Pusselbitar

Jag och min vän satt en kväll vid köksbordet, pratade och skrattade om allt möjligt. Spekulerade som vanligt kring framtiden och alla livets stora gåtor. Båda har vi en släng av rastlöshet i generna så vi bestämde oss för att leta upp en sysselsättning. Vi rotade genom bokhyllan som var fylld av alla sorts saker och ting i alla former och storlekar. Våra ögon fastnar på något som aldrig tidigare har tilltalat någon av oss, något som jag själv nästintill föraktat och absolut inte sett någon vits med. Men bilden på lådan tycktes viska mitt namn, eller så var det bara väldigt sent och allt för många kaffekoppar. I vilket fall som helst så tog vi fram lådan och öppnade dess innehåll, ett pussel.

Vi öser ut alla bitar över bordet och sätter igång, tusen små bitar, hur svårt kan det vara? Vi börjar med att lägga ut ramen, det var ju inte så svårt, säger jag med ett stort leende. Det visade sig tyvärr vara den lätta delen. Men bit för bit så började de små, till synes, obetydliga bitarna skapa en bild. Och ojoj så tillfredställande det var då man hittade den lilla jäveln man letat efter i en halvtimme. Med ett glädjetjut åker den in på sin plats, fantastiskt.

Sakta men säkert började jag lära mig systemet för att lägga pussel. De första bitarna är väldigt svåra att placera, men då man har två blir det lättare att hitta den tredje. Som om tiden det tar att hitta nästa bit hela tiden förkortas. Allt tycks gå som på räls då man kommit igång. Men sen vet ni, efter ett litet tag, så kommer den där biten. Biten man vet exakt hur den ska se ut, för man har alla runtom, så man letar och letar och letar men den är omöjlig att hitta! Jag vet inte hur många gånger jag i frustation utbrast att biten finns fan inte, det är något fel med det här jävla pusslet! Nja, det var nog inget fel med pusslet, rättare sakt var det fel på min metod. För att hitta den biten jag behövde var jag tvungen att söka en annan, senn då jag tagit lite avstånd från den lilla punkten så kom den till mig nästan av sig själv.

Vad jag försöker säga är ju inte hur fantastiskt fascinerande det är att lägga pussel (fast det är det!). Vad jag insåg var korrelationen mellan mitt problem med bitarna i pusslet och bitarna i mitt liv. Då jag började städa upp mitt liv så gick det precis som med pusslet, det kändes i början omöjligt för att allt var en enda röra. Men jag började i ett litet hörn, löste ett litet problem i taget tills några blev många och jag fick in rytmen för det hela. Precis som med pusselbitarna blev det enklare efter varje framgång. Tills det gick lite för lätt och jag började ta lösningen som en självklar utgång av mina försök. För sen vet ni, sen kommer det där jävla problemet som inte vill lösas fast hur man än försöker arbeta med det.

Det känns nästan som om det bara växer av att man försöker ta itu med det, och enligt mig är det precis vad som händer. Vad jag då har kommit fram till med hjälp av lite personlig erfarenhet och några ”aha ögonblick” under pusselläggningen är då detta. För att få dessa problem lösta så krävs det att man tar lite avstånd. Förflyttar uppmärksamheten till någon annan aspekt av livet som kanske känns lättare och mer hanterbart att ta itu med. Efter att tillräckligt många bitar runtom har hittat sin plats så kommer den omöjliga biten att bara falla på sin plats. Sen sitter man där vid matbordet med ett leende på sina läppar, skakar på huvudet och frågar sig själv, Hur kunde jag inte se det där från första början?!

 

Tack.
#ajunkiespath

Leave a Reply

Your email address will not be published.Required fields are marked *