kan tas in på behandlingshemmet.  Denna underbara sköterska får en stor kram av oss båda då vi lämnar sjukhuset. En ängel med osynliga vingar!

Som jag väntat på denna dag! Varje kväll har jag bett om att detta skulle ske. Och nu var den dagen här, dagen då David vill bli hjälpt.

Resan mot ett drogfritt liv hade börjat. Men tillfrisknandet gick inte som på räls. Till min enormt stora besvikelse åkte David ut från behandlingshemmet redan efter en vecka.  Men han ville dit på nytt och efter några månader fick han en ny chans. Trots att behandlingen då varade flera månader var den för kort, genast då vården upphörde föll han tillbaka i sitt missbruk. Men någonting stort hade hänt, David hade för första gången i sitt vuxna liv klarat sig utan droger i flera månader!

För drygt ett år sedan var min son villig att ännu en gång tas in på behandling. Och efter den behandlingsperioden är han nu äntligen drogfri och nykter! Till stor del tack vare Halvvägshemmet, eftervård på ett hem som drivs av USM (Understödsföreningen för svensk missbrukarvård). Halvvägshemmet som ännu idag är Davids andra hem, där får han det stöd han behöver. Personalen är enormt duktig och vet hur man ska bemöta ungdomar med beroendeproblematik – flera änglar med osynliga vingar!

Idag vågar jag tro att David klarar sitt liv utan droger. Tack vare sin envishet och målmedvetenhet har han klarat av den enormt tuffa resan tillbaka till livet. Livet har vunnit över drogerna och det känns helt fantastiskt! Jag har fått min son tillbaka. Över åtta år har gått sedan jag hittade sprutan i hans rum.  Idag känns det betydelselöst med tiden, det enda som betyder nåt är att David nu är på rätt väg. Det känns som evigheter sedan jag skjutsade honom till behandlingshemmet för tredje gången, så mycket har förändrats under ett år. Jag tror ingen kan förstå vidden av den lycka och stolthet jag känner över min modiga, djupsinniga, intelligenta, envisa och målmedvetna son!

Detta är mitt sista blogginlägg, åtminstone för denna gång. Tack alla, som velat ta del av min story! Jag vill med min berättelse belysa hur maktlös man är som förälder till en missbrukare. Tillika hoppas jag att berättelsen kan vara till stöd och hjälp åt andra i liknande situation. Tyvärr finns det inget ”quick fix” för beroende- och missbrukarproblematiken och inte heller någon regelbok om hur man som anhörig ska agera. Men ingen ska behöva kämpa ensam, sök all den hjälp som finns att få. Sköt om varandra och framförallt sköt om dig själv, du är det värdefullaste du har! Och låt hoppet alltid leva, hoppet om att det en dag kan vända. Jag vill sluta med sinnesrobönen som också lärs ut på behandlingshemmen:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

 

Mammsi

 

11 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Gästinlägg

En missbrukares mammas story. Del 3

av David
författad av David

Min mamma delar med sig av sina tankar om vad som egentligen hjälpte eller stjälpte under mitt missbruk. Detta är del tre av fyra.

 

Hjälpa eller stjälpa

Min son är narkoman. Han väljer drogerna. Han vill fortsätta med sitt missbruk. Hur ska jag som mamma kunna hjälpa honom? Hur ska jag få honom att förstå hur illa han gör mot sig själv? Och inte bara mot sig själv utan också mot sina nära och kära. Hur ska jag kunna väcka hans vilja att definitivt sluta leva det liv han nu lever?

Jag har ju försökt med det mesta. Försökt sansat diskutera, tjatat, hållit domedagsprofetior, bönat och vädjat, gråtit och visat hela min skala av ilska. Anlitat psykologhjälp för honom och mig själv, milt tvingat honom på olika typer av energibehandlingar. Tagit kontakt med healare, bett präster hålla förbön för honom. Berättat för honom om all den hjälp som finns att få om han vill sluta. Berömt och uppmuntrat honom när han haft bättre perioder. Men ingenting tycktes väcka hans vilja och få honom att ändra sitt liv.

Kanske jag kunde anlita en läkare? Jag har alltid varit helt emot psykmediciner, men kanske det finns medicin som hjälper mot hans sömnlösa nätter, depression och ångest. En medicin som så småningom kan få honom på rätt köl igen.

