Pusselbitar

Jag och min vän satt en kväll vid köksbordet, pratade och skrattade om allt möjligt. Spekulerade som vanligt kring framtiden och alla livets stora gåtor. Båda har vi en släng av rastlöshet i generna så vi bestämde oss för att leta upp en sysselsättning. Vi rotade genom bokhyllan som var fylld av alla sorts saker och ting i alla former och storlekar. Våra ögon fastnar på något som aldrig tidigare har tilltalat någon av oss, något som jag själv nästintill föraktat och absolut inte sett någon vits med. Men bilden på lådan tycktes viska mitt namn, eller så var det bara väldigt sent och allt för många kaffekoppar. I vilket fall som helst så tog vi fram lådan och öppnade dess innehåll, ett pussel.

Vi öser ut alla bitar över bordet och sätter igång, tusen små bitar, hur svårt kan det vara? Vi börjar med att lägga ut ramen, det var ju inte så svårt, säger jag med ett stort leende. Det visade sig tyvärr vara den lätta delen. Men bit för bit så började de små, till synes, obetydliga bitarna skapa en bild. Och ojoj så tillfredställande det var då man hittade den lilla jäveln man letat efter i en halvtimme. Med ett glädjetjut åker den in på sin plats, fantastiskt.

Sakta men säkert började jag lära mig systemet för att lägga pussel. De första bitarna är väldigt svåra att placera, men då man har två blir det lättare att hitta den tredje. Som om tiden det tar att hitta nästa bit hela tiden förkortas. Allt tycks gå som på räls då man kommit igång. Men sen vet ni, efter ett litet tag, så kommer den där biten. Biten man vet exakt hur den ska se ut, för man har alla runtom, så man letar och letar och letar men den är omöjlig att hitta! Jag vet inte hur många gånger jag i frustation utbrast att biten finns fan inte, det är något fel med det här jävla pusslet! Nja, det var nog inget fel med pusslet, rättare sakt var det fel på min metod. För att hitta den biten jag behövde var jag tvungen att söka en annan, senn då jag tagit lite avstånd från den lilla punkten så kom den till mig nästan av sig själv.

Vad jag försöker säga är ju inte hur fantastiskt fascinerande det är att lägga pussel (fast det är det!). Vad jag insåg var korrelationen mellan mitt problem med bitarna i pusslet och bitarna i mitt liv. Då jag började städa upp mitt liv så gick det precis som med pusslet, det kändes i början omöjligt för att allt var en enda röra. Men jag började i ett litet hörn, löste ett litet problem i taget tills några blev många och jag fick in rytmen för det hela. Precis som med pusselbitarna blev det enklare efter varje framgång. Tills det gick lite för lätt och jag började ta lösningen som en självklar utgång av mina försök. För sen vet ni, sen kommer det där jävla problemet som inte vill lösas fast hur man än försöker arbeta med det.

Det känns nästan som om det bara växer av att man försöker ta itu med det, och enligt mig är det precis vad som händer. Vad jag då har kommit fram till med hjälp av lite personlig erfarenhet och några ”aha ögonblick” under pusselläggningen är då detta. För att få dessa problem lösta så krävs det att man tar lite avstånd. Förflyttar uppmärksamheten till någon annan aspekt av livet som kanske känns lättare och mer hanterbart att ta itu med. Efter att tillräckligt många bitar runtom har hittat sin plats så kommer den omöjliga biten att bara falla på sin plats. Sen sitter man där vid matbordet med ett leende på sina läppar, skakar på huvudet och frågar sig själv, Hur kunde jag inte se det där från första början?!

 

Tack.
#ajunkiespath

Här och nu

Varje morgon spelar min väckarklocka en liten melodi som försiktigt lyfter mig ur drömmarnas värld. Väckarklockan fick jag av min far för länge sedan. Ljuset den avger representerar solen under dessa mörka tider och melodin är likt fåglarnas. Tyvärr hann min far aldrig bevittna mig använda den, hann aldrig bevittna mig komma till ett stadie i livet där jag ens fann nytta för en väckarklocka. Men vet ni, jag tror han skulle vara rätt nöjd idag. För här sitter jag, väckt av min lilla väckarklocka. Jag kanske inte har en vardaglig rutin likt de flesta, men jag tjänar mina egna pengar på ett hederligt sätt och drar mitt strå till stacken. Gör mitt bästa för att bli en person som kan ses upp till, kanske till och med lämna något sorts avtryck på denna jord.

