En missbrukares mamma story. Del 2

Min mamma delar med sig om skuldkänslorna och oron hon känt under missbruket. Detta är del två av fyra.

 

Om skuld, oro och villkorslös kärlek

 

”Vad gör din son? Studerar han eller jobbar han? Var bor han nuförtiden?” Obehagliga frågor, vad ska jag svara. Varken jag eller frågeställaren klarar av sanningen. Jag borde ju ärligt svara som det är. Att min son avbrutit sina studier, är arbetslös och lever på utkomststöd. Att han är narkoman. Att han har valt drogerna. Att jag just nu inte vet var han övernattar eller hur han tillbringar sina dagar. Istället mumlar jag något om att han ännu inte hittat sin väg här i livet och går hastigt över till ett annat samtalsämne.

Varför är beroendeproblematiken så skuldbelagd? Det gäller ju också annan psykisk ohälsa. Varför kan vi inte prata lika öppet om den som fysiska åkommor? Så mycket lättare oket skulle bli för anhöriga och framförallt så mycket lättare för missbrukare att söka hjälp.

Jag känner enorm skuld. En skuld som blivit till skam. Anklagar mig själv för att ha varit en misslyckad mamma. Att jag inte gett min son tillräckligt stark självkänsla. Att jag inte förmedlat att livet är gott och att även motgångar kan vara något positivt. Att jag inte lärt honom att hantera sina känslor. För det är ju mitt fel att min son måste bedöva sina känslor för att orka leva. Det är ju jag som är ansvarig. Jag har gått igenom hans barndom på nytt och på nytt. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Om jag bara sett tecknen i tid. Om jag sökt hjälp i ett tidigare skede. Om jag dragit starkare gränser. Om jag uppmuntrat honom mera. Om jag bara … Om:en tar aldrig slut, men min hjärna blir helt slutkörd av detta ältande. Trycker ner mig totalt. Tar död på min självkänsla och ork. Känner mig som en värdelös mamma. Det har funnits perioder då jag inte velat visa mig bland folk. Klarade inte av inbillade anklagande blickar bakom min rygg: -”Där är mamman till en narkoman. Där är mamman som misslyckats i sin uppfostran.” Med mitt förnuft vet jag att det bara är mina egna dömande tankar om mig själv. Men mina känslor går sin egen väg.

Förutom skulden är oron min ständiga följeslagare. En oro som handlar om liv eller död. Värst är nätterna, då tankarna får fritt spelrum. Kanske det är just denna natt han dör? Tänk om han slocknar i någon snödriva och ingen upptäcker honom? Tänk om han råkar i ett slagsmål som orsakar livslång skada eller att liv går förlorat? Tänk om han denna natt tar en överdos? Oroskänslan ligger ständigt på lur, till och med små bekymmer och inbillade scenarier växer till hotfulla orosmoln. Och stunder jag lyckas få hjärnan att tänka på nåt annat, stunder jag kan befria mig från tankar på sonens missbruk, ger mig i efterhand dåligt samvete. Som om oron skulle kunna hjälpa honom!

Skulden, skammen och oron ger upphov till självrannsakan. Varför måste jag genomlida detta? Vad försöker livet lära mig? Jag får inga svar. Men varken skulden eller skammen kan hjälpa min son. Lika lite som min oro. Jag går med i en mammagrupp. En grupp med mammor till missbrukare. Vilken känsla, jag är inte ensam! Här kan vi prata ut om allt. Tankar som jag inte tidigare ens vågat tänka till slut får ord. Och gruppen består av fina, underbara, ansvarstagande mammor. Mammor som älskar sina barn. Mammor som mår dåligt på grund av att deras barn valt drogerna. Mammor som liksom jag lider i tysthet. Aldrig att jag skulle tänka att de har någon skuld! Känner bara gränslös medkänsla. Tårarna vill aldrig ta slut efter första träffen. Jag är inte ensam!

Jag vill sluta döma mig själv. Jag vill bli snällare mot mig själv. Acceptera och känna förståelse för det jag går igenom. Det jag behövde odla är ork och styrka för att kunna hjälpa min son. För att vara en mamma han kan vända sig till, när han vill ha hjälp. En stark mamma som klarar av att vara ett stöd. Jag vill vara en bra mamma här och nu. Men också en mamma som visar var gränsen går. Jag accepterar inte hans drogmissbruk, och jag hatar det drogerna gjort honom till, men den villkorslösa kärleken till min son,  till den person han innerst inne är, finns alltid kvar.

Den kärleken slocknade aldrig, hur svår situationen än var.

 

Mammsi

En missbrukares mammas story. Del 1

Min mamma har valt att dela med sig sin story i hopp om att kunna hjälpa någon som är i samma position som henne. Detta är del ett av en fyra och handlar om de första åren av mitt missbruk, det vill säga högstadiet.

 

Chocken

Det hade varit ett oroligt år. Ständigt återkommande problem i skolan med störande beteende och skolkningar. Min son David hade under de två senaste åren blivit alltmer inbunden och var frustrerad på allt och alla i vuxenvärlden. Han umgicks med betydligt äldre kompisar och ville hänga med dem på fritiden. Han hade flyttat till sin pappa för han tyckte att jag inskränkte på hans behov av frihet och för att jag ständigt tjatade på honom. Och det gjorde jag, jag försökte tala honom till rätta. Försökte få honom att bry sig om skolan och sluta med att hänga med sina äldre kompisar och vara ute sena kvällar. Var både arg och gråtfärdig för hans störande beteende i skolan. Predikade om faran med alkohol och tobak och andra droger. Droger, som jag inte hade nån annan kunskap om än det jag flyktigt läst. Vilket han också ofta påpekade -”du ska inte prata om droger som ingenting vet”.

Jag var mycket orolig. Det var inte bara puberteten med sina svårigheter, starka känslor  och tonårstrots som var orsaken. Det här var något mycket värre. Han klagade på sömnsvårigheter och han var ofta deprimerad och ångestfylld. David fick samtalsterapi på ungdomspsykiatriska, ja hela familjen fick, men antagligen var jag den som hade den största behållningen. Det kändes befriande att få prata ut om min oro och om alla bekymmer med sonen. Men för David tycktes det inte hjälpa, hans beteende i högstadiet hade nu blivit så störande att han blev portförbjuden för en tid.

Under samma tid genomgick han en neurologisk undersökning på sjukhuset och fick i ett senare skede diagnosen ”ADHD-liknande beteende”. Det kom inte som någon överraskning. Han har under hela sin skoltid haft koncentrationssvårigheter och har varit ett livligt, s.k. explosivt, barn med enormt stark egenvilja. Men diagnosen var inte till någon hjälp nu och det var ingen förklaring till hans nuvarande beteende. Och ingen terapeut eller psykiater kunde uttala sig om någon direkt orsak till hans svårigheter.

På skolans initiativ gjordes ett drogtest. Resultatet från drogtestet var positivt. Flera narkotikaklassade substanser identifierades. I samma veva hittade jag en spruta i hans rum. Allt var kaos i mitt huvud. Fast jag hade mina misstankar, kom det som en chock. Min son är sprutnarkoman! Jag vågade knappt tänka på ordet och kunde inte uttala ordet högt. Sonen är bara 16 år och narkoman!