Han får en massa mediciner utskrivna. David är jublande glad, en hel plastkasse full med droger! Jag vet inte om jag ska skratta med eller gråta. Är detta lösningen? Men nu är han åtminstone inte kriminell, han är ju under läkarvård. Och all heder åt läkaren, hen ville verkligen hjälpa, gav honom tid med långa samtal och många frågor om hans tillstånd. Och David  försäkrade att han inte mera använder droger, men att han måste få medicin för att orka med sitt liv. Ett liv utan droger.

Men medicinerna hjälper inte, de blir ytterligare ett missbruk. Beroendeframkallande mediciner som han för lång tid framöver inte klarar sig utan. Och som han överdoserar.

Denna hjälplöshet! Hur jag än försöker händer inget som vittnar om en utveckling mot det bättre. Sonen sjunker allt djupare i sitt missbruk. Han säger flera gånger att han inte orkar med livet, det finns inget för honom här. Men någon hjälp vill han inte ha. Han vill fortsätta med drogerna. ”Senare mamma, senare när jag själv vill kommer jag att sluta.” Men senare tycks aldrig komma! Jag slutar förmana och tjata. Känner att nu gäller det bara att försöka upprätthålla en bra relation. Väljer samtalsämnen som inte har något med hans missbruk att göra när vi träffas. Det finns stunder då jag tror att han inte klarar av att leva så länge till, så varje möte känns värdefullt.

Jag hjälper honom med det jag kan. Ibland handlar jag mat och sköter om hans räkningar. De perioder han har eget boende hjälper jag till med tvätten och städningen. Jag försöker finnas där för honom när han vill ha min hjälp. Och jag försöker inse att jag inte kan göra något åt hans drogmissbruk, viljan att bli nykter måste väckas hos honom själv, den kan jag inte rå på.

Jag har fått höra att min hjälp möjliggör hans missbruk. Visst kan det ibland vara så. Men jag tror att det inte har någon större betydelse, så länge jag inte ger honom pengar. Drogerna är för honom ändå viktigare än mat, viktigare än ett eget hem, viktigare än allt annat. Och att hjälpa honom lättar mitt samvete. Jag mår för en stund bättre då jag kunnat bidra med något. Känner att jag har en viss kontroll över situationen. Ibland handlar och städar vi tillsammans, och umgänget med honom känns för en stund helt normalt.

Det har funnits perioder, då jag känt att jag inte orkar längre. Då jag velat radera honom ur mitt liv. Bestämt mig för att bryta kontakten. Meddelat att bara då han vill sluta med sitt missbruk kommer jag att hjälpa honom. Men det blev för mig ännu värre. Han fanns ju ändå ständigt i mina tankar och nu visste jag ju ingenting om hans mående. Oron blev mig övermäktig, jag klarade inte av denna tystnad. Det blev bara en kortare period av kontaktlöshet. Min styrka var inte tillräcklig för att stå fast vid detta beslut.

Vem kan avgöra vad det är som hjälper och vad som stjälper? Alla är vi olika individer och reagerar på olika sätt. Det som hjälper en, kan stjälpa en annan. Jag måste själv avgöra och handla utgående från det som för mig känns bäst. Och som jag tror blir bäst för David. Och kontakten till honom vill jag hålla. Han är ju trots allt min älskade son.

Hoppet finns alltid vid min sida, ibland nära och ibland alldeles för långt borta. Men det har aldrig helt och hållet övergivit mig. Hoppet är mitt halmstrå.

Det är hoppet om att det en dag kommer att vända som bar mig.

 

Mammsi

 

Tack.
#ajunkiespath

2 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Livets lärdomar

Åsikter och skitsnack

av David
författad av David

Jag minns då jag blev nykter. Hur jag såg upp till alla runtom mig som lyckats. Såg upp till alla som strävade efter något här i livet och hade ambitioner. Jag tyckte det var så fantastiskt. Att kunna drömma stort och varje dag ta steg och offra bekvämlighet för att nå dessa drömmar. Varje människa jag mötte var bättre än mig i något avseende och självklart var jag villig att lära mig nya saker. Jag med ville ju växa och ha mer utav livet. Om någon lyckades med något så fylldes min själ med värme och jag var genuint glad för denna människa, vare sig jag kände den eller inte. Detta för mig var en självklarhet, varför skulle man inte vara glad för någon som tar sig fram i livet? Må jag varit ny nykter och naiv för till min besvikelse såg inte alla människor på världen såsom jag gjorde.

