Som löv

Hösten kryper på och får mig att tänka på den kontinuerliga förändringen i livet. Både naturens och människans. För varje dag som går utvecklas vi, för varje händelse förändras vi och för varje människa vi möter ändrar vår syn på världen en aning. Ingenting kommer någonsin att vara likadant som just nu. Ingenting kommer att se likadant ut och ingenting kommer att kännas likadant. Precis allt mognar på ett sätt eller annat, både på gott och ont. Detta kan vi inte rå på.

Jag ser hur löven sakta gulnar, så långsamt att mitt i allt så finns det inga gröna löv kvar. Det sker så långsamt att jag inte hinner lägga märke till att det händer, men så snabbt att jag förundras över vart sommaren tog vägen. Fast jag tittat på träden varenda dag så har jag inte sett vad som hänt. Likaså är vi människor, vi utvecklas dag för dag i en sådan takt att vi helt plötsligt är i en ny position i våra liv. För varje lilla sak som förändras så vänjer vi oss väldigt snabbt. Det känns som om det alltid varit så som det är just nu. Vi har svårt att se helheten av vår utveckling, hurudana vi egentligen var för några månader sedan eller till och med år sedan. Vi borde kunna njuta av våra färger innan vi vissnar bort.

Jag är ett praktexempel på detta. Största delen av mitt arbete lägger jag på min utveckling. På att förändras och bli mer av mig själv. Men jag glömmer så hastigt bort att njuta av den jag är just nu. Glömmer bort att se tillbaka och faktiskt förstå vad som blivit gjort. Istället harmas jag med tankar om att jag borde veta bättre och att jag borde kommit längre vid det här laget. Att jag bore vara förmögen att göra klokare val och borde kunna hantera mitt liv och mina känslor på ett bättre sätt. Jag glömmer bort den trasiga människa jag varit och förväntar mig för mycket av mig själv.

Förändring kommer sakta med tiden och om vi inte kan njuta av den, så vad är vitsen? Det är ju resan som borde kunna avnjutas för där spenderar vi största delen av våra liv. Vi strävar alltid efter något nytt, destinationen är endast en momentär upplevelse och om det är den enda glädje vi får, så kommer det att bli jobbigt.

Medans jag skriver detta tittar jag mig runt. Utanför mitt fönster skiner solen, löven på träden fladdrar på ett stillsamt sätt i vinden. Jag sitter bekvämt i mitt eget lilla hem, det finns god mat i kylskåpet och många intressanta böcker att läsa. I min telefon har jag kanske inte längre så många olika telefonnumror, men de jag har är till betydelsefulla vänner. Min kropp må vara en aning sjuk, men det är endast av gårdagens träningspass. Mina val må inte alltid vara de klokaste, men de är fan så mycket klokare än de någonsin varit. Vet ni, mitt liv är faktiskt ganska bra.

Jag skall börja öva min tacksamhet för nuet mer. Det känns som om jag lite tappat den delen på sistone, lever för mycket i framtiden med dagdrömmar och fantasier. Jag tänker så mycket på det jag vill uppnå att jag inte hinner på riktigt uppleva det innan jag hittar en ny sak. Jag glömmer så hastigt bort att varje stund kommer bara en gång.

 

Tack.
#ajunkiespath

Bemötandets potential

Med den syn vi tittar på världen kommer denne att titta tillbaka.
Jag har blivit bemött på många olika sätt i mitt liv, många bra och många dåliga. Under missbruket var det dock mycket mer dåligt. Många ilskna ord, otrevliga handlingar och en oexisterande rättvisa. Detta var ju givetvis inte pågrund av att det var synd om mig och att jag var så otroligt olycksbådad. Nej, jag betedde mig som en liten skit så jag blev behandlad som en. Jag såg aldrig min del i det stora hela, såg aldrig min del i alla strider och dispyter. Jag var så självupptagen med mina egna tankar och känslor att jag helt enkelt inte såg vad mina ord hade för effekt. Alla var ju bara en jävla idiot i mina ögon.

På det sättet gick jag runt, funderandes över varför lilla jag var tvungen att stå ut med så mycket skit. Varför det aldrig gick som jag planerat och varför ingen påriktigt hörde vad jag hade att säga. Jag var blind och inte villig att förändras. Det var ju alla andra som borde förändras muttrade jag gång på gång.

Efter ett tag så steg jag in i nykterheten men förstod fortarande inte mitt ansvar. Visst, jag blev en trevligare människa direkt men det fanns en hel del finslipningar att göras. För vartefter jag började må bättre, växte det även fram en strävan efter att se andra må bättre. Jag började öva på att ge komplimanger och uppmuntrande ord. Falska såna gick inte hem så jag lärde mig att hitta genuint bra saker med (de flesta) människor och lyfte fram dessa. För alla människor har något de är bra på eller något som är vackert hos dem. I Japan har de ett uttryck, ”Wabi-sabi” vilket innebär skönheten i det ofullkomliga och operfekta, om inte annat så är ju ingen lik den andra vilket är en vacker egenskap i sig.

Vartefter jag förändrade på mitt bemötande märkte jag en stor förändring i mitt liv. Inte bara att människor i sin tur bemötte mig bra utan även att jag själv mår bättre. Vet ni det ger en känsla av välbefinnande att vara en trevlig filur. Att se hur människor log och blev glada. Jag märkte hur någons mående kunde sättas i en positiv ton resten av dagen, bara tack vare några ord som yttrades av lilla mig. Vilken makt vi besitter tänkte jag.

Men om jag kunde göra en människa såpass glad av några snälla ord, vad kunde då ske om det jag sa misstolkades eller om jag hade en dålig dag och klämde ur mig något olämpligt. Då någon annan hade en dålig dag och sa något bittert tog jag det givetvis personligt. För varje sned blick och frånvarande svar så sjunkte mitt självfötroende. Jag var än en gång så självcentrerad att allt handlade om lilla mig. Jag gick runt och fundera vad fan jag gjort fel nu då. Det var ännu en komponent som fattades, världen cirkulerar inte kring mig.
Jag började förstå att inte ta precis allting som en orsak av mitt beteende, utan bara vara så trevlig och snäll så ofta jag kan och inte överanalysera varje människas uttryck. Man vet aldrig vad som försigår mellan den andres två öron och oftast så är det något större än en själv bakom dennes irritation. Heller kan man inte tro att man kan vara på topp hela tiden, ibland har vi sämre dagar, ibland bättre. Sånt är livet.

Så kom ihåg att behandla alla du bemöter väl, för av mina upplevelser här i livet så kan jag säga att jag inte minns så mycket av de som behandlat mig skit. Men de guldkornen som behandlat mig väl fast jag kanske inte alltid förtjänat det, dem minns jag.