Sprutnarkoman, sånt förekommer bara på film i min värld. Hela mitt inre och yttre skakade. Jag blev helt handlingsförlamad, visste inte var och hur jag skulle söka hjälp. Det var som att kravla runt i ett bottenlöst träsk. Kände mig helt bedövad i hjärnan, hela mitt väsen kändes svart. Måtte det vara en mardröm som jag snart vaknar upp ur! Hur kunde det bli såhär? Min älskade son är en knarkare och narkoman!

Men det finns helt underbara medmänniskor. Medmänniskor som inte dömer utan enbart vill hjälpa. Vänner som orkar lyssnar med genuin empati. Sonens klasslärare, skolkurator och skolhälsovårdare var ett ovärderligt stöd. Även kommunens socialsektor var inblandad och därifrån fick vi stor hjälp. Mina fina vänner som jag kunde anförtro mig åt var mina stöttepelare. Utan mina stöttepelare skulle jag antagligen ha sjunkit ner i mitt bottenlösa träsk.

Som första hjälp fick jag tipset att kontakta föreningen Fri från narkotika. Där kunde både sonen och jag prata ut med proffs inom området, David om sitt beroende med en nykter missbrukare och jag om min ångest och oro. Det lugnade och dämpade och hoppet om att han kan tillfriskna började spira. Han fick hjälp på ett behandlingshem (som tyvärr inte mera finns) där han fick vara dagtid hela sommaren. Behandlingshemmet hade en underbar personal som David kände tillit till. Jag började se ett ljus i mörkret. Jag hoppades ju så att han skulle bli botad, att hans vilja att avstå från droger skulle väckas. Att han skulle förstå hur illa drogerna gör honom. Att hans beteende skulle förändras och att allt skulle bli bra till hösten.

Men det blev inte bra när hösten kom. Visst blev det bättre för en tid efter tiden på behandlingshemmet. Men David var nog för ung då för att kunna förstå vidden av sin beroendeproblematik. Och han hade ju inte själv valt behandlingen, han blev mer eller mindre tvingad till vård. Så när efterkontrollerna tog slut sjönk han på nytt in i sitt missbruk. Ett missbruk som blev allt värre med åren.

Det är nu över åtta år sedan jag hittade sprutan i hans rum. Det har varit tunga år. För oss båda. År som för mig har varit fyllda av oro, skuld och skam. Och en känsla av total hjälplöshet. Det har varit en kamp mellan hopp och förtvivlan. Ibland har det funnits lugnare perioder, då mitt sinne fått vila och jag trott att nu vänder det. För att senare igen fått erfara att han inte klarat av att lämna drogerna. Det har varit år med ständiga besvikelser på grund av lögner och brutna löften.

I tre blogginlägg som följer på detta kommer jag att berätta om mina tankar och känslor som anhörig då David var inne i sitt missbruk. Om hur det har varit att vara mamma till en missbrukare.

Det känns så skönt att få skriva ”har varit”. För det här är en berättelse med ett lyckligt slut.

 

Mammsi.

För ett gyllene år sedan. Del 3

Hej mitt namn är David och jag är beroende. Det var så jag sa. Varje gång som jag satte mig ner i en av de mjuka sofforna i källaren under halvvägshemmet, så öppnade jag med den repliken. Det var där vi höll våra möten för anonyma narkomaner, och jag var en av dem. Vi träffades några gånger i veckan och delade med av oss av våra känslor, tankar, motgångar men även våra framgångar. Det kändes bra att sitta där, trots min sociala ångest och mitt hjärta som höll på att slå ett hål i min bröstkorg då det var min tur att dela, så kändes det bra. Omringad av människor som förstod mig och strävade efter samma mål, att leva ett liv utan droger och alkohol. Vi följde en bok som kallas Basic text. I den stod det om tolvstegsprogrammet och om att leva drogfritt. Men allt detta var länge sedan. Jag sitter inte där längre omringad av kärlek och delar mina känslor för att uppnå sinnesro. Nu förtiden sitter jag i dunkla lägenheter omringad av människor som inte känner något annat än hat och fyller min kropp dagligen med piller och pulver för att uppnå sinnesro. Det känns inte längre bra.

Det känns som en evighet sedan jag senast mådde bra. För några dagar sedan satt jag hos ett par vänner. De är båda två narkomaner, precis som jag. De kanske inte erkänner det men sitter man vaken i flera dygn och vaggar fram och tillbaka med pupiller stora som tefat medans ens liv förfaller runtom en, ja då är man narkoman. Som vanligt satt vi och gjorde det som vi alltid gjorde, tog droger och pratade om framtida kristallslott. Om hur livet kommer att se ut sedan då vi får ihop tillräckligt med pengar för att kunna sticka härifrån, som om det var det egentliga problemet. Men sånt pratade vi om, om det liv vi aldrig tycktes få. Då livet runtom en långsamt ruttnar och börjar stinka, då stänger man ögonen, lägger en klädnypa för näsan och fantiserar om sandstränder och klarblått vatten. Det är vi missbrukares mentalitet.

Då kvällen blivit till natt och jag satt ensam med min ene vän, så vände hon sig mot mig. Hennes ansiktsuttryck förändrades till något jag inte tidigare sett. Vad det var visste jag inte men det kändes som empati, som om själen lyckades kravla upp till ytan och ta över. Som om drogernas besatthet lämnade hennes stackars utmattade kropp för en stund. Hatet i hennes ögon försvann och ersattes med något vackert, jag vill så gärna tro att det var empati. Ömsint smekte hon min kind och tittade upp mot mig med stora vackra vattniga ögon. Med en mjuk vänlig röst sade hon David, jag ser dig, jag ser att du lider, du vet väl att du förtjänar något bättre. Något konstig skedde efter att hon hade yttrat de orden. Av någon anledning gick jag inte därifrån, jag stannade så länge jag kunde och kände värmen av en annan människas kärlek. Det kändes bra. Hon förde sin hand långsamt neråt och smekte min hals, hennes blick följde efter. En sista gång tittade hon upp mot mig och log, jag log tillbaka. Det var det sista leende jag såg av henne för precis som jag såg själen finna sin väg till ytan, såg jag hur demonerna våldsamt tog tag i henne igen. Rynkorna i hennes ansikte blev djupare än någonsin och det vackra leendet förvandlades till en bitter min. Jag såg hur ilskan än en gång fyllde hennes ögon och empatin rann bort som ett minne blott. Hon var inte död, men hon fanns inte längre.

Enda sedan den natten har ingenting varit sig likt. Mycket har skett under det senaste året och detta är långt ifrån det värsta, men de där orden brändes in i mitt sinne likt hieroglyfer på de allsmäktiga pyramidväggarna. De följer mig vart än jag går. För jag lider, jag lider verkligen. Men jag vill inte längre lida jag vill ha något mer, jag vill leva. Det är precis det som de pratar om i Basic text, boken från anonyma narkomaner. Vart jag än går så har jag med mig den boken och på morgnarna efter att jag skjutit upp min dos så brukar jag läsa ur den, ibland högt. Det brukar ingen riktigt tycka om, det brukar jag skita i. För jag gillar den här boken, den pratar om det liv jag alltid sökt, om ett liv där jag inte längre behöver fly. Och nu var jag på väg.