De säger att avundsjuka talar högst. Ett begrepp som jag tidigare inte förstått. Men det tycks vara som att desto bättre det går för någon desto mera pratas det bakom ryggen. Människor tisslar och tasslar och rykten av alla dess slag delas ut som amfetamin påsar i mörka gränder. Och de tycks älska det, att få någon att se sämre ut i människors ögon ger dem ett rus som får varje strå på kroppen att resa sig i extas. Hur kan man se ner på någon som det går bra för? Kan man inte bara vara glad för denna person och se den som en förebild?

Det var det jag ville bli, en förebild. Hela mitt liv har jag misslyckats med allt och gjort mig själv och mina nära till åtlöje. Men om jag lyckas bygga upp mitt liv och göra något gott för samhället, det måste ju inspirera min omgivning tänkte jag. Åtminstone skapa en tro hos någon i samma situation som mig att det är möjligt. Och visst har även detta hänt, men så många som istället väljer att smutskasta mitt namn och mina framsteg. Väljer att sprida påhittade anekdoter om vad som ”egentligen” försiggår i mitt liv. Jag själv blir inspirerad då någon lyckas, det får mig att fyllas med hopp om att det även är möjligt för mig. I bästa fall får det mig att lägga i en högre växel och arbeta ännu hårdare.

Inom mig började en osäkerhet växa fram av all negativitet, mer och mer började jag ta åt mig och bry mig om vad människor tyckte och tänkte om mig. För ni vet ju hur jag är, sensitivt begåvad och som en svamp suger jag åt mig av energierna runtom mig. (”Sensitivt begåvad” ett uttryck jag lärt mig använda istället för ”överkänslig” så att jag kan acceptera det istället för att försöka arbeta bort det, vilket aldrig fungerat). Detta växte till ett stort problem för mig och förhindrade mig från att ta större steg i framskridande riktning och från att helt enkelt kunna vara mig själv fullt ut. Det fick mig att tvivla mina beslut och söka bekräftelsen från något utom mig själv. Det fick mig att må dåligt.

Ack så mycket tid gick åt att grubbla kring ”varför?”. Men det tog inte länge innan jag insåg att detta förhindrar mig från att gå framåt i livet. Så vad gör vi då vi har ett problem? Vi börjar med att tycka lite synd om oss själva, det hör till. Men straxt efter det börjar vi göra allt vad vi kan för att lösa det. Tar reda på så mycket som möjligt, läser, studerar och frågar alla runtom oss om råd och sakta men säkert börjar vi implementera våra lärdomar i vårt sätt att leva. Till en början märker vi ingen skillnad men håller vi kvar vid arbetet under en längre tid så kommer förändringen att krypa på. Den kommer så långsamt att vi ibland inte ens märker att den här, som om det alltid varit på detta vis och problemet är ett minne blott.

Det var det jag gjorde. Allt. Och idag är mitt lilla problem inget som förhindrar mig, visst finns det kvar men det berör mig inte på samma sätt. Jag kunde skriva flera sidor om detta och kommer troligtvis att utveckla det i ett senare inlägg. Men för nuet har jag startat ett eget företag och ni hittar lite information om det på ”about” sidan. Ny hemsida på väg och en massa andra intressanta projekt är igång.

Men i alla fall vad jag vill förmedla med allt detta är ju att gör er grej och skit fullständigt i vad människor runtom er tycker och tänker för ni kan räkna med att många kommer att vända ryggen till då det börjar gå bra för er. Så länge ni vet i eran hjärtan att ni är goda människor med goda intentioner så spelar inget annat någon roll. Så ta er an det nya året med lite attityd och låt ingen stoppa er, vi ses på toppen 😉

Jag avslutar med vad min farbror sa till mig.
Kör hårt,—rak i ryggen,—stadig blick,—bädda sängen,—klappa en katt un so weiter.

Ta hand om er!

 

Tack.
#ajunkiespath

18 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail
Gästinlägg

En missbrukares mamma story. Del 2

av David
författad av David

Min mamma delar med sig om skuldkänslorna och oron hon känt under missbruket. Detta är del två av fyra.