Efter att min väckarklocka sjungt sin lilla melodi slår jag upp mina ögon och hälsar högt dagen välkommen, försöker hitta några saker att vara tacksam för trots att det just då känns som svårast. Jag vill tro att det är exakt då det behövs som mest. Att då mörkret är som mest påtagligt försöka lägga en ljus ton på det hela, om så fast med lite tvång. Jag kravlar mig upp från madrassen och tar mig till min soffa där jag startar min morgon med meditation. Mitt hem är oftast kallt redan denna årstid så jag sveper in mig i en filt och kurar ihop i lotusställning. Sätter mitt alarm på tjugo minuter och lägger min fokus innåt.

Att existera är en känsla. Jag tror jag aldrig riktigt lagt märke till det tidigare, varit så uppe i mitt eget huvud av tankar och känslor att jag glömt bort min existens. Men iallafall där, några minuter av de tjugo, så känner jag allt. Det är likt en konstant pirrande känsla i hela kroppen, som en vag vibration av liv. Desto mer jag fokuserar på en kroppsdel desto mer levande tycks den bli, desto mer levande tycks jag bli. Jag fokuserar på tystnaden, även den är egentligen inte tyst. Som ett väldigt lungt kontenuerligt brus, det påminner om havet. Mina tankar de kommer och de går, vissa får mig att le, andra får mig att fälla en tår. Jag accepterar dem alla för exakt det dem är, endast tankar.

Dessa stunder av total närvaro är varken många eller långvariga. Jag anstränger mig varje morgon för att få en liten glimt av dem. Men vad jag nu märkt efter lång tid av att påbörja min dag på detta sätt, är hur dessa stunder har börjat krypa in i vardagen. Nästan som en reflex i jobbiga stunder flyttar jag min fokus till känslan av nuet, ut ur mitt huvud. Det må fungera för endast någon sekund ibland, men det räcker. Det räcker för att få en uns av kontroll över situationen. Det räcker till för att vansinnet av de egna tankarna ej ska ta över.

Jobbigt kommer det alltid att vara. Livet ger prövning efter prövning och sinnet kommer alltid försöka få oss tvivla vår egen styrka. Men om vi accepterar detta faktum och lär oss ta lite förnuftigt avstånd från det konstanta svamlet, så tror jag att allt kommer att bli bra.

 

Tack.
#ajunkiespath

min vän smärtan

En sådan smärta som uppstår när vi mister något vi älskat. När vår stora kärlek krossar våra hjärtan eller en god vän som spottar på vårat förtroende. Kanske någon när eller kär som tappar sitt fysiska liv och lämnar denna jord. Vad det än må vara så tar våra hjärtan sjukt, såpass sjukt att vi skulle göra vad som helst att bli av med det. Men smärtan finns där för att lära oss något. Den är nödvändig. Den är vår vän. För utan smärtan så kommer vi att begå samma misstag pånytt, vi kommer att fortsätta försumma dem vi håller kära och fortsätta ge vår tillit till människor som bara kommer att utnyttja den.

Smärtan är vår trogne lärare i livet, då vi försöker peta ut kärnan på en omogen avokado med en alltför vass kniv och i frustationen tar i med våld, ja då hälsar smärtan på, lesson learned. Alla livets motgångar har något av värde att lära oss, och smärtan finns där för att vi ska lida såpass starkt att vi blir beredda att ta emot denna lärdom. Inte för att enbart bestraffa oss, som om händelsen i sig inte var tillräckligt nog. Nej, den finns där av kärlek och omtanke. Den bryr sig.

Det var smärtan som fick mig att ge upp allt för något nytt. Den var så stark och outhärdlig att till sist så bet inte ens drogerna längre på den. Det fanns inte längre någonstans att fly, ingenstans att gömma sig. Smärtan hade krypit ut i varenda vrå av mit medvetande och den var ofrånkomlig. Smärtan var så stark att jag gjorde allt jag kunde för att dämpa den, men även drogerna hade ett så starkt grepp om mig att för varje minut utan dem så växte smärtan fyrdubbelt. Ett dilemma som innebär kort och gott att för att bli av med en smärta så måste en ännu värre uthärdas.