Min mamma hämtade just upp mig och vi sitter nu i bilen på väg till hennes. Jag mår jävligt skit. Likaså ser jag ut som skit. Jag sitter med huvudet lutat mot bildörrens ruta och stirrar med min tomma blick ut i intet. En massa saker att fästa sin blick på passerar oss men mina ögon är i ett translikt stadie och bryr sig inte. Jag bara stirrar. Min mamma vänder sig mot mig, även hon ser väldigt trött ut, jag tror hon är tröttare än mig. Hon har en bekymrad min över sitt ansikte, på samma gång ser jag en sorgsenhet ligga över henne. Jag förstår, detta är inte första gången jag ringer och ber om hjälp då allt är åt helvete. Inte första gången jag pratar om behandlingshem och om att förändra mitt liv, nej, det har hänt förut. Och jag förstår att det är svårt att tro på något som så många gånger tidigare har varit en lögn. Jag skulle vilja förklara allt detta åt mamma, ge henne en kram och visa att jag förstår. Berätta åt henne mina tankar och idéer med entusiasm och med ett stort leende på mina läppar, göra henne glad. Men jag kan inte. Smärtan, ångesten och skammen jag upplever är allt för stark för något sådant. Istället kommer mina svar till hennes frågor ut som mummel och snäsiga suckar, vilket får mitt mående att sjunka ännu lägre. Vad fan är det som är fel på mig, jag bestämmer mig för att bara vara tyst istället. I alla fall då sårar jag ingen.

Väl hemma ber jag mamma lämna mig ifred och går raka vägen upp på rummet. Opiaterna har nu lämnat mig och jag känner hur abstinensen stiger. Min kropp börjar värka och svetten rinner ur varenda por på min hud. Jag slänger mig ner på sängen för att vila, trots allt har jag inte sovit mycket de senaste veckorna. Sängen känns knölig och fast hur jag än vrider och vänder mig så blir det aldrig bekvämt, myrorna kryper upp längs benen och jag försöker sparka bort den obehagliga känslan men förgäves. Jag rullar ner från sängen på golvet istället. Här ligger jag, som världens största skit ligger jag på golvet och tänder av från ett drogmissbruk. Inte nog med det så är det ett återfall jag tänder av från. Bara skammen av det hela får mig att vilja knarka på nytt. Snyggt David, jävligt snyggt.

Jag vet vad som måste göras. Jag tar fram min telefon och skickar ett meddelande. Senaste gången efter behandlingen så bodde jag på ett halvvägshem, USM kallas det. Det var där jag fann något sorts hopp, det var där jag fann någon sorts glädje, det är dit jag vill igen. Så mitt meddelande gick inte till avgiftning eller till behandlingshemmet. Det gick till min kontaktperson på USM, eller rättare sagt min vän. För det är så jag ser henne, som en vän. Hon svarar omedelbart, som om hon väntat mitt meddelande. Inte heller förvånad, som om hon visste att det skulle komma. Jag frågar om att få komma dit och prata lite, jag säger försiktigt att jag behöver någonstans att bo ett tag. Javisst säger hon, vi hämtar dig imorgon klockan tio. Jag vet att en rejäl avtändning väntar mig, i min ficka har jag några piller som ska hjälpa mig. De är starka och de är olagliga men jag övertygar mig själv om att jag faktiskt behöver dem för att ta mig fram till behandlingshemmet, för att hålla mig på rätt spår. Jag lägger några i munnen och sväljer. Trettio minuter senare somnar jag.

Nästa dag gryr och en annan vän från USM står redan på gården och väntar. Jag klär hastigt på mig, går ut och kliver in i bilen. Hon tittar mig och ler, jag ler tillbaka. Så kul att se dig, säger hon. Jag instämmer och nickar glatt. Det tycker jag också. Fast jag inte mår bra så mår jag ändå bra, en konstig känsla. Jag vill spy jag vill kvävas jag vill dö men på samma gång så känns det helt okej. Vi sitter i bilen och pratar en hel del på vägen till halvvägshemmet. Vad vi pratar om har jag ingen aning om, jag ser hur hennes mun rör på sig och hur ljud kommer ur den. Min mun gör samma sak, den pratar och berättar saker. Jag låter munnarna sköta snacket, själv är jag någon annanstans.

Vi kör in på gården till halvvägshemmet. Jag är nervös. Vi kliver ut ur bilen och går mot det gula huset. Jag är rädd. Dörren till halvvägshemmet öppnas och mina händer skakar. Jag stiger in och så fort värmen träffar mitt ansikte känner jag hur all oro försvinner, det känns som om jag varit på en lång jävla resa och äntligen fått komma hem. Mina gamla vänner hälsar glatt, de undrar var jag varit. Jag säger att jag prövade mina vingar men störtade. Roligt att du är tillbaka, jag trodde du skulle se värre ut. Jag skrattar och tar det som en komplimang. Jag stiger in i kontoret och där sitter hon. Det finns ingen som gjort mer för mig än min mamma men denna människa kommer på en stark andra plats. Jag känner dock en hel del skam för hur jag bara tagit allting förgäves förra gången. Hur jag, efter allt arbete vi lade ner på mig, bara sket i det och började knarka istället.

Vi sätter oss ner och pratar. Vi pratar om allt möjligt, om det som varit men främst om det som är på väg, om framtiden. Det känns konstigt att prata om framtiden. Den är inte något jag tänkt värst mycket på den senaste tiden. Det är också något som gett mig en paralyserande ångest, framtiden har skrämt mig. Men nu då vi sitter här och pratar om den så känns det inte så hopplöst. Det pirrar lite i magen och trots att jag mår så otroligt skit så får hon mig att se något sorts ljus framöver. Får mig att förstå att jag inte har misslyckats utan endast begått ett lärorikt misstag. Hon ber mig begrunda detta misstag för att lära mig något. Vi kommer överens att om jag tar in till behandlingshemmet imorgon så får jag flytta över till halvvägshemmet en månad efter det. Då samtalet är slut så tittar hon på mig och säger, Det är verkligen roligt att ha dig tillbaka. Jag ler. Det tycker jag med.

 

Viljan att leva finns där, den må vara djupt begraven under droger och sorg men den finns. För första gången på länge har den hittat sin väg till ytan och med ögon av förväntan tittar jag mot framtiden. Denna gång känns det annorlunda, det känns bra.