 

Om skuld, oro och villkorslös kärlek

”Vad gör din son? Studerar han eller jobbar han? Var bor han nuförtiden?” Obehagliga frågor, vad ska jag svara. Varken jag eller frågeställaren klarar av sanningen. Jag borde ju ärligt svara som det är. Att min son avbrutit sina studier, är arbetslös och lever på utkomststöd. Att han är narkoman. Att han har valt drogerna. Att jag just nu inte vet var han övernattar eller hur han tillbringar sina dagar. Istället mumlar jag något om att han ännu inte hittat sin väg här i livet och går hastigt över till ett annat samtalsämne.

Varför är beroendeproblematiken så skuldbelagd? Det gäller ju också annan psykisk ohälsa. Varför kan vi inte prata lika öppet om den som fysiska åkommor? Så mycket lättare oket skulle bli för anhöriga och framförallt så mycket lättare för missbrukare att söka hjälp.

Jag känner enorm skuld. En skuld som blivit till skam. Anklagar mig själv för att ha varit en misslyckad mamma. Att jag inte gett min son tillräckligt stark självkänsla. Att jag inte förmedlat att livet är gott och att även motgångar kan vara något positivt. Att jag inte lärt honom att hantera sina känslor. För det är ju mitt fel att min son måste bedöva sina känslor för att orka leva. Det är ju jag som är ansvarig. Jag har gått igenom hans barndom på nytt och på nytt. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Om jag bara sett tecknen i tid. Om jag sökt hjälp i ett tidigare skede. Om jag dragit starkare gränser. Om jag uppmuntrat honom mera. Om jag bara … Om:en tar aldrig slut, men min hjärna blir helt slutkörd av detta ältande. Trycker ner mig totalt. Tar död på min självkänsla och ork. Känner mig som en värdelös mamma. Det har funnits perioder då jag inte velat visa mig bland folk. Klarade inte av inbillade anklagande blickar bakom min rygg: -”Där är mamman till en narkoman. Där är mamman som misslyckats i sin uppfostran.” Med mitt förnuft vet jag att det bara är mina egna dömande tankar om mig själv. Men mina känslor går sin egen väg.

Förutom skulden är oron min ständiga följeslagare. En oro som handlar om liv eller död. Värst är nätterna, då tankarna får fritt spelrum. Kanske det är just denna natt han dör? Tänk om han slocknar i någon snödriva och ingen upptäcker honom? Tänk om han råkar i ett slagsmål som orsakar livslång skada eller att liv går förlorat? Tänk om han denna natt tar en överdos? Oroskänslan ligger ständigt på lur, till och med små bekymmer och inbillade scenarier växer till hotfulla orosmoln. Och stunder jag lyckas få hjärnan att tänka på nåt annat, stunder jag kan befria mig från tankar på sonens missbruk, ger mig i efterhand dåligt samvete. Som om oron skulle kunna hjälpa honom!

Skulden, skammen och oron ger upphov till självrannsakan. Varför måste jag genomlida detta? Vad försöker livet lära mig? Jag får inga svar. Men varken skulden eller skammen kan hjälpa min son. Lika lite som min oro. Jag går med i en mammagrupp. En grupp med mammor till missbrukare. Vilken känsla, jag är inte ensam! Här kan vi prata ut om allt. Tankar som jag inte tidigare ens vågat tänka till slut får ord. Och gruppen består av fina, underbara, ansvarstagande mammor. Mammor som älskar sina barn. Mammor som mår dåligt på grund av att deras barn valt drogerna. Mammor som liksom jag lider i tysthet. Aldrig att jag skulle tänka att de har någon skuld! Känner bara gränslös medkänsla. Tårarna vill aldrig ta slut efter första träffen. Jag är inte ensam!

Jag vill sluta döma mig själv. Jag vill bli snällare mot mig själv. Acceptera och känna förståelse för det jag går igenom. Det jag behöver odla är ork och styrka för att kunna hjälpa min son. För att vara en mamma han kan vända sig till, när han vill ha hjälp. En stark mamma som klarar av att vara ett stöd. Jag vill vara en bra mamma här och nu. Men också en mamma som visar var gränsen går. Jag accepterar inte hans drogmissbruk, och jag hatar det drogerna gjort honom till, men den villkorslösa kärleken till min son,  till den person han innerst inne är, finns alltid kvar.

Den kärleken slocknade aldrig, hur svår situationen än var.

 

Mammsi

4 kommentarer
FacebookTwitterWhatsappEmail