 

Tack.
#ajunkiespath

Ett bredare spektrum av beroendet

Tidigare har mitt beroende yttrat sig på ett väldigt tydligt sätt. Jag har använt droger varje dag och har inte kunnat vara utan någon längre tid. Väldigt många försök att sluta har inletts med väldigt vaga resultat. Jag har intalat mig själv att jag kan använda lite på helgerna eller nu som då. Man måste ju kunna ha lite roligt ibland tycker man ju? Till en början har det gått bra men väldigt snabbt så spenderas de nyktra dagarna med att bara längta och drömma om den kommande helgen då jag skulle få fly från verkligheten. Dagarna mellan dessa flykter blir bara kortare och kortare ända tills det mitt i allt är varje dag, kort efter det så är jag än en gång även fysiskt beroende och nu klarar inte heller min kropp att vara utan. Samma visa varje gång. De säger att vansinne är att upprepa samma misstag om och om igen och förvänta sig nya reslutat, detta är mitt beroende i ett nötskal.

De säger även att ”vi är beroende i alla våra angelägenheter”, ett begrepp som jag till en början inte förstog mig på. Drogerna var de enda sakerna som, iallafall jag, var beroende av och bara de lämnar bort så är faran över. Så fel jag kunde ha..
Detta uttryck förklarar att vårat beroende tar sig nya former hela tiden, fast vi lämnat drogerna så behöver vi fortfarande vara på vår vakt. Vad som helst kan bli till ett beroende och det jag har märkt är en den svaga punkten för mig är saker som ger omedelbar tillfredsställelse. Saker som känns bra för stunden men som i det långa loppet kanske inte gynnar välmåendet speciellt mycket. Saker som inte kräver så mycket arbete just nu för en stunds befrielse från den vardagliga stressen.

Det gäller att vara vaksam över dessa saker för det är de som tar oss ifrån att nå våra långsiktiga mål. Att bara må bra för stunden är kanske skönt just då, men hur är det efteråt? Vi kanske tynger i oss några kakor för mycket eller ligger och tanklöst bläddrar genom vårt instagram flöde fast vi skullle tänka mer på vad vi äter eller har en massa viktiga uppgifter vi borde göra. Nu som då är ju givetvis okej, men då nu som då blir till en daglig besatthet, då börjar vi närma oss ett beroende. Då vi dag ut och dag in gör den där samma grejjen fast vi vet att vi inte borde. Vi sitter med våra ansikten fastklistrade i skärmen och psykotiskt upprepar mantrat ”det här är fan inte bra för mig, jag borde verkligen göra något vettigt” om och om igen.

Någon kanske spelar för mycket, någon har kollat genom vartenda klipp på youtube och någon har inte ett endaste korn av damm i sin lägenhet (efter den genomgående granskningen jag gjort av mig själv det senaste året kan jag iallafall garantera att jag inte är en av de sistnämnda). Iallafall så har vi mer eller mindre alla någon sorts flykt. Det som dessa flykter har gemensamt är ju som sakt att det inte gynnar vårt mående i det långa loppet. Vi har något vi vill åstadkomma med våra liv, något vi vill uppnå men tappar fokusen då ett alternativ med snabbare tillfredställelse visar sig.

Jag med min starka beroende personlighet så faller lätt in i dessa sinneslösa vanor, min adhd hjälper knappast till att hålla mitt fokus på rätt saker för den delen. Men genom att hålla medvetenheten om detta vaken, så kan jag oftast styra mitt liv på rätt riktning igen. Jag tror det även gäller att inte vara så hård mot sig själv. Ge uppmuntran åt självet över att man överhuvudtaget kommer på sig själv görandes dessa saker istället för att hacka på sig själv över att det blev som det blev. Som min terapeut sa: Det du ger uppmärksamhet åt växer. Så se till att ge uppmärksamhet åt rätt saker för det spelar ingen roll om det är positiva eller negativa ord du ger ditt beteende, det kommer att växa hursom.

 

Tack.
#ajunkiespath

Framtidens glimtar

Jag har väl aldrig riktigt varit känd för min förmåga att vara förklok eller eftertänksam. Jag har sagt och gjort saker utan den minsta tanke på vilka konsvekvenser det fört med sig. Enda jag har brytt mig om är att få mina droger och om mitt framtida jag var tvungen att lida för det, så var det inte mitt problem. Men idag så tänker jag mer och mer på min framtid. Det vill säga hälsa, välmående och ekonomi. De flesta goda saker i livet faller in i någon av dessa kategorier.

Jag går just nu i terapi, KBT terapi. I ett väldigt tidigt skede började det diskuteras framtiden, eller rättare sakt vad jag vill bli då jag blir stor. Jag vill hjälpa människor, säger jag som den mest självklara saken någonsin. Jaha, hur då? Frågar hon. Ja det var en bra fråga, hur ska jag kunna hjälpa människor och vem vill jag hjälpa. Hur vet jag inte riktigt men jag tänker att mina erfarenheter kan hjälpa iallafall någon. Vi pratar vidare och hon nämner att de skulle göra gott för min framtid att studera. Bara av att höra det ordet ryser jag till och får svårt att sitta still. Nej nej nej, jag ler och föklarar att min erfarenhet från mitt tidigare liv räcker bra till, jag behöver inga studier. Det som egentligen styr mina val just nu är en rädsla och ett väldigt dystert minne från tidigare försök.

Hon drar upp det nu som då vid mina besök varpå jag suckar och rullar mina ögon. Men samtidigt så växer tanken inom mig. Jag börjar gå runt och fantisera om detta studieliv som alla så glatt pratat om. Nya människor, nya upplevelser. Jag tänker och funderar kring vilka sorts möjligheter som kan öppnas för mig och vet ni, det är ju en hel del. Att bli egen företagare har alltid varit min dröm och en utbildning hindrar ju mig givetvis inte från detta, tvärtom. Sakta men säkert inser jag att det skulle vara väldigt orättvist att inte ge mitt framtida jag de bästa möjliga förutsättningarna jag kan. Dags att än en gång släppa det som blivit bekvämt och vant till något nytt, något bättre.

Min terapeut anser att socionom skulle passa mig bäst, jag kollar upp utbildningen och instämmer direkt. Det är också en väldigt bra grund för fortsatta studier efter yrkeshögskolan. Men till att börja med behöver jag givetvis ett yrkes eller gymnnasie betyg. Något har jag iallafall lyckats åstadkomma i missbruket för det finns en påbörjad kock utbildning i mitt namn, perfekt. Jag ringer till läraren och ber henne skriva in mig pånytt så jag kan ta examen. Hon låter väldigt glad då hon hör vem det är och håller med om att vi ska få det undan så snabbt som möjligt. Betygen kollas igenom och det är faktiskt inte så farligt mycket som skall göras, det kommer bli färdigt innan sommaren utan problem.

Det känns bra. Jag ser verkligen framemot att uppleva det som jag tidigare aldrig ens gett en chans. Förmodligen eftersom jag motvilligt suttit där och studerat saker som jag inte bryr mig det minsta om. Men att nu göra valet själv, läsa och lära mig om saker som jag verkligen bryr mig om. Så många nya människor jag kommer att få träffa och så mycket nytt jag kan få lära mig. Det pirrar i kroppen då jag tänker på framtiden, det gjorde det inte förut. Jag tror det kommer att bli annorlunda denna gång, allt är annorlunda denna gång.