 

Tack alla ni som hjälpt mig komma hit.
#ajunkiespath

Del 1

Del 2

Bakom molnen. Om första dagen på behandling

 

För ett gyllene år sedan. Del 2

Mitt sinne vaknar till ur drömmarna. Jag låter bli att öppna mina ögon fast jag är vaken. Det känns tryggt här inne, helst skulle jag bara blunda resten av mitt liv, fast det kallas väl att vara död. Visst har jag tänkt mycket på döden, många gånger har jag varit övertygad om att det vore ett bättre alternativ än denna verklighet jag upplever. Men efter den senaste gången på behandling insåg jag någonting, nämligen att det finns något mellan detta liv och döden, något bättre. Jag hade fått smaka på det och jag är övertygad om att det är dit jag ska. Om det bara vore så lätt. Jag förstår ju att det är bara ett samtal och en tjugo minuters bilresa bort, fast ändå inte. Det är även en evighet av känslomässigt kaos bort, en lång tid av smärta innan det blir bättre och det är fan skrämmande. Detta kända helvete kan jag, det må ta sjukt och jag vet hur sjukt det tar, det kommer inte att bli någon överraskning. Men det okända himmelriket som det pratas om, det vet jag inget om och jag har ingen aning om vad som väntar eller vad jag måste gå igenom för att det ska bli bra och det är fan skrämmande.

Efter att ha legat med mina ögon stängda en stund, rädd för vad som ska visa sig denna gång, så öppnar jag dem. Allt för ofta är det en överraskning var jag hamnat. Sällan en positiv. Jag tittar mig runt och får en uppfattning om var jag är. Stället ser ut som ett bombnedslag och jag känner hur ångesten kravlar upp längs strupen. Fast den tar inte över. Jag måste fortfarande vara påtänd, tänker jag tyst för mig själv. Toaletten ligger i rummet bredvid, lysröret ovanför handfatet blinkar till nu som då som det gör i skräckfilmer. Spegeln är sönderkrossad, det ser ut som om någon smällt en knytnäve rakt in i den. Samma med kaklet på väggarna, bitar som fattas och hål orsakade av ilska och hat. Jag ligger i soffan och bara stirrar på det blinkande lysröret, mitt sinne finner en sammankoppling mellan oss. Jag med är meningslös säger mitt sinne, jag med är rädd.

Ångesten växer sig starkare och jag måste bort från denna jävla håla. Jag tar min ryggsäck och säger hej då åt killen. Han frågar vart jag ska, Till behandlingshemmet, säger jag. Han ler och berättar att han också borde åka dit. Vi kanske ses där då säger jag och blinkar med ena ögat. Han skrattar, det hoppas jag också. Jag vandrar ner för trapporna och ut på gatorna. Det är snö, men solen lyser och blåsten har avtagit. Det känns som om universum vill göra det lättare för mig att mig fram idag, som om den vill visa mig att jag är på rätt väg. Trots ångesten och rädslan så håller jag med, eller är det kanske på grund av dem som jag håller med. I vilket fall som helst tar jag fram telefonen och gör något som inte händer ofta och slår in ett nummer. Jag är värdelös på att komma ihåg siffror och aldrig ens vetat mitt eget nummer. Men det finns ett nummer som jag kan i vilket skick jag än är, ett nummer som jag till och med brukar slå in i mina drömmar. Det är det enda telefonnumret jag någonsin kunnat och det går till min mamma.

Att säga att min mamma varit orolig för mig är en bagatellisering av hennes känslor. Hur dåligt hon har mått på grund av mitt beteende kommer jag aldrig att förstå, men jag vet att det är mycket. Och jag vet att hon finns där för mig den dagen jag bestämmer mig för att välja en annan väg i livet. Den dagen är idag. Jag ringer henne och berättar att jag vill ha hjälp. Jag hör hennes röst spricka. Hon låter ledsen, men jag vet att hon är glad, jag vet att hon egentligen är lättad. Hon erbjuder mig sovplats och stöd med löftet om att jag ringer till behandlingshemmet dagen efter. Det grumlar till i min mage och ångesten hugger tag om mig, vill jag verkligen det här? Ju verkligare beslutet blir, desto mer tvekar jag. Det blir tyst. Jag håller telefonen tätt mot ansiktet, så tätt att jag kan höra de tårar som fälls av min mor. Varje tår känns som en kniv i hjärtat och jag klarar inte av det längre. Vi ses ikväll mamma, säger jag med gråten i halsen. Vi ses ikväll min son.

Fortsättning följer.

 

Tack.
#ajunkiespath

För ett gyllene år sedan. Del 1

Jag vandrar runt längs gatorna i staden medans snön obarmhärtigt piskar mitt ansikte. Det är bara november men redan har vintern lagt sig. Halogenlamporna avger ett gulaktigt ljus som lyser upp min väg. Inte för att det spelar någon roll, för jag har ingenstans att ta vägen. Mina ägodelar är nerpackade i en liten ryggsäck som jag alltjämt bär med mig. Det är inte mycket men det räcker bra till, det är mitt lilla hem. Som en snigel bär jag det på min rygg och kryper fram i livet. Lika liten och lika hjälplös. Men min lilla ryggsäck är för liten att krypa in i, jag måste hitta någonstans att spendera natten. För här ute är det kallt och jag behöver verkligen få lägga mig ner en stund, alltför många dagar har nu gått förbi utan varken mat eller sömn. Endast dimmiga minnesbilder av konstiga möten och galna upptåg består.

Vanligtvis brukar jag klara mig ganska länge på att surfa runt i något sorts autopilottillstånd med hjälp av drogerna. Från en fest till en annan, alltid något varmt golv att däcka på då det behövs. Kanske till och med en soffa att bli hög i. Men jag kommer alltid till den punkten då ingen helt enkelt orkar med min galenskap i längden. Ingen som klarar av att se detta förfall. Då kommer den här punkten, då jag inte längre har någonstans att ta vägen. Ingen som svarar i telefonen då de ser mitt nummer ringa. Ingen som öppnar då det knackar på dörren. Iallafall ingen som skulle tillåta mig fortsätta detta vansinniga beteende.

Kylan biter inte på samma sätt som den borde, även om jag nu spenderat väldigt många timmar här ute så känns det knappt. För jag är helt jävla hög. Droger av alla dess slag flödar genom mina ådror och mina ögon är likt en död mans. Det borde kännas skönt, men det har blivit annorlunda nu för tiden. Det som tidigare varit det jag älskade mest av allt på denna jord, det som fick vartenda hårstrå på min kropp att resa sig i total extas. Det som en gång i tiderna fick mig att falla ner på knä, tårögd, och tacka för att jag fick ta del av detta liv, har nu förändrats. Det jag tidigare kallade kärlek är nu något så mörkt och bittert att hela mitt väsen skriker av smärta så fort nålen borras in i min arm. Tårarna som då faller från mina ögon är inte längre av glädje eller njutning, de är av sorg. Av hat.

Min destinationslösa vandring genom staden fortsätter, jag fortsätter ringa runt tills en person faktiskt råkar svara. Han bjuder in mig till sitt hem i tron om att jag skall spendera mina pengar på hans droger och inget annat. Med en ny kick av energi tar jag mig till hans lägenhet som inte låg många kilometer bort. Han kommer ner och öppnar dörren till trapphuset och vi går upp till honom. Lägenheten är ett jävla kaos, som i alla knarkar lyor ligger där saker staplade överallt och som en hinderbana får man ta sig fram genom djungeln. Detta störde mig inte, jag har alltid funnit en viss charm i kaos. Nätt och prytt har aldrig fallit mig i smaken, jag tycker om sunkiga lägenheter som är fyllda av saker att pilla på, där inget har någon ordning utan allt bara ligger där det blev lagt. Kanske för att det påminner om mitt eget huvud. Mina tankar.

