Vildsvinet

Det knackar på dörren, jag flyger upp ur soffan i panik och snubblar över bordet, min sista öl vinkar omkull och rinner ut över mitt sista gräs, Jävla skit ryter jag till. På samma gång börjar min hjärna katastroftänka om vem det kunde vara bakom dörren, är det polisen? Är det någon jag är skyldig pengar? Är det någon som ska råna mig? Någon jag retat upp med nåt av mina upptåg? Shit, shit, shit! Jag står blixtstilla och håller andan som om ingen skulle ha hört att jag just snubblade över bordet och därtill svor högt över saken..

Det knackar än en gång, hårdare och våldsammare än tidigare. Pulsen stiger och jag håller på att gripas av panik. Jag kommer fan att dö tänker jag, detta är mina sista sekunder i liv, fyfan ska jag verkligen dö i detta skick? Tänk alla saker jag inte hunnit åstadkomma. Alla saker som lämnat osakt och ogjort. Mitt liv flashar förbi och jag är inte värst stolt över vad jag ser. Mina djupa tankar om mitt liv avbryts. ”HALÅÅ?! ÖPPNA DÖRREN DET ÄR BARA JAG!” Jajustja, han ringde ju för en stund sedan och sa att han skulle komma över.. Jävla drognojja muttrar jag medans jag går mot dörren och öppnar för en bekant som skulle hälsa på. Han hade råkat få tag på några piller han ville dela med sig. Underbart tyckte jag, såna är alltid välkommna till mig!

Han stiger in i lägenheten och direkt tar han tag i min krage och pressar mig hårt upp mot väggen, varför tog det så jävla länge att öppna dörren? frågar han. Jag vill inte visa mig svag så jag drar en lögn och säger att jag satt på toaletten. Han tittar på mig, ser mitt magra ansikte, hur käkbenen sticker ut som två stora bulor, hur skinnet tycks vara så tunt att det formar sig längs skelettet. Han ser hur ringarna under mina ögon är mörka och vitorna är röda, hur de två gröna prickarna som var mina fönster till själen ej syns längre, de är nu täckta av en svart hinna. Du ser ut som skit, säger han och ler. Jag skrattar och håller med, Jag mår lika skit, säger jag skämtsamt. Han skrattar, ovetandes om att det var sant, släpper taget om mig och klappar mig på axeln.

Jag sätter mig ner i soffan och han i fotöljen mittemot. Han är en stor kille med armar lik breda som min midja och händer så stora att de kunde gripa tag om min skallen och krossa den. Hans ansikte påminner om någon sorts mytologisk best, som ett stort jävla svin på steroider. Hans uppfattning om rätt och fel ligger långt ifrån den vanliga människans, jag vet inte ens om den längre finns. För jag vet att denna man har kapaciteten att ta en annan mans liv utan att känna ånger, det vet jag. Ändå sitter han här, fast jag vet att han inte borde. Men någon del av mig såg upp till dessa människor, inte till sakerna de gjorde utan hur de kände. Det vill säga, de kände aldrig något. För jag i min tur, jag kände för mycket.

Han tar fram en påse med piller, roffar åt sig ett glas och häller dit en väldans mängd, han tar fram sin kniv och börjar krossa dem med skaftet. Det ser väldigt lustigt ut, för allt i hans händer ser ut som en leksaks version, som en riktig människa som lever i ett dockhus. Jag småler lite åt tanken. Jag säger på skoj att han ska ta det lugnt så att inget går sönder. Han blir irriterad och säger åt mig att hålla käften om jag inte vill ha en blåtira. Jag nickar och mitt leende byts snabbt ut till en stel min. Vilket temperament tänker jag för mig själv, men jag tänker inte utmana det, jag vet vad han har gjort.

Han häller lite vatten i glaset och löser upp pulvret. Nogrant och fint gör han i ordning två sprutor. Jag förundras alltid över hur knarkarnas annars obrydda och ovårdade sätt förvandlas till något som skulle pålikna en urmakares precision då de handskas med droger. Inte en smula går till spillo och aldrig en endaste droppe spilld. För det finns inget likt värdet av att kunna försvinna för en stund, inget som är mer värt än denna befrielse. Det tycks glimmra som diamanter men det är något så mycket mera, detta är vårt elixir, vår källa till liv.

Silarna är färdiga och han sträcker mig den ena. Jag tar emot den och lutar mig tillbaka i soffan. Han sitter helt stilla med sin blick fastspänd i mina ögon. Ta den, säger han med en lugn men väldigt bestämd röst. Jag sneglar ner på påsen han hade med sig, namnet på påsen är välbekant. Med min krassliga huvudräkning räknar jag snabbt ut att mängden han satte i är tillräcklig för att få mitt hjärta att sluta slå, om inte det så iallafall lägga igång ett rejält epileptiskt anfall, något jag både upplevt och bevittnat, något jag inte vill uppleva igen, allra minst ensam med honom. Ska inte du ha? Frågar jag väldigt försiktigt. Han rör inte en min, blinkar inte ens. Ta, den! Säger han med en ännu bestämdare röst.