 

 

Tack.
#ajunkiespath

Tidens kraft

De säger att tiden läker alla sår. Det är väl kanske inte hela sanningen, men det är en viktig komponent då vi tillfrisknar. Jag har försökt bli nykter många gånger. Jag har väntat vad som känts för mig, en evighet, men ingeting har blivit bättre. I missbruket löstes mina problem på några sekunder, av denna vana har mitt tålamod blivit nästintill obefintligt. Jag försökte vara nykter dagar, veckor, månader bara för att dra slutsatsen att det blir inte bättre än så här. Att jag bara är så jävla sjuk att jag måste knarka för att ens må lite bra. Jag hade bara inte gett det tillräckligt med tid och ännu mindre, tillräckligt arbete.

Vi narkomaner och alkoholister har spenderat åratal på den totala förgörelsen av våra liv. Vi har såna djupa ärr av våra liv att vi måste använda eftersom smärtan är för stor. Denna smärta kommer inte att försvinna under tiden på ett behandlingshem. Våra liv kommer inte automatiskt att redas upp bara för att vi söker hjälp. För vårat grundproblem är ju inte missbruk, missbruket är en symptom av våra underliggande problem. Dessa problem är såna som många går runt och bär på. Vi försöker alla hantera våra problem på ett eller annat sätt. Narkomanernas sätt är väldigt destruktivt, det är väldigt svårt att dölja i längden och det har ödesdigra konsekvenser. Inte bara för individen utan för hela samhället.

Och samhället verkar ha svårt att förstå detta fenomen, de undrar varför knarkarna inte bara slutar. Du har ju varit på behandlingshem en månad, nu är du ju frisk. De förstår inte att vi blir aldrig friska från detta. Men sekunden vi slutar använda, så börjar vi tillfriskna, och tillfriskningen är en livslång process. Det händer inte på en dag eller två inte heller på en månad eller tre. Det händer inte heller över en behandlingsperiod eller några samtal med en terapeut. Vi måste bli av med denna tanke att det skulle kunna finnas en ”quick-fix” för något som ligger så djupt som detta.

Kommuner förlorar både pengar och liv på att snåla med behandling. Många kommuner vill inte ens ge betalningsförbindelse för längre än någon månad till eftervård, även fast klienten själv vill fortsätta. De skickar knarkare och alkoholister gång på gång på denna 1 månads behandling och bannas över att de aldrig klarar av att hålla sig nykter. Av reslutaten de får av denna metod anser de ju självklart att dessa människor är obotliga. Det finns inget hopp, säger de och fortsätter med samma teknik. De tänker att det inte är värt att sätta pengar och tid på en knarkare för hen kommer ändå, förr eller senare, att stryka med.

Vi behöver tid, lång tid! Att ge behandlingen som ett paket skulle enligt mig vara optimalt. En 6-12 månaders plan, där både behandlingshem och eftervård ingår. Istället för att förlita sig på att knarkarna själva kommer att veta vad de behöver då behandlingen är över (för det är ju precis därför vi hamnat fast i drogerna, för att vi är så duktiga på att ta egna beslut, eller hur?). Det skulle vara mer inriktat på att ge personen i fråga maximalt med stöd istället för att försöka göra det så billigt och snabbt som möjligt. Vi borde fokusera på att skapa hela funktionerande människor och inte såna som bara tillfälligt är nyktra.

Vi behöver en förändring.

Resan efter nio

Molnen är tjocka idag, de rör sig hastigt över himlen. Nu som då tittar solen fram och värmer upp naturen i några magiska minuter. Luften är frisk, man känner verkligen hur sommaren nått sitt slut och hösten kryper på. Jag står utomhus och röker en cigarett. Egentligen har tjusningen för denna vana dött för länge sedan men i brist på annat står jag här, röker och tänker. Min vän står här bredvid. Han försöker hålla igång en konversation, som tankspridda jag, försöker lyssna på. Vanligtvis har jag inte svårt att följa med i våra konversationer eftersom de oftast är väldigt livliga och intressanta. Men det var något speciellt med denna dag, det låg något mer i luften än hösten.

Min kompis pratar på men jag är djupt försjunken i mina egna tankar. Han är väl medveten om detta men han snackar på för att hålla stämningen uppe medans jag nickar och ler, tacksam över hans osagda förståelse. I min stora lilla värld funderar jag över framtiden. Jag tänker mycket på framtiden. Om alla upplevelser jag kommer att få vara med om, om alla de betydelsefulla relationerna jag kommer att ha och om den person jag en dag kan bli. Det som just nu tar upp min tankeverksamhet är vad jag ska hitta på härnäst.

Jag behöver alltid något mer konkret att sträva efter för att tända gnistan inom mig. Det räcker inte riktigt med att göra saker ”bara” för att de är bra för mig, jag behöver ett mål. Som tur är så har mina föreläsningar just kommit igång och det har satt fart på min utveckling. Otaligt många timmar har spenderats hemma framför kameran, där jag spelat in mig själv för att kunna finslipa mitt tal. Pratat för mig själv och gått igenom mitt liv för att hitta allt det mörker jag förträngt. Och tillräckligt många gånger för att min röst ej ska brista när jag talar högt om dem. Visst, mina föreläsningar kan fortfarande förbättras och jag gör allt vad jag kan. Men nervositeten, nervositeten som jag så föraktade har nu svalnat och det konstiga är att jag saknar den. Så som jag bannats över den och längtat efter dagen den skulle lämna mig, och nu saknar jag den. Den får mig att känna mig i liv, den får min glöd att flamma upp till stora lågor som slukar alla hinder som kommer min väg. Jag behöver en ny utmaning.

Jag rycker till av att min telefon ringer. Vem fan ringer mig mitt på ljusa dan? säger jag skämtsamt till min vän. Jag ser på honom att han inte fann mitt skämt speciellt roligt, men har ler. För sådan är han, trevlig. Hela mitt liv har jag varit omringad av människor vars minsta bekymmer har varit mitt lilla mående. Otrevlighet och själviskhet har flödat genom våra väsen, ingen av oss ute i missbruket har brytt sig om något annat än oss själva. Kontrasten mellan mitt gamla liv och mitt nya är för mig mest uppskattad i små stunder som denna. Stunder där jag får ett välbehövt leende eller en obefogad komplimang. Inte för att jag nödvändigtvis gjort mig förtjänt av det utan bara för att någon tyckte jag behövde det.

Jag tar fram min telefon och trycker på den gröna luren för att svara.
-David i telefon.
-Hej, vi ringer från Yles program ”Efter nio”. Vi läste din blogg och undrar om du skulle vara intresserad av en intervju?

Shit, hur fan ska jag ta mig ur det här? är min första tanke. Jag börjar gå igenom möjliga ursäkter för att slippa undan. Jag känner mig faktiskt en aning flunsig just nu. Var det inte något annat planerat just den dagen? Fan, han har ju inte ens sagt vilken dag det är ännu. Allt jag ville ha var ju en liten utmaning, muttrar jag tyst ut till universum. Jag kommer på mig själv tänkandes på detta negativa sätt följt av en lätt suck och ett leende.