Det är väl lite vad som är innebörden i ordspråket ” För att något ska bli bättre, måste det först bli värre”. En tung sanning att svälja, speciellt när det känns som om att allt är såpass åt helvete att det bara inte går att bli värre. Men jag kan garantera att denna stund av ”värre” är värt reslutatet, oavsett var man är. För heldre en stund av helvete än en livstid av lidande. Smärtan kommer, den lär oss en läxa vi sent lär glömma för att sedan lämna oss i befrielsens famn, tills nästa misstag begås och vi behöver lära oss något för att ta oss vidare i livet. Lever och lär. Det är livets gång.

Smärtan är min trogne vägvisare.

 

Tack.
#ajunkiespath

Små oslipade diamanter

Så ofta som jag genomsyras av tvivel. Då alla mina karaktärsdrag känns löjliga och skrattretande. Hela jaget är som ett jävla skämt och jag känner verkligen hur alla andra tycker likadant. Allt jag då vill göra är att bara sjunka bort i tomma intet så att ingen kan varken se eller höra mig. Jag anstränger mig då allt för hårt för att inte visa detta, så att ingen ska se hur osäker jag egentligen är. Men då går jag emot mitt eget budskap, egentligen så flyr jag genom att försöka allt för hårt att vara något som jag inte är.

Inför min radio intervju bekände jag min börda inför två av mina vänner. Om hur jag känner det svårt att överträffa mina tidigare prestationer. Svårt att tro jag har någonting mer att ge. Min fokus har legat så starkt på att bli bättre än jag varit. Haft svårt att se vad annat än mitt självförtroende som påverkas av det jag gör. Jag pratar med var och en av mina två vänner vid olika tilfällen men de ger båda två samma betryggande svar: Den mest uppskattade prestationen du gör är genom att vara dig själv. Var och en av dina skavanker gör dig till den du är, så äg dem.

En lättnad sköljer över mig. Under all denna tid har jag sett på mig själv på helt fel sätt. Det gäller inte att med tvång försöka förändra på precis allt man inte tycker om. Det gäller att acceptera dem som en del av sig själv, de är ju dessa delar som skapar människan vid namn David. Och främst av allt, de gör mig mänsklig. Om jag kan acceptera deffekter hos andra människor borde jag likväl acceptera deffekter hos mig själv, för viktigast av allt är väl kärlek till självet, eller hur?

Jag omfamnar denna insikt med varmt hjärta, även om jag kanske inte lever den till fullt. Vilket jag även finner omöjligt alla dagar i året. Men jag tror att sakta men säkert kan livet bli en aning mer njutbart om jag försöker att så ofta jag kan bara acceptera allt så som det är. Inte glömma bort att jag kan bli omtyckt fast jag är lite nervös och orolig av mig, till och med mer än om jag ansträngde mig för att inte vara det. Att de är alla de små imperfekta delarna som gör en till den perfekta lilla oslipade diamant som kallas jag.

 

Tack.
#ajunkiespath

 

Det går över, min vän

Kanske det ibland känns som om livet vill dig illa
som om dagarna aldrig tar slut.
Kanske ingenting går så som du önskat
och du vill lägga dig på golvet med ett högljutt tjut.

Kanske är listan på dagens sysslor lång och tråkig
som om tiden inte redan var knapp nog.
Kanske dörrtröskeln slår i din lilla tå
som om du fått på käften av livets knog.

Alla har vi tider av dyster melankoli
som om vi enbart hör en lågmäld trumpet.
Alla beter vi oss då på ett annorlunda sätt
kanske vi skriver en dikt som en äkta poet.

Dagarna de kommer och dagarna de går
må de vara idag, igår eller för längesen.
Även denna dag tar slut och ersätts av en ny
Så misströsta ej de går alla över, min vän.