Jag känner igen det tonläget och jag vet vilket som kommer efteråt, han har en tendens att inte vilja upprepa sig. Nu var det kört, skulle jag faktiskt ge mig själv ett anfall på någon annans beodran för att sedan få min lägenhet länsad och tömd medans jag ligger och skakar på soffan. Han släpper inte blicken från mig, antingen sticker jag i mig det här eller så lär något ännu värre hända. Mina händer skakar då jag lägger nålen mot min hud. Långsamt för jag in lösningen i mitt blodomlopp, värmen stiger och stiger och det känns som mitt huvud ska explodera. Substansen hittar sin väg till mina lungor och jag börjar hosta något likt smaken av bensin. I samma veva som jag vänder mig neråt lyckas jag riva ut nålen obemärkt och spilla ur den sista delen på golvet.

Hela färgspektrumet glimrar fram i min mörka lägenhet och gör allt till en levande tecknad film. Hans ansikte ändrar form konstant och alla rynkor blir djupare än de djupaste sprickorna i bergen. Hans ögon stora som fotbollar och jag ser hur hans ådror växer och förvandlas till vägarna på en karta. Hela min kropp vibrerar, den står vid klippkanten, en millimeter från att falla ner i den mörka avgrunden. Det är så jävla nära just nu, som att balansera på en lina, en skör fin lina som jag nu gått på de senaste åren. Än har jag inte fallit men jag tycks otroligt nog komma närmre för var dag.

Han stirrar fortfarande på mig. Hur känns det? Frågar han. Jag gör allt vad jag kan för att dölja denna helvetiska cirkus som jag upplever, försöker med fysisk kraft att hålla bort de ryckningar som bubblar fram till ytan. Det känns bra, svarar jag med en lite skakig röst varpå jag sträcker mig efter en cigarett för att se så obrydd ut som möjligt. HAHA! Han skrattar förvånat och klappar händerna, Duktig pojke! Han sträcker sig efter sin dos och lägger i sig den. Nu är vi två, viskar han med ett djävulskt leende.

Kvällen fortlöper på samma sätt, dagarna fortsätter på samma sätt, allt fortsätter på samma sätt. Alla dessa händelser, alla dessa ögonblick med döden. Inget tycks få mig att sluta. Har jag blivit en av dem som inte längre känner? En av dem jag så gärna ville bli. Isåfall känns det inte lika bra att vara känslolös som jag trodde. I min jakt på att komma bort från det helvete jag bar inombords har jag lyckats skapat ett ännu värre runtom mig. För varje sak som händer tänker jag att det kan fan inte bli värre än vad det är just nu, men det blir det. För varje dag som går stiger lågorna högre och högre och jag känner hur döden går vid min sida, bara väntar på att få plocka upp min livlösa kropp och ta med mig hem igen. Jag känner på mig att något snart kommer att hända, någon står bakom min dörr för att hämta mig. Antingen är det döden eller så är det livet, jag hoppas på livet.

 

Tack.
#ajunkiespath

En anekdot om en liten pojke

Det var en gång en liten pojke som var fylld av liv, hans energi var oändlig och hans röst var stark. Det fanns inte en gnutta av varken blyghet eller nervositet, han sprang fram till vem som helst och sa det första som kom till hans tankar och sprang vidare innan någon ens hunnit svara. Som liten fick han beröm för sitt modiga sätt att framföra sig bland människor. Så duktig han är, sa de. Inte det minsta blyg! Han ställde sig gärna i rampljuset och satt på en show för att få lite uppmärksamhet, han visste inte vad han höll på med men han gillade då alla tittade på honom och gav honom uppmärksamhet. På samma gång så fick han utlopp för sin sprudlande energi.

Åren gick och den lilla pojken började i skola. Redan i dagis märkte de att han inte var som de andra barnen och han fick stanna kvar ett år för att mogna till sig, få lite bukt på all den energi han besatt. Men han mognade aldrig från detta. Han kunde inte sitta still och han kunde inte vara tyst. Lärarna var ursinniga på denna pojkvasker som bara ställde till problem, de försökte me alla sina sätt och medel att få den lilla pojken att förstå att han inte kan bete sig såsom han gjorde. Ingenting fungerade. Barnen i hans egen ålder tyckte likadant. De tyckte han var jobbig som aldrig kunde sitta still och aldrig vara tyst. De tog helst avstånd från honom. Likaså tyckte de äldre barnen han var jobbig och bestämde sig för att tydligt visa och berätta det för den lilla pojken. De mobbade honom.