Absolut, jättegärna. Svarar jag.
-Perfekt, då ses vi i studion kl 15 i Helsingfors på tisdag.

Samtalet avslutas och jag lägger telefonen tillbaka i fickan. Min mun lämnar en aning öppen då jag står och tänker på vad jag just gått med på. Pulsen stiger då min hjärna visar mig bilder av kameror och programledare. Fan fan fan, ångesten stiger då mitt katastroftänkande visar mig varenda sak som kan gå fel. Bilder av mig stammandes, svettandes och panikslagen försöka tynga ur mig ord flashar framför mig. Jag vet, jag har gått och bett om att någonting ska hända men fan, det här är allt för mycket för lilla mig. Mitt i mitt hav av tankar och känslor känner jag hur solen bryter fram mellan molnen. Den värmer. Jag slutar skaka. För en stund slutar jag tänka. Jag älskar solen.

Jag sprättar iväg min cigarett, stiger hastigt upp och går raskt in i det gula huset. Inne sitter min vän, väntandes med stora ögon. Två andra vänner sitter i rummet bredvid. Jag slänger mig ner i soffan och osar av nervositet genom att inte sitta still i mer än någon sekund åt gången.

Nå, vad gällde samtalet? Frågar han nyfiket.
De vill ha med mig på TV, svarar jag med ett sorts frågande tonläge.
Oj, säger han.
Ja precis, oj! Vi skrattar.

De två andra vännerna går förbi på väg ut och röka. Grattis säger de, så roligt. Ingen verkar ens lyfta på ögonbrynen eller ta mig på allvar. Jag överväger om jag borde bli upprörd och förklara hur nervös jag verkligen är, men fattar snabbt att de alla tre förstår vad som bubblar inom mig. De vill bara hålla mig lugn och inte jaga upp mig ännu mer. Underbara människor. Då jag ser hur säkra de verkar på att jag kan klara av det, växer även en självsäkerhet hos mig. Jag fixar det.

Dagarna går och stundvis tycks jag till och med glömma bort vad som väntar mig. Varje kväll spenderas framför spegeln där jag övar mina uttryck och mina ord. Jag filmar mig själv och försöker få mitt kroppsspråk att samspela med mitt budskap. Ibland går det bra, ibland går det skit. Jag har lärt mig att så är livet. Jag försöker att inte gräva ner mig fast saker och ting inte blir så som jag vill. Ibland funkar det, ibland inte och det är okej. Dagarna då mitt tal inte kommer så lätt, tar jag istället fram papper och penna och skriver. Dagarna då jag inte är ensam får jag hjälp av mina vänner. De ställer mig frågor och hjälper mig formulera mina tankar till ord. Det är så fascinerande hur man kan ha alla ord inom sig, men då det blir dags att uttala dem högt blir det, i alla fall för mig, komplicerat. Mitt problem ligger sällan i vad jag ska säga utan hur jag ska förklara det på ett sätt som andra förstår. Jag tänker, jag skriver, jag står framför spegeln och pratar. Det blir bättre. Det här fixar jag.

Natten före intervjun ligger jag på min madrass och stirrar i taket. Det är ganska kallt men jag har två täcken som värmer mig. Min hjärna matar på som vanligt den här tiden på dygnet och jag försöker smälta dagens intryck. Det tar inte länge innan morgondagen dyker upp i mina tankar och oundvikligen rullas min interna bioduk ner och projektorn sätter igång. Jag knyter mina nävar i förberedelse på alla katastrofscenarion som skall visas. Men denna gång, denna gång händer inget obehagligt. Jag får se alla glada ansikten av människor som bryr sig om mig. Jag ser hur jag pratar lättsamt med människorna i studion. Jag ser hur de alla vill mig väl och känner värmen de avger. Jag ler. Jag somnar.

Nu är dagen här. Jag slår upp mina ögon. Pigg och glad hoppar jag upp ur sängen och kör igång min morgonrutin. Kalldusch, meditation och röstövningar. Packar ner mina grejjer och hoppar i bilen för att plocka upp min vän som hakar på. Han stiger in i bilen och är lika pigg och glad som jag. Våra diskussioner river igång direkt. Vi skrattar, vi pratar, vi tänker på livets gåtor. En gratis parkeringsplats hittar vi snabbt och vandrar vidare till tågstation. Vi röker en cigarett och kliver på. Vår vagn är helt tom, vi sätter oss ner. Vi skrattar, vi pratar, vi tänker på livets gåtor. Tack vare det, hinner jag inte oroa mig över vad som komma skall. Men då vi närmar oss Helsingfors känner jag någonting krypa på. Jag märker hur våra samtal blir tystare och mina svar kortare. Det blir svårt att sitta still, mina händer söker en bekväm position men hittar ingen. Som en disktrasa som vrids ur drar ångestknuten i mitt bröst ihop sig. Tåget stannar. Fan fan fan, vad har jag gett mig in på. Vi stiger ut ur tåget. Det här var en riktigt dålig idé. Vi styr våra steg mot studion. För sent att backa ur nu. Min vän känner av min nervositet. Han sätter igång med att skämta och prata om allt möjligt för att lätta på stämningen. Det hjälper inte.

Vi når den angivna adressen. Pulsen stiger. Vi vänder in i vad som ser ut som en liten gränd och går längs den ungefär trettio meter innan vi viker av till höger. Händerna darrar. Jag frågar en kille var studion ligger, han pekar på en dörr som ligger någon meter under marknivå med några trappsteg framför som viker neråt. Svetten droppar. Vi går ner för trappstegen och jag öppnar försiktigt försiktigt den stora tunga dörren.

Jag har förberett mig länge på denna stund. Långt innan jag fick reda på att jag skulle hit. Varje olidlig stund av helvete jag upplevt. All den smärta och misär. Alla otaliga timmar av total hopplöshet och desperation, har lett hit. Så jävla mycket jag jobbat för att bli denna person. Dag ut och dag in har jag lagt massvis med tid på att finslipa min karaktär och bli den bästa versionen av mig själv. Nu står jag här i öppningen till en TV-studio. Och det sjukaste är att de bad mig komma. Hela mitt liv har det inte funnits en jävel som stolt stått brevid mig. Jag har varit en jävla pest som bara ställt till med skit för alla runtom mig. Skämt ut mig själv och alla som stått mig nära. Nu står jag här, i öppningen till en fucking TV studio. Det har allt lett hit. Min nervositet rinner av mig och ersätts med en pirrig glädje. Min rygg rätar ut sig och mitt bröst skjuts ut.

Nu jävlar kör vi.

Vi går in och möts av en varm atmosfär. Ett avlångt rum med några soffor och fotöljer. Klädställningar, tavlor, lampa formad som ett krokodilhuvud. Rummet är upplyst av mysigt låg belysning. Alla hälsar så glatt då jag springer runt och skakar hand med dem, försöker memorera deras namn vilket går lite si och så just nu. Min vän sätter sig ner i soffan. Jag i min tur travar av och an, tittar mig runt, hälsar på alla jag möter och petar på allt som ser intressant ut. Min vän skrattar och ber mig ta det lugnt. Jag ler, sätter mig ner och börjar snacka med en kvinna på min högra sida. Hon pysslar med något intressant på sin laptop. Jag frågar nyfiket vad det är.

