Tankar ur ett missbruk

Jag tittar mig runt  och allt jag ser är mörker, totalt svart mörker. Skönt, jag älskar mörkret. Mörkret är min vän och mitt skydd.

Långsamt lägger jag en cigarett i munnen och tänder på. Tar ett djupt andetag följt av en ännu djupare suck. Röken smakar strävt men jag tycker om hur det känns. Det är inte skönt men det är ju i alla fall något annat än inget. Jag känner oftast inget. De flesta känslor skrämmer fan livet ur mig. Sorg, skam, ångest, hat, jag kan inte hantera någon av dem. De får mig att göra och säga saker som är mot min vilja. Jävligt fel saker som får mig att må illa av ånger efteråt.

Dagens avtändning har ännu inte infunnit sig, eftersom det ännu finns gott om substanser som cirkulerar i mitt blodomlopp. Det enda som finns är känslan av att inte riktigt existera. En känsla av total tomhet. Som en tjock blöt filt som ligger över mitt liv och långsamt kväver mig.

Fast hur hög jag än blir så slipper jag aldrig tomhetskänslan. I början hjälpte drogerna, men inte längre. Fast vilka kombinationer och mängder jag än tynger i mig så upplever jag ändå inget annat än en stunds befrielse från verkligheten. Någon sorts inblick i vad som kallas sinnesro skulle jag tro. Det är allt jag begär, lite lugn och ro. Att få stilla tankarna och släppa känslorna.

Cigaretten brinner mot sitt slut. Jag klämmer in den i första bästa ölburk med ett grin av avsky i mitt ansikte. För många känslor och tankar börjar bubbla upp och rastlösheten  kryper på. Jag drar upp persiennerna och tittar ut för att se om det är lika mörkt ute som här inne.

Kolsvart, perfekt. Dygnets mörka timmar är mina timmar. Då kan man röra sig obemärkt och ostört. Även om jag inte har något fanstyg för mig vill jag helst inte bli sedd. Kalla kårar går uppför nacken bara av tanken att någon jävel skulle komma fram till mig och inleda ett samtal.

Där står jag då och måste hitta på en historia om att jag faktiskt mår helt okej, om att jag nog tar det mycket lugnare nu för tiden och om det där jobbet som är på gång. Vilket alla är totala lögner.
Inget är längre helt okej och det går hårdare än någonsin och att ha ett jobb i detta tillstånd skulle vara totalt omöjligt.

Att ljuga ligger inte i min natur, men vad ska jag göra? Berätta sanningen? Inte en jävla chans! Då finns ju risken att någon skulle försöka hjälpa mig. Människor som bryr sig för mycket om mig måste jag hålla på avstånd och ljuga som mest åt. Att dessa människor inte ser hur åt helvete mitt liv egentligen är, är väldigt viktigt för att jag ska kunna fortsätta mitt missbruk. De är endast hinder i mitt liv och jag är tvungen att ljuga för dom för att kunna leva ostört på det enda sätt jag klarar av.

Någonstans inom mig börjar alla mina tankar och allt mitt beteende kännas jävligt fel. Jag börjar ifrågasätta mig själv och vad jag riktigt gör med mitt och andras liv. Knuten i magen drar åt sig med en sån kraft att jag slängs ner på mina knän. En tår rinner ner för min kind och jag vet att jag måste bort från detta liv. Jag vill ha något annat.
Måste bara dämpa denna känsla en sista gång.
Bara en gång till.
En sista sil, sedan slutar jag.

Jag lovar.

 

Tack.
#ajunkiespath
Follow my blog with Bloglovin

Tvivel

Hej mitt namn är David och jag är beroende.

Ibland tas mitt sinne över av tvivel. Tvivel över alla beslut jag någonsin tagit och misstro över min plats i denna värld. Det känns som om jag hela min nykterhet endast lurat mig själv att tro saker och ting kommer att bli bättre. Mina mål som just var så nära är mitt i allt så oändligt långt borta att det känns omöjligt att nå dem. Omöjligt att bli den person jag så hårt strävat efter att bli, då gamla defekter dyker upp i mitt beteende som tidigare troddes vara borta.

Min överanalys börjar gå på högvarv och alla runtom mig tycks bekräfta mina tankar om mig själv. Mina tankar om att jag inte är värd detta liv. Att jag tagit vatten över huvudet med tron om att kunna skapa ett lyckligt framgångsrikt liv värt att leva.
Tankar om att jag inte duger så som jag är just nu..

I fullaste desperation kavlas ärmarna upp och ett hopplöst försök att med våld kontrollera mitt liv inleds. Panikartat trycker jag på alla knappar och drar i alla spakar. Vrider och vänder på livets komponenter med all min kraft bara för att få allting precis så som jag vill att det ska vara. Så att både vägen och destinationen ska bli på mitt sätt.
För det är väl det enda rätta sättet. Eller hur?