Den lille pojken förstog inte varför alla var så arga och irriterade. Hans vänner var få och den som umgicks med honom på fritiden fick inte synas med honom i skolan, det hade de äldre sett till. Så han gick runt, tänkte och funderade varför det var så svårt att tycka om honom. För han var ju bara sig själv, han försökte inte att reta upp någon, han försökte inte ställa till med problem. Men där stog han, ensam och tankspridd. Energin fanns kvar, men hans ord blev färre och färre. Han började betvivla sina egenskaper och slutade att tycka om sig själv. Den lilla pojken förstog då att det är honom det är fel på.

Tiden går och han blir tystare och tystare. Det självförtroende han en gång besatt är nu nästintill obefintligt och hans osäkerhet växer. Hans mamma fanns där för honom och visade sin kärlek men den yttre världen tycktes hata honom för den han var. Han ville ju bara passa in och bli omtyckt, få utlopp för sin kreativitet och bara vara sig själv. Men det gick inte. Hans omgivning hade under hela hans liv visat att det inte var okej. Inom den lilla pojken började någonting växa, någonting mörkt. Ett stort svart hål fyllt av hat och rädsla formade sig i bröstkorgen. Hålet var utformat av hatet mot alla som skällt ut honom genom åren och rädslan för att bli lämnad ensam och utanför.

Den lilla pojken ville så gärna bli annorlunda. En kväll fick han tag på en flaska sprit, han hade sett hur alla de vuxna skrattar och har roligt då de druckit. Hur alla de tysta mitt i allt blivit pratsamma och självsäkra. Han gav det ett försök och hällde i sig innehållet. Någonting väcktes i den lilla pojken, en nyfikenhet. Han må inte blivit så som han velat men det stora svarta hålet kändes för en stund inte lika tomt, inte lika kallt. Han visste att där ute fanns något som kunde förvandla honom till det han så gärna ville vara och han skulle hitta det om det så var det sista han gjorde.

Många vill säga att den lilla pojkens jakt startade först nu, i själva verket hade den pågått i många år.

 

Tack.

Bakom molnen

Svetten dryper ner och täcker hela min kropp med en våt hinna. Man skulle kunna tro att jag håller på att dö av värmeslag, men jag fryser. Hela jag skakar av frossa som om jag legat naken ut i en snödriva. Varje minut känns som en dag och det är omöjligt att ligga still. Jag vrider och vänder mig för att hitta en bekväm position, men det är omöjligt. Lakanen är genomblöta av allt gift som sipprar ur min hud och de korvar ihop sig till en blöt kall boll i mitten av sängen. Jag sträcker mig efter min telefon för att se om morgonen snart är kommen. 01:00… Det är nu tjugofyra timmar sedan jag senast tog droger men endast en timme sedan jag lagt mig ner i sängen, dödstrött, i tron om att få lite vila.

Myrorna kryper genom min kropp, jag kan inte ligga still och mina muskler är så kraftlösa att de inte klarar av att bära mig. Varenda jävla kroppsdel vrålar av smärta, men det är endast ytlig smärta. Ytligt lidande kan jag stå ut med. Men dessa tankar. Dessa tankar och känslor är skapta av Satan själv. De är så mörka och plågsamma att de skulle driva vem som helst till vansinne.

Jag blir dragen djupt ner i en dyster resa genom mitt samvete. Intensiva filmklipp av alla brutna löften och skamfulla handlingar spelas upp bakom mina ögonlock. Jag får se alla tårfyllda blickar mitt beteende orsakat. Min familjs besvikna ansiktsuttryck då jag gång på gång krossar deras förtroende. Mina vänners bittra miner efter alla lögner som blivit sagda. Jag ser hur jag hejdlöst röjt min väg fram genom människors liv, utan att bry mig om de djupa spår av förödelse jag lämnat bakom mig. Mitt lilla hjärta klarar inte längre av att möta mig själv utan drogernas bedövning. Jag bryter ihop. Tårarna börjar forsa ner längs ansiktet. Jag försöker med all min kraft att hålla dem inom mig, men det går inte. Jag orkar inte längre kämpa emot mina känslor. Jag ger upp.

Här ligger jag, ensam och nedbruten av mina egna val. Det finns ingen att skylla på och inget som kan trösta mig. Det känns fel att ligga och tycka synd om sig själv. För det var ingen som tvingade mig att trycka i mig alla dessa substanser. Ingen som drev mig till att göra alla de saker jag gjorde. Det var jag. Tanken av detta gör mig galen. Hur har jag kunnat bete mig så som jag gjort? Så mycket vackert dessa två händer har förstört. Så många hjärtan som blivit förkrossade av de ord som lämnat mina läppar. Hur ska de någonsin kunna förlåta mig? Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv?