Jag jobbar med ett barnprogram som heter Tandfen säger hon.

Jag förstummas ögonblickligen av att jag sitter bredvid någon som gör TV-program, sjukt. Tidigare har de enda människorna i min närhet som skapat något eget varit amfetaminkockar. Vi fortsätter vår diskussion, jag frågar om hennes drömmar och om framtiden. Programmet hon nu arbetar med var tydligen hennes sista och hon skulle byta bransch. Jag frågar om hon är nervös. Hon svarar nej, men jag ser att hon i alla fall är det en aning. Fast på samma gång säger glimten i hennes ögon hur mycket hon ser fram emot det. Det gör mig glad.

De kallar mig in till sminkrummet. En annan trevlig kvinna sminkar mig. Vi småpratar om allt möjligt, jag frågar om hennes liv. Hon har rest en hel del men känner nu att hon fått utlopp för sin resfeber och mår bra var hon är just nu. Vi skrattar mycket och vips så är vi färdiga. Det gick snabbt att sminka dig säger hon. Jag tar det som en komplimang och ler. Hon önskar mig lycka till, det gör mig glad.

Så många intressanta människor, så lite tid. Jag harmas över att jag inte har möjlighet att lära känna allihopa. Killen som hade ringt mig kommer in i rummet. Vi hälsar på varandra och sätter oss ner. Han har en förmåga att hålla mig lugn genom att ställa intressanta frågor och svara ingående på mina. Precis som jag är han konstnärlig och tycker om att teckna. Precis som för mig har det inte heller blivit mycket tecknande på sistone för hans del. Det börjar närma sig min tur att bli intervjuad i den röda soffan. Mina svar blir kortare, min kropp blir orolig och mina händer söker en bekväm position men hittar ingen. Han frågar om jag är redo. Allt har lett mig hit, jag är redo.

En söt tjej med blont hår, röd tröja och en ros tatuerad under nyckelbenet tar med mig till inspelningslokalen som är i huset bredvid. Hon frågar om jag är nervös. Nej, säger jag. Jag tror hon genomskådar min bluff och säger åt mig att allt kommer att gå bra. Jag tar ett djupt andetag, nickar och förlitar mig på hennes ord. Vi kommer in i ett mysigt litet rum. Två fåtöljer, en TV, ett soffbord. Från taket hänger glödlampor som avger ett gulaktigt varmt sken. Och där, mittemot fotöljerna, är den röda soffan jag tidigare endast sett på TV. Programledarna kommer fram för att hälsa och ber mig sätta mig i den röda soffan.

Allt känns så jävla surrealistiskt. Jag tittar mig runt och märker att hela min vänstra sida är omringad av kameror. Jag hälsar på kameramannen, han heter Dan. Programledarna Sonja och Mårten frågar om jag är redo. Så redo som jag någonsin kommer bli svarar jag med ett leende. Då kör vi. De sätter igång ett videoklipp på skärmen. Pulsen stiger. Jag ser hur Sonja tycker det är en aning pinsamt klipp eftersom hon har lite svårt att sitta still. Händerna skakar. Videon håller på i vad som känns som en evighet. svetten droppar. Klippet tar slut och uppmärksamheten vänds mot mig. Jag ser hur den röda lampan ovanpå kameran riktad mot mig, tänds på.

Välkommen David.

Det blir svart. Kontrollen jag troddes mig ha är försvunnen. Jag hör hur olika ljud kommer ur mig och hur mina händer gestikulerar, men jag är endast en observatör. Det är inte längre mitt medvetna jag som styr för jag har ingen aning om vad som händer. Jag bara sitter här och ser på medans David pratar med Sonja och Mårten. Det här är alltför overkligt. Kontrasten mellan mitt liv i missbruket och nu är ofantligt stor. Om någon skulle sakt åt lilla hemlöse mig med knappnålsögon att, David du ska vara med i TV om 12 månader hade jag inte ens skrattat. Jag hade smällt den jäveln på käften för att han hånar mig. Nu sitter jag här, dock totalt ovetandes om vad jag säger, men jag sitter här. Omringad av kameror och programledare. Otroligt, helt jävla otroligt..

Mitt i allt säger de Tack för att du kom David. Dessa trettio minuter har blåst förbi på vad som känns som ett ögonblick. Vi sitter kvar, snackar lite och tar några bilder. Lilla jag är i extas. Jag brukar vara bra på att förklara mina känslor, men just nu så finns det inga ord. Det susar i skallen och mitt i allt så är jag tillbaka i det avlånga mysiga rummet. Jag har svårt att förstå vad som just hänt. Det är liksom för mycket för mig att kunna begripa, jag känner att det kommer att ta några dagar att smälta denna upplevelse. Alla säger åt mig hur bra det gick. Jag har svårt att förlita mig på främlingars vänliga ord, så jag ger min vän en blick som han direkt förstår. Fan vad det gick bra skrattar han. Jag ler.

 

 

Ni kan se avsnittet ikväll kl 21:00 på svenska yle.

Tack.
#ajunkiespath

Föreläsa

Knepigt hur man kan fasa inför något så starkt och samtidigt älska det. Jag har kommit igång med mina föreläsningar och fan så mycket jag jobbat för att nå detta mål. Målet att kunna stå inför alla er och öppet prata om mig själv, min historia och mina känslor.

Det känns så nyligen som jag drömde om att kunna konversera med andra människor, prata tydligt och vara förmögen att uttrycka mina tankar och ideér. Jag minns hur alla runtom mig verkade så självsäkra. De pratade lugnt och behärskat, deras tankar och ord tycktes vara sammankopplade på ett sådant magnifikt sätt som jag inte begrep. Jag avundades denna egenskap. Jag ville bli som de. Till en början trodde jag mig inte vara kapabel till ens något i närheten. Att jag var dömd till de egenskaper och skavanker jag då besatte. Omöjligt, tänkte jag.

Efter min behandling på Pixnekliniken flyttade jag över till Halvvägshemmet USM, där min utveckling sakta men säkert började ta fart. Utan detta ställe skulle jag ha varit tillbaka i mitt gamla liv samma minut som behandlingen avslutades. Tjejerna på USM uppmuntrade mig och påstod att jag har potential att bli precis vad jag vill, precis den jag vill. Allt jag behöver göra är att tro på mig själv och jobba för det.

Mina tidigare erfarenheter bestred detta påstående. Allt jag hittills försökt mig på har misslyckats. Alla de vackra ting jag besuttit har som stenar krossats till sand och runnit genom mina fingrar. Alla halvdana försök på att bli en ny person har slutat i ett jävla fiasko. Ingenting har någonsin lyckats, så varför skulle det nu fungera? Vad var annorlunda denna gång?