Vi sätter oss ner i soffan och jag avger en suck av lättnad, fyfan så skönt. Jag köper lite gräs av killen som jag i god anda delar med mig. Vi sitter där, snackar och röker. Egentligen hatar jag att röka för det är som bensin åt min sociala ångest, men jag gör det ändå. Det går över min egna förståelse, för jag vill ju sluta, jag vill inte använda. Det märks på mitt tal, det enda jag nuförtiden pratar om är den där gången för inte så länge sedan då jag var nykter ett tag. Det är även det ända jag tänker på. Jag vill tillbaka dit, jag vill lämna detta liv och aldrig se tillbaka. Det känns som något så avlägset just nu och bara tanken av abstinensen som måste genomgås får mig att rysa av avsky. Men jag ska dit jag ska få ett annat liv, jag måste bara få känna smaken av opiaterna en sista gång. Jag frågar honom om han har något starkare och får honom övertalad om att dela sin sista dos med mig.

Nålen åker in i armen och mina ögon vattnas. Värmen sköljer över mig och tankarna tystnar men sorgen, den består. Jag sjunker ihop i soffan med en bitter min över mitt ansikte, jag vill inte längre vara här, jag vill bort. Mina ögonlock blir tunga och opiaternas dvala lägger sig över mig. Imorgon ska jag ta mig behandlingshemmet, mumlar jag med mina sista krafter.

 

Fortsättning följer.

 

Tack.
#ajunkiespath

En anekdot om en liten pojke

Det var en gång en liten pojke som var fylld av liv, hans energi var oändlig och hans röst var stark. Det fanns inte en gnutta av varken blyghet eller nervositet, han sprang fram till vem som helst och sa det första som kom till hans tankar och sprang vidare innan någon ens hunnit svara. Som liten fick han beröm för sitt modiga sätt att framföra sig bland människor. Så duktig han är, sa de. Inte det minsta blyg! Han ställde sig gärna i rampljuset och satt på en show för att få lite uppmärksamhet, han visste inte vad han höll på med men han gillade då alla tittade på honom och gav honom uppmärksamhet. På samma gång så fick han utlopp för sin sprudlande energi.

Åren gick och den lilla pojken började i skola. Redan i dagis märkte de att han inte var som de andra barnen och han fick stanna kvar ett år för att mogna till sig, få lite bukt på all den energi han besatt. Men han mognade aldrig från detta. Han kunde inte sitta still och han kunde inte vara tyst. Lärarna var ursinniga på denna pojkvasker som bara ställde till problem, de försökte me alla sina sätt och medel att få den lilla pojken att förstå att han inte kan bete sig såsom han gjorde. Ingenting fungerade. Barnen i hans egen ålder tyckte likadant. De tyckte han var jobbig som aldrig kunde sitta still och aldrig vara tyst. De tog helst avstånd från honom. Likaså tyckte de äldre barnen han var jobbig och bestämde sig för att tydligt visa och berätta det för den lilla pojken. De mobbade honom.

Den lille pojken förstog inte varför alla var så arga och irriterade. Hans vänner var få och den som umgicks med honom på fritiden fick inte synas med honom i skolan, det hade de äldre sett till. Så han gick runt, tänkte och funderade varför det var så svårt att tycka om honom. För han var ju bara sig själv, han försökte inte att reta upp någon, han försökte inte ställa till med problem. Men där stog han, ensam och tankspridd. Energin fanns kvar, men hans ord blev färre och färre. Han började betvivla sina egenskaper och slutade att tycka om sig själv. Den lilla pojken förstog då att det är honom det är fel på.

Tiden går och han blir tystare och tystare. Det självförtroende han en gång besatt är nu nästintill obefintligt och hans osäkerhet växer. Hans mamma fanns där för honom och visade sin kärlek men den yttre världen tycktes hata honom för den han var. Han ville ju bara passa in och bli omtyckt, få utlopp för sin kreativitet och bara vara sig själv. Men det gick inte. Hans omgivning hade under hela hans liv visat att det inte var okej. Inom den lilla pojken började någonting växa, någonting mörkt. Ett stort svart hål fyllt av hat och rädsla formade sig i bröstkorgen. Hålet var utformat av hatet mot alla som skällt ut honom genom åren och rädslan för att bli lämnad ensam och utanför.

Den lilla pojken ville så gärna bli annorlunda. En kväll fick han tag på en flaska sprit, han hade sett hur alla de vuxna skrattar och har roligt då de druckit. Hur alla de tysta mitt i allt blivit pratsamma och självsäkra. Han gav det ett försök och hällde i sig innehållet. Någonting väcktes i den lilla pojken, en nyfikenhet. Han må inte blivit så som han velat men det stora svarta hålet kändes för en stund inte lika tomt, inte lika kallt. Han visste att där ute fanns något som kunde förvandla honom till det han så gärna ville vara och han skulle hitta det om det så var det sista han gjorde.

Många vill säga att den lilla pojkens jakt startade först nu, i själva verket hade den pågått i många år.

 

Tack.

Bakom molnen

Svetten dryper ner och täcker hela min kropp med en våt hinna. Man skulle kunna tro att jag håller på att dö av värmeslag, men jag fryser. Hela jag skakar av frossa som om jag legat naken ut i en snödriva. Varje minut känns som en dag och det är omöjligt att ligga still. Jag vrider och vänder mig för att hitta en bekväm position, men det är omöjligt. Lakanen är genomblöta av allt gift som sipprar ur min hud och de korvar ihop sig till en blöt kall boll i mitten av sängen. Jag sträcker mig efter min telefon för att se om morgonen snart är kommen. 01:00… Det är nu tjugofyra timmar sedan jag senast tog droger men endast en timme sedan jag lagt mig ner i sängen, dödstrött, i tron om att få lite vila.

Myrorna kryper genom min kropp, jag kan inte ligga still och mina muskler är så kraftlösa att de inte klarar av att bära mig. Varenda jävla kroppsdel vrålar av smärta, men det är endast ytlig smärta. Ytligt lidande kan jag stå ut med. Men dessa tankar. Dessa tankar och känslor är skapta av Satan själv. De är så mörka och plågsamma att de skulle driva vem som helst till vansinne.

Jag blir dragen djupt ner i en dyster resa genom mitt samvete. Intensiva filmklipp av alla brutna löften och skamfulla handlingar spelas upp bakom mina ögonlock. Jag får se alla tårfyllda blickar mitt beteende orsakat. Min familjs besvikna ansiktsuttryck då jag gång på gång krossar deras förtroende. Mina vänners bittra miner efter alla lögner som blivit sagda. Jag ser hur jag hejdlöst röjt min väg fram genom människors liv, utan att bry mig om de djupa spår av förödelse jag lämnat bakom mig. Mitt lilla hjärta klarar inte längre av att möta mig själv utan drogernas bedövning. Jag bryter ihop. Tårarna börjar forsa ner längs ansiktet. Jag försöker med all min kraft att hålla dem inom mig, men det går inte. Jag orkar inte längre kämpa emot mina känslor. Jag ger upp.