Min telefon plingar till. Jag sträcker mig hastigt efter den i hopp om någon sorts distraktion från detta helvete. Med darrande händer låser jag upp telefonen och ser ett meddelande. ”Behöver du något?” Jag känner igen numret och förstår att det inte handlar om någon som vill ge mig emotionellt stöd, utan någon vill sälja en kemisk variant av det. Frestelsen är stor. Bara tanken av att fly en sista gång gör att min abstinens avtar och min mun börjar vattnas. Tankarna skenar iväg, jag börjar romantisera om mitt tidigare liv. Kanske det inte var så farligt, kanske jag bara överdrivit. Min andning blir tung då jag ligger och fantiserar om hur underbart det skulle vara. Slippa denna jävla smärta, bara en gång till.

Min kropp skriker efter bedövning och förser mig med sin sista dos adrenalin för att ge mig kraft. Kraft för att kunna ta mig härifrån, kraft att kunna ge min kropp det som den behöver. Jag greppar tag i telefonen för att svara. Mina händer darrar mer än någonsin och mina fingrar åker så snabbt över skärmen att mina ögon inte hinner med.

Meddelandet skickat

Snart skall jag fly. Min blick flyttas långsamt uppåt för att se vad jag egentligen skrivit. Förvånad stirrar jag på skärmen.

Nej tack

Min kropp känner sig lurad och som ett jävla slag i magen slår avtändningen på igen. Musklerna börjar krampa och av det som känns som mitt sista andetag stönar jag av smärta. Snyftandes kryper jag ihop i fosterställning och kramar om mitt blöta ihopkorvade lakan. Det är blött och det är kallt, men det är det enda jag har. Tårarna som rinner ur mig svider av alla kemikalier min kropp så länge varit fylld av.

Men jag ler.

Det är ensamt, det är kallt, allting tar sjukt och allt är åt helvete. Men jag ler. För någonstans djupt inom mig finns en glöd. Vid detta tillfälle har jag ingen aning om vad denna glöd innebär. Det enda jag vet är att jag tagit ett beslut. För första gången i mitt sorgliga hjälplösa jävla liv så har jag tagit ett beslut. Ett beslut om att göra allt vad som krävs för ett bättre liv. Att vad som än kommer i min väg och hur länge det än tar så ska jag inte ge upp. Ingen abstinens, ingen känsla, ingen tanke, ingen människa, ingenting kan längre stoppa mig. Detta beslut har länge legat och grott inom mig. Men nu, nu har det äntligen blommat.

Det knackar försiktigt på dörren följt av ett behagligt ”Godmorgooon”. Just ja, än en gång har jag varit så borta i min egen värld av tankar och känslor att jag glömt bort var jag är. Utanför den stora vita dörren framför mig, ligger ett behandlingshem. Hemmet är fyllt av människor som är likadana som jag och går igenom exakt samma sak som jag. Utanför denna dörr ligger kärlek och värme redo att frikostigt ges till mig. Allt jag behöver göra är att gå fram och öppna den. Vägen dit känns skrämmande och ofantligt lång, men jag är redo. Jag är redo för mitt nya liv.

Jag kravlar mig ur min blöta säng. Mina ben darrar då jag lägger vikt på dem, men jag slipper upp. Försiktigt hasar jag min väg fram till fönstret. Jag drar långsamt upp gardinerna och känner hur solens sken värmer min kalla bleka kropp. Det pirrar överallt och en rysning går upp längs ryggraden, som om något inom mig vaknat. Som om solens värme inte bara värmt upp min hud, utan även min själ. Jag sluter mina ögon och tar ett djupt andetag. En tår faller ner på min läpp, den söker sig in mot min mun och lägger sig stillsamt ner på min tunga. Den smakar inte lika surt och bittert som den brukar. Den smakar sött. Den smakar hopp. Jag kan inte låta bli att le. Kinderna darrar av att forma detta förglömda ansiktsuttryck, men jag bryr mig inte.

Där står jag naken, blek och kall med ett leende större än någonsin förut och mina armar utsträckta, redo att omfamna solen. Jag må se ut som världens idiot, men vet ni vad, jag bryr mig inte. En värld av möjligheter och upplevelser ligger framför mig och jag är redo att ta mig an vad än som kommer i min väg.

Välkommen livet” viskar jag tyst för mig själv.