Tidigare har jag försökt förändras i en miljö som tvingat mig tillbaka till mitt gamla jag. Drogerna, umgänget och platserna. Jag fick förklarat för mig hur dessa saker gör det omöjligt för mig att utvecklas, hur jag måste lämna alla de sakerna för att gå vidare. Okej, tänkte jag. Vad har jag att förlora?

Långt ifrån övertygad började jag i sakta mak klippa kontakten med gamla vänner, bestämde mig för att stanna kvar i Malax och förintade all tro om att kunna dricka eller knarka på ett socialt accepterat sätt. Mina droger, mina vänner, mina gator. Tre saker som jag tidigare trodde var det enda som höll mig i liv, var egentligen de som tog mitt liv ifrån mig. Detta tomrum gav mig äntligen det utrymme jag behövde för tillväxt.

Nu var den lätta delen ur vägen, dags att lägga in arbetet. Tjejerna på USM ger mig utmaning efter utmaning och jag antar mig varenda en. På sidan om ger de mig både positiv och negativ feedback, så att jag skall kunna inse mina goda sidor och finslipa de sämre. De intalar mig gång på gång att jag är kapabel att klara av vad än som kommer i min väg. Även ett och annat gnäll om disken, om hur inte alla husets möbler är mina personliga klädhängare och några starka utläggningar om det där fruktansvärda ordet ”ansvar” som måste tas inför allt man gör. Onekligen var jag skyldig till det mesta av dessa saker. Till en början fnyste jag åt deras tillsägelser och tyckte att de överdrev, höll hårt om min stolthet och hade svårt att erkänna mig fel. Men med tiden börjar jag förstå värdet i konstruktiv kritik. Att kunna erkänna att ”Ja, jag gjorde fel” och därefter göra rätt. Även detta är, märkväl, inte lätt. Det är en ständigt pågående process som hela tiden förbättras en aning. (Observera: pågående process)

En efter en så överlever jag alla utmaningar. Jag märker att fast situationen är otroligt jävla obekväm eller fast hjärtat håller på att bulta hål i bröstkorgen, så är det inte ödeläggande, jag överlever. En insikt tar form i mina tankar.

Var går gränsen?

Om jag nu klarat av saker som jag aldrig trodde mig kunnat bara på grund av mina tankar, så var går gränsen för vad jag kan och inte kan klara av? Min nyfikenhet börjar växa. All min fritid går åt att bli bättre på det jag vill bli bättre på. Jag läser böcker, forskar på internet, frågar människor runtom mig. Min omgivning studeras noggrant, hur de pratar, hur de rör sig, hur de uttrycker sig. Sakta men säkert börjar jag få en förståelse för vad jag vill uppnå. Men all dessa fakta är värdelösa utan nästa steg i min utveckling: Tillämpning. Jag utnyttjar all min nyinlärda kunskap och försöker implementera den i mina vardagliga interaktioner med andra människor.

Men min sociala fobi försöker med alla sina knep att stoppa mig. Den sköljer mig med nervositet som får mitt hjärta att göra bakåtvolter, svetten att ösa fram och hela mig att skaka som ett asplöv. Min ångest försöker förklara för mig hur jävla pinsam jag är, hur alla skrattar åt mig då jag vänder ryggen till. Den säger mig att det är lönlöst att försöka, det kommer aldrig att bli bättre. Rösterna inom mig är starka, men min vilja till förändring är starkare. Ju oftare jag bevisar rösterna fel, desto tystare blir de.

Tiden går och jag fortsätter att bevisa min ångest fel, dag efter dag. Sedan, mitt i allt, finner jag mig själv pratandes med andra människor, bekymmersfritt och avspänt, som om jag aldrig gjort annat. Äntligen har jag kommit ett steg närmare den person jag alltid velat vara, och allt detta utan drogerna.

Nästa steg är självfallet att obehindrat prata inför allt fler människor. I början var vartenda ord jag yttrade var ren och skär smärta. Men jag visste, jag visste att om jag bara genomlider nuet så kan jag erövra framtiden. Jag offrade min bekvämlighet för att uppnå en starkare tillit senare. Tro det eller ej, det fungerade!

Smärtan förvandlas till självsäkerhet och jag behöver inte bara genomlida hela proceduren utan kan fokusera på hur jag uttalar olika ord, hur jag lägger in pauser och på mitt kroppspråk.

Att de tvivlande rösterna och känslorna helt och hållet kommer att försvinna betvivlar jag. Men idag är jag stark nog att inte styras av dem. Idag kan jag stå inför alla underbara människor och göra det som jag tycker om. Idag förstår jag att vad som helst är möjligt sålänge vi ger oss fan på att klara av det.

Inget av det jag är kapabel till idag skulle vara möjligt om det inte var för USM. Visst, det är jag som har gjort grovarbete, men så mycket stöd och kärlek jag fått från detta ställe. Där har alltid funnits någon som lyssnar på mina bekymmer, någon som får mig att skratta, någon som lyser upp min väg då det enda jag sett är mörker. Där har jag hittat nya vänner som främjar min utveckling och många som också utmanar den. Det finns inga ord som räcker till att uttrycka den uppskattning jag känner för detta ställe, även om det inte alltid bara är solsken och fågelkvitter.

Det jag försöker komma fram till med denna text är att aldrig sluta drömma och låt aldrig hoppet dö ut. Jag vet att det framkommer ofta i mina texter men det tåls att uuprepas. Jag vill ni ska veta att lilla jag inte är speciell på något jävla sätt, det jag har lyckats med, kan vem som helst lyckas med. Tro på dig själv och gör allt vad du kan för det du vill ha, så lovar jag dig min vän,

det kommer att ske.

 

Tack.
#ajunkiespath
#usm.rf

Bakom molnen

Svetten dryper ner och täcker hela min kropp med en våt hinna. Man skulle kunna tro att jag håller på att dö av värmeslag, men jag fryser. Hela jag skakar av frossa som om jag legat naken ut i en snödriva. Varje minut känns som en dag och det är omöjligt att ligga still. Jag vrider och vänder mig för att hitta en bekväm position, men det är omöjligt. Lakanen är genomblöta av allt gift som sipprar ur min hud och de korvar ihop sig till en blöt kall boll i mitten av sängen. Jag sträcker mig efter min telefon för att se om morgonen snart är kommen. 01:00… Det är nu tjugofyra timmar sedan jag senast tog droger men endast en timme sedan jag lagt mig ner i sängen, dödstrött, i tron om att få lite vila.

Myrorna kryper genom min kropp, jag kan inte ligga still och mina muskler är så kraftlösa att de inte klarar av att bära mig. Varenda jävla kroppsdel vrålar av smärta, men det är endast ytlig smärta. Ytligt lidande kan jag stå ut med. Men dessa tankar. Dessa tankar och känslor är skapta av Satan själv. De är så mörka och plågsamma att de skulle driva vem som helst till vansinne.