Här ligger jag, ensam och nedbruten av mina egna val. Det finns ingen att skylla på och inget som kan trösta mig. Det känns fel att ligga och tycka synd om sig själv. För det var ingen som tvingade mig att trycka i mig alla dessa substanser. Ingen som drev mig till att göra alla de saker jag gjorde. Det var jag. Tanken av detta gör mig galen. Hur har jag kunnat bete mig så som jag gjort? Så mycket vackert dessa två händer har förstört. Så många hjärtan som blivit förkrossade av de ord som lämnat mina läppar. Hur ska de någonsin kunna förlåta mig? Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv?

Min telefon plingar till. Jag sträcker mig hastigt efter den i hopp om någon sorts distraktion från detta helvete. Med darrande händer låser jag upp telefonen och ser ett meddelande. ”Behöver du något?” Jag känner igen numret och förstår att det inte handlar om någon som vill ge mig emotionellt stöd, utan någon vill sälja en kemisk variant av det. Frestelsen är stor. Bara tanken av att fly en sista gång gör att min abstinens avtar och min mun börjar vattnas. Tankarna skenar iväg, jag börjar romantisera om mitt tidigare liv. Kanske det inte var så farligt, kanske jag bara överdrivit. Min andning blir tung då jag ligger och fantiserar om hur underbart det skulle vara. Slippa denna jävla smärta, bara en gång till.

Min kropp skriker efter bedövning och förser mig med sin sista dos adrenalin för att ge mig kraft. Kraft för att kunna ta mig härifrån, kraft att kunna ge min kropp det som den behöver. Jag greppar tag i telefonen för att svara. Mina händer darrar mer än någonsin och mina fingrar åker så snabbt över skärmen att mina ögon inte hinner med.

Meddelandet skickat

Snart skall jag fly. Min blick flyttas långsamt uppåt för att se vad jag egentligen skrivit. Förvånad stirrar jag på skärmen.

Nej tack

Min kropp känner sig lurad och som ett jävla slag i magen slår avtändningen på igen. Musklerna börjar krampa och av det som känns som mitt sista andetag stönar jag av smärta. Snyftandes kryper jag ihop i fosterställning och kramar om mitt blöta ihopkorvade lakan. Det är blött och det är kallt, men det är det enda jag har. Tårarna som rinner ur mig svider av alla kemikalier min kropp så länge varit fylld av.

Men jag ler.

Det är ensamt, det är kallt, allting tar sjukt och allt är åt helvete. Men jag ler. För någonstans djupt inom mig finns en glöd. Vid detta tillfälle har jag ingen aning om vad denna glöd innebär. Det enda jag vet är att jag tagit ett beslut. För första gången i mitt sorgliga hjälplösa jävla liv så har jag tagit ett beslut. Ett beslut om att göra allt vad som krävs för ett bättre liv. Att vad som än kommer i min väg och hur länge det än tar så ska jag inte ge upp. Ingen abstinens, ingen känsla, ingen tanke, ingen människa, ingenting kan längre stoppa mig. Detta beslut har länge legat och grott inom mig. Men nu, nu har det äntligen blommat.

Det knackar försiktigt på dörren följt av ett behagligt ”Godmorgooon”. Just ja, än en gång har jag varit så borta i min egen värld av tankar och känslor att jag glömt bort var jag är. Utanför den stora vita dörren framför mig, ligger ett behandlingshem. Hemmet är fyllt av människor som är likadana som jag och går igenom exakt samma sak som jag. Utanför denna dörr ligger kärlek och värme redo att frikostigt ges till mig. Allt jag behöver göra är att gå fram och öppna den. Vägen dit känns skrämmande och ofantligt lång, men jag är redo. Jag är redo för mitt nya liv.

Jag kravlar mig ur min blöta säng. Mina ben darrar då jag lägger vikt på dem, men jag slipper upp. Försiktigt hasar jag min väg fram till fönstret. Jag drar långsamt upp gardinerna och känner hur solens sken värmer min kalla bleka kropp. Det pirrar överallt och en rysning går upp längs ryggraden, som om något inom mig vaknat. Som om solens värme inte bara värmt upp min hud, utan även min själ. Jag sluter mina ögon och tar ett djupt andetag. En tår faller ner på min läpp, den söker sig in mot min mun och lägger sig stillsamt ner på min tunga. Den smakar inte lika surt och bittert som den brukar. Den smakar sött. Den smakar hopp. Jag kan inte låta bli att le. Kinderna darrar av att forma detta förglömda ansiktsuttryck, men jag bryr mig inte.

Där står jag naken, blek och kall med ett leende större än någonsin förut och mina armar utsträckta, redo att omfamna solen. Jag må se ut som världens idiot, men vet ni vad, jag bryr mig inte. En värld av möjligheter och upplevelser ligger framför mig och jag är redo att ta mig an vad än som kommer i min väg.

Välkommen livet” viskar jag tyst för mig själv.

 

Tack.
#ajunkiespath

Pandoras ask

Jag sitter i baksätet på en rostig gammal bil, som med tanke på ljudet, förmodligen inte har mera än halva avgasröret kvar. Vilket märke bilen har eller ens vilken färg den är, har jag ingen aning om. Jag är alltför insnöad i mina egna tankar. Om det är nervositet, rädsla eller förväntan som sköljer genom min kropp, vet jag heller inte. Antagligen en kombination av alla tre. Bilen är fylld av okända människor, den enda som är bekant är min gode vän som sitter i framsätet.

Alla ser så konstiga ut. De har ett uttryck i sina ansikten som jag aldrig tidigare sett. Deras ögonlock är uppsvällda och hänger så långt ner att deras ögon knappt syns. Min blick lämnar att vila på mannen bredvid mig, förundrad över hans livlösa ansikte. Jag undrar vad han tänker på, om han överhuvudtaget tänker. Efter en stund vänder han sitt huvud mot mig och möter min blick. Hans hud är kritvit och skrynklig, hans läppar så torra att de är fyllda med djupa sprickor. Jag tittar upp mot hans ögon och möts av en konstig blandning av hat och sorgsenhet. Som en lidande själ inspärrad i ett ruttnande fängelse gjort av kött och ben. Hans glansiga pupiller är som knappnålar, så små att man knappt kan se dem.

Efter att ha stirrat på mig en bra stund, tillräckligt länge för att göra mig obekväm, så för han sitt ansikte tätt mot mitt, så nära att hans andedräkt får mig att rynka på näsan och grina till. Långsamt höjs hans mungipor till ett brett leende. Framtänderna fattas och resten är gulbruna. Jag ser hur han njuter av att göra mig obekväm. Detta leende är inte av kärlek eller omtanke. Detta leende är inte skapt utav känslor som glädje eller lycka. Detta är ett leende som får kalla kårar att rusa längs min ryggrad. Han ser på mig som om han vet att någonting hemskt kommer att hända mig, något som får honom att le. Han blinkar med ena ögat åt mig och vänder bort sin blick.
Fascinerande” viskar jag tyst för mig själv medans mina tankar sjunker bort med bilens dån.

