Som löv

Hösten kryper på och får mig att tänka på den kontinuerliga förändringen i livet. Både naturens och människans. För varje dag som går utvecklas vi, för varje händelse förändras vi och för varje människa vi möter ändrar vår syn på världen en aning. Ingenting kommer någonsin att vara likadant som just nu. Ingenting kommer att se likadant ut och ingenting kommer att kännas likadant. Precis allt mognar på ett sätt eller annat, både på gott och ont. Detta kan vi inte rå på.

Jag ser hur löven sakta gulnar, så långsamt att mitt i allt så finns det inga gröna löv kvar. Det sker så långsamt att jag inte hinner lägga märke till att det händer, men så snabbt att jag förundras över vart sommaren tog vägen. Fast jag tittat på träden varenda dag så har jag inte sett vad som hänt. Likaså är vi människor, vi utvecklas dag för dag i en sådan takt att vi helt plötsligt är i en ny position i våra liv. För varje lilla sak som förändras så vänjer vi oss väldigt snabbt. Det känns som om det alltid varit så som det är just nu. Vi har svårt att se helheten av vår utveckling, hurudana vi egentligen var för några månader sedan eller till och med år sedan. Vi borde kunna njuta av våra färger innan vi vissnar bort.

Jag är ett praktexempel på detta. Största delen av mitt arbete lägger jag på min utveckling. På att förändras och bli mer av mig själv. Men jag glömmer så hastigt bort att njuta av den jag är just nu. Glömmer bort att se tillbaka och faktiskt förstå vad som blivit gjort. Istället harmas jag med tankar om att jag borde veta bättre och att jag borde kommit längre vid det här laget. Att jag bore vara förmögen att göra klokare val och borde kunna hantera mitt liv och mina känslor på ett bättre sätt. Jag glömmer bort den trasiga människa jag varit och förväntar mig för mycket av mig själv.

Förändring kommer sakta med tiden och om vi inte kan njuta av den, så vad är vitsen? Det är ju resan som borde kunna avnjutas för där spenderar vi största delen av våra liv. Vi strävar alltid efter något nytt, destinationen är endast en momentär upplevelse och om det är den enda glädje vi får, så kommer det att bli jobbigt.

Medans jag skriver detta tittar jag mig runt. Utanför mitt fönster skiner solen, löven på träden fladdrar på ett stillsamt sätt i vinden. Jag sitter bekvämt i mitt eget lilla hem, det finns god mat i kylskåpet och många intressanta böcker att läsa. I min telefon har jag kanske inte längre så många olika telefonnumror, men de jag har är till betydelsefulla vänner. Min kropp må vara en aning sjuk, men det är endast av gårdagens träningspass. Mina val må inte alltid vara de klokaste, men de är fan så mycket klokare än de någonsin varit. Vet ni, mitt liv är faktiskt ganska bra.

Jag skall börja öva min tacksamhet för nuet mer. Det känns som om jag lite tappat den delen på sistone, lever för mycket i framtiden med dagdrömmar och fantasier. Jag tänker så mycket på det jag vill uppnå att jag inte hinner på riktigt uppleva det innan jag hittar en ny sak. Jag glömmer så hastigt bort att varje stund kommer bara en gång.

Tack.
#ajunkiespath