 

Tack.
#ajunkiespath

Pandoras ask

Jag sitter i baksätet på en rostig gammal bil, som med tanke på ljudet, förmodligen inte har mera än halva avgasröret kvar. Vilket märke bilen har eller ens vilken färg den är, har jag ingen aning om. Jag är alltför insnöad i mina egna tankar. Om det är nervositet, rädsla eller förväntan som sköljer genom min kropp, vet jag heller inte. Antagligen en kombination av alla tre. Bilen är fylld av okända människor, den enda som är bekant är min gode vän som sitter i framsätet.

Alla ser så konstiga ut. De har ett uttryck i sina ansikten som jag aldrig tidigare sett. Deras ögonlock är uppsvällda och hänger så långt ner att deras ögon knappt syns. Min blick lämnar att vila på mannen bredvid mig, förundrad över hans livlösa ansikte. Jag undrar vad han tänker på, om han överhuvudtaget tänker. Efter en stund vänder han sitt huvud mot mig och möter min blick. Hans hud är kritvit och skrynklig, hans läppar så torra att de är fyllda med djupa sprickor. Jag tittar upp mot hans ögon och möts av en konstig blandning av hat och sorgsenhet. Som en lidande själ inspärrad i ett ruttnande fängelse gjort av kött och ben. Hans glansiga pupiller är som knappnålar, så små att man knappt kan se dem.

Efter att ha stirrat på mig en bra stund, tillräckligt länge för att göra mig obekväm, så för han sitt ansikte tätt mot mitt, så nära att hans andedräkt får mig att rynka på näsan och grina till. Långsamt höjs hans mungipor till ett brett leende. Framtänderna fattas och resten är gulbruna. Jag ser hur han njuter av att göra mig obekväm. Detta leende är inte av kärlek eller omtanke. Detta leende är inte skapt utav känslor som glädje eller lycka. Detta är ett leende som får kalla kårar att rusa längs min ryggrad. Han ser på mig som om han vet att någonting hemskt kommer att hända mig, något som får honom att le. Han blinkar med ena ögat åt mig och vänder bort sin blick.
Fascinerande” viskar jag tyst för mig själv medans mina tankar sjunker bort med bilens dån.

Vi kör in på en parkering vid några betonghöghus. Bilmotorn vrids av och alla stiger ur. Det är vinter, stora tjocka snöflingor faller stillsamt ner från skyn och kylan biter tag i hela min kropp så fort dörrarna öppnas. Men det tycks bara vara jag som störs av denna outhärdiga temperatur. Jag låtsas som ingenting och försöker smälta in genom att bete mig som de andra.

Vi går in i ett av husen och stiger in i en lägenhet. I vardagsrummet ligger en madrass bredvid en soffa, i mitten finns ett bord och längs väggen en tv. På golvet ligger barbiedockor. Små vagnar med leksaksdockor i sparkas hastigt undan då en av männen försöker ta sig fram till soffan. Tanken av att här också bor barn gör mig illa till mods.

Det är en förunderlig syn, golvet fyllt med leksaker men inte annars den minsta syn av liv. Inga tavlor, inga foton, inga dekorationer, totalt livlöst. Allas röster ekar en aning då lägenheten till största delen är tom. Det enda som klär väggarna är en gul hinna av tjära från alla cigaretter som brunnit och stället stinker av tobakslukt. Jag slår mig ner i soffan och ser mig runt med ögon stora av förundran,

så fascinerande” tänker jag tyst för mig själv.

Jag tittar ut över bordet och ser många intressanta saker. Där ligger allt från olika piller och pulver till knivar och pengar. Mina ögon fastnar på något annat, något speciellt som jag tidigare endast sett på film. På något konstigt sätt så tilltalar den mig. All min uppmärksamhet dras till den som om den försökte säga mig något. Min hand börjar automatiskt röra sig mot den för att ta reda på vad det är. Just före mina fingertoppar nuddar den så får jag en ilsken blick av mannen mittemot. Han tittar ner mot bordet och tillbaka på mig, jag förstår snabbt att det är bäst att inte röra något som inte är mitt på ett ställe som detta.

En tjej ställer sig framför mig, även hon har den där livlösa blicken och de glansiga knappnålsögonen. Hennes rörelser är långsamma, men inte på ett graciöst sätt, de är sorgsna. Som om livsgnistan har slocknat och det spelar inte längre någon roll hur länge saker och ting dröjer. Hon har inte bråttom någonstans, för det finns inget i livet att ha bråttom till. Inte längre något att se fram emot och inget att sträva efter. Det ser skönt ut, det finns inte ett endaste bekymmer i världen som skulle kunna infinna sig i hennes tankar. Hon finns bara här och nu denna stund, utan den minsta ånger över gårdagen och utan den minsta oro för morgondagen.