Vi kör in på en parkering vid några betonghöghus. Bilmotorn vrids av och alla stiger ur. Det är vinter, stora tjocka snöflingor faller stillsamt ner från skyn och kylan biter tag i hela min kropp så fort dörrarna öppnas. Men det tycks bara vara jag som störs av denna outhärdiga temperatur. Jag låtsas som ingenting och försöker smälta in genom att bete mig som de andra.

Vi går in i ett av husen och stiger in i en lägenhet. I vardagsrummet ligger en madrass bredvid en soffa, i mitten finns ett bord och längs väggen en tv. På golvet ligger barbiedockor. Små vagnar med leksaksdockor i sparkas hastigt undan då en av männen försöker ta sig fram till soffan. Tanken av att här också bor barn gör mig illa till mods.

Det är en förunderlig syn, golvet fyllt med leksaker men inte annars den minsta syn av liv. Inga tavlor, inga foton, inga dekorationer, totalt livlöst. Allas röster ekar en aning då lägenheten till största delen är tom. Det enda som klär väggarna är en gul hinna av tjära från alla cigaretter som brunnit och stället stinker av tobakslukt. Jag slår mig ner i soffan och ser mig runt med ögon stora av förundran,

så fascinerande” tänker jag tyst för mig själv.

Jag tittar ut över bordet och ser många intressanta saker. Där ligger allt från olika piller och pulver till knivar och pengar. Mina ögon fastnar på något annat, något speciellt som jag tidigare endast sett på film. På något konstigt sätt så tilltalar den mig. All min uppmärksamhet dras till den som om den försökte säga mig något. Min hand börjar automatiskt röra sig mot den för att ta reda på vad det är. Just före mina fingertoppar nuddar den så får jag en ilsken blick av mannen mittemot. Han tittar ner mot bordet och tillbaka på mig, jag förstår snabbt att det är bäst att inte röra något som inte är mitt på ett ställe som detta.

En tjej ställer sig framför mig, även hon har den där livlösa blicken och de glansiga knappnålsögonen. Hennes rörelser är långsamma, men inte på ett graciöst sätt, de är sorgsna. Som om livsgnistan har slocknat och det spelar inte längre någon roll hur länge saker och ting dröjer. Hon har inte bråttom någonstans, för det finns inget i livet att ha bråttom till. Inte längre något att se fram emot och inget att sträva efter. Det ser skönt ut, det finns inte ett endaste bekymmer i världen som skulle kunna infinna sig i hennes tankar. Hon finns bara här och nu denna stund, utan den minsta ånger över gårdagen och utan den minsta oro för morgondagen.

Jag vill smaka på detta sinnestillstånd hon befinner sig i. Åtminstone för en natt vill jag vara lika känslokall och obrydd som dessa människor. Låt mig snälla få fly denna jävla verklighet..

Bara för i natt..

Jag lägger fram pengarna och låtsas som om att jag vet hur det går till. Jag håller mig så lugn jag kan medans jag väntar på en reaktion och ber tyst för mig själv att ingen ska genomskåda min bluff. Tjejen griper tag i pengarna utan att knappt lägga märke till mig. Hon hasar iväg, mumlandes något på finska och rotar runt i en låda under teven. Hon kommer tillbaka med något i handen och frågar mig något men jag bara nickar och viftar med handen att det ser bra ut.

Fascinerad sitter jag bredvid och tittar på medans hon rör ihop denna magiska formel som ska göra mig till en av dem. Mina stora ögon följer med varje steg i processen men jag förstår inget av det hon gör. Jag har alltid haft ett intresse för saker som är förbjudna. Desto mer förbjudet desto mer intresserad blev jag. En vuxens order om att inte göra si eller så, fick mig att göra det oavsett om jag ville det eller inte. Vad de än sa så gjorde jag motsatsen. Det har varit likadant ända sedan jag var liten, innan jag varken kunde prata eller gå så visade jag min envishet.

Jag rycker till av att tjejen tar tag i min arm och spänner ett bälte runt. Hon synar mitt armveck och för verktyget mot den största ådern. Nålen penetrerar min hud och en droppe blod flyter in i pumpen och blandas med lösningen. Jag kan inte frångå att det på något sett ser harmoniskt ut. För en sekund så står allt stilla, jag ser hur vätskan skjuts in i mitt blodomlopp och känner hur substansen kryper ut i alla mina ådror. Det pirrar överallt och kroppsdel efter kroppsdel blir behagligt avdomnad, ända tills det slutligen når mitt huvud. Jag känner hur alla mina tankar bara rinner bort. Min ångest, mitt självhat och min osäkerhet är alla ett minne blott. Då, i den sekunden, uppstår något som jag aldrig tidigare varit med om.

..Tystnad..

Det blir helt jävla tyst. Inget ljud utifrån är starkt nog att bryta igenom denna barriär och här inne är det tyst. Inget grubblande, inget överanalyserande, ingenting. Mitt huvud har aldrig varit tyst, inte ens lugnt. Tankar och känslor har frenetiskt öst över mig enda sedan barnsben, inte en minuts vila utan att bli dragen och släpad genom psykets sjuka lekar. Men inte längre.. nu är det tyst.

Ett leende bredare än någonsin förut lägger sig över mitt ansikte. Mina ögonlock kliar och blir tyngre för var sekund, jag vänder mig mot spegeln och möts av min egen blick. Mitt leende är stort, men mina ögon, mina två små ögon, som tidigare varit stora av nyfikenhet och förväntan, finns ej längre. Det som stirrar tillbaka mot mig från spegeln är två trötta knappnålsögon som inte längre bryr sig, som inte längre drömmer. Men det skrämmer mig inte, inget skrämmer mig.

Jag ligger på golvet, stirrandes i taket och tänker inte på något. Jag är fortfarande förmögen att tänka, men för första gången får jag själv välja. Min vän lägger sig ner brevid mig, han tittar på mig, ler och säger ”Nu har vi prövat, detta får vara den sista gången”. ”Självklart” svarar jag ”aldrig igen”. Vi båda ler med våra torra spruckna läppar och knappnålsögon, för vi vet att det är en lögn. Vi kommer båda två att komma tillbaka dagen efter, likaså dagen efter det. Innerst inne så vet vi.

Pandoras ask är nu öppnad och det finns inte längre någon återvändo.

Psykosens kalla famn

Här sitter jag totalt paralyserad av rädsla. Jag hör hur rösterna närmar sig min dörr, närmare och närmare. Rösterna intensifieras men det enda jag i början kan urskilja i deras lågmälda ljud är mitt namn. Jag hör hur det krafsar på dörren. ”David” viskar de skrovligt, ”Du överlever inte denna natt, David”. Hela min kropp ryser till av panik. Postluckan slits upp och en hand letar sig våldsamt fram efter dörrhandtaget. Handen sliter febrilt i allt den kan få tag på. I samma veva bultar det till kraftigt på dörren, så kraftigt att det känns som om hela lägenheten skakar till. Saker ramlar ner för väggarna och mitt hjärta slår så hårt att det känns som om min bröstkorg ska spricka. De är ute efter mig och de vill skada mig, jag vet att detta är mina sista sekunder i livet.