Att ibland bara släppa taget om livet glöms allt för ofta bort. Konsten att trots hur åt helvete allt känns och ser ut för tillfället, förlita sig på att allting kommer att ordna sig. För livet har en tendens att arbeta på väldigt komplicerade sätt som i skeende stund är omöjliga att förstå.
Det ger oss utmaningar vi inte kan se innebörden av och slänger ut oss på vägar vi aldrig har bett om att få gå. Förfärliga saker sker och vi förargar oss över dess grymhet. Men i slutändan tycks ändå allting leda till något bättre. Ofta något vi inte ens visste vi ville ha eller trott oss behöva.

Om vi håller huvudet högt genom dom svåra tiderna så kommer vi förr eller senare att bli belönade för vårt arbete. Förståelsen om varför kommer sällan att bli sedd, men den är oviktig. Vi behöver endast förlita oss på att allting sker precis så som det ska ske. Med vetskapen om detta behöver vi inte längre oroa oss för framtiden.

Allting kommer att ordna sig.

 

Tack.

#ajunkiespath

Se mig! Hör mig!

Mitt namn är David och jag är beroende.

En av våra starkaste emotionella behov som människor är att få känna oss betydelsefulla. Att någon pratar och lyssnar på oss, ser oss i ögonen eller kanske till och med bekräftar vår betydelse i deras liv med en vacker komplimang.

Vi har så svårt att lägga ut den där lilla komplimangen eller vänliga ordet till någon som verkar behöva det. Varför då?
Vad är det värsta som kan hända av att göra en annan människa lite lyckligare, om ens för en stund.

Många av oss går runt och känner sig betydelselösa för att det tycks som om ingen hör oss, ser oss eller ens vet om att vi finns. Vi hamnar i en ond spiral där vi börjar dra oss undan och inte tycker om de flesta, egentligen blir vi som dem vi föraktat.

Men vad mitt liv har lärt mig är att vad du ger till världen så ger denne tillbaka. Går vi runt och kostnadsfritt ger genuina komplimanger, lyssnar då andra pratar, finns där för den som behöver någon, ja helt enkelt beter oss så som vi vill att andra ska bete sig mot oss. Då blir livet en aning lättare och vi kommer att få all den bekräftelse som behövs för att få känna sig betydelsefull.

Idag försöker jag alltid göra saker för andra som jag skulle vilja de gjorde åt mig. Ger genuina ärliga komplimanger som jag faktiskt menar och lyssnar då någon behöver prata. Vilket leder till att jag i min tur blir bemött på ett mycket behagligare sätt än förut. Detta skapar balans i mitt liv och välmående av att vara snäll.

Tack
#ajunkiespath

Att förändras

Hej mitt namn är David och jag är beroende.

Att bli nykter kräver ingen stor förändring, men att behålla den kräver att allt förändras.

Allt som är nytt och okänt kommer ofta med en viss rädsla och osäkerhet.
Och det mest okända för en narkoman eller alkoholist är nykterhet.
Att infinna sig i detta tillstånd under en längre tid känns hopplöst och totalt ofattbart. För nykterheten är för en narkoman så otroligt smärtsam och obekväm att fast den innerliga viljan om att lämna drogerna finns, så går det bara inte. Och efter tillräckligt många försök att bara sluta knarka så ger många upp hoppet.

För att leva nykter som narkoman krävs så mycket mer än att sluta knarka. Det kräver att vi totalt förändras som person. Ändrar vårt tankesätt, ändrar vårt beteende, ändrar vår umgängeskrets och våra relationer.

Att göra en så stor vändning i livet är allt annat än lätt. Tänk dig att lämna alla du umgås med, alla de som känner dig såsom endast vänner gör, de som du gått med genom ur och skur och som får dig att skratta då allt du vill är att gråta. Tänk dig att lämna bort alla sysslor du kan och tycker om att göra, de enda sakerna som faktiskt får dig att känna lycka. Tänk dig att ändra alla dina tankar som du alltid tänkt och helt förändra det beteende som du alltid trott har varit rätt till något helt annat okänt.

Det är smärtsamt, det är tungt, det är fan inte lätt.
Men det är möjligt.

Tack.

#ajunkiespath

Vem är jag?

Hej mitt namn är David och jag är beroende.

Jag är 24 år och har de senaste 10 åren av mitt liv levt i missbruket. Jag har uttnyttjat och manipulerat, ljugit och svikit alla runtom mig. Mitt enda livssyfte har varit att använda droger, det har inte funnits någon morgondag och ingen gårdag,  endast nästa sil och hur jag skulle få tag på den.

I missbruket levde jag för att använda och använde för att leva och det fanns ingen som kunde stoppa mitt vansinne, min väg mot total förgörelse och död.