Jag vill smaka på detta sinnestillstånd hon befinner sig i. Åtminstone för en natt vill jag vara lika känslokall och obrydd som dessa människor. Låt mig snälla få fly denna jävla verklighet..

Bara för i natt..

Jag lägger fram pengarna och låtsas som om att jag vet hur det går till. Jag håller mig så lugn jag kan medans jag väntar på en reaktion och ber tyst för mig själv att ingen ska genomskåda min bluff. Tjejen griper tag i pengarna utan att knappt lägga märke till mig. Hon hasar iväg, mumlandes något på finska och rotar runt i en låda under teven. Hon kommer tillbaka med något i handen och frågar mig något men jag bara nickar och viftar med handen att det ser bra ut.

Fascinerad sitter jag bredvid och tittar på medans hon rör ihop denna magiska formel som ska göra mig till en av dem. Mina stora ögon följer med varje steg i processen men jag förstår inget av det hon gör. Jag har alltid haft ett intresse för saker som är förbjudna. Desto mer förbjudet desto mer intresserad blev jag. En vuxens order om att inte göra si eller så, fick mig att göra det oavsett om jag ville det eller inte. Vad de än sa så gjorde jag motsatsen. Det har varit likadant ända sedan jag var liten, innan jag varken kunde prata eller gå så visade jag min envishet.

Jag rycker till av att tjejen tar tag i min arm och spänner ett bälte runt. Hon synar mitt armveck och för verktyget mot den största ådern. Nålen penetrerar min hud och en droppe blod flyter in i pumpen och blandas med lösningen. Jag kan inte frångå att det på något sett ser harmoniskt ut. För en sekund så står allt stilla, jag ser hur vätskan skjuts in i mitt blodomlopp och känner hur substansen kryper ut i alla mina ådror. Det pirrar överallt och kroppsdel efter kroppsdel blir behagligt avdomnad, ända tills det slutligen når mitt huvud. Jag känner hur alla mina tankar bara rinner bort. Min ångest, mitt självhat och min osäkerhet är alla ett minne blott. Då, i den sekunden, uppstår något som jag aldrig tidigare varit med om.

..Tystnad..

Det blir helt jävla tyst. Inget ljud utifrån är starkt nog att bryta igenom denna barriär och här inne är det tyst. Inget grubblande, inget överanalyserande, ingenting. Mitt huvud har aldrig varit tyst, inte ens lugnt. Tankar och känslor har frenetiskt öst över mig enda sedan barnsben, inte en minuts vila utan att bli dragen och släpad genom psykets sjuka lekar. Men inte längre.. nu är det tyst.

Ett leende bredare än någonsin förut lägger sig över mitt ansikte. Mina ögonlock kliar och blir tyngre för var sekund, jag vänder mig mot spegeln och möts av min egen blick. Mitt leende är stort, men mina ögon, mina två små ögon, som tidigare varit stora av nyfikenhet och förväntan, finns ej längre. Det som stirrar tillbaka mot mig från spegeln är två trötta knappnålsögon som inte längre bryr sig, som inte längre drömmer. Men det skrämmer mig inte, inget skrämmer mig.

Jag ligger på golvet, stirrandes i taket och tänker inte på något. Jag är fortfarande förmögen att tänka, men för första gången får jag själv välja. Min vän lägger sig ner brevid mig, han tittar på mig, ler och säger ”Nu har vi prövat, detta får vara den sista gången”. ”Självklart” svarar jag ”aldrig igen”. Vi båda ler med våra torra spruckna läppar och knappnålsögon, för vi vet att det är en lögn. Vi kommer båda två att komma tillbaka dagen efter, likaså dagen efter det. Innerst inne så vet vi.

Pandoras ask är nu öppnad och det finns inte längre någon återvändo.

Psykosens kalla famn

Här sitter jag totalt paralyserad av rädsla. Jag hör hur rösterna närmar sig min dörr, närmare och närmare. Rösterna intensifieras men det enda jag i början kan urskilja i deras lågmälda ljud är mitt namn. Jag hör hur det krafsar på dörren. ”David” viskar de skrovligt, ”Du överlever inte denna natt, David”. Hela min kropp ryser till av panik. Postluckan slits upp och en hand letar sig våldsamt fram efter dörrhandtaget. Handen sliter febrilt i allt den kan få tag på. I samma veva bultar det till kraftigt på dörren, så kraftigt att det känns som om hela lägenheten skakar till. Saker ramlar ner för väggarna och mitt hjärta slår så hårt att det känns som om min bröstkorg ska spricka. De är ute efter mig och de vill skada mig, jag vet att detta är mina sista sekunder i livet.