 

Tack.
#ajunkiespath

Ordens magi

Tidigare i mitt liv har jag varken skrivit eller läst. Dessa två saker har för mig varit betydelselöst tisfördriv. Då jag kom till behandlingshemmet hade jag blivit given en bok av min mor. Den hette Min vän Leonard skriven av James Frey. Jag minns hur påtaglig min avtändning var just då, det fanns ingen som helst lust att socialisera sig i det tillståndet. På behandlingshemmet tas rättigheten till telefon bort och i brist på annat öppnade jag boken med darrande händer. Redan efter att ha läst den första sidan var jag fast. Ordens kraft fick ett sådant grepp om mitt sinne att jag inte kunde förmå mig att slitas från den. Kapitel efter kapitel läste jag ut de 434 sidorna med stor inlevelse och känsla. Boken spelades upp som en film i mitt inre, allt kom till liv.

Boken ligger än idag, 11 månader senare, på mitt bord framför mig i skrivande stund. Den är skrynklig av alla tårar som drypt ner på dess sidor och fläckig av alla kemikalier som då runnit ur min hud. Än idag är det en av mina käraste ägodelar tack vare den värld som den visade mig. För efter den boken har jag inte slutat läsa. Böcker har blivit en av mina största hobbyn, de skänker mig så mycket visdom och kunskap, hopp och motivation. Efter den boken blev jag besatt av ordens magi.

Jag är en man med mångfaldiga skavanker, men jag har även en och en annan bra egenskap. En av dessa är att jag är snabblärd gällande många saker. Jag tror att i just det avseendet har böcker skänkt mig så mycket, eftersom jag tar åt mig de ord som jag hinner uppfatta i min tankspridda läsning. En av mina skavanker är adhd, som försvårar läsningen och det går mycket energi åt att läsa om och om igen då fokus inte kan uppnås. Jag tror även jag kan räkna på en hand hur många böcker jag läst sista sidan på. Trots det så älskar jag att läsa och spenderar gärna mina välförtjänta pengar på några böcker.

För orden, skrivna eller sagda, har ett magiskt sätt att förvandla ens medvetande och syn på livet. Efter att ha läst en givande bok eller hört ett intressant tal så är hjärnan omkonstruerade och kommer aldrig att bli som förr. Vi har en möjlighet att skapa vår egen hjärnkonstruktion genom läsa om de saker som betyder något för oss och lyssna på de människor som inspirerar oss.

Innan böckerna kom in i mitt liv, så hade jag aldrig heller skrivit. Det var ingenting som kom naturligt för mig, tvärtom. Men jag läste böcker, såg hur författarna omvandlade sina tankar och känslor till ord på papper. Jag fann det hela otroligt fascinerande och studerade deras tekniker noggrant.

Då en bok inte finns uppslagen i min famn, finns där istället penna och papper. Om jag lyckas framhäva en känsla hos en annan människa genom min skrift så är mitt mål nått. För det är det jag vill, att kunna få en annan människa att känna på det sättet som jag kände mig då jag låg och läste den där boken på behandligshemmet. Att kunna måla bilder av ord och få någons uppfattning av verkligheten att förändras om ens en aning. Det är ju detta som är ordens magi.

 

Tack.
#ajunkiespath

En anekdot om en liten pojke

Det var en gång en liten pojke som var fylld av liv, hans energi var oändlig och hans röst var stark. Det fanns inte en gnutta av varken blyghet eller nervositet, han sprang fram till vem som helst och sa det första som kom till hans tankar och sprang vidare innan någon ens hunnit svara. Som liten fick han beröm för sitt modiga sätt att framföra sig bland människor. Så duktig han är, sa de. Inte det minsta blyg! Han ställde sig gärna i rampljuset och satt på en show för att få lite uppmärksamhet, han visste inte vad han höll på med men han gillade då alla tittade på honom och gav honom uppmärksamhet. På samma gång så fick han utlopp för sin sprudlande energi.