Hela mitt liv har jag trott att drogerna var mitt svar, min lösning.  Att det var den enda komponenten som alltid fattats i mitt liv. Det var drogerna som gjorde mig hel och som gjorde att jag faktiskt existerade. De fick mig att känna, att se, att leva på riktigt!

Jag älskade droger såsom en mor älskar sitt barn. Personer runt om mig försökte stoppa mig, försökte hjälpa mig, men inget och ingen kunde ta min älskade ifrån mig. Jag älskade knarket mer än allt annat, mer än föräldrar,mer än kärlekar, mer än vänner och mer än familj, till och med mer än mig själv.

Drogerna tog ifrån mig allt och alla, de tog långsamt död på mig, men jag älskade dem ändå. Knarket var som en varm kärleksfull famn som tog hand om mig, hur för jävligt än mitt liv var. Vad som än hände mig och min omgivning så kunde jag alltid förlita mig på min trovärdige sil, ett stick och alla bekymmer var över. Om ens det hjälpte för en sekund var det bättre än detta helvete jag skapat åt mig.

Idag har jag 8 månaders nykterhet bakom mig, vilket jag aldrig trott vara möjligt. Jag är som ett nyfött barn och upplever världen med nya ögon, jag har ett starkt begär av att utvecklas och lära mig mer om allt och alla. Jag vaknar upp på morgonen med samma känsla man hade som litet barn då det var julafton. Med nykterheten har otroliga ting visat sig för mig och jag är evigt tacksam bara för att få vara med, leva och lära mig.

Men inget jag har och upplever idag har kommit serverat på silverfat. Det har varit en hård kamp och jag arbetar fortfarande jävligt hårt för att bibehålla mitt mående, för att utvecklas och möter ständigt på hinder och svårigheter i nykterheten. Under mitt missbruk lärde jag mig hur man tjänar snabba pengar, smugglar droger,  hittar skydd för natten eller försvarar sitt liv men inte fan visste jag hur man sätter på tvättmaskinen eller stryker en skjorta!

Här kommer jag att skriva om min väg i tillfrisknandet, mina vanor och ritualer jag tillämpar, svårigheter jag möter och tillbakablickar hur mitt missbruk såg ut.

Välkommen med på min resa i nykterheten!

Tack.

#ajunkiespath

En dag som alla andra..

Jag vaknar till ur sömnen, mitt huvud bultar jävulskt och hela jag är genomblöt av svett. Solen skiner in genom persiennerna och har värmt upp lägenheten till en bastu, ändå skakar jag av frossa och det känns som minusgrader.

Fy fan, viskar jag för mig själv medan jag gräver ner handen under madrassen och rotar runt tills jag hittar min lilla påse med lugn. Jag tar en näve och trycker in tabletterna under tungan och låter de beska medicinerna smälta innan jag ens vågar öppna mina ögon och börja tänka på hur jag ska klara av denna jävla dag.

Pulsen åker ner och mina ögon öppnas, allt är upp och ner, på golvet ligger använda sprutor, tomma zippåsar, urknaprade pillerkartor och torra spritflaskor. Vem vet vad som riktigt hänt, inte jag i alla fall, och inte fan bryr jag mig heller.

Min mage börjar konvulsera så jag springer till toaletten för att kasta upp. Jag kräks och kräks, men endast en vit syra som bränner så in i helvete rinner ur mig, jag får ingen luft och det känns som om jag håller på att kvävas.
När det äntligen slutar, staplar jag till soffan lätt vinglig av pillren jag satt i mig då jag vaknade, häller i mig en halvdrucken urlakad öl från igår och rotar fram telefonen för att börja dagens jakt på droger. Mina små piller räckte endast till att få mig upp ur sängen, men biter inte på min opiatabstinens som är olidlig just nu.

Svetten dryper ner och jag skakar av köld på samma gång, varje jävla cell i min kropp skriker och river i mig innifrån och mitt psyke håller på att brista av ångest och desperation, allt känns så jävla fel och åt helvete och jag vill bara bort, jag vill lindra jag vill dämpa jag vill förgöra allt som har med mig att göra.

Ringer åt min polare som alltid har och får svaret ”senare”. Jag HATAR senare, senare finns inte just nu, jag måste bort och det snabbt! Jag ringer åt nästa och nästa och nästa, fan fan fan, ingen har det jag letar efter, inte en jävel som kan rädda mig. Desperationen börjar bli påtaglig och jag känner mig beredd att göra vad som helst för en fix, bara en smula, snälla, vad som helst förutom detta. Minuter känns som dagar och jag är säker på att jag inte klarar av detta helvete en enda sekund till…

 

Mitt namn är David och detta var min vardag de senaste 10 åren.

Här är min resa till lycka.