Jag blir dragen djupt ner i en dyster resa genom mitt samvete. Intensiva filmklipp av alla brutna löften och skamfulla handlingar spelas upp bakom mina ögonlock. Jag får se alla tårfyllda blickar mitt beteende orsakat. Min familjs besvikna ansiktsuttryck då jag gång på gång krossar deras förtroende. Mina vänners bittra miner efter alla lögner som blivit sagda. Jag ser hur jag hejdlöst röjt min väg fram genom människors liv, utan att bry mig om de djupa spår av förödelse jag lämnat bakom mig. Mitt lilla hjärta klarar inte längre av att möta mig själv utan drogernas bedövning. Jag bryter ihop. Tårarna börjar forsa ner längs ansiktet. Jag försöker med all min kraft att hålla dem inom mig, men det går inte. Jag orkar inte längre kämpa emot mina känslor. Jag ger upp.

Här ligger jag, ensam och nedbruten av mina egna val. Det finns ingen att skylla på och inget som kan trösta mig. Det känns fel att ligga och tycka synd om sig själv. För det var ingen som tvingade mig att trycka i mig alla dessa substanser. Ingen som drev mig till att göra alla de saker jag gjorde. Det var jag. Tanken av detta gör mig galen. Hur har jag kunnat bete mig så som jag gjort? Så mycket vackert dessa två händer har förstört. Så många hjärtan som blivit förkrossade av de ord som lämnat mina läppar. Hur ska de någonsin kunna förlåta mig? Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv?

Min telefon plingar till. Jag sträcker mig hastigt efter den i hopp om någon sorts distraktion från detta helvete. Med darrande händer låser jag upp telefonen och ser ett meddelande. ”Behöver du något?” Jag känner igen numret och förstår att det inte handlar om någon som vill ge mig emotionellt stöd, utan någon vill sälja en kemisk variant av det. Frestelsen är stor. Bara tanken av att fly en sista gång gör att min abstinens avtar och min mun börjar vattnas. Tankarna skenar iväg, jag börjar romantisera om mitt tidigare liv. Kanske det inte var så farligt, kanske jag bara överdrivit. Min andning blir tung då jag ligger och fantiserar om hur underbart det skulle vara. Slippa denna jävla smärta, bara en gång till.

Min kropp skriker efter bedövning och förser mig med sin sista dos adrenalin för att ge mig kraft. Kraft för att kunna ta mig härifrån, kraft att kunna ge min kropp det som den behöver. Jag greppar tag i telefonen för att svara. Mina händer darrar mer än någonsin och mina fingrar åker så snabbt över skärmen att mina ögon inte hinner med.

Meddelandet skickat

Snart skall jag fly. Min blick flyttas långsamt uppåt för att se vad jag egentligen skrivit. Förvånad stirrar jag på skärmen.

Nej tack

Min kropp känner sig lurad och som ett jävla slag i magen slår avtändningen på igen. Musklerna börjar krampa och av det som känns som mitt sista andetag stönar jag av smärta. Snyftandes kryper jag ihop i fosterställning och kramar om mitt blöta ihopkorvade lakan. Det är blött och det är kallt, men det är det enda jag har. Tårarna som rinner ur mig svider av alla kemikalier min kropp så länge varit fylld av.

Men jag ler.

Det är ensamt, det är kallt, allting tar sjukt och allt är åt helvete. Men jag ler. För någonstans djupt inom mig finns en glöd. Vid detta tillfälle har jag ingen aning om vad denna glöd innebär. Det enda jag vet är att jag tagit ett beslut. För första gången i mitt sorgliga hjälplösa jävla liv så har jag tagit ett beslut. Ett beslut om att göra allt vad som krävs för ett bättre liv. Att vad som än kommer i min väg och hur länge det än tar så ska jag inte ge upp. Ingen abstinens, ingen känsla, ingen tanke, ingen människa, ingenting kan längre stoppa mig. Detta beslut har länge legat och grott inom mig. Men nu, nu har det äntligen blommat.

Det knackar försiktigt på dörren följt av ett behagligt ”Godmorgooon”. Just ja, än en gång har jag varit så borta i min egen värld av tankar och känslor att jag glömt bort var jag är. Utanför den stora vita dörren framför mig, ligger ett behandlingshem. Hemmet är fyllt av människor som är likadana som jag och går igenom exakt samma sak som jag. Utanför denna dörr ligger kärlek och värme redo att frikostigt ges till mig. Allt jag behöver göra är att gå fram och öppna den. Vägen dit känns skrämmande och ofantligt lång, men jag är redo. Jag är redo för mitt nya liv.

Jag kravlar mig ur min blöta säng. Mina ben darrar då jag lägger vikt på dem, men jag slipper upp. Försiktigt hasar jag min väg fram till fönstret. Jag drar långsamt upp gardinerna och känner hur solens sken värmer min kalla bleka kropp. Det pirrar överallt och en rysning går upp längs ryggraden, som om något inom mig vaknat. Som om solens värme inte bara värmt upp min hud, utan även min själ. Jag sluter mina ögon och tar ett djupt andetag. En tår faller ner på min läpp, den söker sig in mot min mun och lägger sig stillsamt ner på min tunga. Den smakar inte lika surt och bittert som den brukar. Den smakar sött. Den smakar hopp. Jag kan inte låta bli att le. Kinderna darrar av att forma detta förglömda ansiktsuttryck, men jag bryr mig inte.

Där står jag naken, blek och kall med ett leende större än någonsin förut och mina armar utsträckta, redo att omfamna solen. Jag må se ut som världens idiot, men vet ni vad, jag bryr mig inte. En värld av möjligheter och upplevelser ligger framför mig och jag är redo att ta mig an vad än som kommer i min väg.

Välkommen livet” viskar jag tyst för mig själv.

 

Tack.
#ajunkiespath

Pandoras ask

Jag sitter i baksätet på en rostig gammal bil, som med tanke på ljudet, förmodligen inte har mera än halva avgasröret kvar. Vilket märke bilen har eller ens vilken färg den är, har jag ingen aning om. Jag är alltför insnöad i mina egna tankar. Om det är nervositet, rädsla eller förväntan som sköljer genom min kropp, vet jag heller inte. Antagligen en kombination av alla tre. Bilen är fylld av okända människor, den enda som är bekant är min gode vän som sitter i framsätet.

Alla ser så konstiga ut. De har ett uttryck i sina ansikten som jag aldrig tidigare sett. Deras ögonlock är uppsvällda och hänger så långt ner att deras ögon knappt syns. Min blick lämnar att vila på mannen bredvid mig, förundrad över hans livlösa ansikte. Jag undrar vad han tänker på, om han överhuvudtaget tänker. Efter en stund vänder han sitt huvud mot mig och möter min blick. Hans hud är kritvit och skrynklig, hans läppar så torra att de är fyllda med djupa sprickor. Jag tittar upp mot hans ögon och möts av en konstig blandning av hat och sorgsenhet. Som en lidande själ inspärrad i ett ruttnande fängelse gjort av kött och ben. Hans glansiga pupiller är som knappnålar, så små att man knappt kan se dem.