Åren gick och den lilla pojken började i skola. Redan i dagis märkte de att han inte var som de andra barnen och han fick stanna kvar ett år för att mogna till sig, få lite bukt på all den energi han besatt. Men han mognade aldrig från detta. Han kunde inte sitta still och han kunde inte vara tyst. Lärarna var ursinniga på denna pojkvasker som bara ställde till problem, de försökte me alla sina sätt och medel att få den lilla pojken att förstå att han inte kan bete sig såsom han gjorde. Ingenting fungerade. Barnen i hans egen ålder tyckte likadant. De tyckte han var jobbig som aldrig kunde sitta still och aldrig vara tyst. De tog helst avstånd från honom. Likaså tyckte de äldre barnen han var jobbig och bestämde sig för att tydligt visa och berätta det för den lilla pojken. De mobbade honom.

Den lille pojken förstog inte varför alla var så arga och irriterade. Hans vänner var få och den som umgicks med honom på fritiden fick inte synas med honom i skolan, det hade de äldre sett till. Så han gick runt, tänkte och funderade varför det var så svårt att tycka om honom. För han var ju bara sig själv, han försökte inte att reta upp någon, han försökte inte ställa till med problem. Men där stog han, ensam och tankspridd. Energin fanns kvar, men hans ord blev färre och färre. Han började betvivla sina egenskaper och slutade att tycka om sig själv. Den lilla pojken förstog då att det är honom det är fel på.

Tiden går och han blir tystare och tystare. Det självförtroende han en gång besatt är nu nästintill obefintligt och hans osäkerhet växer. Hans mamma fanns där för honom och visade sin kärlek men den yttre världen tycktes hata honom för den han var. Han ville ju bara passa in och bli omtyckt, få utlopp för sin kreativitet och bara vara sig själv. Men det gick inte. Hans omgivning hade under hela hans liv visat att det inte var okej. Inom den lilla pojken började någonting växa, någonting mörkt. Ett stort svart hål fyllt av hat och rädsla formade sig i bröstkorgen. Hålet var utformat av hatet mot alla som skällt ut honom genom åren och rädslan för att bli lämnad ensam och utanför.

Den lilla pojken ville så gärna bli annorlunda. En kväll fick han tag på en flaska sprit, han hade sett hur alla de vuxna skrattar och har roligt då de druckit. Hur alla de tysta mitt i allt blivit pratsamma och självsäkra. Han gav det ett försök och hällde i sig innehållet. Någonting väcktes i den lilla pojken, en nyfikenhet. Han må inte blivit så som han velat men det stora svarta hålet kändes för en stund inte lika tomt, inte lika kallt. Han visste att där ute fanns något som kunde förvandla honom till det han så gärna ville vara och han skulle hitta det om det så var det sista han gjorde.

Många vill säga att den lilla pojkens jakt startade först nu, i själva verket hade den pågått i många år.

 

Tack.

konversationens själ

Att föra en diskussion är så mycket mera än att bara turvis spilla ur sig ord. Tidigare har jag aldrig riktigt lyssnat på andra människor. Nervositeten över att få sagd de rätta orden har varit så stark att jag inte kunnat lyssna, utan bara tänkt ut vad jag ska säga som näst. Och det blir ju inte bättre av att man tvångsmässigt sitter och tänker på det. Det resulterade även i att jag inte kunde ta åt mig av vad den andre sade. Jag lyssnade inte.

När jag väl började bli bekvämare med att prata så kunde jag höra orden de sa. Men det är ju så mycket mer bakom vad som sägs. Så många osagda ord man hittar i hållningen, blicken och betoningen. Om man är tillräckligt uppmärksam kan man se hur en människa berättar en hel historia bara av sitt sätt att vara. Så mycket vi kan förstå av den andre genom att lyssna till våra egna känslor som uppstår i dess närhet. Ofta om det handlar om saker vi själv gått igenom är det lätt känna igen. Såsom smärtan av ett brustet hjärta eller glädjen av en nyfunnen kärlek.

Då vi verkligen lyssnar, då menar jag med hela vårt väsen faktiskt lyssnar, får vi reda på magnifika saker om den andre människan. Vi lyssnar inte bara med våra öron utan även med våra ögon och våra känslor. Försöker med vilja att leva in oss i den andre människans position i det berättande ögonblicket. Vi ser hur dess ansiktsuttryck förändras vartefter berättelsen fortlöper. Vi lyssnar till vikten av ordvalen i alla meningar för att förstå vad som är det viktiga för denne. Om vi tittar riktigt noga kan vi se hur dess ögon är som två fönster till deras bakomliggande känslor.