Postluckan åker fast och det blir tyst, knäpptyst. Det enda som hörs är mina egna hjärtslag och ett surrande ljud av allt adrenalin som just utlösts i min hjärna. Pulsen börjar sjunka varpå min kropp lugnar ner sig en aning. Mina tankar börjar rationalisera det som just hänt, var det ens på riktigt? Eller har jag bara knarkat för länge utan sömn? Ännu en fest som aldrig tagit slut..

Varför måste det alltid bli så här, vi skulle ju bara ut och ha lite roligt. Men nu har det gått sex dagar utan varken sömn eller mat. Samma jävla dans varenda gång. Hur kan alla andra sluta efter bara par dagars festande men inte jag? Varför är det bara jag som fortsätter, dag ut och dag in. Det har alltid varit likadant. Människor omkring mig kan festa över helgen, för att sedan konstatera ”Oj vad roligt vi haft, men nu har vi fått nog!”. Fått nog? Hur i helvete kan man få nog?

I min värld är detta omöjligt. Jag kan inte sluta. Så fort min hjärna kommer i kontakt med något som helst sinnesförändrande, tar min beroendepersonlighet kontrollen. Mina begär tar över all uns av logiskt tänkande som fanns. Det spelar ingen roll vad konsekvenserna blir så vill jag bara ha mer. Även droger jag inte ens tycker om, substanser som jag vet att kommer att förvärra precis allt utan ens en stund av befrielse, vräker jag i mig i samma sekund som de hittas.

Jag vill inte må så här och fast jag vet, varje gång vi ska ut, precis hur det kommer att sluta, så kan jag inget annat. Jag vet att det är mina val men det känns inte så. Det känns som att jag är totalt maktlös inför drogerna och efter att jag tagit den första, spelar det ingen roll vad jag vill längre.

Det knackar på fönstret och med ett ryck så slits jag ur tankarnas värld, tillbaka in i helvetet. Genom de stora balkongfönstren ser jag hur mörka skuggor av människor vandrar fram och tillbaka. De ropar efter mig, de sliter i dörrhandtagen och gnider sina omänskliga ansikten mot mina fönster. Jag orkar inte längre. Hela jag är så jävla mentalt trött och förstörd och jag orkar bara inte längre. Golvet slingrar sig runt mina ben och börjar försiktit dra mig neråt. Min kropp känns tung och orken att streta emot finns inte längre, jag faller ner till golvet med en duns.

Taket ovanför mig är fylld av skuggor som graciöst dansar runt. De dansar ner för väggarna och kryper sig närmare upp mot min kropp. Jag känner hur deras kalla händer smeker min torra hud. Det känns på ett sätt betryggande. Som om jag inte är ensam. Mina ögonlock känns tunga för första gången på flera dagar. Jag låter mörkret omfamna mig medan jag driftar in i drömmarnas värld.

I mina drömmar är jag inte längre en fånge. Drogernas galler böjs upp och mina möjligheter blir oändliga. Trots alla möjligheter, är mina drömmar inte så komplicerade jämfört med mitt liv just nu. Jag fantiserar om att ha betydelsefulla relationer med andra människor. Om att ha de där trygga sakerna som alla andra har, såsom jobb, bil och ett riktigt hem. Jag fantiserar om att kunna prata och dela mina tankar med andra människor som förstår mig och bryr sig. Om att bli en person som kan älska någon annan och att bli  älskad. Jag drömmer inte stort.

Jag drömmer bara om ett liv där jag inte längre flyr.

 

Tack.
#ajunkiespath

Tankar ur ett missbruk

Jag tittar mig runt  och allt jag ser är mörker, totalt svart mörker. Skönt, jag älskar mörkret. Mörkret är min vän och mitt skydd.

Långsamt lägger jag en cigarett i munnen och tänder på. Tar ett djupt andetag följt av en ännu djupare suck. Röken smakar strävt men jag tycker om hur det känns. Det är inte skönt men det är ju i alla fall något annat än inget. Jag känner oftast inget. De flesta känslor skrämmer fan livet ur mig. Sorg, skam, ångest, hat, jag kan inte hantera någon av dem. De får mig att göra och säga saker som är mot min vilja. Jävligt fel saker som får mig att må illa av ånger efteråt.

Dagens avtändning har ännu inte infunnit sig, eftersom det ännu finns gott om substanser som cirkulerar i mitt blodomlopp. Det enda som finns är känslan av att inte riktigt existera. En känsla av total tomhet. Som en tjock blöt filt som ligger över mitt liv och långsamt kväver mig.

Fast hur hög jag än blir så slipper jag aldrig tomhetskänslan. I början hjälpte drogerna, men inte längre. Fast vilka kombinationer och mängder jag än tynger i mig så upplever jag ändå inget annat än en stunds befrielse från verkligheten. Någon sorts inblick i vad som kallas sinnesro skulle jag tro. Det är allt jag begär, lite lugn och ro. Att få stilla tankarna och släppa känslorna.