Efter att ha stirrat på mig en bra stund, tillräckligt länge för att göra mig obekväm, så för han sitt ansikte tätt mot mitt, så nära att hans andedräkt får mig att rynka på näsan och grina till. Långsamt höjs hans mungipor till ett brett leende. Framtänderna fattas och resten är gulbruna. Jag ser hur han njuter av att göra mig obekväm. Detta leende är inte av kärlek eller omtanke. Detta leende är inte skapt utav känslor som glädje eller lycka. Detta är ett leende som får kalla kårar att rusa längs min ryggrad. Han ser på mig som om han vet att någonting hemskt kommer att hända mig, något som får honom att le. Han blinkar med ena ögat åt mig och vänder bort sin blick.
Fascinerande” viskar jag tyst för mig själv medans mina tankar sjunker bort med bilens dån.

Vi kör in på en parkering vid några betonghöghus. Bilmotorn vrids av och alla stiger ur. Det är vinter, stora tjocka snöflingor faller stillsamt ner från skyn och kylan biter tag i hela min kropp så fort dörrarna öppnas. Men det tycks bara vara jag som störs av denna outhärdiga temperatur. Jag låtsas som ingenting och försöker smälta in genom att bete mig som de andra.

Vi går in i ett av husen och stiger in i en lägenhet. I vardagsrummet ligger en madrass bredvid en soffa, i mitten finns ett bord och längs väggen en tv. På golvet ligger barbiedockor. Små vagnar med leksaksdockor i sparkas hastigt undan då en av männen försöker ta sig fram till soffan. Tanken av att här också bor barn gör mig illa till mods.

Det är en förunderlig syn, golvet fyllt med leksaker men inte annars den minsta syn av liv. Inga tavlor, inga foton, inga dekorationer, totalt livlöst. Allas röster ekar en aning då lägenheten till största delen är tom. Det enda som klär väggarna är en gul hinna av tjära från alla cigaretter som brunnit och stället stinker av tobakslukt. Jag slår mig ner i soffan och ser mig runt med ögon stora av förundran,

så fascinerande” tänker jag tyst för mig själv.

Jag tittar ut över bordet och ser många intressanta saker. Där ligger allt från olika piller och pulver till knivar och pengar. Mina ögon fastnar på något annat, något speciellt som jag tidigare endast sett på film. På något konstigt sätt så tilltalar den mig. All min uppmärksamhet dras till den som om den försökte säga mig något. Min hand börjar automatiskt röra sig mot den för att ta reda på vad det är. Just före mina fingertoppar nuddar den så får jag en ilsken blick av mannen mittemot. Han tittar ner mot bordet och tillbaka på mig, jag förstår snabbt att det är bäst att inte röra något som inte är mitt på ett ställe som detta.

En tjej ställer sig framför mig, även hon har den där livlösa blicken och de glansiga knappnålsögonen. Hennes rörelser är långsamma, men inte på ett graciöst sätt, de är sorgsna. Som om livsgnistan har slocknat och det spelar inte längre någon roll hur länge saker och ting dröjer. Hon har inte bråttom någonstans, för det finns inget i livet att ha bråttom till. Inte längre något att se fram emot och inget att sträva efter. Det ser skönt ut, det finns inte ett endaste bekymmer i världen som skulle kunna infinna sig i hennes tankar. Hon finns bara här och nu denna stund, utan den minsta ånger över gårdagen och utan den minsta oro för morgondagen.

Jag vill smaka på detta sinnestillstånd hon befinner sig i. Åtminstone för en natt vill jag vara lika känslokall och obrydd som dessa människor. Låt mig snälla få fly denna jävla verklighet..

Bara för i natt..

Jag lägger fram pengarna och låtsas som om att jag vet hur det går till. Jag håller mig så lugn jag kan medans jag väntar på en reaktion och ber tyst för mig själv att ingen ska genomskåda min bluff. Tjejen griper tag i pengarna utan att knappt lägga märke till mig. Hon hasar iväg, mumlandes något på finska och rotar runt i en låda under teven. Hon kommer tillbaka med något i handen och frågar mig något men jag bara nickar och viftar med handen att det ser bra ut.

Fascinerad sitter jag bredvid och tittar på medans hon rör ihop denna magiska formel som ska göra mig till en av dem. Mina stora ögon följer med varje steg i processen men jag förstår inget av det hon gör. Jag har alltid haft ett intresse för saker som är förbjudna. Desto mer förbjudet desto mer intresserad blev jag. En vuxens order om att inte göra si eller så, fick mig att göra det oavsett om jag ville det eller inte. Vad de än sa så gjorde jag motsatsen. Det har varit likadant ända sedan jag var liten, innan jag varken kunde prata eller gå så visade jag min envishet.

Jag rycker till av att tjejen tar tag i min arm och spänner ett bälte runt. Hon synar mitt armveck och för verktyget mot den största ådern. Nålen penetrerar min hud och en droppe blod flyter in i pumpen och blandas med lösningen. Jag kan inte frångå att det på något sett ser harmoniskt ut. För en sekund så står allt stilla, jag ser hur vätskan skjuts in i mitt blodomlopp och känner hur substansen kryper ut i alla mina ådror. Det pirrar överallt och kroppsdel efter kroppsdel blir behagligt avdomnad, ända tills det slutligen når mitt huvud. Jag känner hur alla mina tankar bara rinner bort. Min ångest, mitt självhat och min osäkerhet är alla ett minne blott. Då, i den sekunden, uppstår något som jag aldrig tidigare varit med om.

..Tystnad..

Det blir helt jävla tyst. Inget ljud utifrån är starkt nog att bryta igenom denna barriär och här inne är det tyst. Inget grubblande, inget överanalyserande, ingenting. Mitt huvud har aldrig varit tyst, inte ens lugnt. Tankar och känslor har frenetiskt öst över mig enda sedan barnsben, inte en minuts vila utan att bli dragen och släpad genom psykets sjuka lekar. Men inte längre.. nu är det tyst.

Ett leende bredare än någonsin förut lägger sig över mitt ansikte. Mina ögonlock kliar och blir tyngre för var sekund, jag vänder mig mot spegeln och möts av min egen blick. Mitt leende är stort, men mina ögon, mina två små ögon, som tidigare varit stora av nyfikenhet och förväntan, finns ej längre. Det som stirrar tillbaka mot mig från spegeln är två trötta knappnålsögon som inte längre bryr sig, som inte längre drömmer. Men det skrämmer mig inte, inget skrämmer mig.

Jag ligger på golvet, stirrandes i taket och tänker inte på något. Jag är fortfarande förmögen att tänka, men för första gången får jag själv välja. Min vän lägger sig ner brevid mig, han tittar på mig, ler och säger ”Nu har vi prövat, detta får vara den sista gången”. ”Självklart” svarar jag ”aldrig igen”. Vi båda ler med våra torra spruckna läppar och knappnålsögon, för vi vet att det är en lögn. Vi kommer båda två att komma tillbaka dagen efter, likaså dagen efter det. Innerst inne så vet vi.

Pandoras ask är nu öppnad och det finns inte längre någon återvändo.