För orden är endast en liten del av en berättelse, vissa människor kanske anses som fåordiga. Det betyder inte att ingenting berättas. Alla går ständigt runt och berättar åt sin omgivning vad de känner eller tycker och om vi i vår tur påriktigt lyssnar, då hör vi. Så mycket information som går till spillo i avsaknaden av denna kunskap. Så många människor som går runt och tror att de är ensamma utan att någonsin inse att det finns miljontals som känner likadant. Som går med samma djupa ärr och plågsamma händelser på sina axlar.

Desto mer jag lyssnar till min omgivning, desto mer inser jag hur lika vi i grunden alla är. Vi hanterar alla våra liv på olika sätt och våra inre känslor må komma till uttryck på sitt egna lilla vis. Vår uppväxt och omständigheterna vi blivit tvungna att möta under livets lopp har format den vi till synes är, men under all den rustning vi lagt på oss genom livet är våra behov och begär till stor del lika. Alla vi möter har en historia att berätta, om vi tillåter oss själva att faktiskt lyssna, kommer vi att få ta del av den. Och att få ta del av en annan människas berättelse är en otroligt stor gåva.

 

Tack.
#ajunkiespath

Inte som dom andra

Jag tar ett djupt andetag. Luften sugs in genom mina näsborrar och det kittlas lätt då den rör vid mina små hår i näsan. Den rör sig vidare genom halsen tills den fyller mina lungor. Jag håller andan en stund och känner hur syret sprider ut sig i min kropp. Det pirrar en aning och jag kan verkligen känna hur min energi stiger. Tankarna känns just då inte lika påtagliga, som en stunds nåd från det eviga surret i mitt huvud. Mitt hjärta slår långsammare och långsammare tills det knappt slår alls. En känsla av befrielse infinner sig. Känslan som jag så ofta sökt i drogerna.

Det var det jag ville ha, befrielse. Befrielse från det jag kände och från de kedjor som höll mig låst inuti mig själv. Jag minns hur det kändes på alla fester och barer. Hur jag tittade mig runt och såg hur självsäkra alla verkade. De pratade med varandra så lättsamt, de skrattade och hade roligt. Det såg så lätt ut. Men det var inte lätt. Jag minns hur jag hällde i mig öl efter öl så snabbt jag bara kunde för att bli som de andra. Magen vände sig och allt var bara så jävla obekvämt. Alla ord som kom ur min mun tycktes vara fel och alla mina rörelser uttryckte sig på ett knyckande och darrande sätt av all den osäkerhet som osade från mig.

Jag ville så innerligt gärna vara annorlunda, jag ville må bra över den jag var. Då ölen inte längre gick ner, smög jag in på toaletten för att proppa min mun full av tabletter. Jag tuggade de beska medicinerna tills det endast var en klet kvar som kunde tas upp av min mage snabbare. Det smakade alltid så jävla skit och jag visste att denna kombination kunde ta mitt liv av mig, så som det gjort för många av mina vänner. Men jag brydde mig inte, jag ville bara bort. Bort från dessa kedjor och tankar.

Drogerna sökte sin väg ut i mitt blodomlopp och en förnimmelse av lugn spred sig i min kropp. Mitt hjärta saktade i och mina tankar blev särade. De tankar som vanligtvis var staplade ovanpå varandra och omöjliga att få grepp om, ställde sig nu fint i ordning och kunde göra sig förstådda. Men än var jag inte där jag ville vara. För det jag sökte var mörkret. Den totala svartnaden av mitt medvetande, då alla mina hämningar och alla mina spärrar förintades och det blev totalt jävla svart. Där alla tankar och känslor dör ut och det inte längre fanns något kvar. Det var dit jag ville. Det var där jag trivdes.

Jag må ha blivit en otrevlig person både i och på vägen till detta tillstånd, men inombords var jag nöjd. Jag var inte en agressiv och otrevlig person men jakten på befrielse gjorde mig till detta. Jag minns hur jag skämdes över mitt beteende, hur jag försökte att konstant leva i detta mörker för att slippa komma i kontakt med mitt samvete. Jag var så otroligt rädd för att möta verkligheten.

