En missbrukares mamma story. Del 2

Min mamma delar med sig om skuldkänslorna och oron hon känt under missbruket. Detta är del två av fyra.

Om skuld, oro och villkorslös kärlek

”Vad gör din son? Studerar han eller jobbar han? Var bor han nuförtiden?” Obehagliga frågor, vad ska jag svara. Varken jag eller frågeställaren klarar av sanningen. Jag borde ju ärligt svara som det är. Att min son avbrutit sina studier, är arbetslös och lever på utkomststöd. Att han är narkoman. Att han har valt drogerna. Att jag just nu inte vet var han övernattar eller hur han tillbringar sina dagar. Istället mumlar jag något om att han ännu inte hittat sin väg här i livet och går hastigt över till ett annat samtalsämne.

Varför är beroendeproblematiken så skuldbelagd? Det gäller ju också annan psykisk ohälsa. Varför kan vi inte prata lika öppet om den som fysiska åkommor? Så mycket lättare oket skulle bli för anhöriga och framförallt så mycket lättare för missbrukare att söka hjälp.

Jag känner enorm skuld. En skuld som blivit till skam. Anklagar mig själv för att ha varit en misslyckad mamma. Att jag inte gett min son tillräckligt stark självkänsla. Att jag inte förmedlat att livet är gott och att även motgångar kan vara något positivt. Att jag inte lärt honom att hantera sina känslor. För det är ju mitt fel att min son måste bedöva sina känslor för att orka leva. Det är ju jag som är ansvarig. Jag har gått igenom hans barndom på nytt och på nytt. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Om jag bara sett tecknen i tid. Om jag sökt hjälp i ett tidigare skede. Om jag dragit starkare gränser. Om jag uppmuntrat honom mera. Om jag bara … Om:en tar aldrig slut, men min hjärna blir helt slutkörd av detta ältande. Trycker ner mig totalt. Tar död på min självkänsla och ork. Känner mig som en värdelös mamma. Det har funnits perioder då jag inte velat visa mig bland folk. Klarade inte av inbillade anklagande blickar bakom min rygg: -”Där är mamman till en narkoman. Där är mamman som misslyckats i sin uppfostran.” Med mitt förnuft vet jag att det bara är mina egna dömande tankar om mig själv. Men mina känslor går sin egen väg.

Förutom skulden är oron min ständiga följeslagare. En oro som handlar om liv eller död. Värst är nätterna, då tankarna får fritt spelrum. Kanske det är just denna natt han dör? Tänk om han slocknar i någon snödriva och ingen upptäcker honom? Tänk om han råkar i ett slagsmål som orsakar livslång skada eller att liv går förlorat? Tänk om han denna natt tar en överdos? Oroskänslan ligger ständigt på lur, till och med små bekymmer och inbillade scenarier växer till hotfulla orosmoln. Och stunder jag lyckas få hjärnan att tänka på nåt annat, stunder jag kan befria mig från tankar på sonens missbruk, ger mig i efterhand dåligt samvete. Som om oron skulle kunna hjälpa honom!

Skulden, skammen och oron ger upphov till självrannsakan. Varför måste jag genomlida detta? Vad försöker livet lära mig? Jag får inga svar. Men varken skulden eller skammen kan hjälpa min son. Lika lite som min oro. Jag går med i en mammagrupp. En grupp med mammor till missbrukare. Vilken känsla, jag är inte ensam! Här kan vi prata ut om allt. Tankar som jag inte tidigare ens vågat tänka till slut får ord. Och gruppen består av fina, underbara, ansvarstagande mammor. Mammor som älskar sina barn. Mammor som mår dåligt på grund av att deras barn valt drogerna. Mammor som liksom jag lider i tysthet. Aldrig att jag skulle tänka att de har någon skuld! Känner bara gränslös medkänsla. Tårarna vill aldrig ta slut efter första träffen. Jag är inte ensam!

Jag vill sluta döma mig själv. Jag vill bli snällare mot mig själv. Acceptera och känna förståelse för det jag går igenom. Det jag behöver odla är ork och styrka för att kunna hjälpa min son. För att vara en mamma han kan vända sig till, när han vill ha hjälp. En stark mamma som klarar av att vara ett stöd. Jag vill vara en bra mamma här och nu. Men också en mamma som visar var gränsen går. Jag accepterar inte hans drogmissbruk, och jag hatar det drogerna gjort honom till, men den villkorslösa kärleken till min son,  till den person han innerst inne är, finns alltid kvar.

Den kärleken slocknade aldrig, hur svår situationen än var.

Mammsi