Postluckan åker fast och det blir tyst, knäpptyst. Det enda som hörs är mina egna hjärtslag och ett surrande ljud av allt adrenalin som just utlösts i min hjärna. Pulsen börjar sjunka varpå min kropp lugnar ner sig en aning. Mina tankar börjar rationalisera det som just hänt, var det ens på riktigt? Eller har jag bara knarkat för länge utan sömn? Ännu en fest som aldrig tagit slut..

Varför måste det alltid bli så här, vi skulle ju bara ut och ha lite roligt. Men nu har det gått sex dagar utan varken sömn eller mat. Samma jävla dans varenda gång. Hur kan alla andra sluta efter bara par dagars festande men inte jag? Varför är det bara jag som fortsätter, dag ut och dag in. Det har alltid varit likadant. Människor omkring mig kan festa över helgen, för att sedan konstatera ”Oj vad roligt vi haft, men nu har vi fått nog!”. Fått nog? Hur i helvete kan man få nog?

I min värld är detta omöjligt. Jag kan inte sluta. Så fort min hjärna kommer i kontakt med något som helst sinnesförändrande, tar min beroendepersonlighet kontrollen. Mina begär tar över all uns av logiskt tänkande som fanns. Det spelar ingen roll vad konsekvenserna blir så vill jag bara ha mer. Även droger jag inte ens tycker om, substanser som jag vet att kommer att förvärra precis allt utan ens en stund av befrielse, vräker jag i mig i samma sekund som de hittas.

Jag vill inte må så här och fast jag vet, varje gång vi ska ut, precis hur det kommer att sluta, så kan jag inget annat. Jag vet att det är mina val men det känns inte så. Det känns som att jag är totalt maktlös inför drogerna och efter att jag tagit den första, spelar det ingen roll vad jag vill längre.

Det knackar på fönstret och med ett ryck så slits jag ur tankarnas värld, tillbaka in i helvetet. Genom de stora balkongfönstren ser jag hur mörka skuggor av människor vandrar fram och tillbaka. De ropar efter mig, de sliter i dörrhandtagen och gnider sina omänskliga ansikten mot mina fönster. Jag orkar inte längre. Hela jag är så jävla mentalt trött och förstörd och jag orkar bara inte längre. Golvet slingrar sig runt mina ben och börjar försiktit dra mig neråt. Min kropp känns tung och orken att streta emot finns inte längre, jag faller ner till golvet med en duns.

Taket ovanför mig är fylld av skuggor som graciöst dansar runt. De dansar ner för väggarna och kryper sig närmare upp mot min kropp. Jag känner hur deras kalla händer smeker min torra hud. Det känns på ett sätt betryggande. Som om jag inte är ensam. Mina ögonlock känns tunga för första gången på flera dagar. Jag låter mörkret omfamna mig medan jag driftar in i drömmarnas värld.

I mina drömmar är jag inte längre en fånge. Drogernas galler böjs upp och mina möjligheter blir oändliga. Trots alla möjligheter, är mina drömmar inte så komplicerade jämfört med mitt liv just nu. Jag fantiserar om att ha betydelsefulla relationer med andra människor. Om att ha de där trygga sakerna som alla andra har, såsom jobb, bil och ett riktigt hem. Jag fantiserar om att kunna prata och dela mina tankar med andra människor som förstår mig och bryr sig. Om att bli en person som kan älska någon annan och att bli  älskad. Jag drömmer inte stort.

Jag drömmer bara om ett liv där jag inte längre flyr.

 

Tack.
#ajunkiespath

Tankar ur ett missbruk

Jag tittar mig runt  och allt jag ser är mörker, totalt svart mörker. Skönt, jag älskar mörkret. Mörkret är min vän och mitt skydd.

Långsamt lägger jag en cigarett i munnen och tänder på. Tar ett djupt andetag följt av en ännu djupare suck. Röken smakar strävt men jag tycker om hur det känns. Det är inte skönt men det är ju i alla fall något annat än inget. Jag känner oftast inget. De flesta känslor skrämmer fan livet ur mig. Sorg, skam, ångest, hat, jag kan inte hantera någon av dem. De får mig att göra och säga saker som är mot min vilja. Jävligt fel saker som får mig att må illa av ånger efteråt.

Dagens avtändning har ännu inte infunnit sig, eftersom det ännu finns gott om substanser som cirkulerar i mitt blodomlopp. Det enda som finns är känslan av att inte riktigt existera. En känsla av total tomhet. Som en tjock blöt filt som ligger över mitt liv och långsamt kväver mig.

Fast hur hög jag än blir så slipper jag aldrig tomhetskänslan. I början hjälpte drogerna, men inte längre. Fast vilka kombinationer och mängder jag än tynger i mig så upplever jag ändå inget annat än en stunds befrielse från verkligheten. Någon sorts inblick i vad som kallas sinnesro skulle jag tro. Det är allt jag begär, lite lugn och ro. Att få stilla tankarna och släppa känslorna.

Cigaretten brinner mot sitt slut. Jag klämmer in den i första bästa ölburk med ett grin av avsky i mitt ansikte. För många känslor och tankar börjar bubbla upp och rastlösheten  kryper på. Jag drar upp persiennerna och tittar ut för att se om det är lika mörkt ute som här inne.

Kolsvart, perfekt. Dygnets mörka timmar är mina timmar. Då kan man röra sig obemärkt och ostört. Även om jag inte har något fanstyg för mig vill jag helst inte bli sedd. Kalla kårar går uppför nacken bara av tanken att någon jävel skulle komma fram till mig och inleda ett samtal.

Där står jag då och måste hitta på en historia om att jag faktiskt mår helt okej, om att jag nog tar det mycket lugnare nu för tiden och om det där jobbet som är på gång. Vilket alla är totala lögner.
Inget är längre helt okej och det går hårdare än någonsin och att ha ett jobb i detta tillstånd skulle vara totalt omöjligt.

Att ljuga ligger inte i min natur, men vad ska jag göra? Berätta sanningen? Inte en jävla chans! Då finns ju risken att någon skulle försöka hjälpa mig. Människor som bryr sig för mycket om mig måste jag hålla på avstånd och ljuga som mest åt. Att dessa människor inte ser hur åt helvete mitt liv egentligen är, är väldigt viktigt för att jag ska kunna fortsätta mitt missbruk. De är endast hinder i mitt liv och jag är tvungen att ljuga för dom för att kunna leva ostört på det enda sätt jag klarar av.

Någonstans inom mig börjar alla mina tankar och allt mitt beteende kännas jävligt fel. Jag börjar ifrågasätta mig själv och vad jag riktigt gör med mitt och andras liv. Knuten i magen drar åt sig med en sån kraft att jag slängs ner på mina knän. En tår rinner ner för min kind och jag vet att jag måste bort från detta liv. Jag vill ha något annat.
Måste bara dämpa denna känsla en sista gång.
Bara en gång till.
En sista sil, sedan slutar jag.

Jag lovar.

 

Tack.
#ajunkiespath
Follow my blog with Bloglovin