Cigaretten brinner mot sitt slut. Jag klämmer in den i första bästa ölburk med ett grin av avsky i mitt ansikte. För många känslor och tankar börjar bubbla upp och rastlösheten  kryper på. Jag drar upp persiennerna och tittar ut för att se om det är lika mörkt ute som här inne.

Kolsvart, perfekt. Dygnets mörka timmar är mina timmar. Då kan man röra sig obemärkt och ostört. Även om jag inte har något fanstyg för mig vill jag helst inte bli sedd. Kalla kårar går uppför nacken bara av tanken att någon jävel skulle komma fram till mig och inleda ett samtal.

Där står jag då och måste hitta på en historia om att jag faktiskt mår helt okej, om att jag nog tar det mycket lugnare nu för tiden och om det där jobbet som är på gång. Vilket alla är totala lögner.
Inget är längre helt okej och det går hårdare än någonsin och att ha ett jobb i detta tillstånd skulle vara totalt omöjligt.

Att ljuga ligger inte i min natur, men vad ska jag göra? Berätta sanningen? Inte en jävla chans! Då finns ju risken att någon skulle försöka hjälpa mig. Människor som bryr sig för mycket om mig måste jag hålla på avstånd och ljuga som mest åt. Att dessa människor inte ser hur åt helvete mitt liv egentligen är, är väldigt viktigt för att jag ska kunna fortsätta mitt missbruk. De är endast hinder i mitt liv och jag är tvungen att ljuga för dom för att kunna leva ostört på det enda sätt jag klarar av.

Någonstans inom mig börjar alla mina tankar och allt mitt beteende kännas jävligt fel. Jag börjar ifrågasätta mig själv och vad jag riktigt gör med mitt och andras liv. Knuten i magen drar åt sig med en sån kraft att jag slängs ner på mina knän. En tår rinner ner för min kind och jag vet att jag måste bort från detta liv. Jag vill ha något annat.
Måste bara dämpa denna känsla en sista gång.
Bara en gång till.
En sista sil, sedan slutar jag.

Jag lovar.

 

Tack.
#ajunkiespath
Follow my blog with Bloglovin

En dag som alla andra..

Jag vaknar till ur sömnen, mitt huvud bultar jävulskt och hela jag är genomblöt av svett. Solen skiner in genom persiennerna och har värmt upp lägenheten till en bastu, ändå skakar jag av frossa och det känns som minusgrader.

Fy fan, viskar jag för mig själv medan jag gräver ner handen under madrassen och rotar runt tills jag hittar min lilla påse med lugn. Jag tar en näve och trycker in tabletterna under tungan och låter de beska medicinerna smälta innan jag ens vågar öppna mina ögon och börja tänka på hur jag ska klara av denna jävla dag.

Pulsen åker ner och mina ögon öppnas, allt är upp och ner, på golvet ligger använda sprutor, tomma zippåsar, urknaprade pillerkartor och torra spritflaskor. Vem vet vad som riktigt hänt, inte jag i alla fall, och inte fan bryr jag mig heller.

Min mage börjar konvulsera så jag springer till toaletten för att kasta upp. Jag kräks och kräks, men endast en vit syra som bränner så in i helvete rinner ur mig, jag får ingen luft och det känns som om jag håller på att kvävas.
När det äntligen slutar, staplar jag till soffan lätt vinglig av pillren jag satt i mig då jag vaknade, häller i mig en halvdrucken urlakad öl från igår och rotar fram telefonen för att börja dagens jakt på droger. Mina små piller räckte endast till att få mig upp ur sängen, men biter inte på min opiatabstinens som är olidlig just nu.

Svetten dryper ner och jag skakar av köld på samma gång, varje jävla cell i min kropp skriker och river i mig innifrån och mitt psyke håller på att brista av ångest och desperation, allt känns så jävla fel och åt helvete och jag vill bara bort, jag vill lindra jag vill dämpa jag vill förgöra allt som har med mig att göra.

Ringer åt min polare som alltid har och får svaret ”senare”. Jag HATAR senare, senare finns inte just nu, jag måste bort och det snabbt! Jag ringer åt nästa och nästa och nästa, fan fan fan, ingen har det jag letar efter, inte en jävel som kan rädda mig. Desperationen börjar bli påtaglig och jag känner mig beredd att göra vad som helst för en fix, bara en smula, snälla, vad som helst förutom detta. Minuter känns som dagar och jag är säker på att jag inte klarar av detta helvete en enda sekund till…

 

Mitt namn är David och detta var min vardag de senaste 10 åren.

Här är min resa till lycka.