Jag vet idag att jag inte är ensam om detta, att vi som känner oss utanför och annorlunda är många. Det är kanske inte alltid något som syns tydligt på ytan utan en känsla inom oss. Man kan inte se denna känsla, men ack sådant ankare det är att gå och bära på i sin ensamhet. Ännu finns detta inom mig men jag arbetar hårt med att få det förintat. Jag har insett styrkan i att kunna erkänna mig svag och kunna be om hjälp, något som tyvärr är en aning stigmatiserat i vårat samhälle. Det borde det inte vara. Det borde vara en självklarhet att alla skall uppmuntras på alla sätt och vis för att få ett så bra liv som möjligt.

Så för att få det liv jag alltid velat ha erkänner jag mig svag och rädd, vilket gör mig stark och modig.

 

Tack.
#ajunkiespath

Som löv

Hösten kryper på och får mig att tänka på den kontinuerliga förändringen i livet. Både naturens och människans. För varje dag som går utvecklas vi, för varje händelse förändras vi och för varje människa vi möter ändrar vår syn på världen en aning. Ingenting kommer någonsin att vara likadant som just nu. Ingenting kommer att se likadant ut och ingenting kommer att kännas likadant. Precis allt mognar på ett sätt eller annat, både på gott och ont. Detta kan vi inte rå på.

Jag ser hur löven sakta gulnar, så långsamt att mitt i allt så finns det inga gröna löv kvar. Det sker så långsamt att jag inte hinner lägga märke till att det händer, men så snabbt att jag förundras över vart sommaren tog vägen. Fast jag tittat på träden varenda dag så har jag inte sett vad som hänt. Likaså är vi människor, vi utvecklas dag för dag i en sådan takt att vi helt plötsligt är i en ny position i våra liv. För varje lilla sak som förändras så vänjer vi oss väldigt snabbt. Det känns som om det alltid varit så som det är just nu. Vi har svårt att se helheten av vår utveckling, hurudana vi egentligen var för några månader sedan eller till och med år sedan. Vi borde kunna njuta av våra färger innan vi vissnar bort.

Jag är ett praktexempel på detta. Största delen av mitt arbete lägger jag på min utveckling. På att förändras och bli mer av mig själv. Men jag glömmer så hastigt bort att njuta av den jag är just nu. Glömmer bort att se tillbaka och faktiskt förstå vad som blivit gjort. Istället harmas jag med tankar om att jag borde veta bättre och att jag borde kommit längre vid det här laget. Att jag bore vara förmögen att göra klokare val och borde kunna hantera mitt liv och mina känslor på ett bättre sätt. Jag glömmer bort den trasiga människa jag varit och förväntar mig för mycket av mig själv.

Förändring kommer sakta med tiden och om vi inte kan njuta av den, så vad är vitsen? Det är ju resan som borde kunna avnjutas för där spenderar vi största delen av våra liv. Vi strävar alltid efter något nytt, destinationen är endast en momentär upplevelse och om det är den enda glädje vi får, så kommer det att bli jobbigt.

Medans jag skriver detta tittar jag mig runt. Utanför mitt fönster skiner solen, löven på träden fladdrar på ett stillsamt sätt i vinden. Jag sitter bekvämt i mitt eget lilla hem, det finns god mat i kylskåpet och många intressanta böcker att läsa. I min telefon har jag kanske inte längre så många olika telefonnumror, men de jag har är till betydelsefulla vänner. Min kropp må vara en aning sjuk, men det är endast av gårdagens träningspass. Mina val må inte alltid vara de klokaste, men de är fan så mycket klokare än de någonsin varit. Vet ni, mitt liv är faktiskt ganska bra.

Jag skall börja öva min tacksamhet för nuet mer. Det känns som om jag lite tappat den delen på sistone, lever för mycket i framtiden med dagdrömmar och fantasier. Jag tänker så mycket på det jag vill uppnå att jag inte hinner på riktigt uppleva det innan jag hittar en ny sak. Jag glömmer så hastigt bort att varje stund kommer bara en gång.

 

Tack.
#ajunkiespath